View tracker

Ibland går det bara inte att sova hur mycket man än försöker, jag har insett att det är lika bra att gå upp och inse förlusten i tävlingen om nattens mörker. Att ligga kvar och inte kunna sova är lika meningslöst som bokstaven G i lasagne. Man blir nog lite halvt störd av att gå upp 5.45 varje morgon och sen sova en hel dag för att man ännu en gång åkt på en penicillinkur för en dum hals. Jag har nog vart förkyld mer eller mindre sen gmun började, fast i etapper mellan höga och låga dalar, där det har pendlat från att bara vara lite snuvig till att som igår varken kunna sova eller äta och dessutom dansa i feberns mindre vackra anda.

Hela veckan har vi haft kvällstjänst men denna gång har det känts mer befogat, vi har vart ute och kört med våra finfina vagnar i varierad terräng. Det är helt klart en speciell känsla att få sitta uppluckad på vagnchefsplats och med kommandon leda vagnen genom terrängen. Jag fick överge min fina Eloisevagn för att åka med Bill&Bull i L2an, och efter att ha överlevt att nästa köra ner i sjön, nästan välta, och nästan köra rakt in i ett träd efter vad som kändes som en bergodalbana i den brantaste nedförsbacken så vill jag medge att jag känner mig nästintill odödlig. “Det hade ju vart en upplevelse att välta ellerhur” ja, jo, absolut.

I måndags hade vi i vanlig ordning orientering på morgonen ute i snökaoset. Orientering fungerar typ precis för mig när man kan läsa av terrängen och faktiskt se vad som finns på marken, så när allt runt omkring oss nu var vitt blev det betydligt svårare. Vi sprang omkring som yra smurfar i skogen i våra blå poplinställ och tappade bort oss totalt på en kontroll och sprang rakt in i ett av snön dolt sumpmarksområde. Mysigt värre. På kvällen sen hade vi montering av BTsystem och till min och Elins stora förtjusning kom både Nilla och hennes pappa förbi garaget. Vardagslyx att få finbesök och krama om lite av “hemma” nere i Skövde.

Fun fact; Förra veckan fick jag reda på att det är 98%säkert att min utbildning blir flyttad till Kvarn om 2veckor. Till Kvarn tänker ni, ja, vad tusan är Kvarn? Jo det mina vänner är det mest “på landet” man kan tänka sig. Det finns nämligen bara regementet där, sen tar det stopp. Men tur nog för mig så är vinkelmaffian också ditkommenderad samt att BärgarBob från min gmupluton håller hus där så det ska nog lösa sig fint ändå. Tro mig, stundtals undrar jag också vad i hela friden jag gör här. Typ som i de tillfällen man genomfört sjukvårdsexamination och ligger avklädd i leran med tornikén på i väntan på att få höra om den som genomförde omhändertagandet var godkänd eller om ett nytt genomförande beordrades. Eller dag 4 under aldrig-ge-upp när vi fortfarande inte sett skymten av mat och Kaptenen hälsade att det var okej att avbryta och att han skulle ta med oss in till Sibylla i Karlsborg direkt ifall vi valde att ge upp. Eller varför inte som när vi efter en natts marscherande skulle simma över sjön stridsparsvis för att vi “missade båten” med väskorna framför oss, kängorna runt halsen och vapnet ständigt i anläggning. Men det finns väl någon bakomliggande charm trots allt detta eftersom att jag fortfarande är kvar.

Justja, om ni vill följa vår annorlunda vardag på snapchat så kan ni lägga till p4.18sg

Trevlig helg på er!

Att gråta är att riskera verka vara sentimental. Att bry sig om sin nästa är att riskera bli inblandad. Att älska är att riskera bli älskad tillbaka. Att tro är att riskera att ha fel. Att leva är att riskera att dö.

Men den största faran i livet är att inte riskera någonting. De människor som inte riskerar någonting, dom gör ingenting, dom har ingenting. De må undvika lidande och sorger, men dom kan inte känna, lära, förändras, älska, växa eller leva som vi andra kan. De är låsta i sina uppfattningar. De är sina egna slavar, de har offrat friheten för säkerheten. Endast en människa som tar risker är värdig nog att leva som fri. Vi som vågade, vi som tog riskerna, och vi som klarade det, det är vi som faktiskt får leva.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland är det farligt att åka hem under permissionen, att få träffa familjen, umgås med vänner och liksom landa lite. Att få somna i sin egna säng, öppna en garderob som innehåller saker som faktiskt inte är gröna och heller inte är namngivna med något som slutar på "90". Visst vaknar man upp till ett litet tomrum när man är van att ha 13andra omkring sig, men att sedan inte ha ett fullspäckat schema för dagen gör en relativt rastlös. Jag har svårt för att hitta det där lugnet och kunna slappna av, det blir mer att jag går och väntar på att något ska hända eller hittar på egna äventyr.

I söndags trodde vi att det var en relativt lugn vecka vi hade framför oss, med tanke på att aldrig-ge-upp börjar på måndag. Men 05.45 rycker befälen upp dörren och skriker "uppställda i korridoren med utrustning på och packad stridspackning redo för vapenutlåsning och avmarsch". Där och då var det bara att snöra på sig sina kängor och lyda order. En marsch senare får vi iallafall en kortare frukostpaus och får njuta av den fantastiska frukosten som 24h's påsen erbjuder. Fältdygnet innebar en hel del marscherande (en del även med skyddsmask), skyddsvaktsskjutprov, cbrn och tårgasprov. Under natten tog jag på mig 3 postpass så när vi äntligen fick komma tillbaka till kasern vid 19.00 dagen efter var det drömmen. För att följa den fina lugna andan var det även två varv av fälttestet under onsdagsmorgonen på kompanifysen.

