View tracker

Den 21a april anländer vi på Koh Phangan, och på kvällen vankades det Full Moon Party. Vi blev avsläppta mitt i smeten, hittade ett boende och gav oss ut på jakt efter färgglada outfits. Med nya klänningar och taggade upp till tänderna, började kvällen med varsinn bucket och bodypaint i alla möjliga färger. Det var nämligen så att om du köpte en hink, fick du måla dig där på plats. Bucket:en smakade skit men färgen var kul!

Sen vart kvällen igång! Vi hade grym kväll och det var en sjukt rolig upplevelse. Vi besparar er alla detaljer och det smaskiga skvallret, det är dessutom sekretessbelagt. Ordet vilt beskriver kvällen ganska bra, men här får ni några bilder iallafall!

Efter Full Moon behövde vi några dagars rehab, och eftersom vi inte kände oss klara med ön, bosatte vi oss på en strand längre bort. Haad Yao hette stranden, och vi fick tag på en trevlig bungalow på en resort med krypavstånd till stranden. Där åt och drack vi gott, tog det lugnt och bara hade det asgött.

Koh Phangan lämnade vi för några dagar sen, och har spenderat våra senaste dagar här på Koh Samui. Mer om det när vi hörs nästa gång. Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hallå där!!

Det är snabba puckar nu när tiden, sakta men säkert, börjar rinna ut. Efter våra softa dagar på Langkawi var det dags för storstadspuls i Kuala Lumpur, huvudstaden i Malaysia. Vilken häftig stad det var!

Tvillingtornen var ett måste att besöka, och wow vad mäktiga de var! Vi kände oss som två pluttar där nere på marken. I själva tornen, på marknivå, fanns ett enormt köpcentrum med flera våningar. Exklusiva märkesbutiker till små, personliga affärer. Jättemysigt att strosa runt där, trots att vi egentligen ville sätta sprätt på plånboken i varenda butik.

De var otroliga dagtid, men det var ingenting mot hur de såg ut på kvällen. Kolla bara hur det glittrar!! Parken, som låg bakom själva tornen, lyste i regnbågens alla färger. Så häftigt! Häftigaste av allt var nog att vi såg tornen från vårt lilla råtthål i Chinatown.

Vi bodde mitt i Chinatown, bokstavligt på den officiella gatan som var full av stånd med kopior på allt från klockor, kläder, väskor och smycken. Det kliade i fingrarna, ska ni veta... Vi bodde granne med 7 Eleven, vilket numera även är vårt givna frukostställe. Iskaffe och kakor, finns det någon bättre frulle?

Staden har ett väldigt smidigt bussystem som vi utnyttjade väl, det visade sig dessutom vara gratis. Därför var det enkelt att ta sig runt till alla turistattraktioner, vilket alltid är trevligt så man slipper krångla hit och dit. Vi var uppe vid KL Tower också, men tyckte inte det var värt att betala dem pengar för att åka upp. Det var häftigt att se det underifrån också! Värt att nämna är att vi även såg detta torn från vårt lilla råtthål.

Och IKEA.. Asså köttbullar med potatismos, brunsås och lingon. Fattar ni glädjen?!? Vi gjorde en liten utflykt ut till IKEA, strosade runt i varuhuset och njöt av en köttbullelunch. Som vi njöt!!! Senast vi åt köttbullar var ju i Venezuela hos Rulle, men IKEAs köttbullar är ändå speciellt. Och det var ett bra tag vi fick oss en IKEA-lunch. Mer än nöjda, mätta och belåtna rörde vi oss inåt stan igen och hem till vårt lilla råtthål.

Efter konstant strandhäng sen vi kom till Thailand, var det skönt att få komma till en huvudstad. KL är en otroligt häftig stad och vi trivdes, det är en oerhört modern stad med häftiga byggnader och blandade kulturer. Efter våra intensiva, men trevliga, dagar i Kuala Lumpur flög vi tillbaka in i Thailand. Vi stannade en natt i Krabi, samma boende som förra gången (!!), innan vi åkte buss och färja över till Koh Phanang. Mer om det i nästa inlägg!

Likes

Comments

View tracker

Vi är framme på Langkawi och spenderat våra tre senaste dagar här. Vi bor nära Cenang som är av de finaste stränderna här på ön. Restauranger och supermarkets längs hela gatan, med allt från Starbucks till KFC. Första dagen här kollade vi in området, hängde på stranden och avrundade dagen med några öl på en skön bar.

