View tracker

Allt har svängt från positivt till negativt igen, från skratt och glädje till brutal ångest och dödslängtan. Det känns som att inget är värt något längre. Börjar må så otroligt illa när jag tänker på hur vissa människor faktiskt beter sig. De kommer och gör en glad, sedan bara lämnar de en och tar all den glädje de gett m​ed sig och lämnar ett ännu större hål än när de kom. Jag börjar tänka på om det lilla jag har kvar verkligen är värt att fortsätta kämpa för. Är det värt att jag ska leva och näst intill ständigt känna mig 100 % värdelös och som skit? Någon man bara kan kasta runt och göra vad som helst med, utan att någon lyster ett finger?

Jag kanske bara bryr mig för mycket om vad som händer runt om kring mig, och för mycket på andra och på det sättet glömmer bort mig själv. Jag kanske fortfarande litar för mycket på folk och alltid försöker se det bästa i dem oavsett vad de gör eller hur de behandlar folk i sin omgivning. Eller hur de behandlar mig. Känns som att jag bara sitter och klagar på allt och alla hela tiden och skyller på det när jag mår som jag mår, när det kanske bara är jag själv. Fast jag vet inte, just nu känns allt så ologiskt och konstigt. Känner mig borttappad och värdelös. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vill bort och aldrig komma tillbaka.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Denna helg har vart en blandning av allt från kaos och ångest till glädje och lycka. Mitt humör och mina känslor går upp och ner som en hiss, som allt för ofta stannar på de nedre våningarna. Vill att hissen ska stanna på de övre och aldrig mer åka ner igen, är trött på att ständigt behöva stå ut med den ångest jag har. Jag blir arg, ledsen, förtvivlad över att den aldrig försvinner. Känner mig som ett vilset barn som tappat bort sin mamma på Ica Maxi. Men på samma gång är jag väl ett vilset barn, men som istället för att ha tappt bort mamma, så har jag tappat bort mig själv i detta psykiska lidande. Idag känner jag sådan otrolig ilska, mot de som fått mig att må som jag gör. Men den största ilskan känner jag mot mig själv. Jag är arg på mig själv för att jag på något sätt inte låter mig själv vara lycklig, jag vill, men vägen dit känns som en evighet.

Det känns som att det finns något inom mig som bara vill ut, något som tar sönder mig inifrån och får mig att vilja dö. Det gör så otroligt ont i kroppen så det finns inte. Det känns ungefär som om någon skulle trycka ihop halsen så jag inte kan andas och att någon slår på min mage, bara slår och slår och slår.

Jag har kommit på mig flera gånger då jag vart ute och gått och vart nära på att kasta mig framför en lastbil och när jag kollat runt i rummet efter något som tar mig vidare till graven. Jag vill dö, men någonstans inom mig finns det en liten svag röst som säger åt mig att fortsätta kämpa.

Idag vill jag ha någon här med mig, någon som vill frossa pizza och Ben & Jerrys och bara leva livet.

Likes

Comments

View tracker

Den här dagen har vart förvånansvärt bra. Kom till skolan i tid och jobbade faktiskt på rätt bra. Jag och Julia satt i ett enskilt rum och pluggade, lyssnade på musik och pratade och skojade om allt mellan himmel och jord.

I svenskan håller vi på att göra tal och jag och Julia hade båda två valt feminism, så det var ju ett rätt stort samtalsämne. Vi var båda två väldigt chockade över hur sjuk värld vi lever i egentligen. Var nära till tårar flera gånger. Att det ens finns feminism är ju en ideologi som starkt bevisar att vi lever i ett ojämnställt samhälle. Men genom en feministisk kamp kan vi nå en ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan båda könen.

Varför det ska heta feminism eller inte finns det ju en massa teorier om. Jag har fastnat för denna.  För er som inte orkar läsa kan jag kort förklara. Av män och kvinnor är det till största delen kvinnor som blir förtryckta av män. Tar man och kollar på exempelvis HBTQ-rörelsen eller Black Power ser vi inte att det står något alls om varken heteropersoner eller vita, men betyder det att dessa ska förtryckas bara för det?

För att inte prata om våldtäktskulturen, även kallad rape culture. Varför ska vi kvinnor behöva anpassa oss efter vår rädsla och vår ständiga medvetenhet om vi helt plötsligt kan bli våldtagna, för varje minsta lilla "felsteg"? Ska vi kvinnor också skuldbeläggas om vi inte lever upp till de krav våldtäktskulturen har att skydda oss på? Nu menar jag ju absolut inte att alla män våldtar, men jag och säkert flera andra kan känna rädsla av att gå ensam ute när det är mörkt.

Om vi går vidare till att skuldbelägga offret. Vi säger att Lisa och Pär är på en fest, de är goda vänner och båda är fulla. Lisa har kanske på sig en kort kjol och en magtröja på sig och Pär en skjorta och jeans. Lisa blir verkligen jättefull och Pär bestämmer sig för att ta tillfället i akt och väljer att förgripa sig på henne sexuellt. Dagen efter vaknar Lisa upp och fattar vad som hänt. Hon går till polisen direkt och de frågar henne frågor som "Vad hade du på dig?" "Varför blev du så full att du inte kunde försvara dig?" osv. osv. Alla ifrågasätter Lisa, hur hon kunde gå till polisen med detta när hon och Pär var så goda vänner, hon ska ju vara glad att han som är så snygg vill ligga med henne, hon ska vara glad att hon får något över huvudtaget.

Nu säger jag ju inte att det alltid går till så här, men vad jag har förstått är det oftast tyvärr så här det ser ut. Med detta säger jag hejdå och önskar er alla en fortsatt trevlig kväll!

