Jag tycker helt enkelt inte att det är okej längre. Vi alla får ett första intryck av en person, oavsett om det är positivt eller negativt. Det är klart att vi alla kan vara dömande, men man ska inte glömma bort människan som står bakom. Det är dem negativa bilderna, eller ska vi säga fördomar, som inte är okej. Det behöver inte heller vara fördomar, utan människor som tycker sig ha rätten till att trycka ner andra. Oftast är man väldigt snabb med att bilda sig en uppfattning om vad man egentligen tycker om en person, men det betyder inte att det är den korrekta bilden. För jag tror helt enkelt att du ser det du vill se, och mitt bland allt detta blandas den lilla gnuttan av avundsjuka in. För hur många gånger har man egentligen inte blivit avundsjuk? Det kan handla om allt från utseende till kärlek och karriär. Vi avundas andra människor varje dag, och glömmer bort att vara glada för de som lyckas. Elaka kommentarer och skitsnack cirkulerar runt dagligen. Om man inte får höra att man är ful så är man istället en hora, och vem i hela världen har rätten till att bestämma att du inte ser bra ut eller att du är en slampa. Är man inte längre intresserad av en kille som har betett sig som en påse skit men som fortfarande påstår sig ha känslor, så har personen i fråga tydligen rätt till uttrycka sig som den vill. För man sårade ju personen, och då är det ju okej att trycka ner, right? Nej, inte alls. Bara för dina känslor ändras är du inte en hora, du har inte spelat något spel och du går inte in medvetet för att såra. Det råkar bara bli så. Känslor kommer alltid vara känslor, något vi inte kan kontrollera över. Men bara för att du är avundsjuk, betyder det inte att du har rätten till att bestämma vad en annan person är. Man har aldrig någonsin rätten till att trycka ner någon annan. Så ibland glömmer folk bort att ge fan i att vara elaka. För vad vinner man egentligen på det? Ett bättre självförtroende? Ett större ego? Eller så kanske man kan behålla sin stolthet? Nej, jag tror inte det. Allt du gör är att förlora på det. Du förlorar ditt självförtroende, ditt ego och framför allt din stolthet. Du förlorar allt. Så egentligen så krävs det inte så mycket för att vara en hygglig människa, bara att du sväljer den där stoltheten och din åsikt kring att just du har rätten. För det har du inte. Så växt upp, tänk till och kom till insikt med att det fan inte är okej längre.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag har inte alltid haft mina känslor på rätt plats. Min första kärlek utspelade sig att bli en tragedi. Och efter det kunde jag inte längre känna någonting. Allting som innefattade kärlek i mitt liv blev på något sätt mörkt. Jag kunde längre inte känna en gnutta kärlek till någon annan. Varenda kille jag träffade utspelade sig istället att bli katastrofer, gång på gång. Även fast jag var fullt medveten om mitt problem till mina känslor, så fortsatte jag ändå leta efter den där bekräftelsen jag hela tiden behövde. Att känna mig behövd blev inte längre något fint, utan det blev som en känsla jag inte klarade mig utan. Som en drog. Att veta att det var någon som behövde mig, gjorde mig på något sätt hel. Jag krossade många hjärtan, men jag tror framför allt att jag krossade mig själv mest. Jag hade ingen kontroll, jag visste inte vem jag var eller vad jag skulle göra. Jag såg bara på medan jag gjorde livet ännu ihärdigare att stå ut. Och än idag är jag rädd att hamna här, på samma plats jag en gång var. Jag är rädd för att bli den personen igen. Men jag är också rädd för att få mitt hjärta krossat, precis som många krossades på grund av mig. Jag är rädd för att bli lämnad ensam, att se den jag älskar gå ifrån mig. Jag har under många år nu kämpat med mitt problem, och jag har idag hittat personen som jag tror kan fylla alla mina tomrum. Men fighten lever fortfarande kvar idag, och det finns ingenting som är enkelt med att älska en annan person. Att ge bort sitt hjärta till någon annan, att låta den göra precis vad den vill med det, för ens hjärta vilar nu hos någon annan. Jag är livrädd, varje dag. Men kärleken gör en blind, och jag antar att man måste våga satsa för att vinna. 

