View tracker

Jag kollade precis en fin video från Masaai Mara som någon av eleverna som går på SSN nu hade gjort. Den kenyanska slätten, i de lökiga bussarna. Jag kommer ihåg det som igår, den där resan till Masaai Mara. Det var en otrolig resa. Men det är inte den jag tänker på när jag tänker på Kenya. Jag tänker inte på alla utflykter vi gjorde, Jag tänker på det som var konstant i ens liv i Kenya; att bo i samma rum som ens bästavän, att vänta på en PSV-taxi för att ta sig någonstans, att åka ut på slätten med ens kenyanska kompisar och se solnedgången, att vandra längs Ngong och Makindi Road. Och det är just det som berör mig mest i den där videon.Sekvensen av safaribussarna på Makindi Road, utanför porten till SSN. Vägen som är alltför bekant, porten in mot hemmet där vakterna ständigt står för att välkomna en hem.

Att skriva ner mina känslor har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig på. Under året i Kenya gjorde jag det här på bloggen. Men trots att jag velat, har jag inte kunna formulera något i ord för att beskriva mina känslor efter Kenya. Fast att jag känt att jag har så mycket att säga. 

Det är frustrerande att man förväntas vara samma person som innan man åkte till Kenya. Det är frustrerande att känna att jag inte trivs i min tillvaro i Sverige, och att sakna något varje dag. Allt jag gör utgår från det jag lärde mig i Kenya. Den jag blev där. Och jag tror att det är få i min omgivning som förstår det och vad det har för betydelse. Och jag kan tänka mig att det låter konstigt att det året förändrade mitt liv, men Kenya var så sjukt viktigt för mig. Jag är samtidigt tacksam för att jag fått de insikter jag fått tack vare Kenya, även om de gör att jag just nu tycker det är tråkigt att vara i Sverige och att jag värderar vissa saker annorlunda. Det är så mycket jag kan säga. Men ändå inget alls. 

I april går jag i alla fall på Ngong Road igen. Åter tillbaka på Kenyas slätt med mina kenyavänner, i samma rum som mina bästavänner. Tillbaka i mitt hem. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tankar

Fast att det gör så jäkla ont vill jag bara kolla bilder från Kenya, prata med mina vänner därifrån, läsa gamla bloggar. Jag gråter varenda gång. Mitt hjärta gör ont varenda gång. Men ändå vill jag. För jag vill känna Kenya. Det får mig att känna att jag på något sätt är kvar och det är tröstande. Jag vill liksom inte fatta att jag är i Sverige, även om det är jobbigare att inte inse det än att bara fatta det. Jag vill längta tillbaka till Kenya även om det hade varit lättare att inte göra det. Jag vill gråta till dessa bilder och jag vill känna att det som varit det bästa året i mitt liv aldrig kommer tillbaka. Jag mår skit när jag tänker så, för då saknar jag Kenya så fruktansvärt mycket. Men det känns bra också. Jag inser då hur bra mitt år i Kenya var. Det känns bra. Det känns bra att det blev så bra det någonsin kunnat bli. Det känns bra att kunna komma tillbaka. Det känns bra att Kenya är mitt hem. Att ha fått vänner för livet. Att det gör ont gör att det känns bra på något konstigt vis. Fast att det gör ont.

denna video är från avslutningen. när jag lyssnar på den, då, då känner jag Kenya

https://www.youtube.com/watch?v=1izi4o1hlZg

Likes

Comments

View tracker

Tankar

​Nu har det gått 10 dagar sedan jag lämnade Nairobi och flög till Sverige. 10 dagar sedan jag lämnade mitt älskade hem. Jag förstår fortfarande inte vad jag har varit med om och jag förstår inte att jag inte ska tillbaka till Kenya och SSN till hösten. Det kommer jag nog inte förstå förrän jag börjar skolan i augusti. Kenya finns i tankarna varenda minut, utan att överdriva. Det finns där hela hela tiden.

Det har stundtals varit riktigt jobbigt att inse att saker aldrig kommer bli som i Kenya så länge jag befinner mig i Sverige. Den bekymmerslösheten, spontaniteten, den glädjen. Att mina svenska vänner bor timmar ifrån mig och mina kenyanska vänner likaså. Dem som jag brukade träffa varje dag, spendera varenda minut med. Men det jobbigaste har nästan varit de känslor som Sverige gett mig. Sånt s0m var kul innan jag åkte till Kenya är inte kul längre, och jag uppskattar inte Sverige alls på samma sätt. Sverige, och Höllviken, som jag brukade älska. Till och med nu, när det är svensk sommar och Sverige är helt underbart, trivs jag inte så som jag brukade göra. Det är bara inte samma sak längre. Som det känns nu kommer trean inte vara alls så rolig som jag hade tänkt mig och det känns som att det kommer finnas en ständig, evig längtan till Kenya oavsett vad jag hittar på.

