Vad är teambuilding? Den frågan ställde vår pluton sig när schemat för vecka 10 kom upp. På ett vanligt civilt jobb hade det kanske varit att rulla apelsiner eller 5kampen på grönan, men nja. Vår kompanichef predikar alltid för ”Hårdhet Tryck och Tempo” och naturligt har jag en dålig egenskap av att måla upp allting värre än vad det är. Övningen skulle vara en strapatsövning, vi fick en 24’s påse och ännu en lektion i att tejpa fötter så alla ställde nog in sig på en herrejössesövning. Riktigt så blev det inte, att gå några mil med 25kg utrustning och packning var det lätta, att ligga stilla och frysa rumpan av sig på natten i eldställningar/på o-plats däremot, det var jobbigt.

Lärdomar från vecka10? Besökshelgen på gotland var minst sagt rolig, det är galet vilken mysig/gammaldags stad Visby är, speciellt innanför murarna. Jag och Söderström gick på en liten egen sightseeing på fredagen och under lördagen genomfördes en lite grundligare version befälslett. Lt Hardingz var bussguide i vår buss och han gav en väldigt bra insyn i det gotländska livet där alltifrån var man fick träna i bar överkropp till hardcoresättet att hoppa höjdhopp i den gutiska femkampen delgavs. "Och här kan man då också utöva crossfit, den plocka äpplen liknande sporten som utövas med bar överkropp"

Men åter till vad min rubrik talar om, Pansarskytte. Filmen nedan visade vår kapten under en föreläsning inför kommande verksamhet om just pansarskytte. Det må vara tufft ibland, men det är så j*vla värt det när man får ut och rulla med vagnen och praktisera det man har lärt sig.

"När kriget kommer ska ni ser er själva som döda redan, det finns bara frammåt" - Af Petersens

Sightseeing på Ön

Efter poplinställslöptur med Elin / Sävhage utför Yoga / Inför straptsövningen

Jag och världens bästa Söderström på väg in till stan, så glad för att hon är med mig i detta.

Söderström och Hoffner

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

First av all måste jag bara ge en tumme upp till Spotify's lugnt & skönt lista. Den är lika bra tidigt på morgonen som sent på kvällen som i bakgrunden när man skriver. Ni hittar den längst ner i inlägget sen.
Igår hjälpte jag min lillasyster att träna hennes Ag-gymnaster innan jag begav mig vidare mot Ellen för myskväll med henne och Emmeline. Det blev flera timmars behövligt tjejsnack intill senkvällen. Illa nog har jag fått träningsvärk i axlarna av att lyfta upp alla småtjejer till barren tusen gånger om. Vi övade överslag bakåt och sen hoppet till den ”högre” barren. Många av tjejerna klarade att dra sig upp halvvägs i en pull-up men sen när benen ska över orkade inte många. Jag som själv aldrig har sysslat med AG var självklart tvungen att prova vad det egentligen var jag skulle lära ut. Det kanske inte var så många stilpoäng på det överslaget men för att vara en gammal truppgymnast tycker jag absolut att det var godkänt.

Open har börjat och 17.1 bjuder på Snatches och Burpee-BoxJump-Overs. Not my favorite men det ska ändå göras. Jag ska möta upp en kompis nere på boxen snart för att räkna reps och ta tid. Efter det blir det en sväng på stan och sen bio med mammsen. Så skönt med en lugn helg, nästa helg blir helhelg i Stockholm och helgen efter det Gotland igen. XX

Likes

Comments

För att ta det hela i två etapper så kommer Gotland här först. Att vara som jag är, på SoT-pluton och dessutom på E-gruppen gör att verksamheten ser lite annorlunda ut än för övriga som krigar på i Skövde. Vi har lett in rök, spräng och lysgranater med grkt, vi genomförde även några visboa-skjutningar som fick från Suavgruppen som också var med. Lite kspskjutningar och rökskjutning med vagnens egna rökkastare samt sjukvård och lite äventyr har vi sysselsatt oss med nere på ön. Det som är kvar av E-skolan nu förutom någon skjutvecka är vård, och vård och vård. Efter det går vi in i plutonsskedet och ska ha någon teamwork-vecka innan en besökshelg på Gotland väntar med hela kompaniet.