Att bara ta sig runt 2km's varvet är för vissa en utmaning. Att springa det i kängor, motoroverall, stridsutrustning, kroppsskydd, hjälm, fyllt vätskesystem och vapen på bröstet med ett tidskrav på max 11.30 blir lite mer utmaning än det förstnämnda.

Men det här är då ingenting jämfört med vad nästa vecka kommer erbjuda när vi ger oss ut på slutprovsveckan Aldrig-Ge-Upp. Vi har ingen aning om vart vi ska, vad vi ska göra eller när vi får komma hem, det enda vi vet är att v. 641 på torsdagen 09.00 ska våra nya befäl ta emot oss om vi blir godkända på övningen. Kaptenen hade en liten "uppstart" med oss i filmsalen imorse där han nämnde att vi kommer simma med utrusning, hänga i ett rep på höghöjd, vara utan mat i flera dygn, sova extremt lite, gå extremt mycket och klara ett "ensamdygn" bl.a. Det som oroar mig mest är att jag inte har en aning om hur jag reagerar när jag är helt slut, inte har fått äta på 4dagar och inte sovit på 48h. Det kommer för mig vara en skräckblandad upplevelse samtidigt som det ska bli spännande att få se hur mycket kroppen faktiskt klarar av.

Vad som händer sen är lite oklart, i vår pluton har vi många olika befattningar så de flesta av oss kommer tyvärr att splittras. Efter 12veckor där vi spenderat var endaste liten timme av dygnet tillsammans känns det ändå lite konstigt att helt plötsligt sluta göra det. Vi har vart den där lite utstötta plutonen. Vi har ofta fått slutat sist på kvällarna, kommit tillbaka sist från fältveckorna och gjort alla dom där extra grejerna man kan komma på. Vi har haft turen (på gott och ont) att få väldigt engagerade befäl som brinner för sina områden och därav allt extra. Förutom dom i min grupp och i min pluton finns det två personer som har kommit mig väldigt nära, den ena är min stridsparskamrat (som tyvärr har lämnat mig nu) och det är inte riktigt samma sak utan honom. Jag har inte längre någon att småbråka med, någon att kolla på band of brothers med tills man däckar, ingen som sover över mig på kvällarna och inte heller någon som är lika morgonpigg. Men några tårar senare och ett löfte om ett snart återseende samt en utmaning i Toughest lyckades vi släppa varandra för tillfället iallafall. Istället har jag råkat ut för Larsson som ny stridsparskamrat, han är en sån som tycker att livet är roligt när det är jobbigt och misär.

Nu ska jag inte babbla på mer, ni kan väl skicka en överlevandstanke till mig så ska jag försöka att överleva nästa vecka.

Likes

Comments

View tracker

Jag har precis landat hemma hos mamma och börjat inse att vi faktiskt är halvvägs igenom dom 3 första grundläggande månaderna. Hur galet? Förra helgen hade vi helgtjänst och vård av all förläggningsmateriel och fordon vi brukat under den första fältveckan. Helt plötsligt var kaserngården drömmen att komma tillbaka till. Jag har nog aldrig uppskattat en dusch mer och jag längtar tyvärr inte till nästa fältvecka som är alldeles för snart. 

Vi var fyra grupper uppdelade i två tältlag och veckan gick faktiskt över förväntningarna. Vi hade skjutexaminationer av patrullskedet och det var så galet varmt att springa omkring i all utrustning i ett för en gångsskull varmt? Skövde. Maskeringsfärgen rann och uniformen var tillika blöt större delen av dagarna. Första fältdygnet föll det inte helt naturligt att bli väckt mitt i natten och behöva klä på sig för att gå patrullerande post i en timme, men även om fick sova väldigt lite så kändes den sista dagen ändå lättare än den andra dagen. Så man kommer in i det skapligt fort ändå. 

Förutom fältveckan så har vi fått prova på attitydfys, vilket för oss innebar att springa blixtlås i shorts och t-shirt genom brännässlor, tätskog och igenom avloppsbeckar. Visst låter det lockande? Det var faktiskt väldigt kul men det har nog mycket att göra med hur grym min pluton är, vi pushar varandra, peppar varandra och drar varandra om det så behövs. Ur vårt perspektiv är vi den pluton som utsätts mest och som jämt slutar sist. Även om våra befäl inte helt vill erkänna det så uttryckte vår fanjunkare sig så fint i onsdags (som egentligen ska innebära ledig kväll) “Ni kanske har märkt att ni har fler kvällstjänster än övriga plutoner. Och så är det.” Sen var det inget mer med det. Så är det ju liksom. 

Det är lite som att kliva in i en ny värld varje gång man infinner sig på andra sidan grindarna. Du måste se ut på ett visst sätt, föra dig på ett annat sätt, tala på ett visst sätt och bädda din säng så där hopplöst pedantiskt för att den ska gå igenom morgonvisitationen. Att gå upp 05.30 känns det inte som att någon har problem med längre utan problemet ligger snarare i att hålla sig vaken under längre teoretiska genomgångar i filmsalen. Man vill inte vara den som råkar somna och får ett sjujävla “STÅ UPP” från kapten. Jag har klarat mig från det än så länge tur nog. 

