världsomseglingen, Japan

Idag är det en månad till jag fyller tjugo och what a day. Vi började med den suspekta frukosten och satte sedan av i jakt på apor. Uppe på ett av Arashiyamas berg bor en flock apor med fula rumpor och röda ansikten. En brant promenad och en svettig rygg. Insåg även att jag är rädd för apor, otroligt obehagliga när dom bråkar med varandra.

Har under dagarna blivit förälskad i alla barn jag sett (??). Här är en skolklass med skitjobbiga/supersöta energiknippen/pojkar som SPRANG ner för den otroligt branta backen (trots förbud) och sen gjorde grimaser mot mig i tappra försök att skrämma mig.

Söp oss pigga på koffein innan vi lämnade Arashiyama och fick äntligen bli caférecensent igen. Dessa hamnar på pappas topp fem-lista för goda koppar kaffe. Instämmer. Otroligt poppis bland unga och hippa. Ständig kö. Vansinnigt fin utsikt för sönderstressade baristor. Salig.

Vinkade sist men inte minst Arashiyama farväl och styrde stegen mot tågstationen och lyckades återigen knipa biljetter i automaterna. Lika förvånad vid varje framgång med någon japansk ingenjörskonst.

Utförde sedan tempelutforskande i Kyoto. Det tar aldrig slut ska ni ha klart för er. Flanera planlöst och hamna på en barnkyrkogård, flanera lite till och hamna vid världsarv. Det är intensivt. Idag använde vi transportmedlet KOLLEKTIVTRAFIKSBUSS, en farlig satsning med japanska gubbar och kimonobeklädda flickor. Vi såg ett palats med guldig fasad :) en stenträdgård :)) och ett näktergalsgolv :))) Näktergalsgolv är golv som knakar när man går på det. Okej det kanske är mer spännande än så, golvet kvittrar snarare än knakar, och kvittret ska då låta som en näktergals sång, varav namnet. Pappa tror inte att kvittrandet/knarret/golvet är på riktigt, han verkar övertygad om att det antingen ligger badankor under plankorna eller att det sitter högtalare längs golvet.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

världsomseglingen

Ryokan är det japanska värdshuset och är otroligt traditionellt. För tillfället bor vi på Arashiyama Benkei, ett Ryokan som namnet antyder i Arashiyama en snabb pendel från Kyoto Station. Husen som ryokans huserar i är ofta åtminstone ett århundrade gamla med vita skjutdörrar i rispapper, mattor överallt och riter och koder som besökare förväntas följa. Ofta finns bad, gärna hot springs, binärt könsuppdelade. Tanken med värdhusen var att man för länge länge sedan under tiden som imperium färdades mellan Kyoto och Tokyo och behövde någonstans att pusta ut.

När man först kommer in ska det bugas femhundra gånger och jag känner mig både ödmjuk och lite obekväm av uppståndelsen. Allt du ser är mjuka färger och material och kvinnor i kimono som ler varmt. Sen tar dom ens skor och förvarar dom under vistelsen. Du tilldelas en kimonoklädd kvinna som ska ta hand om dig och ditt sällskap under er tid, som visar er till ert rum, bestämmer middagstider, frukosttider, reservationer, fixar, donar, kommer med måltiderna, dukar fram sängarna som förvaras i ett skåp i väggen tills solen gått ner. Eller sängar och sängar, det är två madrasser som läggs på golvet. Simpelt. Toaletten har särskilda tofflor som endast får bäras när man ska in dit, i övrigt går alla omkring i strumplästen eller en sorts japansk flipflop (obs: med vita strumpor på sig. strumporna har även uppdelning för stortå och övriga tår. sjukt obekvämt) och yukata, en somrigare version av kimonon som är lite mer avslappnad. Maten kommer in i någonstans mellan nio och fjorton rätter, och just i Kyoto älskar man säsongsbaserad matlagning. Vi fick käka allt mellan tempurafriterad potatis och minimajs till ål, misosoppa och hela minibläckfiskar med inälvor och allt och grönt te-glass. Allt är serverat på egna fat och ser ut som små konstverk. Tacka gudarna att man inte är japansk hemmafru, det verkar otroligt komplicerat. Allt kommer in i etapper och det ska bugas och tackas och man blir vansinnigt röd i kinderna, dels av de varma baden och dels av ompysslandet. Det är förtjusning blandat med respekt.

