Allting började egentligen ganska oskyldigt.

Jag var nyförälskad. Vi skulle festa, ju mer man drack desto enklare blev det att kommunicera, det var inte lika stelt. Det blev en vana, varje gång vi sågs så var det alkohol inkluderat. Vi hade kul.

 Det var en sådan tid som man önska att man kunde leva i föralltid. Det var sommar, jag hade äntligen frigjort mig från en relation som var destruktiv, jag var fri och jag var lycklig. Som att det inte vore nog, jag vart kär på nytt. I en kille som senare skulle komma att bli pappan till mitt barn. Sena sommarkvällar, deeptalk och fest. Hösten kom, dem flesta i mitt umgänge skulle börja på gymnasium, förväntansfulla och nyfikna på vad ens nya skola hade att erbjuda. Sommaren gick sakta emot sitt slut, men festandet slutade inte. Kyliga höstkvällar resulterade att det blev hemmafester. Ännu bättre. Då kunde man dricka mer för då fanns det toalett nära tillhands och man kunde dricka "med musiken". De senaste åren har skolan varit väldigt viktig för mig, för jag vet att skolan är vägen till framgång. Men att festa och träffa nya människor kan också vara vägen till framgång, eller?

Vintern kom. Vilket betydde fler hemmafester och mer alkohol. Det enda jag gjorde på vardagarna var att planera helgen. Skolan började glida ifrån mig. Skolan som dem två senaste åren har varit min starka sida, min trygghet, kändes nu som en främling för mig. Jag tappade mer och mer greppet om mig själv, min skolgång och min familj. Flera gånger drack jag så mycket att jag inte kunde stå upp, jag spydde flera liter och min stora kärlek fick hålla mitt hår, tvätta bort mitt smink och lägga mig. För jag klarade inte av det själv. Det spårade mer och mer varje gång. I det här laget hade jag börjat skolka, jag drack inne på skoltoaletten och var tvungen att åka hem för att jag var så pass berusad att jag inte kunde vara kvar. Jag började skolka mer och mer, prioriterade preparat framför skolan. Jag rökte hasch och satt med en vodka flaska inne på toaletten tillsammans med en vän som var lika illa däran som mig. Jag började gå på fester med människor som var som mig, spårade. Jag menar nu inte en fest där man dricker, spelar kort och äter nötter. Nu pratar jag om att  halsa en vodka flaska, spy från balkongen och bete sig som ett djur. Jag gled ifrån min mamma, vi kunde vid det här laget knappt prata med varandra utan att hamna i en konflikt (förlåt mamma, jag skulle ha lyssnat). Det slutade med att jag flyttade hem till min kärlek och hans familj. Jag började må dåligt, men festerna fortsatte.

Jag var bakfull varje dag, återställare vart min räddning. Jag sov mig igenom prov och lektioner. Jag kände mig sjuk hela tiden. Sedan kom dagen. Dagen då jag pissade två streck på stickan. Jag var gravid. Det här skulle förändra hela mitt liv och inget skulle bli som det en gång var.  Jag tog mig igenom nio månader i ett rent utsagt helvete. Många anser att dem 9 månaderna man bär sitt barn är dem bästa månaderna som finns.

För mig är det än så länge det värsta jag varit med om. Inte för att graviditeten var jobbig, utan min hemmiljö och vissa personliga saker som hände (Ni som har följt med länge vet vad jag pratar om). Vid den här tidpunkten i mitt liv bodde jag tillsammans med Malcolms pappa i en lägenhet i Nyköping. Jag höll mig i vilket fall som helst nykter. Jag längtade varenda dag efter att få se vad som gömde sig i min mage. När han väl kom till jorden så var de det absolut finaste jag någonsin skådat. Ingenting slår den sekunden då jag fick upp min son på bröstet.