I den gångna veckan råkade jag även ut för den så fint benämnda Ebola-aids-hiv-hostan. Det är egentligen bara en grövre förkylning som min förste sergeant valt att namnge lite roligare. När halva plutonen sjukmönstrade från kompanifysen i onsdags kände jag att det inte var läge för mig att också göra det, och det fick jag sota för sen så att säga. Vi har löpgrupper som vi springer i beroende på vilket tempo vi orkar hålla, och då tänkte jag gå upp en grupp för att ta det lite lugnare. Men det gick sådär när min sergeant fångade upp mig och sa att “Engvall du är minst i min grupp här”. Sverker och jag mer eller mindre släpade runt varandra. Vi sprang såklart i ett betydligt snabbare tempo än vad som angavs, så det var bara att välkomna förkylningen sen när den väl bröt ut, vilket var några timmar senare under närkampen. Torsdagen spenderade jag frysandes i min t-shirt, fältskjorta, värmetröja, uniformsjacka, stridsväst och värmejacka hur nu det ens är möjligt. Men peppar peppar jag känner mig redan piggare idag. 

Nu väntar en hemmahelg med mina favoriter och lite tillställningar för två födelsedagsbarn.
Over and out.

Likes

Comments

Den enda vettiga bloggen jag egentligen läser är Hannahs. Där slipper jag ”dagens frukost” ”kolla hur många saker som står på mitt schema idag” och ”dagens inköp” som verkar trenda på så många andra bloggar. Att dela med sig till världen om hur upptagen man är. Well grattis, let’s slösa ytterligare en halvtimme på att skriva om hur upptagen du är. Nu har jag aldrig träffat Hannah, även om det känns som det, men vi har följt varandra ett bra tag och hon verkar vara lite som mig. Hur som helst så kom jag över ett citat på hennes blogg, som fick namnge detta inlägg. För hur sant är det inte? Den som kan ta i även när det inte behövs (för att få till det där lilla extra) och framförallt den som kan ta i även när all livslust sugs ur en.

Jag är väldigt mycket en allt-eller-inget människa, bestämmer jag mig för något så går jag all in, då är det mycket som ska till för att jag ska dra mig tillbaka. Och en av dom sakerna som jag bestämt mig för att göra är att klara min GU hur jävlig den en må bli.

Lika många bokstäver som det finns i ”vad gör jag” är det i dagar kvar tills jag ska infinna mig på Pansarvägen 2. På Pansarvägen 2 ligger P4, som under 11 månader kommer att vara mitt hem, min vardag och min trygga punkt. Det som finns innanför grindarna, den gröna icke civila världen, ska snart få lära mig livet ur ett annat perspektiv.

Jag minns när jag lärde mig kortspelet ”hej knekt”. Vi var i Karlsborg, jag var runt 7år och pappa var tvungen att jobba, jag fick äran att följa med. Karlsborg var häftigt, där kunde man hämta lysstavar, smyga in i fängelseceller, klättra på kanoner och framförallt äta glass på Idas brygga. Lysstavarna var lite tuffare än vanliga glowsticks, som 7åring behövde man benda dem över knäna för att lyckas knäcka dom så att färgerna började lysa. Som Engvalls dotter fick man också hänga med ascoola militärer så jag stortrivdes nog egentligen. Faktum är att den äventyrliga nyfikna 7åriga Felicia ibland tyckte att hon var lite för vuxen för att inte kunna klara sig själv.

En annan som bodde och jobbade i Karlsborg samtidigt var Conny, pappas kompis, han hade också dotter i samma ålder som mig som vi sov över hos. Deras mamma var barnvakt åt oss medan Pappa och Conny var iväg på ölkväll på Skärmen. De sov lite längre sen än vad Johanna och jag ansåg vara nödvändigt, rastlösa som 7åringar utan ipads var då tog vi saken egna händer, vi klarar oss ju själva. Smygandes tassade vi upp på morgonen och begav oss iväg på upptäcktsfärd. Skulle vi gå vilse visste vi ju att ex antal militärer skulle leta efter oss och förhoppningvis också rädda oss om vi mot förmodan skulle bli kidnappade. På vägen till vår ännu okända äventyrsdestination mötte vi i ett äldre par, dom var påväg till tipspromenaden som skulle gå längs Karlsborg. Det fanns en för barn också, så det äventyret antog vi oss. Sjuk action va? De faktum att vi ”glömt” meddela att vi lämnade huset gjorde inget, för våra farsgubbar sov fortfarande när vi var tillbaka och ville berätta om vårat äventyr.

Något man också får lära sig som barn när man har en fallskärmsjägare till far är att det mest är synd om bilen om någon skulle köra på honom, för han var ju så hård. Mina dagisfröknar var mindre imponerade av detta och jag misstänker att pappa kan ha fått en något ansträngd blick när han skulle hämta mig från dagis den dagen.

På tal om fallskärmsjägare så är ju det där med fallskärmar himla läskigt, jag försökte förbjuda honom från att hoppa när jag tvingades följa med ut till flygfältet men det gick sådär. Jag tyckte ju att fallskärmar var mycket mer lämpande att använda under gymnastiklektioner, när alla barnen skulle hålla runt den och så skulle man skaka den upp i luften och sedan slänga sig in under. Det kändes ju mycket roligare.

