I Svalreud och Hjertson (2015) så skriver de om de fem f:en:
- Förbud
- Främja
- Förebygga
- Förankra
- Följ upp

Anledningen till att dessa fem f är så viktiga är för allas lika värde, att alla barn ska ha samma möjligheter. De skriver också om att skulle vi fokusera på att ge alla en likvärdig behandling så skulle möjligheterna öka till att alla får vad dem behöver. Dock i begreppet likvärdig behandling så betyder inte det att alla får precis samma behandling, men att alla får vad just den personen behöver.
Om du skulle behandla alla lika, så innebär det att det kan bli diskriminering. Det kallas indirekt diskriminering. Det är samma sak gällande flickor och pojkar, det som hjälper flickorna kan ha en negativ effekt på pojkarna. Det är därför vi måste se det till individen, inte efter alla. Vilket innebär att vi gör en likvärdig behandling och får likabehandling.

Svalerud och Hjertson (2015) skriver bland annat om att likabehandlingsarbetet handlar inte om att jobba med dem barnen som sticker ut, som är olika eller en ovana. Utan det handlar om att jobba med normen, det som är lika, det som är en vana. Att ifrågasätta normens konsekvenser för allas åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Men, för att vi ska kunna sätta upp mål inom likabehandling så krävs det att det finns kunskaper. Finns det inga kunskaper så är det väldigt svårt att lägga upp mål, för då kan vi inte bli bättre. De skriver också att ett hjälpmedel kan vara att kartlägga riskerna för diskriminering och kränkande behandling. Dock finns det vissa missuppfattningar, vissa har trott att man ska kartlägga när det har diskriminerats och att det ska mätas. Det är helt fel, man gör denna kartläggning för att det inte ska upptagas!
När det gäller kartläggningen så är det svårt för någon som inte känner till sina rättigheter, därför är det viktigt att pedagogerna sätter sig ner tillsammans med barnet när det ska ske. Det är just det barnets situation som ska kartläggas, dess risker som ska identifieras och dess lärandemiljö som ska bli tryggt.

I Svalerud och Hjertson (2015) finns det olika bestämmelser angående diskrimineringslagen, som förskolorna ska följa för allas likabehandling. En av dem är att vi har skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier. Det innebär om ett barn som deltar i eller söker utbildningsanordnarens verksamhet anser sig i samband med verksamheten ha blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier, är utbildningsanordnaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och förekommande fall vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.
Detta tycker jag är en skyldighet, ser jag att ett barn far illa på något sätt så måste jag prata med våran förskolechef. Som i sin tur har anmälningsplikt och måste anmäla detta.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I kapitel fyra i Juul och Jensen (2003) så pratar de om det personliga ansvaret. Man menar alltså den enskilda människans förmåga och vilja att ta ansvar för sin egen integritet, små och stora val samt sin egen integritet. Det är väldigt viktigt för våran livskvalité och för våran relation till andra människor. 

Barn trivs som bäst när vi faktiskt ser dem som medmänniskor, att de får vara med redan från början och det är då barnen utvecklas som mest. Barn kan redan från ett års ålder ta ansvar för sin egen person, såna val som till exempel vad de tycker om för mat. När de senare blir lite äldre kommer andra ansvarstagande, så som att göra sina läxor och kärleksrelationer. Jag hade till exempel en kille när jag gick i förskolan som hette Rickard, jag blev jätteledsen när han gjorde slut med mig för att bli tillsammans med en annan i min årskull. Där har vi ett superbra exempel på att barn kan ta mycket mer ansvar och förstår mycket mer än vad vi tror. Det vi ska göra är att låta barnen ta dessa ansvar, men det vi ska göra är att finnas där för att stötta dem och vara en hjälpande hand. Det är då vi hamnar inne på bland annat sociala relationer, dessa tre begrepp som står i rubriken går hand i hand. Det är något som alltid ska följa med, det som är viktigt att vi försöker behandla. 

När man träffar på föräldrar, mormor eller kanske farfar så pratas det rätt ofta om hur jobbigt barnet i fråga har varit ett tag nu. Att hur mycket de än försöker så får de ingen kontakt med barnet, de frågar varandra rätt ofta hur de ska göra. 

I Juul och Jensen (2003) så pratar de om just det här problemet, att det är barnens egna första steg till att ta eget ansvarstagande. Därför vi kanske måste ta ett steg tillbaka, låta barnen få försöka.
Fick höra av en bekant häromdagen att hon hade haft problem med att hennes barn inte lyssnade när hon sa till barnet att inte öppna dörren för de skulle inte gå ut än. En dag kände hon att hon ville kolla vad hen gjorde, så hon lät barnet öppna dörren. Det hen gjorde var att öppna dörren, trycka på hissknappen för att sedan gå in till henne igen och vänta. Alltså ville bara barnet hjälpa till, vilket innebär att barnet tog ett steg mot att bli ansvarstagande. Det är så ofta vi inte tänker på sådant, även jag. Därför är jag så glad att jag valde att läsa till förskolelärare, man får en helt annan syn på hur man ska hantera olika saker.

