View tracker

När mamma i vintras blev diagnosticerad med cancer visste jag varken in eller ut. Jag kände mig fruktansvärt tom och ensammast i världen, det var så mycket som hände runt omkring så jag ville egentligen bara gå och lägga mig i sängen och allra helst vakna upp när allt var över och mamma var frisk. Då visste läkarna inte om hon skulle överleva ens, och väntan mellan sjukhustiderna kändes som evigheter. Det var som att dagarna aldrig tog slut och nätterna varade i flera år. Jag kommer ihåg hur lite jag sov, hur lite jag åt, hur mycket jag tränade och hur många timmar jag bara satt och stirrade ut i tomma intet. Det kunde gå dagar med endast ett fåtal sömntimmar.

Tankarna slutade heller inte snurra efter alla frågor jag fick ”hur kan du vara så glad?” ”hur kan du säga att din mamma mår bra när hon har cancer?” ”varför skjutsar din mamma dig till träningarna, hon är ju sjuk” och så höll det på. Men jag var inte glad, det var bara min fasad. Jag skulle vara stark, det fanns inget annat alternativ. Jag började kritisera mig själv, kanske var det mitt fel att det här hände från början? Kanske var det jag som gjorde mamma stressad?

Klockan tickade trots allt på och runt omkring mig flöt allting i en enda stor gegga av kaos. Jag såg allt det där som ingen annan såg. Den mörka sidan av denna helvetes cancer. Jag såg dig när du mådde som bäst, och när du mådde som värst. Jag som 16 år såg dig gråta i förtvivlan, jag såg dig må som allra värst och jag såg dig kämpa för oss, din familj. Och mamma, jag är så stolt över dig för det. Du gav dig fan på att det var du som skulle stå som segrare i denna kamp, du skulle vinna mot cancern.

Nätterna efter cellgifterna var nog ändå allra värst. När vi två sov tätt intill i soffan med varsin filt, och du sprang upp en gång i timmen och kämpade mot illamåendet. Och jag som sov där för att kunna hålla koll på dig, för att vara helt säker på att du låg kvar nästa gång jag vaknade. Och din stora papperskasse fylld med tabletter. Tabletter mot biverkningarnas biverkningar. 214 sprutor lyckades du, trots din rädsla för sprutor, ta på dig själv. Det enda du sa var ”men Fanny, måste man så måste man”. Eller timmarna som spenderats på radium hemmet där jag läst skvallertidningar för dig när du själv inte orkat bläddra blad. Tillsammans låg vi i den alldeles för lilla sjukhussängen och sov. Eller alla kvällar fyllda av oro.

Det fanns även dagar där du sa att du mådde bra, att du till och med aldrig mått så bra som då men jag såg rakt igenom dig. Jag såg att du led och att du egentligen låtsades ha en stark fasad för att skydda mig. Ibland är du lika genomskinlig som glas, mamma. Men trots att jag såg det, så sa jag ingenting. Jag spelade bara med. Men jag visste sanningen, jag visste den hela tiden.

Det starkaste minnet jag har från denna resa är ändå när du stod och borstade det fläckiga hår som tappert hängde sig fast vid ditt huvud i mitten av cellgiftbehandling nummer två. Det var inte lätt att se dig borsta håret om och om igen. Jag tror du tömde borsten på hår sisådär fyra-fem gånger. Innan du, med tårar i ögonen tittade dig i spegeln och sa med skrovlig röst ”jag får väl ta resten imorgon”. Du såg så besviken ut, så ledsen och förstörd på samma gång. Du struntade i ögonbrynen som du tappat för länge sedan, och ögonfransarna. Det var håret på huvudet som krossade dig.

Jag gjorde mitt allra bästa för att finnas där, för vad spelade det egentligen för roll? Håret alltså. Vad hade det för inverkan? Det var ju trots allt bara döda celler som du envisades med att färga hela tiden. Med tiden lyckades du dock se det som jag sagt hela tiden: ”med eller utan hår, så är du vacker”. Och tillslut låg peruken kvar där på hyllan i badrummet när du skulle åka och fixa dina ärenden. Vare sig det var en tur förbi sjukhuset eller en fika med en kompis på ditt favorit café Zouko.