Jag som inte trodde att jag kände någon på ön lyckades pricka in att vara inne i Visby samma helg som den enda jag känner där var ledig så han kom in och tog några öl med oss och berättade lite om livet på ön. Förövrigt så fick jag bo ihop med världens härligaste tjej från staben så jag hoppas verkligen att hon ska med på nästa skjutvecka.

Överst ser ni vagnen i soluppgången / solnedgången
Under ser ni till vänster mitt försök till att förminska en asstor karta till en hanterbarstorlek för att ta ut riktningar och koordinater i rätt terräng, i mitten en pjäsbild jag snodde från Gustav som är på grk och till höger det fina blåmärkena torniqueten ger efter sig.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ikväll har jag bjudit över mig och Victor på tacos/vinkväll hos de tjugoåriga hardworking drivna 50åringarna. Med andra ord min Pappa och Kicki. Pappa har utlovat gott vin och jag frågade om det var i klass med min favorit och får ”bättre” till svar så nu har han lagt ribban högt. För er som blev fundersamma på min nuvarande favorit så är det en Cabernet Sauvignon från Napa Valley i USA. För er som har sett ”The Parent Trap” med Lindsey Lohan vet ju att pappan där bor på en Ranch i Napa Valley. Det var lite därför jag en gång köpte hem två flaskor, jag brukar annars vara lite skeptisk till röda viner från USA. Ibland blir man positivt överraskad, Black Stallion heter det om ni vill leta upp det på bolaget.

I helgen bjuds det på tapas/bubbelkväll med mina tjejer och biodejt med mammsen. Mysigt värre! Kram på er

Bubbeldejt på Cardierbaren, Grand Hôtel

Likes

Comments

Säga vad man vill om Stockholm, men priset för härligast och finast stad går utan tvekan hit. Att ha 3minuter ner till badbryggan, drömmiga löparstråk och hela tiden vara omringad av vatten, det är lyx. Soliga dagar som dessa vill man helst inte vara någon annanstans.

Essingen runt med min lillasyster i somras

Träning och fotboll i Solna, fotboll med Moa så därav Norra stå

Kungsholmen runt, här på bilden ståtliga Karlberg som ligger precis över vattnet.

Såklart är Kungsholmen mysigt på vintern också

Båttur från Lindigö till Storholmen för att hälsa på min kära Gudfar

Likes

Comments

Hello!! En veckas ledighet har passerat and I got the feeling att jag hade åstadkommit absolut ingenting under den gångna veckan. Sen slog det mig att jag har hunnit med tusen saker typ, däribland två bruncher med Ellen och Emmeline som jag saknar ihjäl mig efter här borta. En middagsreunion och utgång med mitt järngäng från gymnasietiden, och firande av mormor som fyllde ritktig tant (80år.) Och sen såklart lite träning, lite bebisgos och sen ännu mer firande på Vinoteket. Vi provade deras premium vinflight vilket jag verkligen kan rekommendera till alla vinälskare, man får in tre småglas med ett "tema". Till exempel en druvsort eller från ett visst land eller årgång. Dessutom har jag hunnit boka en resa och styrt upp lite framtidsplaner som det ska bli spännande att få berätta om sen. Oss emellan så har jag även plöjt en halv av säsong gossip girl och sovit längre än till 8 varje dag. Vad som hände med den morgonpigga tjejen som aldrig kollar på serier vet jag inte riktigt...

Tur nog har militärlivet kallat ner mig på jorden igen och nu väntas övning på hemlig ort. Vi har tre stridsdygn inlagda men sen mest vanliga grönkläderdagar, dessutom får vi bo ihop två och två i lägenheter så med största sannolikhet överlever vi. Dock har vi två helgtjänster på rad nu enligt schemat så mig ser ni nog inte på ett tag. Det är verkligen kontraster att ena dagen leva life med sina vänner och kolla på gossip girl i sängen fram tills lunch. Medans andra dagen lyda order i en vagn väldigt långt bort i någon kylig skog i främmande stad. Men jag gillar det. Hoppas ni får en trevlig helg, kram!