Första gången jag kom i kontakt med det irländska bordet var faktiskt inte under ett ocr-lopp. För vääääldigt många år sedan fanns det en nedlagd stridshinderbana i Stränges som blev lekstopp under turer till farmor och farfar. Där fanns också lejongropen, som en liten Felicia inte helt förstod hur man skulle ta sig upp ur, den verkade ju helt omöjlig. Klättra springa hoppa krypa och blöta sig själv är väl inget ni missat att jag gillar att göra, tough viking x2 superior x3 action run och toughest är väl ett bevis på det.

Men livet som fallskrämsjägardotter var inte alltid en dans på rosor, min far övergick sedan till att jobba med underrättelse, som koordinatior för kontraspionaget. En eftermiddag i Stockholm när vi leker på stranden ringer hans telefon. Vi måste åka därifrån och han måste flyga iväg redan samma kväll då en händelse inträffat. Mer fick inte jag veta, och mer hade jag nog kanske egentligen inte velat veta heller. Jag visste redan vad jag tyckte, att pappa inte alls skulle åka. Varför måste han hjälpa till för han skulle ju vara med mig.

Det är först nu på senare år som jag har förstått vikten av att ställa upp, att folk ska kunna räkna med dig. Nu är det dags för honom att backa, det är min tur nu. Det är ingen hemlighet att jag senare vill gå mot att bli officer, precis som far min, jag trivs i en ledande position och har gjort det så länge jag kan minnas. När jag gick en av mina tränarutbildningar så fick jag höra att ”besitter du kunskaperna i att leda barn kan du senare leda vem som helst” om det stämmer lär jag märka under utbildningen.


Likes

Comments

I owned every second that this world could give
I saw so many places, the things that I did
With every broken bone, I swear I lived

Imorgon jobbar jag min sista dag här i Stockholm. Det har varit helt fantastiskt att få lära känna så många fina kollegor, jag som varit ambulerande konsult har haft förmånen att få extra många kollegor. Jag har nog väldigt lätt för att klicka med människor, vilket jag är tacksam över. Den enda nackdelen med att ha så lätt för att hitta vänskaper, och väldigt bra sådana, är när dem bor 4 timmar bort eller väljer att flytta halvvägs över jorden. Det blir alltid årets bästa dag när vi blir reuntied again. Det är väldigt tur att jag aldrig varit särskilt ”hemmakär” för jag insåg precis att jag kommer ha bott i 3städer det senaste halvåret.

Ett big thanks to Andrée min kollega, personliga rådgivare, stockholmare, öldrickare och galning som trots blackoutsen ibland är den smartaste jag känner. Vi styr och folk följer med, våra Aw’s som inneburit hemgång efter midnatt känns mycket lättare på jobbet dagen efter när vi är in this together. Ibland har jag hamnat på mindre roliga uppdrag och ibland faktiskt väldigt roliga. Oscar och jag var eventvärdar och klädde ut oss i lustiga hattar på ett event och hade långa fotosessioner i ett photobooth som tagits dit.

Alla mina somrar har alltid gått i något spår, när jag var mindre och hade häst var ridlägret på Grällsta årets höjdpunkt. Något år senare var det språkresan och ytterligare några år senare, barskolan på Rhodos. Jag verkligen älskar att prova nya saker och möta nya människor som jag vet absolut ingenting om mer än att vi är där för samma anledning, att lära oss något nytt. Den här sommaren har jag 3veckor ”ledigt” och även om dem kommer att bli väldigt intensiva så har semestern aldrig varit mer välkommen. Jag är så peppad på att få tokdäcka i en solstol, träna på vilken tid jag vill, glömma vilken dag det är och jaga äventyr samtidigt som förföriskt goda drinkar ska få släcka törsten på kvällarna. Eller fylliga rödviner som får smaklökarna att gå upp i brygga.

Jag vet att mitt liv utifrån kanske ser ut som en dans på rosor men det är långt ifrån verkligheten, jag är expert på att hitta nya bollar att kasta upp i luften och till slut hinner man inte andas innan en ny ska fångas. Ni vet när man tar ledigt från jobbet för att jobba? Det är på den nivån jag har varit under våren. Den har varit underbar men tung. Att flytta, ha fullbokade helger och aldrig riktigt haft någon fritid tär på en. Jag vet inte hur ni fungerar men jag behöver kunna känna att jag kan få landa och reflektera ibland, om så bara någon timme.

Jag ser mig själv som ganska smart, men jag inser också att jag alltför ofta glömmer att tänka igenom saker innan jag säger ja och hoppar på dem. Jag har hamnat i situationer där jag tydligen tackat ja att som hastigast hålla föredrag för 300personer utan att reflektera över att det kräver en viss förberedelse. Likaså hoppade jag på att träna 2 gymnastikgrupper och ett cheerleading lag samtidigt som jag gick 3an på gymnasiet och samtidigt som jag själv hade egna träningar då jag gick i ett träningslag. I studenttider var det inte det lättaste att pussla ihop men jag blev en mästare på att lägga pussel.

Nu sitter jag uppe 23.44 med ett glas rött och försöker samla mina tankar istället för att gå och lägga mig. Varför vara pigg på min sista arbetsdag i Stockholm for a while? Imorgon får jag iallafall säga hejdå ordentligt till Lisa Andrée och Johan som får styra i Stockholm åt mig medan jag är borta.

Jag fick äran att vara tredje hjulet i idylliska dalarna tillsammans med Fredrik och Lisa över midsommar. Världens härligaste vänner och världens midsommrigaste midsommar blev det. Blomplockning, kransar, smågrodorna, snapsvisor och bad. Även snapskubb (som är roligt så länge man vinner.)

