hela dagen har verkligen gått åt skogen.
började med att jag inte alls har sovit bra. Går ut med Tanja och lägger mig igen. mamma väcker mig och säger att dom som målar ska måla fönstren så alla fönster ska stå öppna och på det så måste dom komma in..
Jag som HATAR när det blir sådär påtvingat och jag känner mig instängd i ett hörn.
kan inte heller ta lugnande för har bara 3 tabletter kvar till kvällen som egentligen ska vara 4..
bara att härda ut paniken och se glad ut!

Första gången på ett par år som jag fick känna på den där hemska känslan som man kände när man var tvungen att göra grupparbete i skolan.
hjärtklappningar, slowmotion och en jävla massa intryck och hjärnspöken som granskade allt. kunde inte slappna av en sekund..

kvällen slutade inte perfekt den heller.

tror inte någon någonsin kommer förstå sig på mig eller skulle vilja vara med mig. Jag är bara ett irriterande stresseksem som påminner om stressproblem..
usch nej..

bara att le och försöka klara av varje skit dag framöver.

yeah right..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

jag kommer nog aldrig förstå mig på människor.

Jag försöker att inte vara beroende av andra människor för att det slutar alltid med att jag blir sårad. bygger upp murar som rivs på 2 sekunder och jag blir fast igen och tillslut sårad.

känns som människor utnyttjar hela situationen.
som man är någon hundvalp man kan ta fram när man känner för det. Men jag behöver också känna mig behövd, älskad och trygg.
Men som vanligt är det ensamheten som äter upp mig inifrån.

Ibland har jag sån lust att dricka mig redlös, hoppa på tak och snurra ut alla känslor.
Jag vill inte känna känslor, känslor medför bara sårbarhet.
människor säger en sak men menar en annan, varför inte bara säga hur det är "på riktigt" och berätta vad man vill på en gång istället för att säga "jag är inte arg, jag mår bra" när man ser ett helt annorlunda ansikte.

Jag hatar att när jag släpper in människor så blir jag som beroende. jag blir livrädd varje dag att det ska hända något, något som gör att min flok inte är hel längre.

Jag vill känna mig som den viktigaste personen i någons liv, på samma sätt som jag värdesätter andras.

klaghörna diluxe 👌

Likes

Comments

Att så mycket kan påverka mig och mitt humör.

Jag försöker hänga kvar och försöker varapositiv som jag bara kan. men när jag förnekar hur jag mår för länge så slår det mig hårdare än om jag hade tagit tag i det tidigare.

Det gör ont att ingenting kan bli exakt så som det en gång var, att de personerna man en gång kände sig trygg med är och ser en annorlunda. Eller så är det jag som ser saker annorlunda för den delen också. kanske för mycket som hänt!?

Jag visste inte ens att jag var vilse.
Men jag gör saker för min egen skull nu. ingenting får stoppa mig, och jag vet att jag klarar av saker som jag innan aldrig trodde var möjligt.
Men jag hoppas att jag en vacker dag blir något.

nu ska jag leta reda på ett gammalt brev en spå dam skrev om oss. Se om man förstår den bättre nu 😊

Likes

Comments

jobbigaste som finns är att min livslust är på noll.
varje dag är jag alltid glaskvällen och jag klarade av ytterligare en dag och att jag slipper kämpa mer och kan lägga mig igen.
Och så varje morgon vakna och bara "fan, nej mardrömmen fortsätter."
En dag att till att kämpa sig igenom.
Jag önskar hela tiden att jag ska vakna och att veta att mitt liv bara var en mardröm, att jag är i ett annat universum en annan varelse som drömt allt det här.
För det här är inget liv, det är ett fängelse.