Egentligen borde jag ha kastat alla som hade dåligt inflytande på mig. Jag borde ha sagt upp kontakten och bara tänkt på mig och min son. Men jag var så pass trasig att jag inte klarade av det. Jag var svag och jag kände att jag inte räckte till. Jag kommer aldrig kunna ge mitt barn det jag vill, för jag vill ju genom hela världen.  Jag kände att jag inte skulle klara av att göra honom lycklig. En dag bröt jag ihop. Jag fick en panikångest attack från helvetet och jag vart extremt självmordsbenägen. Min mamma fick hämta Malcolm, och där bor han kvar en idag. Han har det bra och man ser på honom att han är lycklig, och det är precis det jag vill, att han ska vara lycklig.

Två dagar. Två dagar gick det, sen var jag fast igen. Men det kändes verkligen som att jag kunde pusta ut och att jag äntligen kom hem igen. Jag mådde så bra.  Men sedan kom ångesten. Att vakna på morgonen och veta att man valt bort sin son för alkohol, jag svär på allt, den känslan får en att vilja ta en överdos och bara försvinna. Men vad gjorde jag?Jag drack. Jag drack bort ångest och jag drack bort min vardag. Jag drack bort smärta och jag drack bort mitt liv. Jag köpte alkohol istället för mat och jag slutade helt enkelt bry mig om allt som en gång i tiden var det viktigaste som fanns i mitt liv.

Det enda ledde till det andra, och det blev inte bättre. Det här var tyvärr bara början. Nu har jag berättat om hur allting började, alltså del 1 i min historia. Del två kommer att handla om att vara mitt i ett missbruk.

"-Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden-"

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har en sjukdom. Den heter beroende. Jag är ren och jag är nykter. Men jag är ändå sjuk. Jag kommer aldrig någonsin bli frisk, det låter skrämmande men tyvärr så är det den bittra sanningen. Jag kommer aldrig kunna ta ett glas vin eller en öl, för då biter sjukdomen tag i mig och den kommer inte släppa mig i första taget. Min sjukdom är i grund och botten en trasig själ som hittar hem, ett hem som är farligt. Min sjukdom äter upp mig och min personlighet, den förstör relationer och den äter upp allt som betyder något. Jag har ett flertal gånger lovat släkt och vänner att jag ska lägga av, att det får vara nog. Men jag sa det aldrig och menade det, jag sa det som jag vet att dem ville höra. Jag sa det inte för att jag visste att det skulle ske en förändring, för i mitt huvud fanns det bara pengar, droger och alkohol. Jag kommer från och med idag skriva allt från början till slut i olika delar. Vägen till ett nyktert och drogfritt liv är inte lätt, man måste bestämma sig varje dag för att man ska vara ren, att man ska sköta sig och att man ska vara nykter. Det är en stor omställning från att vara en pundare till att leva ett "normalt" liv. Bara en enkel sak som vad man ska lägga sina pengar på  när man inte behöver försörja ett missbruk, eller att ta bussen till rätt ställe och inte av ren vana ta bussen till fel ställe. Jag är medveten om att jag har en lång väg att gå, det kommer inte att vara en dans på rosor och jag kommer antagligen bryta ihop X antal gånger innan jag slutligen når mållinjen. Trots att jag vet att jag kommer ta steget över mållinjen så betyder inte det att jag kommer bli frisk, min sjukdom kommer jag att få leva med. Men en sak är säker, min sjukdom ska inte få ta mitt liv.

del ett kommer handla om hur allting började, och hur jag insåg att jag var beroende.

Likes

Comments

Jag föll. Någonstans på vägen föll jag på dörrkarmen och det som fångade mig var ett missbruk. Om jag hade vetat det jag vet idag för två år sedan hade jag försökt hålla balansen och inte låtit mig falla handlöst. Jag skulle ju bara testa. Men det var som att alkoholen och drogerna var en sorts "dålig förkylning" som sakta åt upp mig och min självkänsla. Alkoholen och drogerna gjorde mig lycklig, dem fick mig att känna mig som en kung, varm och lycklig. Dem gav mig en känsla som jag har jagat i 18 år, säg mig, hur tackar man nej till något sådant?

Dessutom var det bara lite hasch, det var egentligen bara en ynken växt. Men efter ett par veckor var inte känslan densamma som i början.Det ena leder till det andra. Hasch och alkohol vart som en sorts inkörsport till något av den grövre graden. Jag gjorde allt i min makt för att få återgå till den varma och lyckliga känslan igen. Kosta vad det kosta vill, oavsett vad så kommer det att vara värt det.

