jobbigaste som finns är att min livslust är på noll.
varje dag är jag alltid glaskvällen och jag klarade av ytterligare en dag och att jag slipper kämpa mer och kan lägga mig igen.
Och så varje morgon vakna och bara "fan, nej mardrömmen fortsätter."
En dag att till att kämpa sig igenom.
Jag önskar hela tiden att jag ska vakna och att veta att mitt liv bara var en mardröm, att jag är i ett annat universum en annan varelse som drömt allt det här.
För det här är inget liv, det är ett fängelse.

#aspergerstjej

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

jag strävar hela tiden för att bli ett bättre jag, eller ja jag gjorde det innan jag fick reda på min diagnos.
jag studerade hela tiden hur människor fungerade i olika sammanhang och vad dom sa i olika situationer.
Och en del gånger fick jag in orden rätt eller fungerade rätt i ett sammanhangMen ibland kunde det även bli extremt fel.
orden passade inte in där jag satte in dom, eller annars så sa jag saker jag inte ens förstod vad det menade, så ingen tog mig seriöst
jag var typ den "osmarta" personen i andras ögon.
Och det gjorde inget, eftersom jag oftast struntade i skolan så kunde dom mer än gärna få tro det.
det var inte mitt största bekymmer liksom.
så länge jag var den blyga och osmarta typen så var det ingen som ifrågasatte min "existens" eller trodde jag var annorlunda, utan det var ju för dom som att jag var osmart för att jag inte gick i skolan.

jag var extremt duktig på att dölja. Allt vad jag var, kunde jag dölja så himla lätt.
till och med för mig själv.
Jag trodde hela tiden att det var såhär jobbigt för alla människor. och jag förstod inte hur dom orkade med läxor, städa eller ens att ha en fritid efter skolan?
jag orkade bara hem, äta och sova. jag klarade nästan aldrig en hel vecka i skolan, jag åkte tillslut hem efter halva dagen av att jag var slut. och om jag inte minns fel var det alltid en dag jag missade, onsdagar om jag inte minns helt galetOch tur var så var även engelskan den dagen också!

för på onsdagar så hade halva tiden av veckan gått, och jag hade för mycket i huvudet. det var full proppat med intryck som bara åt upp mig på nätterna. Och min presentations ångest var ALLTID på topp. jag ville ju kunna allt lika bra som alla andra. Men det fungerade inte.

nej usch. skol tiden var en sjukt jobbig tid för mig, eftersom jag hela tiden hade något att dölja och prestera.
jag klarade aldrig av skolan. jag har betyg i matte iallafall och syslöjd, där behövde man inte jobba med någon och det fungerade alldeles utmärkt för mig. det var som en fristad i skolan när jag fick sitta och arbeta själv och skapa saker som jag var stolt över.

liten del av allt.
men man kan inte bygga hela Paris på en dag! 😊

Likes

Comments

Alltså vart fan är min motivation?
hade världens flytt förra veckan och gick VARJE dag, säkert 5 dagar i rad.
Men sen bara tappar jag det som vanligt..

och att bara tänka tanken gör att min energi bara försvinner. är det någon mer med aspergerssyndrom som känner igen det här!?

Ligger bara som en död fisk och inväntar döden i princip. saker som jag tyckte var roligt förut har jag tappat för att dom inte blir PERFEKTA och då tappar jag lusten helt för att jag blir så jävla förbannad.
jag blir tokig, ilsken och irriterad och kan knappt behärska mig.  om mamma eller någon ur familjen säger att " ah men det är ju jätte fint"
så blir jag bara mer irriterad för dom ser ju att den inte alls är perfekt. Och då pratar vi om att när jag målar med färg och det kommer ytte pytte lite utanför.
nej usch!