Jag kände mig givetvis, som uttalat PK och ordentlig, väldigt osäker på sammanhanget. Alla som arbetar här, och i övrigt inom service, är kvinnor och deras jobb är verkligen att göra alla nöjda och glada som hushållerskor. Berörda områden är mat, städ, omsorg, omvårdnad och låta/synas så lite som möjligt. Det är en väldigt stereotyp roll. Även detta med att man som besökare ska bära deras mest traditionella plagg och tränga sig på deras ritualer och djupaste sedvanor kändes obekvämt och approprierande. Känns som att jag läst minst tjugotretusenfemtioåtta artiklar om varför vita människor inte ska slänga sig in i andra religioner och traditioner. Det skaver lite. Samtidigt kommer man väldigt långt just på att följa deras beteende, härma och se sig om för reaktioner. Precis som jag känner att en vistelse på ryokan kan vara kulturellt approprierande upplever jag också att det enklaste och bästa sättet att sätta sig in i kultur och lära sig om den är att befinna sig mitt i smeten. Jaja. Nog med babbel. Här är lite bilder. Ni kommer säkert bli lika kära som jag. Nu ska jag kolla på japansk reklam för deodorant.

Hoppas du gillar texten Ida. Vi hörs imorgon och ta hand om dig <3

Likes

Comments

världsomseglingen

Idag har vi tagit pendeln till Arashiyama, en liten småort utanför Kyoto. Tänkte att vi skulle vara ödsligt ensamma men detta är top tourist attraction i Kyotos omnejd visst så det var hur mycket folk som helst. Lika vackert oavsett och faktiskt ännu vackrare med alla japanska flickor i sina kimonodräkter. Vill vara med i alla girl gangs. Älskar även deras besatthet med att föreviga sig själva framför alla sevärdheter. Aldrig sett så många selfies tagna på så lite tid på en så koncentrerad yta.

Promenixade runt lite världsarvsträdgård och tempel

Käkade på loft

Besteg berg och luktade på bambuträd i SKOG. Ser ni hur många. Det här är omslaget till Lonely Planets Japan-guide. Då vet man att det är fett.

Och nu har vi checkat in på Ryokan. En vansinnig upplevelse. Med om detta sen. Men här är vår nya hemma-på-min-gata-i-stan

Likes

Comments

världsomseglingen

Idag har vi tagit shinkansentåg (läs skink-ans, schimpans ?) till Kyoto. Avgång 09.47 på sekunden och framme två timmar och sexton minuter senare i en regnig storstad. Regnet gjorde att jag spenderade ungefär en halvtimme i en photoboothhörna i ett köpcentrum medan far tålmodigt väntade. Investerade även i genomskinligt paraply för att vara ännu mer Lost In Translation. Promenerade, såg flera tempel och helgedomar per kvarter och var 14 minuter för sena för att se ett världsarv från botten men spanade ivrigt på de femdubbla taken från korsningen utanför. En odramatisk dag. Nu japanska TV-program

Imorgon ska vi på Ryokan i Arashiyama vilket enligt kollega Eddie ska vara den vackraste platsen på hela jorden. Stay tuned mina änglar


Likes

Comments

världsomseglingen

Vänner och ovänner, hjärtligt välkomna till Bloggen med stort B. Jag kommer en dag bli otroligt erkänd inom bloggosfären och komma på ett bättre epitet än fantastiskajag men tills dess kan ni få ytterligare en liten bråkdel av min narcissism och självdyrkan i denna blogg. Nu är det dags att sammanfatta vad jag lyckats med än så länge.


Den artonde mars vaknade jag klockan 08.01 men orkade inte gå upp då så jag snoozade exakt sexton minuter och hamnade sexton minuter bakom schemat. Erica och Johanna kom över och drack morgonkaffe och sa “det kommer gå JÄTTEBRA” om och om igen vilket resulterade i att jag blev stressad och resfebrig fastän jag egentligen inte var det. Även Erika (OBS två olika Erikor) kom över iklädd en tröja med mitt ansikte på som jag gav henne i födelsedagspresent för ett par år sen. Hon kom i stort sett enbart över för att vara en klyscha och vinka av mig med en näsduk i handen. Detta säger jag sanningsenligt för vi har verkligen sagt farväl ungefär tre gånger under veckans lopp. Lita på mig.


