Herregud. Det är ändå sorgligt hur otroligt förvirrad liten tjej jag var för bara några år sedan. Jag har lust att gå tillbaka i tiden, ge mig själv en kram och viska "ta inte allt så seriöst, DET KOMMER BLI BÄTTRE" i örat. Jag blir riktigt tårögd när jag går igenom gamla blogginlägg där jag ser genom bilder och text hur vilsen tjejen på bilderna är. Men såklart är det ingen annan som ser det. Trots att tiden har sprungit iväg och jag själv är en mycket självständigare och framförallt mer självsäker person får jag en KLUMP i magen när jag tänker tillbaka.


Det är så svårt den där tiden. Då när allt är på liv och död och varenda val tros påverka hela livet. Jag får ont i magen när jag ser hur mycket tid jag lägger ner på fel människa, hur jag i mitt vilsna huvud lever med ångest och panikattacker som jag inte berättar för någon, och hur jag känner mig som den mest ensamma människan i världen. Jag har INGEN.


Jag vet att det finns fler tjejer som jag, och jag vill verkligen nå fram till dessa. Jag lovar att det blir bättre. Dessutom vill jag poängtera att om du inte utvecklas som person så gör du inte rätt. Då är du inte med rätt människor och du lever inte fullt ut. Givetvis har ålder en betydelse men det har även umgänge och erfarenheter.


Jag känner liksom inte ens igen den tjejen som är på alla gamla bilder. Och det värsta är nog att jag ibland glömmer av hur långt jag har kommit och istället fortsätter hacka på mig själv och ser ständigt de dåliga sakerna. Men egentligen är jag verkligen stolt över mig själv, för att på två år har jag gjort en totalomvändning och jag har liksom hittat mig själv. Jag har alltid vetat mina principer och ståndpunkter osv, men jag har vuxit in i mig själv som människa. Jag har på något sätt blivit hel på insidan. För förr gick jag alltid runt med ett hål, jag var inte lycklig och jag kände inte mig själv. Vilket är en väldigt läskig känsla. Men efter att jag lämnade gymnasiet började livet allt mer komma ikapp mig och jag fick göra nya val som jag idag är väldigt glad att jag tog. Dessutom måste jag verkligen tacka min kära pojkvän, för helt ärligt hade jag nog inte lyckats så bra som jag gjort utan honom. Han fick mig att växa, att se världen ur ett annat perspektiv och det är genom honom jag faktiskt har förstått att jag också är en viktig roll i världen. Det är genom honom som jag har utvecklats och blivit bättre, och det är nog tack vare alla våra miljontals bråk som jag har insett ett och annat. Och det är konstigt nog tack vare honom som jag har förstått att jag klarar mig själv, han har fått mig att inse att jag måste klara av att vara stark på egna ben. Och honom är jag för evigt tacksam över.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag har inte varit en jättebra dag om jag ska vara helt ärlig. Jag är inte den som gillar att klaga i onödan men det har bara varit en allmänt jobbig dag helt enkelt. Dessutom börjar jag dagen med att vakna upp med huvudvärk. Så till frukost blev det två Treo. Jag gjorde även ett tappert försök till att plugga men det gick liksom inte. Ögonen kollade på olika bokstäver samtidigt och allt blev bara kaos i hjärnan. Får någon annan också så ibland?

Utöver min pissiga morgon har jag även haft grov PMS. Jag har gråtit, jag har känt mig ensam och övergiven och även stundtals arg. Förstår inte varför jag blir såhär. GRÅTER FÖR INGENTING. En låt jag lyssnade på förut till exempel som jag har hört minst 1000 gånger innan börjar jag storgråta under. När jag skulle stå och diska fick jag kämpa mot tårarna. Alltså bara hela dagen vill jag helst slänga åt pipskogen. Det hade varit en sådan otrolig lättnad om jag hade haft min partner här. Att bara få prata och chilla med en persons närvaro hade nog gjort susen. Nu får jag istället tänka att det endast är två pluggdagar kvar tills jag åker till Göteborg och kommer få ha en (förmodligen) superrolig fredag! Can't wait

Likes

Comments

Jag kom att tänka på en sak idag, nämligen hur annorlunda jag kan känna mig jämfört med mina medmänniskor. Jag antar att de flesta kanske känner så, men jag syftar mest på en punkt och det är antalet vänner jag har.


När jag läser andras bloggar eller ser andra personers facebook-kommentarer känns det än mer tydligare, varför har jag så få? När jag var liten var jag nämligen kompis med varenda jävel. Men sen har något liksom hänt? Ju mer jag tänker desto säkrare blir det att jag helt enkelt har svårt att klicka med människor och jag har svårt att lägga energi på människor som jag inte känner någon vidare kontakt med. Såklart dras alla till människor som är likasinnade, men det går även upp för mig då hur många människor det finns som i så fall är likasinnade.


Jag har då börjat grubbla på det här med att vara olik de flesta människor, och jag tror helt ärligt att det är där kärnan ligger. De få som jag är kompis med är antingen människor som är som jag eller människor jag "tvingats" vara kompis med. Jag är en introvert människa i grunden och jag trivs inte med människor som tar för mycket energi utan jag föredrar de som ger energi istället, och helt ärligt är sådana människor väldigt svåra att hitta. Så kanske borde jag vara nöjd med de jag har som faktiskt ger energi. Dock hade jag gärna velat ha fler i min omgivning att vända mig till. Fast kanske vill jag bara det för att det är så samhället säger att man ska vara. Har man många kompisar måste man väl vara accepterad? lol

Likes

Comments

Nu såhär på kvällskvisten började jag tänka på en sak när jag gick igenom lite grejer på min dator. Nämligen hur svårt det kan vara att prata om sina känslor.