Likes

Comments

Vad som i början kändes som en evighet har övergått till veckor, till månader, och nu även till ett halvår. Det som kändes långt ifrån vänner och trygghet känns numer som ett hem och en vardag. Personerna jag aldrig skulle umgåtts med hemma har blivit familj och även om det är en jävligt dysfunktionell sådan så är det ingen jag någonsin skulle vilja byta ut.

I veckorna som passerat har mina befäl både en två och tre gånger tvingat upp mig på vagnchefsplats och det är det mest multitasking jag någonsin försökt mig på. Du ska styra föraren, skytten, steffen, eldledningen, göra rimlighetskontroller med kartan, mäta avstånd, berätta för signalisten vad han ska skriva i sitt format och dessutom passa/anmäla framsteg på radion. Försök göra det samtidigt och återkom. En av våra sergeanter åkte med oss i veckan för att utvärdera och det vi bland annat fick beröm för var våra ”av och på”lägen. När det är game är det game, och när det är off är det frittfram att diskutera äventyr i Amsterdam och utgångar i Skövde. ”Ni behöver inte sluta prata för att jag har kommit hit, jag är inte lika farlig som jag ser ut.” Det är lite nu jag kan förstå varför pappor/män hypear så jävla mycket när dom träffar någon från lumpentiden. För visst är det en speciell relation man bygger upp till alla här. Hur som helst, nu har jag lyxigt nog en week off för att ladda upp inför övning långt borta tillsammans med eldledningskolan. Vi ska skjuta med grk för första gången och ingen är nog mer excited än oss.

Från en sak till något helt annat. Imorgon har bjudit över en del vänner för lite firande, dans, bubblor och tjejsnack i mängder. Ni kan ju gissa hur mycket jag saknar mina tjejkompisar här hemma när jag dagligen bara umgås och lever med 98%killar. Jag har alltid varit den som umgås med allt och alla men efter att halvt ha blivit hjärntvättad av allt killsnack där borta är det skönt att måla naglarna, dricka champagne och bara njuta med tjejerna hemma. Det går ju inte att undgå saknaden av sommarkvällarna med mina tjejer där känslorna är utanför kroppen och hjärtat i handen redo att explodera när alla känslor och händelser kommer fram. Oavsett om man hamnar i orten och får taxiresan hem betald av ett skivbolag eller om vad som skulle vara en jobbfest slutar med bubblor på East vid 03.00.

På återseende, vi ses!

Likes

Comments

Ibland går det bara inte att sova hur mycket man än försöker, jag har insett att det är lika bra att gå upp och inse förlusten i tävlingen om nattens mörker. Att ligga kvar och inte kunna sova är lika meningslöst som bokstaven G i lasagne. Man blir nog lite halvt störd av att gå upp 5.45 varje morgon och sen sova en hel dag för att man ännu en gång åkt på en penicillinkur för en dum hals. Jag har nog vart förkyld mer eller mindre sen gmun började, fast i etapper mellan höga och låga dalar, där det har pendlat från att bara vara lite snuvig till att som igår varken kunna sova eller äta och dessutom dansa i feberns mindre vackra anda.

Hela veckan har vi haft kvällstjänst men denna gång har det känts mer befogat, vi har vart ute och kört med våra finfina vagnar i varierad terräng. Det är helt klart en speciell känsla att få sitta uppluckad på vagnchefsplats och med kommandon leda vagnen genom terrängen. Jag fick överge min fina Eloisevagn för att åka med Bill&Bull i L2an, och efter att ha överlevt att nästa köra ner i sjön, nästan välta, och nästan köra rakt in i ett träd efter vad som kändes som en bergodalbana i den brantaste nedförsbacken så vill jag medge att jag känner mig nästintill odödlig. “Det hade ju vart en upplevelse att välta ellerhur” ja, jo, absolut.