#aspergerstjej

Likes

Comments

jag strävar hela tiden för att bli ett bättre jag, eller ja jag gjorde det innan jag fick reda på min diagnos.
jag studerade hela tiden hur människor fungerade i olika sammanhang och vad dom sa i olika situationer.
Och en del gånger fick jag in orden rätt eller fungerade rätt i ett sammanhangMen ibland kunde det även bli extremt fel.
orden passade inte in där jag satte in dom, eller annars så sa jag saker jag inte ens förstod vad det menade, så ingen tog mig seriöst
jag var typ den "osmarta" personen i andras ögon.
Och det gjorde inget, eftersom jag oftast struntade i skolan så kunde dom mer än gärna få tro det.
det var inte mitt största bekymmer liksom.
så länge jag var den blyga och osmarta typen så var det ingen som ifrågasatte min "existens" eller trodde jag var annorlunda, utan det var ju för dom som att jag var osmart för att jag inte gick i skolan.

jag var extremt duktig på att dölja. Allt vad jag var, kunde jag dölja så himla lätt.
till och med för mig själv.
Jag trodde hela tiden att det var såhär jobbigt för alla människor. och jag förstod inte hur dom orkade med läxor, städa eller ens att ha en fritid efter skolan?
jag orkade bara hem, äta och sova. jag klarade nästan aldrig en hel vecka i skolan, jag åkte tillslut hem efter halva dagen av att jag var slut. och om jag inte minns fel var det alltid en dag jag missade, onsdagar om jag inte minns helt galetOch tur var så var även engelskan den dagen också!

för på onsdagar så hade halva tiden av veckan gått, och jag hade för mycket i huvudet. det var full proppat med intryck som bara åt upp mig på nätterna. Och min presentations ångest var ALLTID på topp. jag ville ju kunna allt lika bra som alla andra. Men det fungerade inte.

nej usch. skol tiden var en sjukt jobbig tid för mig, eftersom jag hela tiden hade något att dölja och prestera.
jag klarade aldrig av skolan. jag har betyg i matte iallafall och syslöjd, där behövde man inte jobba med någon och det fungerade alldeles utmärkt för mig. det var som en fristad i skolan när jag fick sitta och arbeta själv och skapa saker som jag var stolt över.

liten del av allt.
men man kan inte bygga hela Paris på en dag! 😊

Likes

Comments

Alltså vart fan är min motivation?
hade världens flytt förra veckan och gick VARJE dag, säkert 5 dagar i rad.
Men sen bara tappar jag det som vanligt..

och att bara tänka tanken gör att min energi bara försvinner. är det någon mer med aspergerssyndrom som känner igen det här!?

Ligger bara som en död fisk och inväntar döden i princip. saker som jag tyckte var roligt förut har jag tappat för att dom inte blir PERFEKTA och då tappar jag lusten helt för att jag blir så jävla förbannad.
jag blir tokig, ilsken och irriterad och kan knappt behärska mig.  om mamma eller någon ur familjen säger att " ah men det är ju jätte fint"
så blir jag bara mer irriterad för dom ser ju att den inte alls är perfekt. Och då pratar vi om att när jag målar med färg och det kommer ytte pytte lite utanför.
nej usch!

Att saker och ting kan beröra mig så mycket. önskar att jag vore mer som andra när det gäller sånt här.

nej klagohörnan slut, på återseende
/☆|| Fanny Wanberg ||☆

Likes

Comments

Det tog ca 10 besök med tina, efter mycket frustrationer, skratt och tårar så var jag äntligen klar och hon skulle gå igenom alla mina resultat och samtal och prata med en kollega.
Det måste vara två som har gått igenom en utredning så att dom inte sätter en felaktig diagnos.

Dagar gick sen fick jag tiden. Tiden jag hade väntat på.
Jag var helt säker på borderline.
Det kunde ju inte vara annat!
Kommer in och sätter mig och hon frågar, "ska jag börja med diagnosen och sen berättar hela slutsatsen, eller ska jag läsa slutsatsen och sen diagnosen.
Jag sa lite sådär "gör vad som är bäst för dig" och ryckte på axlarna. För jag visste ju! (Trodde jag ja)

Hon började med diagnosen. 
Jag ser hennes läppar röra sig och hon säger.
"Vi har en diagnos som passar dig och som du har. Du har aspergers syndrom. "