"Jag är rädd att komma till Sverige och att anpassa mig till svennelivet. Jag vill alltid vara den jag utvecklats till under detta året och att bli som förut hade varit ett stort steg tillbaka. Jag vill alltid ha såhär kul men jag är rädd att det är svårt i Sverige. Jag är rädd att kenyalivet bara finns i Kenya, 700 mil bort. Jag är rädd att människorna jag träffar här bara finns här. Jag är rädd att ingen i Sverige kommer förstå hur stor del Kenya är av mig, och att det kommer vara svårt att prata om det. Jag är rädd att Sverige kommer vara tråkigt, och att jag aldrig kommer kunna uppleva samma glädje där. Jag är rädd att glömma hur man levde livet här och hur man var här. Det är delvis därför jag skriver det här, för att jag ska kunna läsa detta och se till att inte ändra tillbaks mig. ​"

​Sådär skrev jag i mitt förra inlägg. Och mycket av det jag var rädd för skulle hända har hänt. Jag kan inte vara samma person som jag var i Kenya och som det känns nu kan jag inte ha så kul heller. Omständigheterna är andra och det som var möjligt i Kenya är inte möjligt i Sverige. Och det har varit fruktansvärt svårt att prata om Kenya. För vad ska jag säga? Hur jag har haft det? Ja, alldeles helt jäkla underbart, men vad mer kan jag säga? Hur ska jag kunna sammanfatta ett helt år i några ord så att någon förstår?  Och hur det känns att komma hem? Det är också svårt att svara på. Och jag har inte riktigt velat prata om Kenya. För det finns så mycket att säga men ingen att säga det till. Börjar jag prata om Kenya vill jag berätta allt, men det går ju inte och jag tror inte att någon vill  höra, vilket jag förstår. Detta året har ju varit mitt Kenya-år, vilket är speciellt för mig, men förmodligen inte för så många andra.

Jag har känt mig förvirrad, glad, arg, ledsen, tacksam och frustrerad. För det mesta har jag varit alltihop på en gång. I början mest frustrerad, då alla frågade om hur jag haft det och jag inte kunde ge ett bra svar, men nu är jag mer förvirrad. Förvirrad över mina känslor och förvirrad över att inse att jag så plötsligt är så långt hemifrån, från Kenya. Men glad för att träffa min familj, mina vänner och glad över att se Sverige i andra ögon, även om det också varit jobbigt ibland som jag skrev innan. Och det kommer nog fortsätta såhär och det kommer gå upp och ner. Ibland jobbigt och ibland inte.

Likes

Comments

Tankar

Idag är vår avslutningsdag, den sista internatdagen. Om några dagar är jag i Sverige. Tårarna rinner redan nerför mina kinder och det gör så jävla ont i mig att inse att jag ska härifrån, även om jag inte inser det riktigt än.

Innan jag kom till Kenya visste jag inte att man kunde ha ett såhär bra liv. så roligt. Jag tror inte att jag  kan få någon annan att förstå hur roligt jag har haft det, för jag har aldrig upplevt en sån lycka innan jag kom hit. Jag kommer sakna det fullspäckade schemat, där man gjorde saker och träffade människor hela tiden. Då man var ute varje helgdag och även veckodagar. Då man gjorde allt utav tiden. Det kommer vara så jävla jobbigt att inte ha mina bästavänner en korridor bort, och att inte kunna sova i samma rum som Antonia längre. Det kommer vara så jävla jobbigt att inte bara kunna gå till någons rum och fråga om vi ska hitta på något, och fem minuter senare går man någonstans utan någon plan, bara för att låta dagen ta oss vart den vill.

Jag och mina närmsta vänner har lärt känna många kenyanska vänner detta året. Det har varit det bästa jag gjort. När jag tänker tillbaka på detta året kommer jag tänka på dem först, hur jävla bra våra vänner var och hur mycket de tillförde. Vi har fått mycket skit från boardingen och även vissa från internatet för detta vilket har varit jättetråkigt. Men jag ångrar ingenting. För hur kan jag ångra att jag har fått bästavänner från andra sidan jorden som jag har haft så jävla kul med? Och varför ska jag ångra det? Det är alldeles underbart att kunna komma tillbaka och träffa dem samtidigt som de gör det svårare att lämna. Jag kommer verkligen sakna dem.