I måndags hade vi i vanlig ordning orientering på morgonen ute i snökaoset. Orientering fungerar typ precis för mig när man kan läsa av terrängen och faktiskt se vad som finns på marken, så när allt runt omkring oss nu var vitt blev det betydligt svårare. Vi sprang omkring som yra smurfar i skogen i våra blå poplinställ och tappade bort oss totalt på en kontroll och sprang rakt in i ett av snön dolt sumpmarksområde. Mysigt värre. På kvällen sen hade vi montering av BTsystem och till min och Elins stora förtjusning kom både Nilla och hennes pappa förbi garaget. Vardagslyx att få finbesök och krama om lite av “hemma” nere i Skövde.

Fun fact; Förra veckan fick jag reda på att det är 98%säkert att min utbildning blir flyttad till Kvarn om 2veckor. Till Kvarn tänker ni, ja, vad tusan är Kvarn? Jo det mina vänner är det mest “på landet” man kan tänka sig. Det finns nämligen bara regementet där, sen tar det stopp. Men tur nog för mig så är vinkelmaffian också ditkommenderad samt att BärgarBob från min gmupluton håller hus där så det ska nog lösa sig fint ändå. Tro mig, stundtals undrar jag också vad i hela friden jag gör här. Typ som i de tillfällen man genomfört sjukvårdsexamination och ligger avklädd i leran med tornikén på i väntan på att få höra om den som genomförde omhändertagandet var godkänd eller om ett nytt genomförande beordrades. Eller dag 4 under aldrig-ge-upp när vi fortfarande inte sett skymten av mat och Kaptenen hälsade att det var okej att avbryta och att han skulle ta med oss in till Sibylla i Karlsborg direkt ifall vi valde att ge upp. Eller varför inte som när vi efter en natts marscherande skulle simma över sjön stridsparsvis för att vi “missade båten” med väskorna framför oss, kängorna runt halsen och vapnet ständigt i anläggning. Men det finns väl någon bakomliggande charm trots allt detta eftersom att jag fortfarande är kvar.

Justja, om ni vill följa vår annorlunda vardag på snapchat så kan ni lägga till p4.18sg

Trevlig helg på er!

Att gråta är att riskera verka vara sentimental. Att bry sig om sin nästa är att riskera bli inblandad. Att älska är att riskera bli älskad tillbaka. Att tro är att riskera att ha fel. Att leva är att riskera att dö.

Men den största faran i livet är att inte riskera någonting. De människor som inte riskerar någonting, dom gör ingenting, dom har ingenting. De må undvika lidande och sorger, men dom kan inte känna, lära, förändras, älska, växa eller leva som vi andra kan. De är låsta i sina uppfattningar. De är sina egna slavar, de har offrat friheten för säkerheten. Endast en människa som tar risker är värdig nog att leva som fri. Vi som vågade, vi som tog riskerna, och vi som klarade det, det är vi som faktiskt får leva.

Likes

Comments

Ibland är det farligt att åka hem under permissionen, att få träffa familjen, umgås med vänner och liksom landa lite. Att få somna i sin egna säng, öppna en garderob som innehåller saker som faktiskt inte är gröna och heller inte är namngivna med något som slutar på "90". Visst vaknar man upp till ett litet tomrum när man är van att ha 13andra omkring sig, men att sedan inte ha ett fullspäckat schema för dagen gör en relativt rastlös. Jag har svårt för att hitta det där lugnet och kunna slappna av, det blir mer att jag går och väntar på att något ska hända eller hittar på egna äventyr.

I söndags trodde vi att det var en relativt lugn vecka vi hade framför oss, med tanke på att aldrig-ge-upp börjar på måndag. Men 05.45 rycker befälen upp dörren och skriker "uppställda i korridoren med utrustning på och packad stridspackning redo för vapenutlåsning och avmarsch". Där och då var det bara att snöra på sig sina kängor och lyda order. En marsch senare får vi iallafall en kortare frukostpaus och får njuta av den fantastiska frukosten som 24h's påsen erbjuder. Fältdygnet innebar en hel del marscherande (en del även med skyddsmask), skyddsvaktsskjutprov, cbrn och tårgasprov. Under natten tog jag på mig 3 postpass så när vi äntligen fick komma tillbaka till kasern vid 19.00 dagen efter var det drömmen. För att följa den fina lugna andan var det även två varv av fälttestet under onsdagsmorgonen på kompanifysen.

