Header

Vad innebär det att vara fri? Är det att göra hur en vill och att en alltid har ett val? Ofta talas det om att människan är född med en egen vilja och vi kan därför inte bli tvingade till att göra något, vi måste själva välja att göra det. Valet att ge bort sin frihet och möjligheten att få bestämma över sitt eget liv är ett val jag själv fattade och gav mig in på. Egentligen var det ju det här jag ville, eller hur? Den "förnuftiga" sidan av mig själv visste att jag aldrig skulle sluta. Att tävlingen mot mig själv skulle fortsätta till du vann och jag låg under jord. Det var alltså ett eget val som gjordes av halva mig samtidigt som den andra halvan föraktar mig själv för att jag sökte hjälp. Nu sitter jag alltså här med 100% av mig själv som tycker att jag är lika fången som tigern på zoo och där varje dag är densamma efttersom jag inte längre har möjlighet till att göra vad jag vill. Idag var det skolavslutning och att få åka på den var ingen säkerhet. För att få åka på den måste den utan frihet be om permission, invänta läkarens bedömning och sedan acceptera det beslut som tas. Får du inte åka, då är det bara att acceptera det och gå vidare med livet och får du åka då måste du följa 597 stycken regler, riktlinjer och tider. "Bil dit och tillbaka.", "Du ska inte stå upp, sitt ner istället.", "Kom ihåg att ta med ditt mellanmål.", "Ät ditt mellanmål", "Ni måste vara tillbaka till lunchen" och "Detta blir din aktivitet för dagen, ditt hjärta klarar inte av mer aktivitet än det här så kom ihåg att du inte får någon ytterligare aktivitet utöver detta." Följs inte dessa regler förloras förtroendet och en heldag till IKEA blir då lika aktuell som gröna elefanter.

Är det värt att byta bort den lilla frihet man har mot fångenskap och hökögon? Det är den frågan som många tvekar inför när de funderar på att söka hjälp mot sin ätstörning. "De kommer tvinga ner massor av kalorier i mig. ", "Tvinga mig att äta när jag inte vill. ", "Förbjuda mig att hetsäta när ångesten kommer.", "Förbjuda all träning och fysisk aktivitet.", "Hålla mig under en konstant övervakning", "Jag kommer att vara lika instängd och ha lika mycket att säga till om som ett djur" Det är dessa tankar och funderingar som din ena halva producerar, den som vill att allt ska fortsätta som vanligt, den som är rädd för ett liv utan en ätstörning. Det går inte att förneka att det är dessa saker de gör om det är det som krävs. Du kommer att hata dem och bli irriterad på dem när de tvingar ner dig i stolen, tvingar dig att äta äpplet ner till kärnhuset för att du inte ska fuska och se till att du går på toa innan vägningen så att du inte fuskar med det också. Eftersom du har ett fritt val väljer du isåfall att någon tar ifrån dig det och frågan är om det är värt det? Svaret på denna frågan vet jag inte själv och i skrivande stund kan jag känna att allt känns mörkt och meningslöst. Jag kommer att spendera ett antal veckor på avdelningen innan det är dags för mig att åka hem och när hökögonen tittar åt ett annat håll kommer jag att falla tillbaka till hur det var innan. Trots att jag gav min frihet för att bli fri kommer det, i nuläget, endast ha resulterat i att jag gav min frihet för att bli ännu mer fångad i ätstörningens järngrepp när jag väl kommer hem igen. Tankefällor som drar in mig och får mig att snurra runt och runt i en vattenvirvel är vanligare än de tankar som den "förnuftiga" halvan viskar till mig. För om jag vill behålla min frihet när den väl ges tillbaka då måste jag också hålla fast vid det jag lär mig här. Trots allt måste jag också ställa en fråga till hela mig: "Vill du inte bli fri från ätstörningen, reglerna, övervakningen, maten, träningen och bara leva i nuet istället för vid nästa måltid?"

Likes

Comments