Sen åkte vi till flygplatsen, åkte flygplan till Köpenhamn bredvid en irländare som hade en skrivmaskin som handbagage, åkte flygplan till Tokyo där jag upptäckte att SAS har nästan samma filmutbud som SF, sov av och an, väckt av tanter som pressade sin bakdel mot mig eller gubbar som lutade sig mot min stol i toakön. Blängde väldigt argt med sömndruckna ögon.


Klockan 10.21 lokal tid landade vi och piloten retades med att vi hade blivit hela åtta timmar äldre genom att göra absolut ingenting :-)))) blev arg men dolde det bra. Åt fyra olika snittar på Narita och försökte plocka ut min pocket wifi men visade sig att jag inte kunde få den efter en kvarts långt telefonsamtal. Så vi åkte in till stan med buss, en till en början trög upplevelse men mot slutet rätt fett. Tokyo är en väldigt sjuk stad vägmässigt då man har typ Express Ways som går ÖVER de vanliga vägarna så bussen åkte i stort sett i höjd med taktoppar. Orimligt. Sen promenerade vi en kvart i uppförsbacke (ni förstår inte problematiken i detta om ni inte hållit i mina två enorma ryggsäckar som väger som tegelsten och placeras en på vardera sida av min späda kropp), jag hade min första toalettupplevelse i Japan (VARMA SITSAR OCH KNAPPAR FÖR FÅGELKVITTER) och anlände till hotellet.


Vi promenerade lite till i området Roppongi där vi huserar för tillfället och upptäckte Ramen. Vi beställde lunchen genom en AUTOMAT där man stoppade i cash och sen tryckte på en knapp för att beställa. Vilken grej. Och sen fick man välja buljong men det är fortsatt oklart vad vi valde. Inte ett ord engelska yttras utan det viftas med armar, pekas på papper och hänvisas med bugningar till sittplatser. Väldigt omhändertagande och gulligt.


Under kvällen lyckades vi även gå på en bro över en kyrkogård, besöka Mori Art Museum och beställa sushi. Mori Art är otroligt fantastiskt och ligger 54 våningar upp i en skyskrapa. I en entrebiljett ingår tillträde till museum och ett 360 graders observatoriegolv där man kan spana på stadens dimma och dis. Vi anlände i skymning, försökte se något över diset och lyckades halvt, tog ytterligare en hiss för ytterligare några yen instoppade i en maskin (det är så coolt) för att spana på ett Sky Deck - alltså en asfet helikopterplatta längst upp på taket - tog ett varv på museet medan solen gick ner och insåg att solen faktiskt gått ner för att ta ytterligare ett varv och spana på alla ljus i staden. Det blinkar och glittrar och glimmar i rött och vitt i vad som ser ut som evigheten och vidare. Sen sökte vi länge och väl efter det perfekta middagsstället för att avsluta kvällen en spottloska från vårt hotell på en sushi-resturang. Återigen ingen engelska, ett papper som man kryssar önskade nigri på, kockar som gör maten framför näsan på en och som bokstavligen skriker och tjuter varje gång någon går in eller ut ur dörren. Väldigt oklart vad och varför dom skriker, men det gör dom. Och bra på att trycka fisk mot ris också, väldigt gott.

Den tjugonde mars, denna dagen idag, måndag, japansk holiday. Jag trodde givetvis att allt skulle vara stängt i och med denna högtid men icke. Sol, vårvärme och vinden i håret. Vi besökte en sjukt stor park och korsade flertalet valgravar för att komma in, promenerade i timmar runt tort gräs och vakter på kejsarens mark och rörde oss vidare mot Budokan. Budokan är ett svinstort hus där kampsportstävlingar och konserter hålls. Två väldigt lika tillställningar. Pappa är helt frälst i live-plattor från just Budokan, framförallt Cheap Tricks At Budokan och ännu mer specifikt I Want You To Want Me. “Kommer du inte ihåg att jag spela den här för dig när du var barn?” repeterar han flertalet gånger och nynnar på. Vi anländer och inser att en judo-tävling är i full fart. Det är lagfotografering utanför och vi köper en biljett för att komma in. Det är enormt och åtta matcher liras samtidigt på golvet långt långt nere. Sånt man snubblar in på.