Likes

Comments

På något sätt känns det så otroligt skönt att skriva av sig, skriva bort alla tankar jag har och känna lugnet i kroppen en stund. Av allt jag testat så är det nog detta som periodvis fungerat bäst och som inte lämnar ärr eller en förjävlig baksmälla.

Idag är det bättre än igår, men ändå inte sådär jättebra. Ångesten från igår fick mig att må så illa att jag kräktes och låg i sängen i fosterställning och grät i princip hela natten. Jag bad mamma ringa skolan och sjukanmäla mig, så idag har jag mest bara sovit och vart en snabbis via gymmet.

Skolan går väl inte sådär jättebra med tanke på att jag vart borta så mycket just på grund av min psykiska ohälsa. Funderar på om jag ska börja plugga mer hemifrån för att komma ikapp och prestera bättre än jag gör i skolan, där jag oftast nuförtiden mest sitter och gör ingenting.

Ibland kan jag börja tänka på hur en "normal" tonårings liv ser ut, någon som mår bra. Ibland kan jag känna att jag vill byta liv med någon, om så bara för en dag. Men ibland kan jag också känna att det på något sätt är "bra" att jag vart med om allt jag vart med om. (Missförstå mig rätt nu, själva händelserna är ju absolut inte okej någonstans och en människa ska inte behöva må så här dåligt för vad någon annan har gjort.) Jag inte lika naiv som innan och jag litar inte på folk på samma sätt längre. Men på samma gång är jag väldigt öppen om nästan allt och har väldigt lätt att prata med folk, men jag litar inte på någon helt 100 % egentligen, tror inte ens jag litar på mig själv och mina känslor.

Jag hatar att vara själv, det är bland det värsta jag vet då det är just oftast vid dessa tillfällen jag börjar tänka på ett och annat och till sist sitter jag ner och kan knappt andas eller så vaknar jag upp på golvet och bara skakar och skakar. Men jag gissar att jag måste jobba på att vara själv, för det är inte så att någon kan sitta här med mig hela tiden, dygnet runt.

Ikväll är en sån kväll jag bara vill sitta ner med någon i soffan, kolla film och äta pizza och godis tills vi båda spyr.

Känner att den här texten blev otroligt osammanhängande nu, men det  får bara va.

Likes

Comments

Är så trött på allt detta psykiska lidande. Jag får vara glad ungefär en vecka, sen faller jag ner i gropen igen, gropen där det inte finns någon som tar emot mig och för varje fall gör det mer ont än fallet innan, min brutna själ får aldrig tid att läka ordentligt.


Ångesten jag har får mig att vilja sjunka ner under jorden och tyvärr allt för ofta, får den även mig att vilja lämna detta livet och färdas vidare till evig tystnad och evigt mörker. Få slippa alla dessa tankar och känslor och försvinna för alltid.

Vill bara ha någon bredvid mig som stöttar mig genom detta, någon som finns där och säger att jag är vacker och värdefull, någon som verkligen får mig att tro på livet igen.

Jag har en underbar familj bestående av min alldeles för underbara mamma som alltid finns där oavsett vad, som alltid finns där och stöttar mig igenom ALLT och trots att vi båda har både olika och starka åsikter så är hon min bästa vän och vägvisare i livet. Har också en otrolig låtsaspappa som jag ser som min ända riktiga pappa, då min biologiska pappas sätt att bete sig på och handskas med problem och dilemman är oacceptabelt och oförlåtligt. Mikko däremot (min låtsaspappa) har alltid funnits där, men det är väl först nu jag verkligen börjat inse det. Jag har betett mig som skit mot honom, gapat och skrikit om helt onödiga saker som bl.a. när han frivilligt velat hjälpa mig med läxor och få mig att komma på rätt här i livet, vilket är något jag känner sådan otrolig skam för. Men på något sätt räcker inte det.

Har även 6 småsyskon, 3 av dem på pappas sida som jag under omständigheterna inte har möjlighet att träffa. Jag tänker på dem varje dag, varje timme, varje minut. Saknaden efter deras skratt och deras kramar och kärlek får mig att gå sönder ännu mer inuti. Även fast jag inte alls har något blodsband till en av dem känns han ändå som en äkta bror, alla de minnen vi haft tillsammans, allt får mig att tänka på om jag verkligen gjort rätt beslut. Var det verkligen värt att ta de beslut jag gjorde? Var det verkligen värt?

De syskon jag har på mammas sida är även dem underbara, även fast vi inte alltid kommer överens alla gången.

All skit hände för länge sedan, men trots alla samtal med psykologer, kuratorer, BUP, socialen och min tid på ungdomshemmet Tallbacken så känns det som att något fattas. Jag känner mig alldeles kall och tom inuti, känns som om jag har ett stort hål inom mig som aldrig riktigt kommer fyllas, oavsett hur mycket kärlek jag får från mina vänner och min familj. Jag vill bara få ett slut på allt detta. Jag vill vara glad och slippa all skit. Men det kanske är omöjligt att jag ska må 100 % bra efter att jag blivit utsatt för allt från misshandel både fysiskt och psykiskt, sexuella trakasserier och övergrepp, till att bli nedtryckt, både av mig själv och andra runt om kring mig.

Det sista jag vill är att folk runt om kring mig ska tycka synd om mig, det gör bara saken värre. Jag vill bara bli förstådd, varför jag kanske inte är glad hela tiden och att jag inte är arg på någon.

Ikväll är det en sån kväll jag bara vill försvinna, halsa en vodkaflaska och ligga utslagen på golvet. Jag vill bara glömma och fylla tomheten inom mig, om så bara för en så kort stund.

Som en gammal lärare till mig sa "Bryter man benet åker man oftast till akuten, men vad gör man om man bryter själen?"

Likes

Comments