View tracker

Tänk er följande: måndag morgon. Kaffekön på jobbet. Kallprat. Vad pratar man om???? Med vem pratar man om vad med??? Vad ska jag ens säga??? Räds icke, kära ni, för jag har kommit med lösningen och verktyget till det perfekta, stela pratet. Inget hotfullt, inget alltför oväntat, bara två stavar att staka sig fram med såhär i snöovädret. Med användaranpassning och möjligheter att ta över ett helt samtal utan att veta särskit mycket om ämnet ger jag er Samtalsämnen För Kaffekön Måndag Morgon™.


Instruktioner: varje följetång innehåller universella samtalsämnen som alltid tycks dyka upp vid lunchsittningen eller i kaffekön. Denna guide innehåller frågorna som kommer ställas samt svaren till dessa för att du ska låta både påläst och intressant. Kopiera rakt av och försök använda dig av fraser som “jag upplever att…”, “i mina ögon verkar det som…”, etc. Lycka till.



Denna vecka kan du säga följande om helgens avsnitt av Så Mycket Bättre:


Det har ska du säga som snubbe:

Inledande kommentar: Little Jinders vecka, va? Ja henne hade man ju ingen koll på men hon verkar vara en kraftfull tjej. Kul med frisk luft i musikscenen. Kanske lite för mycket snack om att hon är brud och inte får göra samma grejer som män, men ärligt, vem sitter ens och shotar i TV? Fast hon hade ju rätt i att Filip och Fredrik är sköna snubbar när dom tar spice.

Vill du vara lite mer woke kan du strunta i dom sista meningarna och kanske istället hylla självdistans, ärligheten i Jinders låtskrivande eller erkänna att du nästan fällde en tår när Danny inte klarade av att uppträda. Kanske.


Kommentarer alla kan använda sig av:

Vem var bäst/vem gillade du mest denna vecka? Magnus Carlsson lyckades verkligen göra en låt till skillnad från tidigare tolkningar som känns krystade. Denna vecka vart det lite likt första säsongen (gör här gärna en parallell till en tolkning från den säsongen som alla känner till) och programmet blev genuint igen.

Roligaste sekvensen: Helt klart hur seriöst Magnus Carlsson tog spågumman. Eller hur din sambo tyckte att Lisa Ekdahls tolkning var skrattretande dålig.


Samtalsämnets bästa grej att säga för att få medelåldermännen att lyssna: imponera med enastående faktan att Danny ljuger. Ja han kanske är jättecharmig och hans historia om hur träffad han blev av Little Jinders musik är dessvärre en lögn. Den kram/kindkyssgoa pojkmannen i fråga menar att han hittade Josefin Jinders låt Super 8 efter hon vunnit en Grammis för årets pop när hon i själva verket släppte låten elva månader efter hon vunnit priset. Trist men kul att påpeka och skrocka lite gott.

Sista utvägen om du verkligen inte kommer på något att säga är att visa den här bilden och säga att din kompis kompis kompis träffade Little Jinder på Arlanda. Din kompis kompis kompis frågade om dom två skulle ta bild och Jinder svarade då att okej då men påpekade att hon inte hade något smink på sig. Din kompis kompis kompis svarade då "det har inte jag heller" och glömde helt bort sina ögonfransförlängningar. Något hon fortfarande grämer sig över. Jesus bestraffade henne genom att se till att hon blev riktigt ful på bilden i alla fall. Livet fortsatte i balans.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att se Beyonce live är en skör balansgång mellan ödmjukhet och håll-käften-ingen-är-bättre-än-mig-mentalitet, där glitterbaddräkter, guldmickar och klädbyten blandas med känslosvall, acapella och ballader, där hon flirtar med tanken på sig själv som övernaturlig och leker med bilden av henne som den perfekta kvinnan. Ingen i världshistorien har någonsin kunnat sola sig så mycket i uppmärksamhet och beundran. Att hon fostrats i en flirt- och charmutbildning genom hela livet kvittar för det blir banne mig omöjligt att inte förundras, trollbindas och förälska sig i Beyonces själva existens. Vi smälter alla för ömsom inövade leenden, ömsom (vad vi uppfattar som) genuina och faller pladask för hennes kraft. Avundas och vill hela tiden ha mer.


Estetiken utgörs till stor del av skräckinjagande, vackra videomontage i vilka Beyonce framställs som något ouppnåeligt, helt från en annan värld, en superskurk snarare än hjältinna. Det mäktigaste är när stjärnans respektingivande stämma säger “You and your perfect girl” medan ett kaotiskt videomontage visar henne svinga ett basebollträ och föra ett rakblad över läpparna blandat med bildflimmer och ljus. Från låten Apathy kommer de tongivande, inledande raderna som avslutas med “Ashes to ashes, dust to side chicks”. Hon kanske ger ett sken av att vara den perfekta, charmtränade superstjärnan men hon blir också så mycket mer, dels på den nya plattan och dels med den här estetiken.