Sen tog vi en s k bulle. Ord min far, år 2017, fortfarande använder för taxi. På modet. Långt bort till Asakusa och helgedomar och hur mycket folk som helst. Där fanns det bananer doppade i choklad och fiskar spetsade på pinnar som en kvinna vädrade med en solfjäder. Och en portmonäaffär där man kunde tävla i vem som kunde fånga flest guldfiskar. Jag är förbluffad.

Och sen ser ni det där lilla tornet där? Eller lilla och lilla, det är visst näst högst i hela världen. Där uppe hamnade vi också.

Tokyo Skytree är runt 643 meter högt. Det var högst i hela vääärlden 2010-2012 men sen blev det nerslaget från toppen av Burj Khalifa i Dubai.

Sen tog vi tunnelbanan, också en upplevelse i sig, några stationer till Akihabara, ett ställe som kallas Electric City och får en att kännas som att man är med i ett socialt projekt. Har svårt att känna mig på riktigt. Det funkar givetvis inte på bild men tänk er att detta är en stad där det bor lika många som i hela vårt land. Och sen tänk er att alla ungdomar och kids ska hänga någonstans. Och detta någonstans är fullt av neonskyltar och affärer som låter och blinkar och som du inte kan gå i för dom är proppade. Så är det.

En tunnelbaneresa till och vi var i Ginza, det perfekta området för någon väldigt rik eller någon som gillar att låtsas. BVLGARI har ett eget HUS istället för en butik, precis som Cartier och Tiffany. Ni hajar. Det finns också ett övergångsställe i en korsning med diagonala zebraränder. Man kan alltså röra sig rätt över. Vilken grej.

Nu e sagan snipp snapp slut och det är dags att säga på återseende. Imorgon åker vi tog till Kyoto. Nu ska jag äta upp mina pockys och kolla på japansk TV.

Likes

Comments

världsomseglingen

Är ett fan av listor. Är känd som en listgörare. Här är en lista på tre A4 om vad jag ska göra i Japan.



Tokyo

Ikebukuro: is a commercial and entertainment district in Toshima

https://www.timeout.com/tokyo/things-to-do/things-to-do-in-ikebukuro


  • Gorilla Coffee
  • Otome Road ('Maiden Road') runs for 200m along the west side of the Sunshine 60 building and is packed with shops including K-Books, Mandarake and a Butler Café that attracts the kind of lady who's fascinated by manga or Japan's other subcultures
  • Ikebukuro Miharado: Open since 1937, this shop occupies a special place in the heart of many a wagashi fan. If you're just popping in to buy snacks, we recommend their monaka (azuki bean-filled wafers), especially the one in the shape of Ikefukuro, the area's owl mascot
  • Sunshine Aquarium: one of the top attractions at the Sunshine City building is the aquarium that's packed with interesting sea creatures. But the best show of all is the sea lion who swims above your head in his glass, doughnut-shaped pool. Looking up at him with the city sky in the background makes us want to nickname him Super-Sea Lion
  • Sunshine City: is a building complex located in East Ikebukuro, Toshima, Tokyo. It is Tokyo's oldest city within the city and has the 240 metre tall Sunshine 60 skyscraper at its centre


Shin-Yokohama Rāmen Museum: utanför tokyo. Ramen-epcot.


Akihabara: is a district in the Chiyoda ward of Tokyo, Japan. The name Akihabara is a shortening of Akibagahara (秋葉が原?, "autumn leaf field"), which ultimately comes from Akiba (秋葉?), named after a fire-controlling deity of a firefighting shrine built after the area was destroyed by a fire in 1869. Kallas typ Electric Town, hem till prylar och cosplayers

http://www.huffingtonpost.com/gail-nakada/tokyo-akihabara-must-see-_b_3863989.html

  • Walk along Chuo Dori: (boulevard) is the main street through Akihabara and this is where you want to take your time to orient yourself before exploring all the alleys that branch off from this thoroughfare and the retail entertainment they have to offer.
  • Gundam Cafe and AKB48 Cafe/Shop


Ghibli Museet

The Ghibli Museum is a museum showcasing the work of the Japanese animation studio Studio Ghibli. It is located in Inokashira Park in Mitaka, a western city of Tokyo, Japan


Tokyo Tower (Tokyo Skytree)


Sitta i ett fönster på Park Hyatt


Harajuku

Kawaii-stadsdel

- Harajuku Gyoza Lou: There are just two styles of gyoza dumplings available at this no-frills eatery – fried or steamed – and they're as tasty as they are affordable (just ¥290 for six).