Jag är rädd att komma till Sverige och att anpassa mig till svennelivet. Jag vill alltid vara den jag utvecklats till under detta året och att bli som förut hade varit ett stort steg tillbaka. Jag vill alltid ha såhär kul men jag är rädd att det är svårt i Sverige. Jag är rädd att kenyalivet bara finns i Kenya, 700 mil bort. Jag är rädd att människorna jag träffar här bara finns här. Jag är rädd att ingen i Sverige kommer förstå hur stor del Kenya är av mig, och att det kommer vara svårt att prata om det. Jag är rädd att Sverige kommer vara tråkigt, och att jag aldrig kommer kunna uppleva samma glädje där. Jag är rädd att glömma hur man levde livet här och hur man var här. Det är delvis därför jag skriver det här, för att jag ska kunna läsa detta och se till att inte ändra tillbaks mig. 

Men nu sitter jag här. 10 månader har gått och året jag längtat efter i 3 år är plötsligt över. Jag förstår det inte. Jag förstår inte hur bra jag haft det och jag förstår inte att jag sitter i Sverige snart. Allt får ett så abrupt slut. Jag längtar inte till Sverige, inte alls. Jag längtar inte till något av vad det innebär. Och jag hade inte önskat att det var på ett annat sätt. Jag är så glad att Kenya betyder så mycket för mig. Kenya är mitt hem och Kenya är en så stor del av mig. Men nu är det såhär och någonstans får jag acceptera det. Kenya har känts som en dröm, en sjukt  bra 10-månaders dröm, med alla bra saker man kan tänka sig. Och jag vet inte om jag själv kommer förstå hur bra det varit. Kommer jag någonsin att förstå?


Likes

Comments

LYCKA!!!!!!! TVÅAN ÄR ÖVER!!!!!

Idag skrev jag nationella i matte som gick helt okej, lämnat in en stor psykologiinlämning och gjort ett svenskaprov OCH NU ÄR TVÅAN ÖVER! Har firat med mina vänner och gått runt med ett stort leende hela dagen. Kan inte fatta det. Själva skolan har varit en så pass liten del det här året jämfört med allt annat och eftersom att man bor på skolan blir det en helt annan grej. Man har inte reflekterat riktigt över att man gått i skolan, i tvåan liksom. Och nu har man klarat det!

Har hängt med vänner som vanligt i veckan och försökt kombinerat allt roligt man vill göra med plugget. Men från och med nu är det bara massor av roliga dagar framöver och jag är riktigt taggad. Har också börjat packa idag vilket känns otroligt konstigt. Som sagt, jag kan inte förstå. Men imorgon är det fredag och den sista helgen ska firas rejält! Vi hörs!

Likes

Comments

​Jag kan inte förstå att jag om exakt en vecka sitter på min avslutningsmiddag, tillsammans med alla lärare och alla elever, för att säga hejdå.

Jag kan inte förstå att det bara är en vecka kvar av de nästan 40 veckorna jag har varit här.

Jag kan inte förstå att jag ska lämna mitt rum 9B efter att ha bott där i 10 månader.

Jag kan inte förstå att mitt liv blev såhär bra efter ett år i Kenya.

Jag kan inte förstå att det här har varit MITT år och att det snart är över. Hur ska någon annan kunna ta över mitt år?

Jag kan inte förstå hur jobbigt det kommer vara att inte kunna förklara detta för någon som inte varit i Kenya under mitt år.

Jag kan inte förstå hur jobbigt det kommer vara att åka ifrån vänner som inte kommer följa med mig hem till Sverige, som stannar i Kenya för att dem bor här.

Jag kan inte förstå innebörden av någonting av vad det innebär att lämna det här.

Likes

Comments

En helg fylld av massa roligheter som vanligt. Utgångar och häng med massa sköna människor. Har påbörjat sista skolveckan vilket känns sjukt. Antonia och jag bor numera i mitt rum. Shoppat loss på Juncan och masajmarknaden. Fått stanna inne på skolan idag pga. demonstrationer mot presidenten som är varje måndag. Livet i Kenya, så annorlunda från Sverige.