Efter midsommar har det blivit (behövts) både en två och tre löpvändor

Att jag ska lämna detta mysiga ställe är blandade känslor

Fina kollegor och vänner<3

Likes

Comments

Det börjar kännas meningslöst att hela tiden komma tillbaka och ursäkta sig över den dåliga uppdateringen, för jag har tänkt uppdatera lite, många gånger. Men sedan har det bara blivit ännu ett utkast i datorn. Hektiska dagar, flängade på helgerna och prioriteringar där vänner och träning har fått gå före är mycket bakomliggande. Men nu får ni iallafall ett litet levandstecken!

Jag har precis kommit hem från en långhelg i Västerås. Kläderna från helgen ligger inte längre i en hög på golvet tillsammans med den resterande delen av energi som igår hade försvunnit helt ur mig. En god nattsömn följt av lite sovmorgon till klockan 7 gjorde att jag vaknade pigg som en lärka och orkade ta tag i både tvätten och planeringen av veckan. 

Smidig som jag är lyckades jag stuka foten när jag lekte runt i torsdags och bestämde mig därför att inte springa Toughest nu i helgen. Det 14km jag sprang under onsdagen fick räcka. Det ångrar jag kanske lite på nu när jag sett bilderna därifrån, men det kommer fler lopp som tur är! Istället gjorde jag en comeback på Factor lördagsmorgonen till ära, PartnerWorkot med fokus på DL och puls.

Senare hade Ellen ”Bubbels and Brunch” hemma hos sig för att fira övergången från tonåren. Jag och Emmeline har ju redan hunnit fira henne med en ordentlig utgång i Stockholm för några helger sedan, men Bubblor slår aldrig fel oavsett! Kvällen sen började hemma hos Bea innan jag gick över till Lisa som frågade om jag inte ville äta något ihop och sen möta upp hennes kompisar över lite Bubbel. Sagt och gjort, vi gjorde i ordning en kycklingsallad och satt och pratade en stund ute på hennes altan innan vi drog oss vidare till Lynn och Matilda för lite bubbel och skratt. Som sedan blev en utgång, as always.

​​Vi tog en taxi ner till stan och beställde in drinkar på Circus innan vi drog oss vidare mot Bmb’s schlagerbar och sen slutligen Publik där vi stannade tills stängning. En sen kväll med andra ord men det var så roligt att vara tillbaks igen och faktiskt hinna träffa alla, det gjorde liksom inte något att man inte var hemma förrän vid 5. Jag förvånas dessutom fortfarande över att det finns folk i min ålder i Västerås som jag inte känner till? Haha. Nu när jag bor i Stockholm tycker mina vänner här att Västerås är "landet" vilket jag inte riktigt höll med om tills jag kom hem igen och insåg hur mycket mindre Västerås faktiskt är. Men det är mysigt på sitt sätt också!

Likes

Comments

Vi kan inprincip ta vilken väg vi vill i livet, vi kan följa någon annans, lifta lite eller gå baklänges. Den största sannolikheten är att vi kommer göra allt av det, frågan är väl mer ”i vilken mängd”. Det viktiga är att veta sitt mål, att våga ta egna steg och välja en egen oprövad riktning för att komma dit ni vill.

Jag fick kliande skrivfingrar och öppnande inspirationsblocket för första gången på väldigt länge, jag började bläddra igenom och hittade en sida från den femte september 2015. Om jag inte är helt fel ute nu så var det här en sen kväll på Playitas efter blackpartyt. ”Börja jobba i Stockholm? Flytta hemifrån? Gmu?” och en hel del andra rader följde där.

Ett år kan gå så himla fort, och det kan gå så himla långsamt. Det känns inte som att det var ett år sedan vi sprang på skivor mitt i veckan, hetsskrev gymnasiearbetet och var de där vilsna själarna i velandet om vad vi ville göra av framtiden.

Men nu, ett år senare, sitter jag i en annan stad, med ett ansvarsfullt jobb och framförallt; i min egna lägenhet. Om någon hade sagt till mig att det var det här jag skulle göra för ett år sedan så hade jag skakat på huvudet och sagt aldrig. Jag känner mig så mycket äldre. Kanske ligger det lite grundat i att de flesta av mina vänner här är runt 25, men jag vill även tro att jag växt en hel del själv också.

Jag hade inga som helst planer på att flytta till Stockholm, på något sätt lyckades livet få hit mig ändå. Det känns som det bästa jag gjort, något som fick mig att växa och utvecklas som människa. Jag kunde inte fått en bättre inväg till arbetsmarknaden än den jag som konsult fick, jag är nu inne på 7 uppdrag hos olika storföretag runt om i Stockholm. Jag med det oförståeligt orimliga lokalsinnet har till och med börjat lära mig vilken uppgång som tar mig vart nere i tunnelbanorna. Jag har fått sätta mig in i tjänster på kontor där dresscoden är kavaj - skjorta och uppsatt hår, till att hålla i events på mediabolag, till dispatchen på Ricoh som blivit en storfavorit.