  • Daihachi Takohanamaru: If you need some sustenance during a hard day of shopping, head to this popular shop on Cat Street for one of the staples of Japanese street food: takoyaki octopus balls
  • Kyushu Jangara Ramen: Fast food doesn't get much heartier than at Kyushu Jangara. If you're looking for a real gut-buster, opt for the zenbu-iri: ramen with every available topping.’
  • http://www.japan-guide.com/e/e3006.html

Shibuya stadsdel

  • Nonbei Yokocho: Wander around the ramshackle street of Nonbei Yokocho ('Drunkard Alley') where you'll find rows of tiny bars – some so small that they only fit four or five people at a time
  • BYG: This shaggy music café may not have seen a lick of paint since it opened in 1969, but its reputation for hosting shows by the likes of hit ’70s group Happy End make it the go-to spot for serious music fans
  • Sky High Raw Juice: Combat those city toxins with a cold-pressed juice or smoothie made from 100% organic vegetables and fruits. Get an extra kick with superfood toppings, booster shots and vegan snacks
  • Rhythm and Books: This second-hand store has been selling used CDs, records and, of course, books since August 2011. What sets it apart from the bookshop stack is its collection of mushroom tomes – a portion of the store is dedicated entirely to books about fungi in a variety of languages.
  • Flying Books: Music, literature, art, philosophy and culture are among the many subjects covered at this book store. Flick through the archival design books while enjoying a glass of wine at its 4-seat bar space.
  • Shibuya crossing: Take the JR Yamanote line to Shibuya station, Hachiko exit.
  • Tower Records Shibuya: Already Japan’s largest record store, Tower Records had an overhaul in 2012, increasing its whopping 5,100 square metres of floor space, while adding performance spaces and a café.
  • HMV Record Shop Shibuya: If you swear by vinyl and enjoy digging through piles of secondhand records, welcome to your new Saturday afternoon shopping spot.


Roppongi

  • Tokyo City View: Start your Roppongi adventure with a bird’s-eye view of the city at this recently renovated observation deck that’s 250m high and offers a 360-degree vista
  • Azabu Karinto: A word of warning before you join the queue outside this popular confectioner: their crispy karinto – deep-fried snacks flavoured with brown sugar – are dangerously addictive.
  • Roppongi Nouen: Sourcing from local farmers, craftsmen and brewers, Roppongi Nouen brings you an abundance of the freshest vegetables and only the best domestic wines and shochu.
  • Afuri: Who said ramen was just for blokes? The Afuri chain woos the ladies with its light, chicken-based broth, served in a setting that’s more like a designer dining bar than a noodle shop.
  • Mohri Garden: The creators of Roppongi Hills had the good sense to incorporate a traditional Japanese garden into the complex: a serene spot that offsets its high-tech surroundings.


https://www.timeout.com/tokyo/things-to-do/cherry-blossoms-in-tokyo


https://www.timeout.com/tokyo/restaurants/tokyo-alleyway-guide


Utflykt från Tokyo

  • Kamakura: jättelik Buddha-staty, kuststad
  • Enoshima: ö med ett berg med ett tempel och en liten stad på, mysigt att vandra runt