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt när jag ska känna mig hemma utan honom. För hemma för mig är där han är. Han är min trygghet, mitt allt i livet. Distansen drar mig itu, för jag fungerar inte utan honom. Jag fungerar inte utan hans närhet, men framför allt hans kärlek. Han är min pusselbit i livet, den lilla biten som gör mig helt completed. Utan honom är jag tom, både på hopp och tro. Han är den bättre hälften av mig, den som tar fram alla mina bra sidor. Jag behöver honom helt enkelt för att mitt hjärta, min hjärna och mitt liv ska fungera. Han är mitt allt, det finaste i livet. Och vad skulle jag vara om jag aldrig hade träffat honom.

Likes

Comments

Tänkte skriva om något som många väljer att inte dela med sig av. Något väldigt personligt, men ett ämne som borde vara mer accepterat att prata om öppet. Dem senaste dagarna har varit väldigt påfrestande fysiskt, men mest psykiskt. Jag har gått igenom något som jag tror de flesta tjejer i min ålder tänker att det aldrig kommer hända, och just därför är man inte tillräckligt försiktig. Jag har varit en sådan person, att "det kommer aldrig hända mig", men så satt jag där helt förstummad. Graviditetstest som vilade i min hand visade positivt. I den lilla rutan stod bara ordet gravid med en trea och ett plustecken. Mitt hjärta stannade.

Jag tror de flesta tjejerna i min ålder har frågat sig själva vad man egentligen skulle göra om man blev gravid. Jag har många gånger sagt till mig själv att svaret är självklart, en abort. Men i detta läge var jag inte längre så säker, jag började tvivla på det jag en gång varit så säker på. Med tanke på min ålder och position i livet så kändes det så fel, samtidigt som det kändes så rätt med personen jag älskar. Vi tog dock ett gemensamt beslut där vi kom fram till att vi är i fel tid i livet, med studier och hockey. Vi behöver mer tid.

Så i måndags påbörjade jag det som blev något av det jobbigaste jag upplevt. Jag har aldrig haft så ont fysiskt, men det som kändes mest var nog psykiskt. Att förstöra något som kunde blivit det finaste i livet, en blandning av mig själv och personen jag älskar i en enda personen. Den tanken kommer nog aldrig lämna mitt huvud. Tanken av att vara tre. Jag ångrar inte mitt beslut i sig, men det svider i mig när jag tänker på att vi kunde bli en liten lycklig familj.

Vi har ännu hela livet framför oss, men jag kommer nog aldrig glömma den lilla krabaten som växte inom mig.

Likes

Comments

Hej allesammans!

Detta blir mitt allra första blogginlägg. Kanske inte det mest intressanta inlägget ni kommer läsa, men tänkte babbla på angående lite ointressant fakta om mig själv. Så ni vet vem ni har att göra med hädan efter.

Felicia Boman heter jag och är 20 år. Jag är en riktig östgöte och har mitt ursprung i den lilla staden (egentligen inte så liten) norrköping. I somras flyttade jag till Kalmar för att börja första året på Ekonomihögskolan på Linnéuniversitetet. Tre kurser och ett F senare och jag går fortfarande kvar, helt otroligt. Utöver detta så är en stor hobby till mig att pendla till Jönköping, där min största kärlek bor samt spelar hockey. Så min fritid består oftast av några timmar i en svettig hockeyhall varje helg.

För övrigt är jag världens väsk- och skonörd. Alltså är shopping något som ligger mig varmt om hjärtat, även fast man som student inte samlar in många kronor. Jag är alltså en person som inte tackar nej till någon form av shopping. Sedan tycker jag att det är väldigt trevligt att resa, vilket jag absolut inte är ensam om i denna värld. Något jag alltid ser fram emot är dock att komma hem.

Så där har ni lite fakta om mig. Ganska ointressant precis som jag sa, eller hur?
Hoppas ni kommer finna någon anledning till att läsa min blogg och att jag kan ge er någon som helst glädje genom mina värdelösa texter.

På återseende!

Likes

Comments