Att saker och ting kan beröra mig så mycket. önskar att jag vore mer som andra när det gäller sånt här.

nej klagohörnan slut, på återseende
/☆|| Fanny Wanberg ||☆

Likes

Comments

Det tog ca 10 besök med tina, efter mycket frustrationer, skratt och tårar så var jag äntligen klar och hon skulle gå igenom alla mina resultat och samtal och prata med en kollega.
Det måste vara två som har gått igenom en utredning så att dom inte sätter en felaktig diagnos.

Dagar gick sen fick jag tiden. Tiden jag hade väntat på.
Jag var helt säker på borderline.
Det kunde ju inte vara annat!
Kommer in och sätter mig och hon frågar, "ska jag börja med diagnosen och sen berättar hela slutsatsen, eller ska jag läsa slutsatsen och sen diagnosen.
Jag sa lite sådär "gör vad som är bäst för dig" och ryckte på axlarna. För jag visste ju! (Trodde jag ja)

Hon började med diagnosen. 
Jag ser hennes läppar röra sig och hon säger.
"Vi har en diagnos som passar dig och som du har. Du har aspergers syndrom. "

Där tappade jag andan, en helt annorlunda diagnos. Och jag tänkte direkt på "i rymden finns inga känslor"
Och jag bara var stum.
Men när hon läste hela summeringen så insåg jag "ja fan! Det där är ju min diagnos, allt stämmer! "
Jag var i princip nollade av vad aspergers betyder. Och trodde att man kunde bota det på något sätt.
Men icke så nickel. 
Så där tappade jag lite av min livsgnista på vägen hem.
Men när jag kom hem läste på så kändes det så bra! Jag vet vad jag lider av, jag vet nu vad jag ska säga när människor tycker att jag beter mig konstigt. 
Jag vet varför jag varit som jag varit i alla dessa år. Jag behöver inte spela längre utan jag kan vara mig själv. Jag kan vara Fanny.

Jag är normal begåvad som alla andra.  Men socialt är jag en aning handikappad.

Annorlunda men inte mindre värd.! ☆

Likes

Comments

Jag öppnade brevet och där stod tid, plats och datum.
Jag skulle äntligen få göra min utredning, jag skulle äntligen få veta varför jag aldrig riktigt har fungerat som alla andra.
Jag skulle äntligen få reda på om det var något fel på mig eller om jag rent och skärt bara var en elak människa.

Jag trodde innan jag fick reda på diagnosen att jag hade borderline.
Så det var det dom utredde mig för. Men för att få min utredning så var det inte en dans på rosor. Jag har verkligen kämpat mig till den då dom jag hade som vårdare inte tyckte att det skulle spela någon roll, att jag kunde arbeta med mig själv och utsätta mig för allt så skulle det bli bättre..
Nu i efterhand så är jag glad att jag kämpade, att jag fick min utredning. För annars hade dom fått mig att gå under, jag hade misslyckats så många ggr att jag till slut hade gett upp..

Men nog om det. Dagarna gick och det som vårdarna sa skulle ta flera månader, tog egentligen bara en kanske två månader.
Jag klev in på vuxenpsykiatrin i Karlskoga, nervös och pirrig, sådär så man kände varje hjärtslag och händerna svettades.  Där träffade jag Tina, en ung nyutbildade tjej.
Och för en gångs skull slapp jag försöka sitta och försöka hitta ord. Hon ställde en fråga och när jag svarade så frågade hon omkring mitt svar som tex, känns det såhär eller såhär. För en gångs skull fanns det flera versioner av svaret.
Som jag innan hade sagt till mamma "men det beror ju på hur man ser det"
Och den här tina hade redan tänkt på det, hon ställde frågor om svaret i frågan.
Jag kunde låta någon fördjupa sig i mig och äntligen efter så många år så kände jag mig äntligen förstådd. 
Jag fick hålla på med klossar, räkna baklänges och minnas saker.
Jag gjorde fler utredningar än bara borderline.  jag hade massa indikationer på borderline, då borderline är väldigt lik min diagnos på sättet så visade det sig sen att det inte var fallet