Men vi har skrattat tillsammans, vi har kunnat ha kul. Det starkaste minnet därifrån var när jag var hemma en dag med dig. Och från ingenstans kom jag med idén att vi skulle raka bort de sista hårstråna som fanns på ditt huvud. Detta gjorde vi då i badrummet hemma med en rakhyvel. Och oj, vad vi skrattade du och jag. Du trodde jag skulle slinta med rakhyveln och jag lovade att det skulle jag inte alls. Jag slant med rakhyveln. Men vi skrattade lika mycket ändå och resten av dagen hade du ett plåster mitt på huvudet. Det tror jag nästan var ännu roligare.

Nu börjar denna långa helvetes resa däremot lida mot sitt slut och därför tänker jag passa på att tacka några väldigt speciella människor. Ett fåtal personer som stod där med en hjälpande hand hela vägen från början till slutet, inte bara för mig, utan för min allra käraste mamma också. Några personer som fanns där dygnet runt, som såg allt det där jag såg och som frågade och gjorde sitt yttersta för att förstå. En del människor som har ett sådant där hjärta av guld som jag trodde bara fanns i påhittade filmer.

Så jag vill rikta ett extra stort tack till mina extra storasystrar Ella, Nima och My. För att ni förstod utan att jag ens behövde säga något. Till Dolphins, som lärde mig att det var okej att visa sig svag. Till två speciella tränare, Bella och Therese, som släppte allt för en stund bara för att lyssna till ljudet av mina tårar i ett sunkigt omklädningsrum. Till Vincent. Och till min storebror, Hampus. Till min pappa och styvmor. Och till Emma, Lucas och Rebecka som oftast gjorde det bästa de kunde under skoltid. Ett stort tack till min mormor Gisela och morfar Janne. Och min allra största tacksamhet vill jag ge Johan, för att ha varit mammas stora stöd när allt annat ramlat i flera tusen bitar. Jag vill även passa på att tacka min släkt, alla fina vänner, barndomsvänner och bekanta. Alla fina bloggläsare och obekanta. Utan ert engagemang och ert aktiva läsande så hade jag och min blogg aldrig fått flera tusen läsare per dag. Och TACK för att ni tog er tid att lämna stöttande kommentarer, det var oftast kommentarerna som fick mig att ta ett lite djupare andetag.

Jag har nu valt att lämna min blogg, som under dessa månader fungerat som någon slags ventil för mitt psyke. Ett ställe där jag valt att skriva av mig, där jag valt att dela med mig av mina tankar och min upplevelse att stå stadigt på mina egna ben som 16 år och dotter till en cancersjuk. Jag har lärt mig vikten av att uppskatta varandra innan det kanske är försent. Och jag har vuxit som individ.

Ni är guld värda varenda en av er och tacksamheten och lättnaden att mamma stod på andra sidan av denna resa som segrare, den går nog inte ens att beskriva med ord. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Välbehövligt. Jag har tillåtit mig själv att göra allt och ingenting när jag känner för det. Inga måsten, inga krav, bara frihet. Det ar varit superskönt men nu måste jag tillbaka till mina efterlängtade rutiner, om två veckor börjar cheerleading säsongen, skolan och all stress. Det ska faktiskt bli skönt, för som jag saknat det!


Likes

Comments

View tracker

Midsommar helgen spenderades för min del ute i den åländska skärgården på våra familjekompisars landställe tillsammans med familj, vänner och pojkvän. Trots att det till största delen regnade och var molnigt så är det så fint där ute. Vi bastade, badade, spelade kort, bakade bergsbröd, firade midsommar tillsammans och bara umgicks. En fyra dagars paus från omvärlden var det jag behövde. 