Att bara ta sig runt 2km's varvet är för vissa en utmaning. Att springa det i kängor, motoroverall, stridsutrustning, kroppsskydd, hjälm, fyllt vätskesystem och vapen på bröstet med ett tidskrav på max 11.30 blir lite mer utmaning än det förstnämnda.

Men det här är då ingenting jämfört med vad nästa vecka kommer erbjuda när vi ger oss ut på slutprovsveckan Aldrig-Ge-Upp. Vi har ingen aning om vart vi ska, vad vi ska göra eller när vi får komma hem, det enda vi vet är att v. 641 på torsdagen 09.00 ska våra nya befäl ta emot oss om vi blir godkända på övningen. Kaptenen hade en liten "uppstart" med oss i filmsalen imorse där han nämnde att vi kommer simma med utrusning, hänga i ett rep på höghöjd, vara utan mat i flera dygn, sova extremt lite, gå extremt mycket och klara ett "ensamdygn" bl.a. Det som oroar mig mest är att jag inte har en aning om hur jag reagerar när jag är helt slut, inte har fått äta på 4dagar och inte sovit på 48h. Det kommer för mig vara en skräckblandad upplevelse samtidigt som det ska bli spännande att få se hur mycket kroppen faktiskt klarar av.

Vad som händer sen är lite oklart, i vår pluton har vi många olika befattningar så de flesta av oss kommer tyvärr att splittras. Efter 12veckor där vi spenderat var endaste liten timme av dygnet tillsammans känns det ändå lite konstigt att helt plötsligt sluta göra det. Vi har vart den där lite utstötta plutonen. Vi har ofta fått slutat sist på kvällarna, kommit tillbaka sist från fältveckorna och gjort alla dom där extra grejerna man kan komma på. Vi har haft turen (på gott och ont) att få väldigt engagerade befäl som brinner för sina områden och därav allt extra. Förutom dom i min grupp och i min pluton finns det två personer som har kommit mig väldigt nära, den ena är min stridsparskamrat (som tyvärr har lämnat mig nu) och det är inte riktigt samma sak utan honom. Jag har inte längre någon att småbråka med, någon att kolla på band of brothers med tills man däckar, ingen som sover över mig på kvällarna och inte heller någon som är lika morgonpigg. Men några tårar senare och ett löfte om ett snart återseende samt en utmaning i Toughest lyckades vi släppa varandra för tillfället iallafall. Istället har jag råkat ut för Larsson som ny stridsparskamrat, han är en sån som tycker att livet är roligt när det är jobbigt och misär.

Nu ska jag inte babbla på mer, ni kan väl skicka en överlevandstanke till mig så ska jag försöka att överleva nästa vecka.

Likes

Comments

Jag har precis landat hemma hos mamma och börjat inse att vi faktiskt är halvvägs igenom dom 3 första grundläggande månaderna. Hur galet? Förra helgen hade vi helgtjänst och vård av all förläggningsmateriel och fordon vi brukat under den första fältveckan. Helt plötsligt var kaserngården drömmen att komma tillbaka till. Jag har nog aldrig uppskattat en dusch mer och jag längtar tyvärr inte till nästa fältvecka som är alldeles för snart. 

Vi var fyra grupper uppdelade i två tältlag och veckan gick faktiskt över förväntningarna. Vi hade skjutexaminationer av patrullskedet och det var så galet varmt att springa omkring i all utrustning i ett för en gångsskull varmt? Skövde. Maskeringsfärgen rann och uniformen var tillika blöt större delen av dagarna. Första fältdygnet föll det inte helt naturligt att bli väckt mitt i natten och behöva klä på sig för att gå patrullerande post i en timme, men även om fick sova väldigt lite så kändes den sista dagen ändå lättare än den andra dagen. Så man kommer in i det skapligt fort ändå. 