Likes

Comments

Idag är det den näst sista fredagen. Vet inte riktigt vad planerna är för helgen men vi hittar på något kul. Jag är sjukt taggad på den sista tiden, just för att man kommer njuta så mycket och man kommer ha skitkul, även om det ju suger att det ens är "sista tiden". I veckan har jag pluggat mycket, hängt på Juncan med vänner, shoppat på masajmarknaden, flyttat från Antonias rum (vi blev utslängda pga. att rummet skulle renoveras) och träffat vänner utanför skolan.

Har fått låna en bild från Ella, mer bilder har jag ju inte tyvärr eftersom min mobil är stulen...


Likes

Comments

Varför är det så kort tid kvar? Det försvinner inte ur mitt huvud.

Jag bor fortfarande hos Antonia och lär göra det tills vi åker härifrån. Trivs så bra med att bo här.

Har umgåtts mycket med kenyanska vänner denna veckan, vilket känns bra. Vi planerar inför att ha en avskedsmiddag med dem och jag både ser fram emot och fasar inför det. Vi har verkligen fått så himla bra vänner härifrån, utanför skolan, och det kommer vara jobbigt att lämna dem.

Mycket plugg nu och jag försöker fokusera. Sista tiden.

Uppskattar Kenya mer för varje dag som går.

Kollade bilder från i somras när jag var i Sverige och kan inte riktigt förstå att jag varit i Sverige, Det känns som att detta livet alltid har varit mitt liv. Än overkligare känns det att jag är där om 16 dagar.

Det är 16 dagar kvar. Det suger.

Likes

Comments

Tankar

Idag har jag gjort ett prov, tränat, städat, tvättat och pluggat ordentligt. Med andra ord är massa måsten avklarade. Jag behövde nog en sådan dag, då man bara känner att man är nöjd med sig själv och vad man gjort. För vet ni vad? Jag är en ordningsmänniska på alla sätt och vis; jag har alltid känt att jag har kontroll och därmed ordning över mitt liv; mig själv, min identitet, mina val, min framtid, mitt välmående, mina tankar - allt. Detta är en egenskap jag är otroligt glad över att jag har, det har räddat mig från att må dåligt, det har gjort att jag kunnat utvecklas och tänka i nya banor, det har gjort att jag kunnat stå upp för mig själv, att jag haft energi att bry mig om andra osv.

Men det har också skapat hinder för mig själv i mina tankegångar på så sätt att jag ibland anser mig försöka bestämma för mycket, försöka behålla kontrollen, planera, försöka se till att allt löser sig. Det tar energi och få situationer blir bättre av att man vägrar släppa att man har rätt eller att alltid se till att vara bossen och därmed bli "in charge". Sånt visar sig ofta i exempelvis grupparbeten, där jag förut blev frustrerad av att jag inte kunde göra precis som jag ville. Men Kenya, å älskade Kenya, vad det har förändrat mig. Spontanitet är allt vad detta året handlar om och OJ vad det gett mig mycket mer glädje än vad ordning & reda någonsin har gjort eller kommer att göra. Så många människor jag lärt känna, så många otroliga saker jag fått uppleva, så sjuka grejer jag gjort, så otroligt många sjukt jävla bra minnen för livet. Människorna och det jag har gjort har fått mig att inse att livet är så mycket mer än att lyckas med ditten och datten, att se till att det där funkar och att ha kontroll och alltid planera hela tiden. Allt handlar om att må sjukt bra, att bli förvånad över spontan lycka som ens liv ger en, att känna "det löser sig för jag mår bra".

Och kära mamma och pappa, eller vem som än läser detta och tror att jag tappat kontrollen, det är inte alls vad detta går ut på. Man ska få kickar av livet och man ska göra spontana saker för det är vad som ger en mest. Men som pappa sa; det finns kortlivade och långlivade kickar. De kortlivade är kortlivade och de kommer inte kunna finnas där 24/7, och då måste man ha något att falla tillbaka på; ett liv man trivs med utan de där kickarna du får av att göra spontana grejer. Om det handlar om att lyckas i skolan, eller att ha en massa kompisar, eller att sitta och läsa böcker, eller att ha timslånga samtal med en främling så spelar det ingen roll. Jag behöver känna att jag har ordning i mitt huvud och i mitt liv, jag behöver tänka igenom saker ibland. Men jag tror att, precis som att man inte ska bli beroende av kortlivade kickar, ska man inte heller bli beroende av de långlivade. Om allt i livet går ut på att, i mitt fall, ha ordning i mitt liv, kommer jag aldrig leva fullt ut och jag kommer lätt fastna i samma tankesätt. Och där vill jag aldrig hamna.

Likes

Comments