Känner kärlek till så ytterst många grejor egentligen. En förlorad kärlek sedan länge är skrivandet, kreativiteten flög iväg för några år sedan och landade någonstans långt, långt borta. Har nog egentligen glömt bort lite hur man gör. Hur man får igång det där flytet i fingrarna som leder till långa och vackra texter. Brukade verkligen få ner uppskattade saker. Mina vänner berömmer mig fortfarande för mitt skrivande, för det de minns är texterna från nian. Inte det jag skriver nu, för jag har tappat det.

Det är så synd, för skrivandet var min undanflykt när ångesten trängde sig på. Nu när jag tappat det vet jag nästan inte vart jag ska ta vägen när det kommer som ett tryck mot bröstet, så nu för tiden väljer jag att sova bort det jobbiga.

Jag har tur, dock. Har träffat världens underbaraste kille, vi har i princip varit tillsammans i ett år nu och vi gör allt tillsammans. Vet inte hur jag skulle orka utan Robin vid min sida. Värmen han medför mig är så obeskrivligt stor, ovanlig och vacker. Ni vet det där med "uhh han är inte bara min kille, utan även min bästa vän?" - Det stämmer. Det finns nog ingen som förstår mig på samma sätt som Robin gör. Även om han går mig på nerverna ibland så finns det ingen jag hellre vill tillbringa mitt liv med. Nästa har vi tillbringat ett år tillsammans, ett helt år fyllt med kärlek. Blir helt varm i kroppen bara jag tänker på det.

Utöver Robin och vänner är det väl familjen som betyder mest. Mina småsyskon som både går mig på nerverna och samtidigt ger mig dagens leenden varje dag. Alexander som är två år och Linnea som snart fyller ett. Lalle är nog mitt hjärtas låga ändå, varje gång han ser på mig blir jag så fylld med lycka och känner mig så jävla behövd - en känsla jag i princip nästan aldrig känner. Sen har vi ju mamma, min älskade mamma, som förvisso också går mig på nerverna ibland men ändå är allt. Det är synd att jag blir vuxen, för jag känner hur vi båda börjar släppa taget om varandra. Det är delvis skönt, men samtidigt riktigt jävla jobbigt. Speciellt när jag ser småbarnen sitta och kramas med henne. Minns tillbaka, får lite ont i bröstet och bara önskar att jag fick bli sådär liten igen, så jag också fick sätta mig i hennes knä och bli läst för.

Jag har ett rätt bra liv egentligen, trots att jag klagar mycket. Mina vänner, min familj, min pojkvän - det är ni som gör det hela värdigt. Ni är allt.

Likes

Comments