Förutom fältveckan så har vi fått prova på attitydfys, vilket för oss innebar att springa blixtlås i shorts och t-shirt genom brännässlor, tätskog och igenom avloppsbeckar. Visst låter det lockande? Det var faktiskt väldigt kul men det har nog mycket att göra med hur grym min pluton är, vi pushar varandra, peppar varandra och drar varandra om det så behövs. Ur vårt perspektiv är vi den pluton som utsätts mest och som jämt slutar sist. Även om våra befäl inte helt vill erkänna det så uttryckte vår fanjunkare sig så fint i onsdags (som egentligen ska innebära ledig kväll) “Ni kanske har märkt att ni har fler kvällstjänster än övriga plutoner. Och så är det.” Sen var det inget mer med det. Så är det ju liksom. 

Det är lite som att kliva in i en ny värld varje gång man infinner sig på andra sidan grindarna. Du måste se ut på ett visst sätt, föra dig på ett annat sätt, tala på ett visst sätt och bädda din säng så där hopplöst pedantiskt för att den ska gå igenom morgonvisitationen. Att gå upp 05.30 känns det inte som att någon har problem med längre utan problemet ligger snarare i att hålla sig vaken under längre teoretiska genomgångar i filmsalen. Man vill inte vara den som råkar somna och får ett sjujävla “STÅ UPP” från kapten. Jag har klarat mig från det än så länge tur nog. 

I den gångna veckan råkade jag även ut för den så fint benämnda Ebola-aids-hiv-hostan. Det är egentligen bara en grövre förkylning som min förste sergeant valt att namnge lite roligare. När halva plutonen sjukmönstrade från kompanifysen i onsdags kände jag att det inte var läge för mig att också göra det, och det fick jag sota för sen så att säga. Vi har löpgrupper som vi springer i beroende på vilket tempo vi orkar hålla, och då tänkte jag gå upp en grupp för att ta det lite lugnare. Men det gick sådär när min sergeant fångade upp mig och sa att “Engvall du är minst i min grupp här”. Sverker och jag mer eller mindre släpade runt varandra. Vi sprang såklart i ett betydligt snabbare tempo än vad som angavs, så det var bara att välkomna förkylningen sen när den väl bröt ut, vilket var några timmar senare under närkampen. Torsdagen spenderade jag frysandes i min t-shirt, fältskjorta, värmetröja, uniformsjacka, stridsväst och värmejacka hur nu det ens är möjligt. Men peppar peppar jag känner mig redan piggare idag. 

Nu väntar en hemmahelg med mina favoriter och lite tillställningar för två födelsedagsbarn.
Over and out.

Likes

Comments

Den enda vettiga bloggen jag egentligen läser är Hannahs. Där slipper jag ”dagens frukost” ”kolla hur många saker som står på mitt schema idag” och ”dagens inköp” som verkar trenda på så många andra bloggar. Att dela med sig till världen om hur upptagen man är. Well grattis, let’s slösa ytterligare en halvtimme på att skriva om hur upptagen du är. Nu har jag aldrig träffat Hannah, även om det känns som det, men vi har följt varandra ett bra tag och hon verkar vara lite som mig. Hur som helst så kom jag över ett citat på hennes blogg, som fick namnge detta inlägg. För hur sant är det inte? Den som kan ta i även när det inte behövs (för att få till det där lilla extra) och framförallt den som kan ta i även när all livslust sugs ur en.

Jag är väldigt mycket en allt-eller-inget människa, bestämmer jag mig för något så går jag all in, då är det mycket som ska till för att jag ska dra mig tillbaka. Och en av dom sakerna som jag bestämt mig för att göra är att klara min GU hur jävlig den en må bli.

Lika många bokstäver som det finns i ”vad gör jag” är det i dagar kvar tills jag ska infinna mig på Pansarvägen 2. På Pansarvägen 2 ligger P4, som under 11 månader kommer att vara mitt hem, min vardag och min trygga punkt. Det som finns innanför grindarna, den gröna icke civila världen, ska snart få lära mig livet ur ett annat perspektiv.