Jag känner inte längre den ”rädslan” för ett nytt uppdrag som jag gjorde i början, vilket är Så skönt. Tänker er själva att ni som 20åring och helt ny i branschen ska kliva in på ett väldigt ”business” företag och hålla i ett videokonferens möte för folk som jobbat där i 10-20år t.ex. Tror ni att jag var stressad? Svar ja. Det roliga är ändå att den större delen av feedbacken jag fått grundar sig i min ”orädsla och att jag vågar ta för mig.” Och det är just det ovannämnda som har fått mig till det. Jag hoppade höjdhopp över bekvämligetsribban och slog Felicia-rekordet med elefantlängder.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag har tagit alldeles för många psykologiska löpturer och umgåtts lite för mycket med mina 25-30åriga vänner för att inse att jag verkligen vill och behöver göra något av mig själv. Vad är nästa utmaning? Vilka mål vill jag ha uppnått 10år från nu? Ni som följer mig på twitter vet ju då jag råkat avslöja mig där. Vissa tycker att jag är helt galen som precis köpt en lägenhet i Stockholm och nu snart ska flytta iväg igen i ett år. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var läskigt, och ja, jag kanske är lite galen. Jag kanske är lite tappad och ganska så väldigt vrickad också men en lägenhet i Stockholm är oavsett om jag bor här eller ej en bra investering för framtiden.

Jag tror att man missar väldigt mycket om man ska vara bekväm jämt, om ingen knockar dig ur ringen får du göra det själv, något helt nytt och vågat, om inte nu så när? Om 10år sitter du kanske där med din käraste och er nyinköpta minigris. Jag vägrar att vara i den situationen och då ångra alla saker jag inte gjorde eller inte vågade när jag väl hade chansen. Nu medan jag inte har något eller någon eller några som håller mig hemma så tänker jag passa på. Fear is only temporary, regret lasts forever.

Slutsatsen och det jag ville säga med allt det här babblet är att det är dags för mig att påbörja nästa kapitel, ett kapitel som jag redan har hunnit skjuta på i ungefär ett år. Jag känner mig äntligen redo, kanske behövde jag få bekräftat vem Fellan faktiskt är, vad hon värderar och vad hon vill uppnå. Kanske behövde jag bara tänka igenom det 100gånger extra, för nu känns det helt plötsligt som det självklaraste att göra, det är ju trots allt det här jag har pratat om i snart 3år.

Från den 25e juli och 11 månader framåt hittar ni mig på Skaraborgs regemente i Skövde, Gruppbefäl - markstrid är vägen jag valt att gå. Förklaringen? Markstrid är utmaningen och jag har alltid trivts i en ledande position, kombinationen blev därav det självklara valet.

Nu ska jag ta en efterlängtad semestervecka på Cypern, hörs vi så hörs vi. Tills dess, kör all in, jag tror på er!

Likes

Comments

Once in while får jag feeling för att sätta mig ner och skriva i timmar. Ibland sparar jag det i min inspirationsmapp på datorn och ibland så väljer jag att publicera det här. Oftast så kommer jag över ett citat på instagram, hör något från omgivningen eller läser något meningsfullt i en bok som ger mig inspiration till att skriva.

Jag kom över ett citat på en instagrambild och tänkte lite idag iallafall. Idag lever flera ett liv de är stolta över. Är du en av dem? Om inte, här är regel nummer ett; Om du aldrig kan släppa det som inte fungerar för dig, kommer du aldrig heller att växa.

Livet är inte alltid en lätt uppgift. Det finns lite fara, lite spänning, lite glädje och sorg bakom varje hörn, ibland händer helt galna saker utan förvarning. Allt detta sker medan du förväntas uppfylla de mest utmanande arbetsuppgifter eller projekt; de dagliga aktiviteterna som använder upp varje uns av energi. Folk blir skadade och sårade, förlorar nära och kära, infinner sig trasiga inombords och bortom all reparation. Ändå ger varje dag en nystart fylld med nya möjligheter.

Förvänta dig inte livet ska vara en jämn, obruten bana; förvänta dig inte att du bara kommer att bli lite besviken, du kommer att bli otroligt uttråkad stundtals också. Låt inte dina bekymmer eller ditt förflutna vara en guide för hur du ska fortsätta leva ditt liv. Det är aldrig försent för en förändring. Ibland är den svåraste delen vid en önskad förändring att kunna släppa det gamla och omfamna det nya som komma skall. Om du inte trivs i din livssituation och är redo att se en förändring ... make one.

Här följer några tips jag tycker är värda att tänka över.
1. Välj det extraordinära
Varje dag erbjuds du en möjlighet att leva ett mer extraordinärt liv. Det spelar ingen roll var din utgångspunkt är, det viktiga är att du har en. Sluta slösa bort din tid och energi genom att beklaga dig över något du gjort eller önskan om att saker ska vara annorlunda. Sluta lyssna till rösten i ditt huvud som säger att du inte är tillräckligt bra. Tillåt dig själv att vara fullt mänsklig, äkta, sårbar och engagera dig djupt i denna sak vi kallar för livet. "Dröm ditt liv, lev sedan din dröm.” De flesta vanliga människor kan bara se vad som är möjligt. Det extraordinära är att inte drömma om vad som är möjligt eller troligt, det är att se dig själv göra det omöjliga. När du börjar visualisera det, då är det inte längre omöjligt.