Tanken av att leva ett nyktert och drogfrittliv slog mig aldrig, dock önskar jag att den tanken hade gett mig en örfil. Alkoholen och drogerna tog över mig och mitt liv, inte med tvång utan för att jag lät dem. Fast det var inte det värsta, det värsta var när jag insåg min verklighet och var tvungen att sparka ut dem från mitt liv.

Då var jag liten på jorden.

bild ett - magpumpning på akuten. Bild två är från den värsta perioden.

Likes

Comments

Jag har prioriterat alkohol före allt annat som finns i mitt liv.

Jag har, lagt alla mina pengaralkohol och tramadol trots att kylskåpet har ekat tomt. Jag har gråtit och jag har skrikit, för att det inte finns alkohol i min närhet.

Jag har känt paniken och ångesten som sprider sig i hela kroppen när man är på en fest och inser att alkoholen håller på att ta slut.

Jag har vaknat med huvudvärk och ångest som äter upp en inifrån för att man inte minns vad som skett dagen innan, därför förtjänar man en återställare.

Jag har umgåtts med människor som har ett tung heroin missbruk.


Efter jag fött Malcolm så har allting bara gått utför. Jag och S gjorde slut, vi vart tillsammans, gjorde slut igen och nu är vi tillsammans igen. Sommaren 2015 var ett rent helvete, sommaren 2016 var inte mycket bättre den. Det var sommaren 2016 som min umgängeskrets insåg att jag behövde hjälp. Jag missbruka alkohol, det var liksom inte som en vanlig tonårs-rebell. Jag drack i fel syfte och alldeles för mycket. Jag drack för att dämpa ångest och inget annat. Jag la allt jag ägde och hade på alkohol och diverse tabletter. Jag började begå en drös olika brott för att kunna ha råd med mitt missbruk. Jag sårade mina närmsta vänner, jag gjorde min familj och min släkt konstant oroliga. Jag kunde stänga av min mobil i flera dagar för att jag inte orkade ta tag i saker. Jag kom aldrig på avtalade tider och möten med socialen eller om jag bara skulle fika med mamma. Jag har blivit magpumpad för att mina vänner ringde ambulansen i tron om att jag vilken sekund som helst skulle sluta andas. Jag har druckit tills jag har spytt blod och ändå inte brytt mig utan fortsatt dricka. Jag har utnyttjat människor pågrund utav att jag vill ha alkohol eller pengar till alkohol. Jag har kollat mig själv i spegeln och tänkt "vad fan har jag blivit för något". Jag har stått på vågen och sett att jag har gått ner 8 kg i vikt, jag har insett att fortsätter jag som jag har gjort, så kommer det att bli min död.


En dag tog det bara stopp. Jag var somvanligt full och efterbäng på morgonen då jag vaknade av att någon lyste på mig med en ficklampa. Det var inte bara en person. Det var 13 stycken poliser hemma hos mig. Dem kom för att hämta mig och min syster. Den dagen vart jag anhållen. Hade jag vetat då att det skulle bli min räddning så hade jag förmodligen blivit tacksam över att jag blev anhållen. Det sjukaste är att jag trivdes i arresten, arrestvakterna var snälla och det kändes som att jag var på semester, för äntligen fick jag sova. Äntligen kom det ett tillfälle då alkohol inte fanns med i bilden någonstans. Efter tre dagar skulle jag bli häktad. Men förhörsledarna tyckte att jag skulle få lvu istället, eftersom dem såg att om jag skulle bli häktad och sedan släppt efter någon månad, så skulle alkoholen och mitt destruktiva sätt att leva på bli min död. Efter tre dagar vart jag skjutsad utav två poliser, till Råby ungdomshem i Lund. Det är en låst avdelningen för flickor. Låst är bara förnamnet, vi fick inte ha våra egna skor, 5 cigg om dagen och absolut ingen rakhyvel. Men vet ni vad? Jag är så glad att jag hamnade där, visserligen så är det Sveriges strängaste anledning för ungdomar, men jag hade inte kunnat hamna på ett bättre ställe. Jag fick äran att träffa en tjej som skulle bli som min syster, Emilia♡ En tjej som skulle kunna vara jag.  Vi är så lika på många sätt. Jag fick också äran att möta på världens bästa personal. Personalen förstod allt, utan att man behövde öppna munnen och prata. Det bästa med allt var att jag fick chansen att förändras.