Kyoto

http://www.insidekyoto.com/kyoto-map

  • fushimi inari: s k “shrine”, kändaste grejen i kyoto
  • kiyomizu-dera: asfett tempel med mäktiga vyer
  • Nijō Castle: näktergalsgolv, UNESCOs världsarv
  • Arashiyama
    • Unagi Hirokawa is an excellent Michelin-starred grilled eel specialist located on the main street of Arashiyama. But be warned: Book ahead or wait hours in the queue. Kabayaki’ is what most tourists recognize as unagi in most Japanese restaurants. In this style, the eel is first slowly grilled over charcoal, steamed to remove excess oil and fat, and then grilled a second time while being basted with a sweet-salty soy-based sauce. The ‘shiroyaki’ style, on the other hand, is exactly the same as ‘kabayaki’ but minus the final basting of sauce. It literally means ‘white-grilled’ and so it’s served as is, with soy sauce and/or wasabi on the side. This is the style for those who prefer to enjoy the flavor of the eel itself. http://www.unagi-hirokawa.jp/english/index.html
    • Bamboo Grove
      • Okochi-Sanso Villa på toppen. Finns turer men det finns tydliga pilar att följa istället
    • Tenryu-ji Temple
  • Kinkaku-ji (The Golden Pavilion)
  • Teceremoni - En http://www.teaceremonyen.com/
  • Gion



Nara

  • Todai-ji Temple: hem till Daibutsu, en 16 meter hög Buddha
  • Isui-en Garden is the best garden in Nara. conveniently located on the way from the train stations to Todai-ji Temple (it’s on maps given away by the tourist information offices) and marked by signs near the pedestrian underpasses that run below Noborioji Street (the main street that leads up from the train stations to Nara-koen Park). Y650
  • Nara-koen Park
  • Yoshiki-en Garden is one of Nara’s great little secrets. It’s a fine garden with a thatch-roof teahouse that is located directly next to (on the south side of) Isui-en Garden
  • Naramachi is the traditional district of shops, homes, workshops, restaurants, cafes and ryokan (traditional Japanese inns) that lies to the south of Sanjo-dori Street (basically, it’s the neighborhood east of JR Nara Station and south of Kintetsu Nara Station). While there are some interesting sights here like Koshi-no-Ie (a traditional house that you can enter), the real fun here is just strolling the old streets admiring the buildings, poking into shops and cafes and imagining what Japan must have been like a hundred or more years ago.



Osaka

  • Universal
  • Kita and Umeda Area. två namn för samma distrikt. hjärtat av staden
    • Hep Five, komplex med mat och butiker och pariserhjul på toppen
    • Umeda Sky Building
  • Minami
    • Dotonbori - distrikt med neonskyltar med en kanal som går igenom
    • Midosuji - huvudgatan
    • Hozenji Yokocho - traditionell gata
  • Osaka Castle med omnejd
  • Abeno Harukas - Osakas högsta byggnad

The motto in Osaka is “kuidaore,” which means “eat yourself into bankruptcy.” Any city where the people are willing to eat themselves into poverty is a place where food is taken seriously

https://insideosaka.com/best-osaka-restaurants/

Likes

Comments

Tänk er följande: måndag morgon. Kaffekön på jobbet. Kallprat. Vad pratar man om???? Med vem pratar man om vad med??? Vad ska jag ens säga??? Räds icke, kära ni, för jag har kommit med lösningen och verktyget till det perfekta, stela pratet. Inget hotfullt, inget alltför oväntat, bara två stavar att staka sig fram med såhär i snöovädret. Med användaranpassning och möjligheter att ta över ett helt samtal utan att veta särskit mycket om ämnet ger jag er Samtalsämnen För Kaffekön Måndag Morgon™.


Instruktioner: varje följetång innehåller universella samtalsämnen som alltid tycks dyka upp vid lunchsittningen eller i kaffekön. Denna guide innehåller frågorna som kommer ställas samt svaren till dessa för att du ska låta både påläst och intressant. Kopiera rakt av och försök använda dig av fraser som “jag upplever att…”, “i mina ögon verkar det som…”, etc. Lycka till.



Denna vecka kan du säga följande om helgens avsnitt av Så Mycket Bättre:


Det har ska du säga som snubbe:

Inledande kommentar: Little Jinders vecka, va? Ja henne hade man ju ingen koll på men hon verkar vara en kraftfull tjej. Kul med frisk luft i musikscenen. Kanske lite för mycket snack om att hon är brud och inte får göra samma grejer som män, men ärligt, vem sitter ens och shotar i TV? Fast hon hade ju rätt i att Filip och Fredrik är sköna snubbar när dom tar spice.

