View tracker

Ja som många av er vet så förlorade jag min mamma i Cancer den 17 december 2014. Hon hade kämpat emot cancern i ca 10år. Hon hade en hjärntumör som växte och graderade upp sig i en mer aggressiv sort genom åren. Tillslut förlorade hon kampen, kampen om sitt eget liv. Jag tänkte berätta först hur allt började, för varje livslut har ju någonstans en anledning och början.Allt började såhär, jag och mina syskon som då var cirka 9 och 11 år gamla satt i bilen på väg hem från Skolan och dagis. Mamma stannade bilen längs vägkanten. Mamma började bete sig konstigt och hon började skrika och skaka i hela kroppen. Jag minns hur hon tittar upp på mig och sen lägger hon ansiktet i händerna och lutar sig fram över ratten och bara fortsätter skaka. Mina ögon fylldes utav tårar och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag var fastspänd och kunde knappt andas för alla intryck tog andetagen ifrån mig. Jag minns att de stannar en bil i mötande trafik och frågar om vi behöver hjälp och då ser dom hur mamma beter sig och ringer en ambulans. Jag minns hur rädd jag var och hur jag vänder mig om mot Hannah och Johan och börjar gråta jätte mycket. Jag var rädd för hur det skulle gå med mamma och var otroligt chockad av vad som egentligen hände. Hon fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Mamma fick en diagnos, mamma hade fått Cancer.

Ja livet utan en förälder är lite speciellt. Att bara ha det i åtanke att det bara kommer vara jag och pappa och att aldrig, aldrig vi kommer ha mamma tilllbaka. Jag har svårt att ta in det och extra svårt att acceptera det. Vardagen utan mamma är svår och det blev en stor förändring eftersom hon bidrog med så mycket med allt ifrån städning, tvättning till sällskap och kärlek. Sen mamma dog har vi liksom fått inse att mamma kommer inte lägga färdig tvättade kläder på sängen och mat på bordet varje dag. Mamma visste hon skulle dö förr eller senare så hon lärde mig tvätta och såg till att jag kunde allt sånt så jag skulle vara förberedd. Att förlora mamma var som en smäll på käften för mig, jag insåg att fan livet går inte att tas föregivet. Det är inte självklart att någon kommer finnas tills dom blir 100. Jag lärde mig att ta vara på mina vänner, släkt och Familj på ett eller annat sätt. Jag lärde mig att uppskatta det jag hade istället för att drömma om allt jag ville ha. Det är så himla lätt att ta alla föregivet och tänka att det löser sig. Men en sak oavsett vilken relation man har ska man aldrig någonsin somna ovänner eller lämna någon man är ovän med innan det är löst. För tänk om man bråkar med sin bästa kompis och blir så arg och drar där ifrån, tar sin bil och kör och just den sista kurvan innan du är hemma ser inte lastbilen dig och du dör. Det händer aldrig tänker ni men tro mig det gör det. Samma med att ni inte ska somna osams för tänk om den ena inte vaknar dagen efter? hur kommer du någonsin förlåta dig själv efter en sådan sak? Det kommer du inte eftersom du hela livet kommer leva med allt du ångrade du sagt. Där kom jag in på lite fel banor men tycker det är så viktigt att man har det med sig. För även om man är världens trognaste bilförare eller världens friskaste människa så händer det och oftast är de dom som dör vars fel det inte var. Oftast är det dom som kör som en biltjuv som överlever samtidigt som den snällaste, försiktigaste människan är den som dör. Oftast den som körde nykter blir påkörd av den som druckit alltså det är hemskt att det ska behöva vara så att den som gör allt rätt är den som får stryka med pågrund att att andra människor inte kan bete sig. Jag blir så trött på att livet ska vara så himla orättvist hela tiden.

Det finns 2 sorters människor jag stör mig på något så otroligt sen efter mamma dog. Den första är den som alltid ska prata om pengar. Jag tror viss materiell lycka kan köpas av pengar men inte alls i den grad som är kärleks lycka. För mig har alltid pengar varit `ovärdeligt` i grunden. Jag har tyckt det varit självklart att har inte någon pengar när vi tillexempel ska ut och äta så bjuder jag den eller lägger utdött är självklart för mig! Men sen finns det dom som vet att jag har pengar...och ja det har jag för man får pengar i bidrag när ens förälder går bort. Men det betyder ingenting för mig,snälla det måste ni väll förstå, jag hade ju hellre valt mamma än alla pengar i världen. Men det jag ständigt får höra från samma personer är `men du har ju mycket pengar ju, du är rik vafan` och det kanske jag har i dina ögon men jag hade hellre valt lyckan och kärleken jag fick av mamma istället för pengarna. Så nu vet alla det så sluta prata om pengar för det är det minsta problemet vi har i livet. Den andra är människor som har 0 respekt för någonting. Att inte vissa människor inte har respekt om man mår dåligt tillexempel och inte orkar ses och säger man är tålig för man väljer att tillbringa en dag med mamma istället för kompisarna men jag lovar er att det är värt det i längden eftersom kompisar kommer och går hela livet men dina föräldrar har du bara ett par och dom vet du inte hur länge dom kommer stå vid din sida. Så ta vara på dina nära och kära så kommer det garanterat en del 2 av det här eftersom jag kom ur banorna och ur ämnet men det är nice.


Puss och Kram

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hejsan hejsan! Tänkte ge detta en sista chans nu... försökt så himla många gånger men aldrig tagit det seriöst men nu ska jag försöka. Så jag tänkte att jag skulle skriva 10 korta saker om mig själv för dom som inte känner mig...

1. Jag heter Felicia Lindström.

2.Jag är 15år gammal.

3. Jag går på Estetiskaskolan, åk 9.

4. Jag bor i Arvika tillsammans med min Pappa och Katten.

5. Jag har två äldre syskon, en bror och en syster.

6. Jag förlorade min Mamma i Cancer den 17 december 2014.

7. Jag håller på att skriva en bok, om hur det var när mamma var sjuk och livet efter.

8.Jag vill utbilda mig inom vården och jobba med Cancer sjuka patienter eller åka utomlands och jobba.

9.Jag gjorde år 2015 en konsert i förmån av Cancerfonden på helt egenhand med hjälp av sponsorer osv och fick in ca 20.000 kr som gick direkt in till cancerfonden.

10. Oklart om vad som ska stå här.... men det kommer ni nog på något bra själva:/


Ja det finns inte så mycket mer att säga om mig själv mer än att jag försöker ta dagarna som dom kommer och leva livet till dess fullo men de går ju inte alltid så bra, jag tänkte i den här bloggen att ni kommer få följa min vardag, hur det är att förlora en förälder och ja lite vad som helst! Jag ska försöka vara seriös med den här bloggen men som sagt det här en ide jag kom på när jag låg i badet, så det förklarar egentligen hur genomtänkt det här är.

Den här helgen kommer det inte hända så speciellt mycket mer än idag (Lördag) ska jag till Badhuset (ja jag är 15år men det betyder inte att jag växt ifrån det) och på Söndag ska jag kolla innebandy match med Tova. Jag har inte varit i skolan sedan i Tisdags men man får ha sådana veckor ibland. Livet är inte alltid en dans på rosor och tror jag behövde en lång helg för att vila upp mig för nu börjar snart en ny vecka och alla nationella proven drar snart igång och då kan jag inte vara hemma och lata mig längre, då börjar allvaret.



Puss och Kram

Det är här i badet jag får mina snilleblixtar som kan leda från det ena till det andra...Spabadet måste vara den bästa uppfinningen världen har kommit med på länge...

Likes

Comments

View tracker