Jag är medveten om att jag har vart en hemsk människa. Jag blev den människa jag fruktat att jag ska bli. Jag vill be om ursäkt till alla som har råkat ut för mig under det senaste året. Jag vill också be om ursäkt till mig själv för att jag duger som jag är och jag är den viktigaste personen i mitt liv. Jag önskar att jag hade fått hjälp tidigare men är väldigt tacksam för den hjälp jag fick tillslut. Jag har vuxit i mig själv så otroligt mycket på så kort tid, jag har fått mycket bättre självförtroende och självkänsla. jag har vart nykter och drogfri i 5 månader, jag har klarat ettan (gymnasienivå) och det sjukaste av allt, jag har slutat röka sedan tre dagar tillbaka!!


Just nu bor jag i ett familjehem i närheten av Stockholm, i skärgården faktiskt. Här ska jag vara tills jag känner att jag är redo för att klara mig själv. Jag kommer att bli mer aktiv här också, för jag vill verkligen kunna vara en inspiration för andra ungdomar som har varit i samma situation som mig, så ni får gärna maila mig om eran situation  (->fellbergkvist@outlook.com)


puss och kram Felicia

Likes

Comments

Hej! Jag är tillbaka nu igen, och tänkte dela med mig av allt som  händer i mitt liv. Till att börja med så tänker jag berätta mycket som egentligen är "tabu" att prata om. Saker som man egentligen ska hålla för sig själv. Men jag minns hur det var när jag var inne i en extremt jobbig period (sommaren 2015) jag fick så mycket stöd av er, jätte fina meddelanden och ni fanns där hela tiden. Jag kommer skriva exakt allt som hänt, ni som bor i Nyköping har säkert på omvägar att jag och min syster har gjort något väldigt dumt. Så håll lite utkik för ikväll kommer jag att bryta tystnaden och berätta sanningen.

Likes

Comments

Shunnos,snubbar, gubbar,pojkar, män vad ni nu väljer att kalla er. Jag bara undrar vad som pågår inuti eran huvuden? Observera att det här inte är riktat till alla som har en snopp utan bara dom som har problem.

Jag (och många andra utav mina feminina vänner) är trötta på att ständigt vara rädda för att vara ute efter att solen gått ner. Vi är trötta på att inte kunna släppa loss och ha roligt en kväll ute med våra vänner utan att någon äcklig jävel ska försöka sig på något. Vi är trötta på att höra "tjejernas plats är i köket" eller "feministerna har nog fått för lite kuk" eh va?? Vi är trötta på att försöka bli övertalade att följa med någon hem för en natt för att det sedan ska gå vidare till "shit vad tråkig du är din jävla hora alla har ändå redan vart i sängen med dig" eh va??

Vad är problemet med att låta kvinnorna ta lite plats? Jag förstår inte varför alla ska göra en så stor sak utav något som egentligen borde vart självklart för många år sedan. Varför är män mer värda än kvinnor? Männen hade ju inte funnits om det inte vore för oss kvinnor? Det är inte bara kvinnor som ska laga mat, ta hand om barnen och vika tvätt?? Ni ska fan veta att min pappa är grymt duktig på att laga mat, fläta hår och en sak till ska ni veta när min pappa bäddade min säng när jag var yngre sov jag som en prinsessa. Min mamma är också extremt duktig på att laga mat, fläta hår och bädda sängar.

Så jag förstår inte det här hetset. Jag anser att det ska vara jämställt för att kvinnor och män är lika bra. Utan en kvinna blir det inget barn, samma om det inte finns någon man.