Där tappade jag andan, en helt annorlunda diagnos. Och jag tänkte direkt på "i rymden finns inga känslor"
Och jag bara var stum.
Men när hon läste hela summeringen så insåg jag "ja fan! Det där är ju min diagnos, allt stämmer! "
Jag var i princip nollade av vad aspergers betyder. Och trodde att man kunde bota det på något sätt.
Men icke så nickel. 
Så där tappade jag lite av min livsgnista på vägen hem.
Men när jag kom hem läste på så kändes det så bra! Jag vet vad jag lider av, jag vet nu vad jag ska säga när människor tycker att jag beter mig konstigt. 
Jag vet varför jag varit som jag varit i alla dessa år. Jag behöver inte spela längre utan jag kan vara mig själv. Jag kan vara Fanny.

Jag är normal begåvad som alla andra.  Men socialt är jag en aning handikappad.

Annorlunda men inte mindre värd.! ☆

Likes

Comments

Jag öppnade brevet och där stod tid, plats och datum.
Jag skulle äntligen få göra min utredning, jag skulle äntligen få veta varför jag aldrig riktigt har fungerat som alla andra.
Jag skulle äntligen få reda på om det var något fel på mig eller om jag rent och skärt bara var en elak människa.

Jag trodde innan jag fick reda på diagnosen att jag hade borderline.
Så det var det dom utredde mig för. Men för att få min utredning så var det inte en dans på rosor. Jag har verkligen kämpat mig till den då dom jag hade som vårdare inte tyckte att det skulle spela någon roll, att jag kunde arbeta med mig själv och utsätta mig för allt så skulle det bli bättre..
Nu i efterhand så är jag glad att jag kämpade, att jag fick min utredning. För annars hade dom fått mig att gå under, jag hade misslyckats så många ggr att jag till slut hade gett upp..

Men nog om det. Dagarna gick och det som vårdarna sa skulle ta flera månader, tog egentligen bara en kanske två månader.
Jag klev in på vuxenpsykiatrin i Karlskoga, nervös och pirrig, sådär så man kände varje hjärtslag och händerna svettades.  Där träffade jag Tina, en ung nyutbildade tjej.
Och för en gångs skull slapp jag försöka sitta och försöka hitta ord. Hon ställde en fråga och när jag svarade så frågade hon omkring mitt svar som tex, känns det såhär eller såhär. För en gångs skull fanns det flera versioner av svaret.
Som jag innan hade sagt till mamma "men det beror ju på hur man ser det"
Och den här tina hade redan tänkt på det, hon ställde frågor om svaret i frågan.
Jag kunde låta någon fördjupa sig i mig och äntligen efter så många år så kände jag mig äntligen förstådd. 
Jag fick hålla på med klossar, räkna baklänges och minnas saker.
Jag gjorde fler utredningar än bara borderline.  jag hade massa indikationer på borderline, då borderline är väldigt lik min diagnos på sättet så visade det sig sen att det inte var fallet

Likes

Comments

25 långa år av sorg och saknad.
idag är det 25 år sedan som du för sista gången sa hejdå, sista gången min mamma och syskon såg dig.
idag är det 25 år sedan som du valde bort livet och blev den vackraste ängeln. ❤

Jag har sedan min födsel ALLTID haft en skyddsängel som vakat över mig.
Men jag önskar varje dag att jag bara för en gång fick träffa dig. höra och se allt som alla andra berättat. fina pappa

att ha levt utan en pappa har varit svårt, att inte kunnat få det där far och dotter bandet.
jag kommer inte kunna ha någon som följer mig till altaret eller någon morfar till mina barn.
Men jag vet att du innerst inne kommer följa mig, men jag kommer inte kunna se dig. Och mina barn kommer ha en andlig morfar. ❤
din närvaro finns alltid med oss.

vi saknar dig och älskar dig.
vila i frid älskad pappa. ❤

Sten-Åke Ingmar Wanberg född som en stjärna och dog som en legend. ❤
älskar dig!

Likes

Comments