View tracker

Jag vet inte riktigt när jag ska känna mig hemma utan honom. För hemma för mig är där han är. Han är min trygghet, mitt allt i livet. Distansen drar mig itu, för jag fungerar inte utan honom. Jag fungerar inte utan hans närhet, men framför allt hans kärlek. Han är min pusselbit i livet, den lilla biten som gör mig helt completed. Utan honom är jag tom, både på hopp och tro. Han är den bättre hälften av mig, den som tar fram alla mina bra sidor. Jag behöver honom helt enkelt för att mitt hjärta, min hjärna och mitt liv ska fungera. Han är mitt allt, det finaste i livet. Och vad skulle jag vara om jag aldrig hade träffat honom.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänkte skriva om något som många väljer att inte dela med sig av. Något väldigt personligt, men ett ämne som borde vara mer accepterat att prata om öppet. Dem senaste dagarna har varit väldigt påfrestande fysiskt, men mest psykiskt. Jag har gått igenom något som jag tror de flesta tjejer i min ålder tänker att det aldrig kommer hända, och just därför är man inte tillräckligt försiktig. Jag har varit en sådan person, att "det kommer aldrig hända mig", men så satt jag där helt förstummad. Graviditetstest som vilade i min hand visade positivt. I den lilla rutan stod bara ordet gravid med en trea och ett plustecken. Mitt hjärta stannade.

Jag tror de flesta tjejerna i min ålder har frågat sig själva vad man egentligen skulle göra om man blev gravid. Jag har många gånger sagt till mig själv att svaret är självklart, en abort. Men i detta läge var jag inte längre så säker, jag började tvivla på det jag en gång varit så säker på. Med tanke på min ålder och position i livet så kändes det så fel, samtidigt som det kändes så rätt med personen jag älskar. Vi tog dock ett gemensamt beslut där vi kom fram till att vi är i fel tid i livet, med studier och hockey. Vi behöver mer tid.

Så i måndags påbörjade jag det som blev något av det jobbigaste jag upplevt. Jag har aldrig haft så ont fysiskt, men det som kändes mest var nog psykiskt. Att förstöra något som kunde blivit det finaste i livet, en blandning av mig själv och personen jag älskar i en enda personen. Den tanken kommer nog aldrig lämna mitt huvud. Tanken av att vara tre. Jag ångrar inte mitt beslut i sig, men det svider i mig när jag tänker på att vi kunde bli en liten lycklig familj.

Vi har ännu hela livet framför oss, men jag kommer nog aldrig glömma den lilla krabaten som växte inom mig.

Likes

Comments

View tracker

Hej allesammans!

Detta blir mitt allra första blogginlägg. Kanske inte det mest intressanta inlägget ni kommer läsa, men tänkte babbla på angående lite ointressant fakta om mig själv. Så ni vet vem ni har att göra med hädan efter.

Felicia Boman heter jag och är 20 år. Jag är en riktig östgöte och har mitt ursprung i den lilla staden (egentligen inte så liten) norrköping. I somras flyttade jag till Kalmar för att börja första året på Ekonomihögskolan på Linnéuniversitetet. Tre kurser och ett F senare och jag går fortfarande kvar, helt otroligt. Utöver detta så är en stor hobby till mig att pendla till Jönköping, där min största kärlek bor samt spelar hockey. Så min fritid består oftast av några timmar i en svettig hockeyhall varje helg.

För övrigt är jag världens väsk- och skonörd. Alltså är shopping något som ligger mig varmt om hjärtat, även fast man som student inte samlar in många kronor. Jag är alltså en person som inte tackar nej till någon form av shopping. Sedan tycker jag att det är väldigt trevligt att resa, vilket jag absolut inte är ensam om i denna värld. Något jag alltid ser fram emot är dock att komma hem.

Så där har ni lite fakta om mig. Ganska ointressant precis som jag sa, eller hur?
Hoppas ni kommer finna någon anledning till att läsa min blogg och att jag kan ge er någon som helst glädje genom mina värdelösa texter.

På återseende!

Likes

Comments