Likes

Comments

För nästan precis ett år sedan gick jag ut nian, det var då jag lämnade grundskolan bakom mig. Jag lämnade min trygghet, en skola som jag hade spenderat 10 år i. Min prestation i grundskolan var däremot inte den bästa, verkligen ingenting att skryta om och mitt tyckande om att jag bara blivit placerad i ett "fack" där jag inte kunde uppnå högre än betyget E ser jag idag som en ursäkt. Jag struntade till största delen i skolan då, gjorde inte alla läxor, struntade i en del prov och struntade i en hel del lektioner som jag ansåg, vara mindre viktiga. Jag kommer däremot ihåg att jag under den perioden i skolan tyckte att jag presterade på A-nivå men att lärarna satte betyget E (nästan F) för att dem inte tyckte om mig.  Jag levde då under mottot "allt löser sig". 

Min sista termin i nian bestod endast av plugg, jag låg på F-varning i samtliga ämnen och en vanlig skoldag för mig var från 08.00-17.30 för alla om prov och extra lektioner jag hade. Under den terminen tog jag igen arbeten från årskurs 7 och 8, det var arbeten som jag då inte lagt något intresse på. Jag tränade även mycket då, och det blev svårt för mig att få ihop cheerleadingen, skolan, kompisarna och familjen. Detta ledde till att jag blev stressad och fick panikångest. Jag sov knappt något alls om nätterna för den delen heller. 

Min räddare i nöden blev en av mina bästa vänner, Sofia. Hon hjälpte mig i näst intill alla ämnen men framför allt i matten, jag gick från betyget E till att få B på matte nationella på mindre än en månad. Den här tjejen hjälpte mig inte bara med betygen i skolan utan hon gav mig även motivationen att satsa stort. Att alltid sträva mot det bättre. Det här är en tjej värd att se upp till, vilket jag gjorde. Och till dig Sofia, kommer jag vara för evigt tacksam. 

När jag började ettan hade jag då kommit fram till att den tidigare inställningen att "allt löser sig" inte fungerade. Så jag valde att byta inställning till att "alltid sträva högst" och sätta upp ett mål för mig själv, målet att inte ha några betyg under C. Däremot var jag skeptisk till min inställning eftersom jag fortfarande då trodde stenhårt på fackindelningen men jag valde att stå fast vid min inställning. Och det gjorde jag, trots att hela jag vändes uppochner efter mammas cancer besked i julas. 

Jag skulle sträva högst och jag skulle göra mamma och pappa stolta. När betygen nu kommit och majoriteten av dem ligger på A och inte ett enda under C, har jag bevisat mig själv fel. Det finns inga "fack", det handlar om viljan och orken. Det handlar helt enkelt om att bestämma sig. 

Och all cred till min nya inställning i skolan ska Sofia ha. 
Så hjärtat, ta åt dig. Det är du värd. 

Likes

Comments

Det senaste sju månaderna har varit väldigt upp och ner för min del. Jag skulle beskriva det som en sju månaders lång berg- och dalbana som är omöjlig att stiga av. Men det svåraste under dessa sju månader har ändå varit att stå stadigt på benen och hålla huvudet högt, att varenda dag visa sig självsäker och orka med alla aktiviteter runt omkring. De aktiviteter och krav som en helt vanlig tonåring förväntas uppfylla. Jag klarade inte det, jag misslyckades. För jag saknade en plats, en plats där jag kunde vara för mig själv, där jag kunde smälta allt, gråta ut alla tårar och släppa stenen från mina axlar. En plats där jag skulle kunna känna mig trygg och kunna hämta nya krafter, den försvann i tomma intet. Platsen som de allra flesta tonåringar skulle kallat "hemma" var för mig en okänd plats där jag tvingades att låtsas, en plats där jag var tvingad att spela glad och lycklig för att jag inte ville oroa mamma. Hemma var det näst intill förbjudet att visa ens en liten gnutta svaghet.