Men

Likes

Comments

Jag skrev ett inlägg för ett antal månader sen där jag förklarade vad jag levt i under mitt och S förhållande. Jag publicerade det men tog tyvärr bort det lika snabbt. Jag önskar att jag hade haft kvar det nu i efterhand. Men som ni kanske förstår så vändes allting emot mig, och allt var mitt fel. Jag var då fortfarande ett upprivet sår och kunde inte stå upp för mig själv. Men jag har fått många frågor och många vill att jag ska svara på hur det egentligen är att leva i ett sånt förhållande. Jag har under det senaste dygnet tänkt på hur jag ska förklara och hur jag ska skriva. Men jag kom inte fram till något. Så jag tänker återigen bara skriva vad jag kände och hur jag känner idag.

Att bli slagen av sin partner är inte helt ovanligt det händer allt oftare i Sverige men det är få som verkligen vågar anmäla. Att bli slagen av sin partner innebär att man blir slagen av någon man älskar och bara vill väl. För min del handlar det inte bara om fysisk våld, utan tro mig det var psykiskt också.

Första slaget chockar en oftast extremt mycket, för det här har ju aldrig hänt förut, min ängel hur kunde han göra något så hemskt, han älskar ju mig? Det var nog bara en engångsgrej, jag kallade honom ändå för fitta så jag förtjänade det. NEJ det förtjänade jag inte alls, om inte jag använder våld varför ska han? Han är ju så mycket starkare än mig också?

Tiden gick och fler slag kom. Jag trodde att allt skulle bli bra, att han skulle förändras för han var ju så ledsen efter han slagit mig och sa att han verkligen inte ville göra mig illa. Han älskar mig, han kommer förändras.

Lever du med någon som har höjt handen emot dig eller har slagit dig? Lämna medans du har chansen för inget kommer att bli bättre. Allt kommer att vara ditt fel oavsett vad du gör. Du kommer tro att allt du gör är fel och att du förtjänar att bli slagen. Det kommer att gå från ett slag om dagen till flera gånger om dagen, tillslut kommer det kunna ske offentligt, bland folk. Du kommer att bli förnedrad tills du tror att du är helt värdelös. Du kommer inte att bli eller vara hans prinsessa igen för den tiden är förbi. Nu mera kommer du att vara hans lilla hora och han kommer att vara din Gud som du ska knäböja för. Han kommer att ta allt ifrån dig, dina åsikter, dina känslor och hela ditt liv. Han kommer kontrollera vem du träffar, pratar eller skriver med. Trots att han vet att du är trogen och lojal och att du inte vill ha någon annan än honom. Snart kommer du inte ens få träffa din allra bästavän som du haft sen barnsben och du kommer inte att få hälsa på din familj.

Kontrollbehoven slutar inte här. Det kommer att bli värre. Han kommer att krossa din mobil för att han misstänker att det finns någon annan. Han kommer att ta sönder ditt smink, dina kläder och din dator. För att din plats är i köket och vad ska du ha smink till, vem ska du vara fin för? och varför ska du ha så utmanande kläder? Du kommer att få dricka alkohol, och du kommer att älska det. Då känns inte slagen lika mycket. Det blir värre, men det känns inte.

I början grät du när han slog. Men nu reagerar du inte ens. Förut gav du motstånd när han kallade dig för hans lilla hora nu svarar du bara " förlåt vad ska jag göra?". Han förvandlade en diamant till en sten.

Du kommer att bli varnad tusentals gånger. Även fast det känns som att ingen ser dig, eller hör dig. Så ska du veta att en kvinna som blivit slagen av sin man, ser på andra kvinnor som är i samma situation. Folk kommer att se att något inte står rätt till men ingen kommer våga säga något, för det är ett känsligt ämne. Men det finns dom, dom som kommer att varna dig. Dom kommer att säga "lämna nu, annars kommer det vara försent han kommer att döda dig".

Du kommer behöva ljuga för din familj,dina vänner och alla i din närhet om dina blåmärken,sår och andra märken. Du kommer att behöva försvara honom framför alla som har börjat förstå vad som händer. Det sjukaste är att du fortfarande älskar honom och inte vill honom något ont. Vissa dagar kommer du få nog, du kommer att gå till polisen och göra en anmälan. Påvägen hem tänker du på hur han kommer att reagera och inser snabbt att det inte var ett smart drag, du springer snabbt tillbaka och ångrar anmälan.