2. Håll dig inte tillbaka
Att fråga är den mesta oanvända principen inom framgång. Några av de mest framgångsrika, glada människor blev så genom att just lära sig fråga. De flesta människor är alltför rädda för att be om tid, pengar, stöd och vägledning, kanske av rädsla för att bli avvisad, eller rädsla för att få höra det fruktade ordet "nej". Om du är en av dem, påminn dig själv då om att du istället säger nej till dig själv. Avvisa inte dig själv innan du ger andra en chans att acceptera dig och säga ja. Ge dem möjligheten att hjälpa dig. Att låta andra hjälpa till kan vara en av de största gåvor du kan ge. Du behöver inte göra det ensam. Var smart nog att veta att du behöver hjälp, modig nog att fråga och stark nog att acceptera.

3. Var för, inte emot
Bekräftelse är en mycket drivande kraft i ditt liv. Vare sig om du vet det eller inte så bekräftar och försäkrar du dig själv om saker hela tiden. Vad säger du till dig själv om dina förutsättningar? Är det något positivt eller negativt? Vill du projicera en säker, positiv attityd på utsidan, men inuti tycker du egentligen inte att du är lika bra som alla andra? Vill du ständigt påminna dig om alla problem du har istället för att räkna allt givande? Öva att hålla dina inre konversationer på det positiva i denna värld, ganska snart kommer du då ha mycket mindre negativt att tänka på.

4. Var villig att släppa taget
Ibland måste du hitta styrkan att släppa taget, det kan vara det svåraste du någonsin måste göra. Men också det bästa som du någonsin har gjort. Tro inte dem som säger att det krävs mer styrka att hålla sig fast, eller att släppa taget skulle vara samma sak som att ge upp. Det tar en hel del styrka och mod att vara villig att släppa taget, och sedan ännu mer att faktiskt göra det.
Att släppa taget är inte att ge upp. Det är att vara villig att erkänna ”enough is enough” och att våga tro på att den nya vägen du tar kommer leda till något bättre.

5. Sätt dina rädslor på prov
Det är lätt att överdriva jobbiga saker du upplevt, speciellt när du känner dig rädd. Det är lätt att föreställa sig att fruktansvärda saker händer, att låta oron bära iväg dig. Försök att tänka att varje problem har en lösning och att saker i allmänhet aldrig blir så illa som du kanske trodde att det skulle bli. En tanke är bara en tanke. Du kan behöva få ett nytt perspektiv på situationen. Läs något inspirerande, se en oväntad film, träffa nya människor. Ta fysisk handling, gå ut och spring, ta dig till gymmet, gör något som får dig på andra tankar en stund. Köp inte att dina rädslor ska få styra vad du kan och inte kan göra i livet. Gå inte miste om solen idag för att ge uppmärksamhet åt molnen du tror dig se på morgondagens horisont.

6. Låt tiden räknas
Du är en ”history maker”. Med varje ögonblick skapar du ditt öde. Se till att du inte låter det glida förbi utan att ta tiden att uppmärksamma. Livet är vackert och kan fungera på många konstiga sätt. Men kom ihåg att en eld inte börjar brinna utan en gnista. Välj något du vill göra, håll ut och arbeta hårt för det. Det kan kännas som om det tar en evighet att uppnå målet. Men när du äntligen uppnått målet, gå inte bara vidare till nästa sak då. Ta dig tid och uppskatta, uppskatta de minnen du gjort på vägen och uppskatta att du klarade något du inte trodde var möjligt från början. Tänk att det är resan som är målet.

Likes

Comments

Jag mötte upp Malin vid Östermalmstorg strax innan 6 igår för att sen gå ner till Sjö & Land på Strandvägen. Kfx hade bjudit in alla sina konsulter till en julfest och vi hade det hur trevligt som helst. Champagne, vin och mingelbuffe stod uppdukat och timmarna gick alldeles för fort.

Jag har insett att jag verkligen älskar att träffa och lära känna nya människor. Timmarna bara flög iväg och vi diskuterade allt ifrån misslyckade relationer till mat till den perfekta nyårsfesten. Vi har blivit så vana vid att bli inkastade på ställen och bara köra, som konsult (och speciellt ambulerande) lär man sig det väldigt snabbt. Alla är öppna, vill synas och höras och tar alltid för sig. Med andra ord så är vi väldigt lätta att umgås med.

Sist kvar var såklart jag och mina trogna Ricohvänner. Johan lämnade oss men vi andra fortsatte upp mot Stureplan och hamnade tillslut på East. Vi tog in en flaska prosecco och fortsatte kvällen till alldeles för sent. Det är verkligen tur att det fredag idag och inte måndag. Känner mig dessutom lite förkyld men sånt har jag inte tid för.

Helgens planer är för många för att nämna i vanlig ordning. Trevlig helg!

Likes

Comments

Det sexigaste jag vet är folk med höga ambitioner, de som inte saknar intellekt, de som skriker självsäkerhet men ändå inte är för självgoda. De som visar att det har kontroll, siktar mot höga mål och arbetar hårt för att nå dem. De som har ett så pass stort driv arbetsmässigt men samtidigt kan lägga allt åt sidan och gå all freakin’ in på fredagskvällar. Det mina vänner är något att eftersträva om ni vill sätta er på min karta. För vi behöver båda, vi behöver vara driftiga men vi behöver också ha kul.

“THE GREAT DANGER IS NOT THAT OUR HOPES ARE TOO HIGH AND WE FAIL TO REACH THEM, IT’S THAT THEY ARE TOO LOW, AND WE DO.”