Vill du vara lite mer woke kan du strunta i dom sista meningarna och kanske istället hylla självdistans, ärligheten i Jinders låtskrivande eller erkänna att du nästan fällde en tår när Danny inte klarade av att uppträda. Kanske.


Kommentarer alla kan använda sig av:

Vem var bäst/vem gillade du mest denna vecka? Magnus Carlsson lyckades verkligen göra en låt till skillnad från tidigare tolkningar som känns krystade. Denna vecka vart det lite likt första säsongen (gör här gärna en parallell till en tolkning från den säsongen som alla känner till) och programmet blev genuint igen.

Roligaste sekvensen: Helt klart hur seriöst Magnus Carlsson tog spågumman. Eller hur din sambo tyckte att Lisa Ekdahls tolkning var skrattretande dålig.


Samtalsämnets bästa grej att säga för att få medelåldermännen att lyssna: imponera med enastående faktan att Danny ljuger. Ja han kanske är jättecharmig och hans historia om hur träffad han blev av Little Jinders musik är dessvärre en lögn. Den kram/kindkyssgoa pojkmannen i fråga menar att han hittade Josefin Jinders låt Super 8 efter hon vunnit en Grammis för årets pop när hon i själva verket släppte låten elva månader efter hon vunnit priset. Trist men kul att påpeka och skrocka lite gott.

Sista utvägen om du verkligen inte kommer på något att säga är att visa den här bilden och säga att din kompis kompis kompis träffade Little Jinder på Arlanda. Din kompis kompis kompis frågade om dom två skulle ta bild och Jinder svarade då att okej då men påpekade att hon inte hade något smink på sig. Din kompis kompis kompis svarade då "det har inte jag heller" och glömde helt bort sina ögonfransförlängningar. Något hon fortfarande grämer sig över. Jesus bestraffade henne genom att se till att hon blev riktigt ful på bilden i alla fall. Livet fortsatte i balans.

Likes

Comments

Att se Beyonce live är en skör balansgång mellan ödmjukhet och håll-käften-ingen-är-bättre-än-mig-mentalitet, där glitterbaddräkter, guldmickar och klädbyten blandas med känslosvall, acapella och ballader, där hon flirtar med tanken på sig själv som övernaturlig och leker med bilden av henne som den perfekta kvinnan. Ingen i världshistorien har någonsin kunnat sola sig så mycket i uppmärksamhet och beundran. Att hon fostrats i en flirt- och charmutbildning genom hela livet kvittar för det blir banne mig omöjligt att inte förundras, trollbindas och förälska sig i Beyonces själva existens. Vi smälter alla för ömsom inövade leenden, ömsom (vad vi uppfattar som) genuina och faller pladask för hennes kraft. Avundas och vill hela tiden ha mer.


Estetiken utgörs till stor del av skräckinjagande, vackra videomontage i vilka Beyonce framställs som något ouppnåeligt, helt från en annan värld, en superskurk snarare än hjältinna. Det mäktigaste är när stjärnans respektingivande stämma säger “You and your perfect girl” medan ett kaotiskt videomontage visar henne svinga ett basebollträ och föra ett rakblad över läpparna blandat med bildflimmer och ljus. Från låten Apathy kommer de tongivande, inledande raderna som avslutas med “Ashes to ashes, dust to side chicks”. Hon kanske ger ett sken av att vara den perfekta, charmtränade superstjärnan men hon blir också så mycket mer, dels på den nya plattan och dels med den här estetiken.

Det hela kan summeras vara ett praktverk där fokuset ligger vid Beyonces budskap och person snarare än vid musiken och låtarna. Att det finns en kurs på ett amerikanskt universitet om hennes senaste platta och den svarta feminismen den förmedlar säger en del om hennes ikoniska status. Denna status är inte nödvändigtvis något negativt i och med hennes enorma kraft. Men att sitta (läs: sittdansa, studsa i sätet) på en slutsåld arena bland och förföras av denna mäktiga kvinnas talang och sen höra låten tona ut till en annan utan att få höra den till slutet är minst sagt frustrerande. På två timmar lyckas hon klämma in över trettio låtar. Jag vet.