Så lyssna på mig nu. Det kommer inte att ta slut om inte DU reagerar och inser att du förtjänar bättre. Du måste förstå skillnaden på en kille som bryr sig om dig påriktigt och vem som bara är ute efter att ha makt och kontroll. En bra kille kan säga att han inte vill att du umgås med vissa pågrund utav att dom drar ner dig och förstör dig som person. Men då ska det vara för att det är för din skull, inte för hans skull.

Jag hann gå igenom allt det här och lite till. Senaste gången han slog mig har jag skrivit om redan men tagit bort inlägget somsagt. Jag tänkte berätta igen lite kortfattat vad som hände.

Vi hade några vänner hemma och vi drack. Jag fick klagomål från grannen över så jag bad alla att sänka sig. Alla sänkte sig förutom han. Jag sa till honom att han måste sluta låta annars får han gå hem till sin mamma och syster. Han lyssnade inte. Så jag sa åt honom igen. Sedan råkade jag säga " kan du inte vara lite mer som **** han låter ju iallafall inte". Dom där orden skulle jag få ångra. Han dunkade mitt huvud i spisen, han kastade en stol på mig och min tjejkompis, han gav mig typ tusen örfilar, han spottade på mig, han dunkade mitt huvud i dörren. Det där är fortfarande bara början. Min syster ringde polisen och min andra tjejvän sa till mig att springa för livet för att hon trodde verkligen att han skulle döda mig. Jag sprang ner i porten. Men sen hörde jag att han fortsatte att slå någon däruppe. Jag tänkte direkt på mina tjejer och sprang tillbaka rakt in i helvetet. Jag minns inte vad som hände där men jag vet att på något sätt hamnade jag utanför min port tillsammans med honom och han sa att jag skulle ringa till min familj och säga mina sista ord. Vad jag tänkte då kommer jag aldrig att kunna sätta ord på. Han drog mig i armen och jag orkade inte ens kämpa emot? Jag gav upp, jag kände mig redo för att dö. Jag hade inga krafter att skrika eller göra motstånd. Jag bara hängde i hans hårda grepp om min arm. Han stannade utanför en butik och tog stryptag. Han kollade rakt in i mina ögon och tog i hårdare. Jag kände hur det rann tårar ner för mina kinder inte med vilja, dom bara kom. Jag höll emot länge för att jag inte skulle falla ihop. Men precis när jag kände att "nej fan jag orkar inte mer" så ser jag tre polisbilar och alla som var uppe i lägenheten stod på andra sidan och hade sett allt som hände. När han släppte ramlade jag rakt ner i min väns famn.

Polisen försökte prata med mig men jag kunde inte prata. Dom tog med sig honom eftersom dom hade sett en del av vad han gjorde. Vet ni vad det sjukaste är? När jag såg honom åka iväg i polisbilen tänkte jag "shit vad har jag ställt till med nu?" sen grät jag. Jag älskade ju honom.

Tiden efter ska vi inte prata om. Det var ett helvete. Jag fick socialfobi, grov panikångest och jag hatade alla. Jag vart jätte deprimerad. Jag kände mig ensam och lämnad. Sedan var det bra ett tag. Han flyttade hem till mig igen, slutade dricka alkohol. Men sen vart han omhändertagen av socialen.

Jag tog mig igenom rättegången, men den historien kommer i ett annat inlägg.

Idag mår jag alldeles utmärkt. Jag har gått vidare med mitt liv. Men sorgligt nog är jag fortfarande rädd för killar och att bli sårad,lämnad och övergiven. Jag träffade en kille efter S. Han var perfekt. Men jag sabbade det nog lite. Efter S byggde jag upp något sorts skydd. Jag kan inte ta minsta lilla skit från killar/män. Jag blir rädd och arg innan jag ens vet vad som kommer att hända. Det är som att jag förberder mig för att han ska slå mig. Men innerst inne vet jag att han inte skulle det. Jag är en dålig lyssnare, pågrund utav mina diagnoser. Jag kan inte koncentrera mig. Vilket kan tyckas vara jobbigt och väldigt irriterande. Men en dag kommer jag nog att hitta någon som accepterar mig för den jag är och som förstår vad jag har gått igenom. Någon som stöttar mig och vill jobba på att få bort mina tankar från förr istället för att bli arg och vända ryggen och gå.