Min flykt från verkligheten och från alla känslor jag genom tiden lyckades samla på mig, blev träningen med dolphins. I sju och en halv timme i veckan fick jag vara mig själv. Jag fick tillåtelse av mig själv att visa mig lika svag som jag tvingats hålla mig stark. Men trots denna tillåtelse kände jag mig otillräcklig. Ibland kunde jag åka hem från träningen och känna att jag förstört mer än vad jag åstadkommit. För samma stund som jag öppnat upp mig själv för dessa 21 fantastiska tjejer, så la jag över en del av bördan jag bar på, på deras axlar. Jag sög åt mig så mycket energi jag bara kunde för att sedan längta ihjäl mig till nästa träning då jag återigen fick chansen att suga åt mig ännu mer. 

Dolphins blev min livsglöd och det jag kämpade för. Jag blev accepterad trots att jag låg gråtandes och hulkade i omklädningsrummet vissa träningar. Jag kunde visa hur förstörd jag faktiskt var och gråta igenom hela programmet och till och med då fick jag en spark i rumpan, tillsammans har dem mot alla odds lyft mig till berg- och dalbanans högsta punkt. 

Träningshallen blev mitt hem och Dolphins blev min familj. 


Likes

Comments

Morsdag är ingen viktig dag för mig egentligen då jag tycker man ska visa massa kärlek till sin mamma alla dagar om året. Jag är noga med det, att påminna mamma om att hon är det finaste jag har. Att jag älskar henne mest av allt, för det gör jag. Kanske är jag en hemsk dotter ibland, men jag försöker, varje dag gör jag mitt allra bästa. 

Min lilla mamma. 


Likes

Comments

Igår tog mitt första år som coach officiellt slut. Det har varit ett helt fantastiskt år. Trots att jag i stort sätt bara slängdes in som coach för ett tävlingslag. Jag har sett 16 helt fantastiska tjejer utvecklas och gå från 0 till att komma tvåa på den senaste tävlingen.

Under årets gång har vi som lag haft många upp och ned gångar. Jag jag sett tjejerna bryta ihop och jag har sett de hoppa omkring helt sprudlande glada.

Men trots att allt kanske inte gick som vi hade önskat under DM i Västerås, och trots att vi tappade en del tjejer på vägen av olika anledningar så har jag aldrig varit så stolt över dessa tjejer som stod kvar hela vägen till slutet. Jag kan titta tillbaka på filmen jag filmade på DM när tjejerna tävlade sin första tävling, och tårarna kommer fortfarande inom den första minuten, trots att det gått snart fyra månader.

Men dessa tjejer, de har varit en flykt från min verklighet. De har fått mig att må bra och trots att jag ibland har varit den stränga tränaren så har dessa tjejer varit höjdpunkten på veckan.

Jag har kanske inte varit den allra bästa tränaren, men jag har gjort mitt allra bästa. Tack för det här året mina fina dreamgirls, ni är helt fantastiska. Varenda en av er.

Likes

Comments

Ja, hur orkar jag med skolan egentligen? det undrar jag också. Vissa veckor orkar jag inte alls, ni vet sånna där veckor när man har alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid? då gör jag ingenting alls istället. Det är så jag fungerar. Jag vill allra helst göra allt i min egen takt, men jag hinner för det mesta alltid klart till deadline. De gånger jag inte gör det så är det för att tankarna spelar mig ett spratt. Det är liksom omöjligt, jag finner ingen motivation trots att jag suttit med hela arbetet framför mig i flera timmar, jag vet heller inte vad jag gör under alla de här timmarna, dom bara försvinner mitt framför ögonen på mig.

Mina lärare har då gett mig en förmån i skolan, som skiljer sig ganska starkt mot alla andra, att jag får planera läxor och prov lite som jag vill. Om jag inte hunnit plugga då tankarna varit i vägen eller om läxorna inte blivit klara i tid så gör det alltså ingenting. Detta är då ingen fördel jag ställt som krav hos mina lärare för att mamma är sjuk och jag därför inte kan koncentrera mig - nej, detta är något mina lärare tillsammans med min rektor lagt fram som förslag. För att jag ska klara skolan någorlunda och gå ut med så höga betyg som möjligt.