Vi alla vet att barn och vuxna varje dag är i mer eller mindre innehållsmässiga betydelsefulla konflikter varje dag. Det kan röra sig om existentiella saker helt oberoende av de vuxnas eller barnens egen intellektuella värdering av innehållets betydelse. Detta skriver Juul och Jensen (2003) i sin bok.
​Gällande konflikter så finns det ofta inga rätt eller fel, utan det gäller att försöka komma fram till ett gemensamt beslut. Det stöter vi på som sagt var dagligen, men man måste försöka kompromissa. Jag är inte enhällig chef, utan vi är fler. Det är likadant gällande barnen, vi måste ta hänsyn till vad de tycker. Likadant när det är två barn som kanske börjar bråka, lägg ingen vikt i vem som gjorde vad utan försök att koncentrera dig på att lösa konflikten istället. 
Då hamnar vi inne på ledarskap, så nu tänkte jag skriva lite om den vuxnes ledarskap. Den vuxnes ledarskap bör bestå av autenticitet, intresse, bekräftelse, involvering, beslut och konflikt. Detta begrepp bör vi som pedagoger alltid ha i bakhuvudet, för att har vi dessa så är vi en bra pedagog för barnen. En av de viktigaste sakerna tycker jag personligen är att vi alltid ser barnen, samt att de alltid har en rätt att få vara med och bestämma. Vi alla söker någon typ av uppmärksamhet varje dag, på lite olika vis. Barn funkar på exakt samma vis, de kanske bara utspelar sig på olika sätt.

Det här är bara en liten del av allting jag tycker och tänker, men känner att detta får duga!


Referenser
Juul, J. & Jensen, H. (2003). Relationskompetens i pedagogernas värld. (1. uppl.) Stockholm: Runa.

Likes

Comments

När jag gick i gymnasiet så gick jag inriktningen musik, så det första jag tänker på när jag hör estetisk så kopplar jag det direkt till musik och rörelse. Vi alla lär på olika sätt, vi alla fungerar olika och vi tycker olika saker är roligt. När vi hade musik på en innevecka, så var det många som tyckte det skulle bli jättejobbigt för de kunde ju ingenting om musik ansåg de. Men vem bestämmer vad man kan och inte? Vi alla kan, på lite olika vis bara. Musik är ett sätt för att främja barnens olika sinnen, de kan höra en sak men koppla det till något helt annorlunda. 

I Pramling, Samuelsson (2015) skriver dem om ett tillfälle där barnen får lyssna på musik, pedagogen ställer en fråga om de kan höra att hajen börjar närma sig delfinen. Barnet svarar nej, men hen kan höra att trumpeten låter starkare. Där gjorde barnet en koppling utan att tänka på det, för när trumpeten lät högre betyder det samma sak som att hajen började närma sig delfinen. Barnet tänkte själv, gjorde kopplingen utan att egentligen förstå. Det heter ju trots allt processer, det är något som tar en stund att förstå och kunna göra kopplingar.


Min tanke kring hur vi ska kunna använda det i förskola för att barnen ska kunna ha nytta utav det samt tycka det är roligt, så måste vi kunna ämnet. Vi behöver inte veta allting, men vi måste hitta saker som barnen tycker är intressanta och roliga. Vi måste se det till barnens intresse, inte vad vi tycker är roligt och inte. Det är inte bara musik som är estetiska. vi har även bild och form, dans och media. 
När vi hade bildkursen så fick vi rita till musik, för att visa hur mycket det kan göra med våra sinnen. Att bara genom att lysnsa till musik så gav det oss mer inspiration till att skapa.  Detta skriver också Pramling, Samuelsson (2015) i sin bok. 
Genom dans och rörelse, så får barnen både använda sina sinnen och sin kropp. Barnen får en förståelse för hur de ska kunna röra kroppen, samt hur de ska kunna gestalta sina känslor på ett annat sätt än att säga dem. Vi är i kontakt med estetik hela tiden, omedvetet. Radio, tv, på internet samt när vi är ute och handlar. Det är vid såna tillfällen vi inte tänker på att vi är i kontakt med det, hela tiden. Det är ju likadant för barnen, så jag tycker att det är viktigt att vi inte ser det som en metod utan mer att vi kan få in det i den dagliga verksamheten utan att det ska behöva bli en stor grej. 

Likes

Comments

Denna blogg är skapad för att göra mina olika uppgifter på, förskolelärarutbildningen på mitt universitetet. '
På denna blogg kommer det vara tre olika inlägg som har olika ämnen.

Dessa tre är:
- Etiska läroprocesser
- Sociala relationer, konflikthantering och ledarkap
- Likabehandling och anmälningsplikt

Likes

Comments