Jag minns när jag lärde mig kortspelet ”hej knekt”. Vi var i Karlsborg, jag var runt 7år och pappa var tvungen att jobba, jag fick äran att följa med. Karlsborg var häftigt, där kunde man hämta lysstavar, smyga in i fängelseceller, klättra på kanoner och framförallt äta glass på Idas brygga. Lysstavarna var lite tuffare än vanliga glowsticks, som 7åring behövde man benda dem över knäna för att lyckas knäcka dom så att färgerna började lysa. Som Engvalls dotter fick man också hänga med ascoola militärer så jag stortrivdes nog egentligen. Faktum är att den äventyrliga nyfikna 7åriga Felicia ibland tyckte att hon var lite för vuxen för att inte kunna klara sig själv.

En annan som bodde och jobbade i Karlsborg samtidigt var Conny, pappas kompis, han hade också dotter i samma ålder som mig som vi sov över hos. Deras mamma var barnvakt åt oss medan Pappa och Conny var iväg på ölkväll på Skärmen. De sov lite längre sen än vad Johanna och jag ansåg vara nödvändigt, rastlösa som 7åringar utan ipads var då tog vi saken egna händer, vi klarar oss ju själva. Smygandes tassade vi upp på morgonen och begav oss iväg på upptäcktsfärd. Skulle vi gå vilse visste vi ju att ex antal militärer skulle leta efter oss och förhoppningvis också rädda oss om vi mot förmodan skulle bli kidnappade. På vägen till vår ännu okända äventyrsdestination mötte vi i ett äldre par, dom var påväg till tipspromenaden som skulle gå längs Karlsborg. Det fanns en för barn också, så det äventyret antog vi oss. Sjuk action va? De faktum att vi ”glömt” meddela att vi lämnade huset gjorde inget, för våra farsgubbar sov fortfarande när vi var tillbaka och ville berätta om vårat äventyr.

Något man också får lära sig som barn när man har en fallskärmsjägare till far är att det mest är synd om bilen om någon skulle köra på honom, för han var ju så hård. Mina dagisfröknar var mindre imponerade av detta och jag misstänker att pappa kan ha fått en något ansträngd blick när han skulle hämta mig från dagis den dagen.

På tal om fallskärmsjägare så är ju det där med fallskärmar himla läskigt, jag försökte förbjuda honom från att hoppa när jag tvingades följa med ut till flygfältet men det gick sådär. Jag tyckte ju att fallskärmar var mycket mer lämpande att använda under gymnastiklektioner, när alla barnen skulle hålla runt den och så skulle man skaka den upp i luften och sedan slänga sig in under. Det kändes ju mycket roligare.

Första gången jag kom i kontakt med det irländska bordet var faktiskt inte under ett ocr-lopp. För vääääldigt många år sedan fanns det en nedlagd stridshinderbana i Stränges som blev lekstopp under turer till farmor och farfar. Där fanns också lejongropen, som en liten Felicia inte helt förstod hur man skulle ta sig upp ur, den verkade ju helt omöjlig. Klättra springa hoppa krypa och blöta sig själv är väl inget ni missat att jag gillar att göra, tough viking x2 superior x3 action run och toughest är väl ett bevis på det.

Men livet som fallskrämsjägardotter var inte alltid en dans på rosor, min far övergick sedan till att jobba med underrättelse, som koordinatior för kontraspionaget. En eftermiddag i Stockholm när vi leker på stranden ringer hans telefon. Vi måste åka därifrån och han måste flyga iväg redan samma kväll då en händelse inträffat. Mer fick inte jag veta, och mer hade jag nog kanske egentligen inte velat veta heller. Jag visste redan vad jag tyckte, att pappa inte alls skulle åka. Varför måste han hjälpa till för han skulle ju vara med mig.

Det är först nu på senare år som jag har förstått vikten av att ställa upp, att folk ska kunna räkna med dig. Nu är det dags för honom att backa, det är min tur nu. Det är ingen hemlighet att jag senare vill gå mot att bli officer, precis som far min, jag trivs i en ledande position och har gjort det så länge jag kan minnas. När jag gick en av mina tränarutbildningar så fick jag höra att ”besitter du kunskaperna i att leda barn kan du senare leda vem som helst” om det stämmer lär jag märka under utbildningen.


Likes

Comments

Instagram@feliciaengvall