Dock har detta för mig inte bara varit en fördel, utan det har även blivit till en nackdel. För eftersom jag får göra som jag vill och ingen annan får det skapas det här som kallas avundsjuka. De tillkommer också oftast en taskig kommentar och de människorna blir sedan helt förblindade till anledningen varför jag har denna fördel.

Det kan vara kommentarer som "nej men vadå? jag har det jobbigt för att min hund precis har dött, varför får inte jag lägga mina arbeten som jag vill?" och ja, det kan vara något som är jobbigt, då hunden kanske funnits där i väldigt många år men det är ingenting som går att jämföra med att ha en förälder med cancer. För helt ärligt, jag byter gärna. Hellre att min mamma är frisk och att alla mina arbeten måste lämnas in i tid, kanske också att min hund dör på köpet men jag byter gärna - det är inget svårt val alls.

Likes

Comments

Under den senaste tiden så har mitt liv flutit på riktigt bra. Mamma och jag har dessutom börjat planera vad hon och jag ska hitta på när denna resa är slut, vad ska vi göra för att fira? Det som står högst upp på listan är just nu fyra-fem dagar i London bara hon och jag, där vi ska ägna oss åt att turista och det vi gillar allra bäst; shopping. Londonresan är tänkt och planerad i mitten på augusti, men ännu inte bokad just för att mamma inte är frisk än.

Jag tyckte först att vi skulle boka in den så det blir mer officiellt att vi kommer iväg som vi tänkt, men kanske var det lika bra att mamma hejdade mig där.

Idag var mamma hos läkaren för att få besked om hur operationen gick. Cancertumören hade krympt och läkarna hade tagit bort 7-8 lymfkörtlar (max antal för att ta bort lymfkörtlar är 10 stycken). Men cancertumören hade visat sig vara aktiv. De sex cellgiftsbehandlingarna vi tragglat oss igenom under våren hade inte dödat cancern och tumören kan nu ha spridit sig. Så vi ska nu nästintill börja om, istället för de fem veckor strålning som mamma hade kvar ska hon börja om med cellgifterna. Ingen vet så mycket mer i nuläget, läkarna ska ha konferens om mammas fall och efter det kommer vi få allting svart på vitt.

Den tjocka mur jag byggt upp för att dölja de jag egentligen känner rasade ner till botten och orken att bygga upp den finns inte idag. Känslorna kom upp till ytan och huvudet dunkade som aldrig förr. Lyckades somna några timmar, innan jag blev väckt för att få i mig lite middag. Frågorna är fler än tusen och det känns som att min klocka står helt still. Det känns så värdelöst. Vi var så nära målet, så högt upp på stegen och vi rasade. Tillsammans hade vi tagit oss så långt och nu är det som att vi är tillbaka på ruta ett.

Men om det är de som krävs, att vi ska vandra denna långa resa en gång till så gör vi det, tillsammans. Aldrig tänker jag låta dig ge upp - om jag så ska bära dig hela vägen fram. Denna gång blev det inte som planerat men det finns inga alternativ om att vi ska ge upp halvvägs. Klarar du det inte första gången eller andra, så klarar du det tredje gången. Jag litar på dig mamma.

Min lilla mamma.

Likes

Comments

Jag vaknade på rätt sida imorse och fick frukosten serverad när jag väl släpat mig till köket. På väg till skolan köpte jag med mig aloe vera drycken och första lektionen var mentorstid där vår mentor Erik gick igenom dagen, första var muntligt matte nationella där jag fick 13 poäng av 14 möjliga. Därefter var det lunch, det blev en kycklingsallad på Urban Coffee med Sarah, Freja och Becks. Vilket för övrigt var riktigt gott! På svenskan vart det sedan film och naturlektionen ersattes med tårtbak! En ganska bra dag helt enkelt.


  • Vardag

Likes

Comments