Likes

Comments

25 långa år av sorg och saknad.
idag är det 25 år sedan som du för sista gången sa hejdå, sista gången min mamma och syskon såg dig.
idag är det 25 år sedan som du valde bort livet och blev den vackraste ängeln. ❤

Jag har sedan min födsel ALLTID haft en skyddsängel som vakat över mig.
Men jag önskar varje dag att jag bara för en gång fick träffa dig. höra och se allt som alla andra berättat. fina pappa

att ha levt utan en pappa har varit svårt, att inte kunnat få det där far och dotter bandet.
jag kommer inte kunna ha någon som följer mig till altaret eller någon morfar till mina barn.
Men jag vet att du innerst inne kommer följa mig, men jag kommer inte kunna se dig. Och mina barn kommer ha en andlig morfar. ❤
din närvaro finns alltid med oss.

vi saknar dig och älskar dig.
vila i frid älskad pappa. ❤

Sten-Åke Ingmar Wanberg född som en stjärna och dog som en legend. ❤
älskar dig!

Likes

Comments

jag ska börja med nya tabletter som finns på apoteket.

känner mig totalt misslyckad som trodde att jag skulle klara av det här galant utan problem. Att jag ÄNTLIGEN skulle få slippa tabletter.

Men så blev det inte.  jag gick all in och mådde verkligen för en gångs skull bra. jag hade hittat lite styrkor i mig själv och kände "såhär är jag och såhär funkar jag, så är det bara"

hamnar hos han psykologen och han spräckte min bubbla på 2 sekunder.  jag skulle behöva ändra allt jag var  (jag duger inte som jag trodde från början)
och efter det där så har allt gått utför.

mitt temperament är inget att tala om, har inget tålamod what so ever.
min hörsel är förskräcklig och jag kan varken sova eller äta och trotts det så har jag lyckats gått upp igen. nu väger den här fröken 76 kilo... 
hur fan kan man vara så jävla misslyckad?

men iallafall. läkaren tyckte att jag skulle testa det här så jah..
vita flaggan upp och på med skam påsen.. 😖

Likes

Comments

förstår mig inte på och kommer nog aldrig att göra på människor som tror att det ska hjälpa att trycka ner andra människor som mår psykiskt dåligt.
hur man ens har mage att ens tänka tanken på att sparka på någon som redan ligger ner.

tycker man som person ska fråga sig själv innan man spottar gala "hur skulle jag känna om någon gjorde såhär emot min flick/pojkvän, syster, bror, föräldrar farföräldrar eller vänner. "
hur skulle du må och känna om någon använder dom som något slagfält för att du din ynkliga lilla skit ska må bättre i din själ och känna att du vann ?

men lilla vännen. ingen kommer minnas en strid där man möter en motståndare som är svagare än sig själv. man blir inte hjälte för det ska du veta..
jag mår redan dåligt och kan inte må sämre, bring it on bitches!

😒

Likes

Comments

det här är en dag jag gärna hade fått sluppit uppleva varje år. idag är det 3 år sedan min mormor gick bort och här blev mitt vad jaginte visste var aspergers värre.
vila i frid där uppe älskade mormor

mamma fick ringa in till rehabiliteringen idag och säga att jag måste få något lugnande eller något då mina agrutioner blir värre och jag blir mer förbannad än vad jag ska.
jag gråter nästan varje dag och min skadebetende är tillbaka. men vad hon sa i andra luren skrämmer mig.

" ja jag skulle ju höra av mig nu i januari och höra hur det går utan medicinen för läkaren trodde inte att Fanny skulle klara av det eftersom antidepressiva gör så ångesten håller sig nere."

nämen säger du det?
det kunde hon inte ha vräkt ut sig då när jag satt där, kan inte läkarna vara ett steg före någon gång så jag slipper det här att jag måste tänka på allt själv.  gå igenom allt själv?

hade räckt med att hon vägleder mig till att inte sluta och varför så hade jag förstått..
så nu får vi se vad som händer.
men ah jag misslyckades igen känns det som.
himla typiskt!

Likes

Comments