Jag har så svårt för att finna det intressant att umgås med människor som inte har några mål, inte vill få ut något speciellt av livet utan bara är, förstår ni? Jag själv vill liksom göra ALLT och tycker att livet är alldeles för kort egentligen. Jag vill vara med och rädda liv, upptäcka världen, vara gladiator i gladiatorerna (hur coolt vore det inte), jag vill skriva böcker, leda storartade projekt, utbilda mig högt inom det militära, hålla internationella föredrag om insatser och helt enkelt bara bli helt grym på något. Jag vill vara den som aldrig slutar jobba för att det är så kul, för att jag gör något så roligt att jag aldrig vill sluta. Och för att nå dit behöver jag inspiration och erfarenheter, därför tycker jag att det är så viktigt att välja sina vänner.

Folk lämnar alltför ofta deras vänskap åt slumpen. Det fungerade när man var liten, när ens klasskompisar var det man lekte med. Det var ju dom man träffade varje dag och bodde nära. Men som vuxen (jag hatar att säga det) så måste du välja dina vänner, från det att du springer ut och inte längre kan kalla dig student så väljer du dina vänskaper. Du måste själv avsätta tid för att umgås, då kan det vara värt att ha sådana som du blir glad av att träffa. Det behöver absolut inte vara de som är ”jättesmarta” och kan lära dig något, utan det kan lika gärna vara dom sköna som rest jorden runt och alltid bjuder på de roligaste historierna. Omringa dig helt enkelt med människor som du mår bra av!

Som nyligen inkastad i ”arbetslivet” (om man nu får kalla det så) har jag lärt känna så många nya människor. Intressanta människor, olika typer av människor, människor med mycket mer erfarenheter än vad jag har. De med intelligens och utan socialkompetens, de med socialkompetens men utan intellekt, men jag har också fått träffat de som har allt. Jag kom in på Ricoh och trodde mig vara i jämnålder med de andra 200anställda där, vilket ganska snabbt visade sig inte stämma. Men istället för att känna mig underlägsen så jag vände jag på det. ”Dig har jag börjat sett nyligen runt här vart sitter du någonstans?” Jag får kanske en del uppmärksamhet för att jag är ung, tjej, ny och tycker om att prata. Och visst är uppmärksamhet kul men jag vill faktiskt ha något att komma med till bordet också. Och det känner jag att jag gör, och får bekräftelse på. Senast igår berättade Therese för mig att region väst berömt mitt arbete. En dopaminkick utan dess like.

Jag har fått många frågor om vad jag jobbar med egentligen, och de korta svaret på frågan är ambulerande konsult. Det långa svaret på frågan är att jag har många olika arbetsplatser, den tjänst jag oftast infinner mig på är som dispatch på Ricoh i Sundbyberg. En dispatch är en planerare skulle man kunna säga, jag lägger upp folks arbetsdagar och delar ut jobb till de 25människor i respektive region jag har ansvar över. Det ganska roligt, jag som planeringsmänniska njuter om dagarna, i programmet vi jobbar (som dessutom är färgkordinerat) är det en fröjd att få pussla i. Såklart finns det undantag när det kommer knepiga fall men 95% av tiden går det ju bra.

Jag har också fått många frågor om hur jag orkar gå upp 05.00 varje morgon, och svaret är att jag är så pass taggad på dagen att det slår ut tröttheten (börja lägg er i tid så inser ni att det inte är så jobbigt after all). Jag är hungrig efter att lära mig nya saker, jag längtar efter att få träffa mina kollegor, jag älskar att få utvecklas och fylla på min kunskapsbank och hitta nya vänskaper. Jag har fördelsvis väldigt lätt för att lära känna nya människor, jag vet inte om det är något i min approach som säger ”kom och prata med mig” men for some reason så gör folk alltid det. Det finns ett tvillingpar på jobbet och jag har ofta undrat över om det är samma person eller om det finns två, så jag blev ju tillslut tvungen att fråga. ”Enäggs, 15sekunders skillnad”. Ett chattmeddelande senare och nu pratar vi dagligen, lika så hans kära sångfågel breve sig. Jag satte mig med honom i fikarummet en eftermiddag och började diskutera något och igår så förklarade vi oss bffs. Skämtåsido men ni förstår.

Nu ska jag sluta babbla på men tänkte att jag skulle ge er en liten klarhet över mitt liv iallafall. Och vet ni? Jag har 5 tips till er andra "unga" som också provar på nya jobb och utamningar.

Nummer ett; Ta för er! Se det som en chans att utveckla och lära dig något nytt, erfarenheter och kunskap är aldrig något negativt.

Våga prova! Ingen är proffs i början och det finns ingen som förväntar sig att du ska kunna allting på en gång heller, du är där för att lära.

Det mesta handlar om inställning, är du rädd märks det på din röst och kroppsspråk, en telefonväxel är inte farlig att svara i, men om du tror att den är det så kommer den att bli det. Om du tycker att något ska bli jättejobbigt så blir det oftast det också, om du istället antar det som en utmaning så kommer du kunna ge dig själv en klapp på axeln sen och säga ”tusan vad jag är grym”.

Fråga - hellre en gång för mycket än en gång för lite. Det är mycket bättre att känna sig lite dryg och vara väldigt frågvis än att känna sig osäker och inte veta om man gör rätt.

Prata mycket och intressera dig för dina kollegor, jag lovar att jobbet blir så mycket roligare när ni lärt känna varandra och kan prata om mer, följ med om det anordnas ”aw’s”, säg inte nej när någon frågar om du vill göra något. Om någon tar kontakt och börjar prata med dig så visa intresse tillbaka!

XO

Likes

Comments

Instagram@feliciaengvall