Att det handlar snarare om hennes existens och uppträdande gör också att musiken till stor del skulle kunna passera förbi som ett mediokert uppvisande. Lyckligtvis är det inte så, men showen tar många gånger så mycket uppmärksamhet från hennes röst. Att diskutera konserten efteråt med tjejgänget en gick dit med är nästan värdelöst för alla är övertygade om att det var det bästa de sett och hade varit det oavsett Beyonces dagsform. Samtidigt är det ändå det vi är därför - vi vill höra klyschorna om att tjejer är bäst, tjuta när Beyonce gör en lapdance över en stol och se barfotadans i skvättande vatten.


Och trots att ingen verkar ha hört det nya albumet (konstaterande baserat på tjuvlyssnade av ALLA runtomkring en) blir det just jävligt fett, ursäkta mitt ungdomliga språk. Det är en villkorslös beundran och förundran som räcker hela vägen in i kaklet och ett praktverk att minnas. Vi går alla hem förälskade upp över öronen, gör en instagram-uppdatering och sparar minnet för att berätta för barnbarnen om några år.



Vilken låt var bäst: När Beyonce visar sin utveckling i Crazy in Love där hon kan ta denna singstar-låt som hundratusen gånger om förstörts av radio och kryssningscovers och gör den fet igen.

Hur många sjunger med i de nya låtarna: uppskattad andel 7%

Hur många skriksjunger med i alla andra låtar: 124%

Vad var sämst: alla instagramuppdateringar efteråt

Vad var finast: hur uppklädda alla var! Det var som att alla klädda upp sig i ett försök att göra sig redo att fråga chans på kvällens hedersgäst.

Hur stort middle finger är det här till otrohet: 10/10. “So what are you gonna say at my funeral, now that you've killed me? Here lies the body of the love of my life, whose heart I broke without a gun to my head. Here lies the mother of my children, both living and dead. Rest in peace, my true love, who I took for granted. Most bomb p*ssy who, because of me, sleep evaded. Her god listening. Her heaven will be a love without betrayal. Ashes to ashes, dust to side chicks”

Likes

Comments

"Skriv ett blogginlägg eller krönika om att Bob Dylan fick nobelpriset. Ni har tjugo minuter." Och okej jag kanske överdrev för historiens bästa men ni ska banne mig veta att sex personer skrattade högt under hela tiden jag läser upp denna text med skälvande andetag. Och att min lärare kände sig träffad som sk intellektuell som tycker någon annan förtjänar priset. Jaja, här är resultatet:

Minuterna innan gårdagens tillkännagivande av nobelpristagaren i litteratur samlar vi ihop ett gäng så kallade intellektuella vänner för vadslagning via ett skype-samtal.

- Femhundra spänn på att det är en man, säger någon.

- Jag kan slå vad om min lägenhet att det är någon jag aldrig hört talas om, ropar någons pojkvän från ett annat rum.

Jag själv hoppas för tionde året i rad på J K Rowling eller kanske Astrid Lindgren. Tror verkligen att jag i år ska få rätt. Men icke, vi alla vet utsagan.


Femhundra spänn till genusvetaren och en tidigare stöddig pojkvän som minst sagt får äta upp sina ord. Intellektuella rasar på Facebook, min gamla svensklärare skriver namnet på femton kvinnliga författare i en statusuppdatering och vita mediemäns våta dröm går i uppfyllelse. Att ett nobelpris kan uppröra och engagera så många är främmande men samtidigt i mina ögon någonting positivt. Det var ingen kinesisk poet eller överklassgubbe som vann i år. Det blev egon som vi alla har ett förhållande till. Någon som jag samlat och skramlat månadspengar för att kunna se, någon som skrivit en drös dåliga skivor, någon som vi har på väggen hemma i hallen. Någon som kanske inte ens blir tacksam för hedersutnämningen.


Så kära upprörda, insatta som inte kan se ordets betydelse när det kommer med elgitarrslingor eller i trubadurformat, som tycker att någon jämnare, mer proper, utbildad gubbe ska få detta pris: vänligen håll käften. Ge oss, vi dumma, vardagliga människor, detta ynka pris och låt oss, åtminstone för i år, få ha en pristagare vi kan förhålla oss till och diskutera på Facebook. Om en bara för denna gång, låt nobelpriset flytta in i vardagsrummet, och låt den där pojkvännen veta vem det är.


Likes

Comments