Det hela kan summeras vara ett praktverk där fokuset ligger vid Beyonces budskap och person snarare än vid musiken och låtarna. Att det finns en kurs på ett amerikanskt universitet om hennes senaste platta och den svarta feminismen den förmedlar säger en del om hennes ikoniska status. Denna status är inte nödvändigtvis något negativt i och med hennes enorma kraft. Men att sitta (läs: sittdansa, studsa i sätet) på en slutsåld arena bland och förföras av denna mäktiga kvinnas talang och sen höra låten tona ut till en annan utan att få höra den till slutet är minst sagt frustrerande. På två timmar lyckas hon klämma in över trettio låtar. Jag vet.

Att det handlar snarare om hennes existens och uppträdande gör också att musiken till stor del skulle kunna passera förbi som ett mediokert uppvisande. Lyckligtvis är det inte så, men showen tar många gånger så mycket uppmärksamhet från hennes röst. Att diskutera konserten efteråt med tjejgänget en gick dit med är nästan värdelöst för alla är övertygade om att det var det bästa de sett och hade varit det oavsett Beyonces dagsform. Samtidigt är det ändå det vi är därför - vi vill höra klyschorna om att tjejer är bäst, tjuta när Beyonce gör en lapdance över en stol och se barfotadans i skvättande vatten.


Och trots att ingen verkar ha hört det nya albumet (konstaterande baserat på tjuvlyssnade av ALLA runtomkring en) blir det just jävligt fett, ursäkta mitt ungdomliga språk. Det är en villkorslös beundran och förundran som räcker hela vägen in i kaklet och ett praktverk att minnas. Vi går alla hem förälskade upp över öronen, gör en instagram-uppdatering och sparar minnet för att berätta för barnbarnen om några år.



Vilken låt var bäst: När Beyonce visar sin utveckling i Crazy in Love där hon kan ta denna singstar-låt som hundratusen gånger om förstörts av radio och kryssningscovers och gör den fet igen.

Hur många sjunger med i de nya låtarna: uppskattad andel 7%

Hur många skriksjunger med i alla andra låtar: 124%

Vad var sämst: alla instagramuppdateringar efteråt

Vad var finast: hur uppklädda alla var! Det var som att alla klädda upp sig i ett försök att göra sig redo att fråga chans på kvällens hedersgäst.

Hur stort middle finger är det här till otrohet: 10/10. “So what are you gonna say at my funeral, now that you've killed me? Here lies the body of the love of my life, whose heart I broke without a gun to my head. Here lies the mother of my children, both living and dead. Rest in peace, my true love, who I took for granted. Most bomb p*ssy who, because of me, sleep evaded. Her god listening. Her heaven will be a love without betrayal. Ashes to ashes, dust to side chicks”

Likes

Comments

View tracker

"Skriv ett blogginlägg eller krönika om att Bob Dylan fick nobelpriset. Ni har tjugo minuter." Och okej jag kanske överdrev för historiens bästa men ni ska banne mig veta att sex personer skrattade högt under hela tiden jag läser upp denna text med skälvande andetag. Och att min lärare kände sig träffad som sk intellektuell som tycker någon annan förtjänar priset. Jaja, här är resultatet:

Minuterna innan gårdagens tillkännagivande av nobelpristagaren i litteratur samlar vi ihop ett gäng så kallade intellektuella vänner för vadslagning via ett skype-samtal.

- Femhundra spänn på att det är en man, säger någon.

- Jag kan slå vad om min lägenhet att det är någon jag aldrig hört talas om, ropar någons pojkvän från ett annat rum.

Jag själv hoppas för tionde året i rad på J K Rowling eller kanske Astrid Lindgren. Tror verkligen att jag i år ska få rätt. Men icke, vi alla vet utsagan.


Femhundra spänn till genusvetaren och en tidigare stöddig pojkvän som minst sagt får äta upp sina ord. Intellektuella rasar på Facebook, min gamla svensklärare skriver namnet på femton kvinnliga författare i en statusuppdatering och vita mediemäns våta dröm går i uppfyllelse. Att ett nobelpris kan uppröra och engagera så många är främmande men samtidigt i mina ögon någonting positivt. Det var ingen kinesisk poet eller överklassgubbe som vann i år. Det blev egon som vi alla har ett förhållande till. Någon som jag samlat och skramlat månadspengar för att kunna se, någon som skrivit en drös dåliga skivor, någon som vi har på väggen hemma i hallen. Någon som kanske inte ens blir tacksam för hedersutnämningen.


Så kära upprörda, insatta som inte kan se ordets betydelse när det kommer med elgitarrslingor eller i trubadurformat, som tycker att någon jämnare, mer proper, utbildad gubbe ska få detta pris: vänligen håll käften. Ge oss, vi dumma, vardagliga människor, detta ynka pris och låt oss, åtminstone för i år, få ha en pristagare vi kan förhålla oss till och diskutera på Facebook. Om en bara för denna gång, låt nobelpriset flytta in i vardagsrummet, och låt den där pojkvännen veta vem det är.


Likes

Comments