Likes

Comments

Jag vet absolut inte vad det är med mig men jag känner mig ständigt tom? Alltså tom i mig själv. Jag blir på något vänster extremt äcklad av mig själv och mitt liv. Jag har också en känsla utav att jag verkligen vill ta tag i mitt liv. Mitt liv är inte en röra längre så jag vet inte vad det är jag ska ta tag i.

Jag har gjort allt jag kan och allt socialen har bett mig att göra. Men det är skillnad på att göra saker för sig själv än saker man blir tillsagd att göra. Jag gör allt i min makt för att jag ska få tillbaka min son. Jag är socialens hund för tillfället. När mina handläggare sa att jag mådde som bäst var gångerna jag egentligen mådde som sämst. När socialen sa att jag såg som friskast ut var när jag egentligen var sjukast. Så frågan är om utseendet verkligen talar för ens mående?

Nu mår jag bra. Jag har brutit kontakten med alla som drog ner mig och inte var ett bra umgänge för Malcolm. Det är lugnt i min lägenhet och det känns äntligen hemma. Men att ständigt bli dömd och förlöjligad utav andra föräldrar är inte alls trevligt. Dock ska jag inte ljuga, det är extremt många föräldrar och vuxna som finns här för mig och stöttar mig istället för att döma mitt förflutna så ger dom mig stöd så att det ska bli bättre i framtiden. Precis vad jag behöver.

Tillbaka till saken. Mitt liv har vart en röra, så är det definitivt inte längre. Jag tar hand om mig själv på ett sätt som jag aldrig gjort förut, jag tar hand om min lägenhet och ja jag tar hand om mitt liv. Men när socialen säger att det är mycket kvar att jobba på så förstår jag inte vad dom menar? Vad ska jag ta tag i när det inte finns något att ta tag i? Jag jobbar för fullt på att få hem min son, jag söker jobb och jag lever.

För ett halvår sedan svävade jag mellan liv och död. Mitt liv var ett levande helvete. Jag åt inte och när jag åt såg jag till att det kom upp på ett eller annat sätt. Jag klandrade mig själv för ALLT det spelar ingen roll om det var så att Britta som gick i min klass i trean fick cancer, det var mitt fel på något sätt. Jag sov aldrig på nätterna, ångesten och tankarna kom nämligen då. Så jag började dricka extremt mycket alkohol för att ta bort ångesten så att jag kunde sova. Det fungerade inte som jag hade tänkt mig. När jag hade druckit kom självskadebeteendet in i bilden. Att ständigt spendera min dyrbara tid inne på en toalett med ett ruttet rakblad. Det var skönt tyckte jag. Den bästa tiden på dygnet var min egentid inne på toaletten. Känslan att få känna något. Det spelade ingen roll att det var sveda och smärta. Jag ville få känna något annat än ensamhet och ångest. Det var så illa i slutet att jag inte kunde gå med huvudet upprätt, jag vägde ungefär 41 kg, jag hade tagit avstånd från familj och vänner, jag duschade knappt, mina armar och ben var förstörda, jag hade bokstavligen Ikea påsar under ögonen som var blågula och jag var ständigt påverkad av alkohol. Det gick så långt att jag var redo att avsluta mitt liv. Jag kände mig så förbaskat jävla klar med mitt liv.

Den här tiden har gjort mig stark. Den har gjort mig självsäker. Jag har lärt mig att man föds ensam och man dör ensam. Ensam är stark. Men det har satt spår i mig också skulle jag vilja tala om för er mina kära fina läsare. Jag är livrädd för att bli lämnad och för att skaffa nya vänner. Jag är otroligt rädd för att bli sårad. Men jag jobbar på det varje dag.

Men jag förstår inte varför jag är så tom inombords? Jag har vänner, en son och min familj som älskar mig och bryr sig om mig. Men ändå så är jag så tom? Jag känner också att det inte finns någon mening med livet jag blir liksom äcklad av mitt liv. Även fast jag ändå mår bra? Så mycket frågor men det finns inga svar.