Jag är en person som har lätt att skriva ner mina känslor, tankar och funderingar genom text. Det har alltid varit mitt sätt att ventilera. Innan jag träffade min nuvarande pojkvän pratade jag inte om mina känslor till något. Endast ytligt vid få tillfällen men jag var aldrig riktigt helt ärligt. Det enda stället där jag verkligen talade ut var genom dokument på min dator. Jag kunde sitta hulkandes med tårar som forsade längst ner med mina kinder och ingen visste något.


Dessutom tror jag att det finns rätt många människor som är som jag. Som har svårt att få ut ord, som behöver tänka efter eller som helt enkelt inte vågar prata och det är i vissa fall lättare att skriva. Egentligen tror jag inte att skrivmetoden är så bra, för egentligen behöver vi prata. Vi behöver andra människors förståelse och råd. Främst för att du själv inte ska skapa en egen skev uppfattning om dig själv för ens egna tankar kan spöka mycket med ens omdöme eller resonemang.


Såklart vet jag hur påfrestande det är för själen att ständigt gå runt med ett svart moln över sig. Speciellt om man är som jag - full med känslor. Jag vet också hur det känns att inte "kunna" prata med någon. Man känner sig ensam, som att ingen förstår en och frågan "är detta hur livet ska kännas?"


Det jag egentligen ville säga var att om du är som mig, en person med många känslor begravda i dig själv, prata med någon. Våga. För när du väl har pratat en gång blir det lättare att prata igen. Dock är det viktigt att prata med någon du vet bryr sig om dig, någon du litar på. Trots att du kommer gråta och förmodligen få panik är det skönt efteråt. Bara ett tips från någon som faktiskt vet.

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag måste erkänna att det ibland är riktigt skönt att bo själv, men ibland kan också denna "själv" göra att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det känns som att jag är själv, som att det är min familj och mina vänner som ha tagit sitt pick och pack och lämnat mig, inte tvärtom. Det känns liksom som att jag har blivit lämnad kvar ensam.


Jag vet att det är löjligt att klaga på något man valt själv, men jag var nog inte riktigt beredd på hur starkt ensamhet kan kännas av ibland. Helst hade jag bara brustit ihop, lagt mig i fosterställning och låtit tårarna rinna för att sedan bilda en pöl på min madrass. Jag vet inte, kanske kommer jag göra detta sen när jag ska gå och lägga mig, men jag ska försöka att vara "stark". Men samtidigt varför? Vem är det jag ska vara stark för? Mig själv? Kanske är det lika bra att låta känslorna göra som de vill. Att inte försöka kontrollera allt utan bara acceptera. Ibland känner man sig ensam och övergiven och då är det bara att acceptera det.


För övrigt är detta min första helg som jag spenderar i Borås, och jag är helt själv. Kanske är det därför jag nu börjar få ångest och panik. Men jag vill egentligen inte gråta, för det ändrar inte på saken. Jag önskar bara att jag hade någon här just nu och helst den som jag saknar allra mest såklart. Ibland är det bara lite svårare antar jag.

Likes

Comments

Hello!

Sedan senast, alltså väldigt länge sedan, har det hänt mycket kan jag säga.

Jag har inte bara börjat högskolan, klippt av halva håret, utan jag har dessutom FLYTTAT! Så nu bor jag helt själv i en ny stad och känner bara att allt känns så jävla rätt. Har nog aldrig mått såhär bra eller generellt gillat livet så mycket som jag gör idag. Jag är liksom LYCKLIG, och det är jag så sjukt glad över.


För er som inte vet är jag en person som kan drabbas av rejäla dippar. Ångest och lättstött går jag ofta runt och tar illa upp för allt, med en stor jäkla klump i halsen och alltid nära till gråt. Fy. Men det är också på grund av att jag ibland kan må så fruktansvärt dåligt som jag faktiskt riktigt uppskattar när jag mår bra. Jag känner det i hela kroppen, det är en stark känsla.


Men jag bor nu då i Borås!! TJOHO! Jag älskar detta ställe, mysigt och familjärt. Nära till allt och det bästa är att jag har gångavstånd till högskolan. Idag ska jag och min kompis Malou till klubb PANK, lol, en liten break från plugget är väldigt behövligt. OCH imorgon kommer dessutom mina kompisar hit. Vi ska festa lite plus att de sover hos mig, mys.


Likes

Comments

Idag har jag hjälpt min pappa här hemma. Har sågat lite, men mest klippt, häftat och mätt.. Alltså de tråkiga sakerna hehe. Jag tycker faktiskt om att hjälpta till med huset, även fast jag vet att de flesta andra tvingas eller avskyr det. Men jag gillar att kunna hjälpa till så att pappa slipper göra allt själv. Sen får jag i och för sig betalt för det, men jag hade mer än gärna hjälpt till oavsett!


För övrigt så kollade jag på det nya WALKING DEAD(!!!!!) avsnittet som kom upp imorse! Oj oj oj som jag har längtat, och det var inte till någon besvikelse heller. Nu känns det dock mest surt att behöva vänta en hel vecka på nästa avsnitt.. Som tur är går även Fear of the walking dead som sänds på tisdagar tror jag.

Likes

Comments

Over Knee Boots


Coats


Faux Fur

Likes

Comments

​Tycker om denna frisyr väldigt mycket, lite annorlunda och lekfull! Kul att inte alltid gå runt i samma hästsvans eller nedsläppt liksom. 

Likes

Comments