Likes

Comments

Hej på er. Av någon konstig anledning så försvann mina senaste inlägg (?) hoppas ni hann läsa för hittar dom inte i utkastet heller.

Jag vill att ni ska veta att jag absolut inte vill svartmåla Saif, för det är inte det som är mitt budskap. Mitt budskap är att kvinnor/tjejer/flickor som blir utsatta för våld i nära relation måste våga sätta ner foten och face the reality att om ingenting sker så kommer ingenting att förändras. Jag säger inte att det är kört och att ingenting kommer bli bra. Vissa kan söka hjälp, men för att söka hjälp måste man inse. Och inser man inte då kommer man inte söka hjälp för då anser man att alla andra har gjort fel förutom en själv.

Saif fick hjälp. Idag är han drogfri och går hos olika psykologer för att kunna förlåta sig själv för det han har utsatt mig, Malcolm och sig själv för. Han säger att han är osäker på om han någonsin kommer kunna förlåta sig själv. Det är förståeligt. Det han har gjort kommer han att få leva med och det kommer inte att gå en dag då han inte tänker tillbaka på det han gjort (taget direkt ur hans mun).

Jag känner mig stolt och varm i kroppen när jag får höra att han sköter sig och fortfarande vill förändras. Anledningen till att han inte rymde och vägrade ta emot behandlingen var för min och Malcolms skull. Efter ett tag insåg han att han gjorde det för sig själv också. Efter att ha pratat med honom så känns det som att mitt hjärta ler åt mig på något sätt. I flera månader har jag gått runt och vart rädd över att han ska vara arg på mig eller att han ska ta vårt barn ifrån mig. Men sen efter att ha pratat med honom efter fem månader så insåg jag hur mycket han verkligen har förändrats. Han har rutiner, han går i skolan, han äter regelbundet, han gymmar, han går hos psykologer och han är en bra människa nu. Enligt mig och dom som finns runt om honom är han bra, men enligt honom så ska han bli bättre. Det glädjer mig så oerhört mycket.

Jag behöver inte längre klandra mig själv för att ha skaffat barn med en man som inte ville ha barn eller som inte var redo att förändras. För den här mannen han ville förändras och allt han behövde var en spark i baken och någon som trodde på honom. När jag frågar honom vad han ska bli när han blir äldre så svarar han "världens bästa pappa".

Saif om du läser det här, all cred till dig. Du är en av dom starkaste människorna jag känner och jag tackar Gud att du tog emot hjälpen du fick. Världens bästa pappa <3

Jag känner mig dum som slutade tro på honom och tappade hoppet. Samtidigt så förstår jag mig själv eftersom att det jag gick igenom tillsammans med Saif är inte något man ska behöva ta sig igenom. Jag är glad att jag har blivit starkare i mig själv och att jag kan säga ifrån. Jag kan förlåta och gå vidare. Men glömma kommer jag aldrig att göra.

Likes

Comments

Jag känner mig äcklad. Kroppen fylls med ångest och ögonen med tårar. Klumpen i magen blir bara större och större, eftersom att bilderna utav han och henne tillsammans sitter fastklistrade i hjärnan. Han har kramat henne, som han har kramat mig, han har kysst henne som han har kysst mig och det värsta av allt. Han har berättat saker för henne som han en gång i tiden påstod att det bara var jag som visste om. Jag känner att jag har en konkurrent. Hon är inte som mig, och jag är inte som henne. Så vad har hon som inte jag har? Vad kan hon ge som inte jag kan? Vad gör henne bättre än mig? Tack återigen för att du tog min självkänsla och spola ner den i toaletten, det vore bättre om du hade spottat mig i ansiktet och sagt att du inte ville ha mig. Men du fick mig att öppna ögonen, du förtjänar inte mig och du kommer aldrig att kunna klampa rakt igenom mig eller min dörr, du kommer inte vara en del av mitt liv. För att jag vet att jag förtjänar bättre och jag har inte gjort något fel. Det är du som kommer att ångra dig och jag kommer att gå med huvudet högt.

Likes

Comments