Brännmaneter i alla dess former är vanligt i Malaysia, men vi har inte sett någon ännu. Stranden är nice, det blåste lite mycket för vår smak igår (finkänsliga numera) och vädret var sisådär. Vi vart ganska rastlösa också, så vi kilade bort till Underwater World; ett "undervattensmuesum" med undervattensdjur från hela världen. Djuren hade det jättebra och såg pigga och glada ut, stöttar självklart inte någon form av djurunderhållning annars. Människor som rider på söndermisshandlade elefanter och "klappar" nersövda stackars tigrar, dem förstår vi oss inte på. Det blev en trevlig liten avstickare från våra annars lata dagar på stranden, och vi såg massa spännande och annorlunda djur.

Nu till den sorliga sanningen om hur vi bor... Vi har haft tur när det kommer till boende hittills. Vi har bokstavligen snubblat över billiga och fräscha boende längs hela resan, men nu fick vi äta upp det. Lite kortfattat: "ytterdörren" låser vi med ett litet hänglås, väggarna är smutsiga och nerkletade med gud vet vad, AC:n är från 1900-frös ihjäl, munstycket till duschen är sönder så det rinner ut vatten över allt än där det ska rinna ut. Sist men inte minst är toaletten så vidrig så vi oftast gör våra diverse behov på restaurangerna vi äter på. Men!! Det vore ju dumt att klaga, därför skrattar vi bara åt allt och gör det bästa utav det. Att bo i ett råtthål är en upplevelse i sig, ju :-)

Men vi trivs ändå, vi har gått och blivit två riktiga lortgrisar så detta passar oss perfekt. Vi har haft en inneboende i form av en salamander. Vi kallade honom Åke. Tyvärr avled Åke i förrgår, så vi begravde honom här utanför och hade en fin ceremoni för stackarn. Två blommor och ett kors fick han också, såklart. Vila i frid Åke <3

Eftersom dagen blev ganska känslosam i och med Åke, beslutade vi oss för att göra något riktigt festligt dagen efter. Därför gick vår onsdag åt att turista, och vi besökte den berömda Skybridgen.

Vi tog en taxi dit, allt var smidigt organiserat och hela dagen flöt på ganska snabbt. Utsikten var helt otrolig och höjden skämtar man inte bort... Så högt!! Vi blev dock förvånade över hur "liten" bron var i verkligheten, på bilder ser den jättelång och stor ut. Lagom mycket folk (läs: lagom mycket kineser och selfiesticks) och inte sådär jättemegavarmt. Mycket trevlig dag helt enkelt, som avrundas med en flaska Absolut Hibiskus. Det var ju ändå lillördag. Skål på er!

Likes

Comments

Paradis efter paradis efter paradis. Alltså... WOW!! Koh Lipe kommer nog vara det finaste i ö-väg vi kommer att få se denna resan. Vilken jäkla ö, det var kärlek vid första ögonkastet! Vi låter bilderna tala för sig själv:

Stränder som tagna från vykort, barer med skönt häng och restauranger med fantastisk mat. Ön hade verkligen allt! Över lag är Lipe väldigt dyrt tyvärr, jämfört med andra thailändska öar, men det var så pass nice att vi stannade nästan två veckor där. Förutom vår korta visit över i Malaysia då, i och med 30 dagars-visumet. Men oj vad vi trivdes där!

Vår första morgon på Lipe käkade vi frukost på ställe som heter Bloom Bar, och det blev snabbt en favorit och vårt givna frukostställe. Förutom en morgon, då de hade stängt, åt vi där varje morgon. Förstår ni hur bra det var då?! Deras granola med frukt och yoghurt är nog vår gemensamma favorit, och iskaffet såklart. De hade grillade mackor, lemonad, pannkakor, smoothies, våfflor. Allt!! Om ni har vägarna förbi Koh Lipe, måste ni besöka Bloom Bar. Det är en order!

Restaurangen mitt emot vårt boende visade två filmer varje kväll, en kl 18 och en kl 21. Två kvällar hängde vi där, såg bland annat White House Down och Titanic. Första gången Fanny såg Titanic blev alltså på en liten ö i södra Thailand, så kan det bli! Man kunde även köpa karamelliserade popcorn och en läsk till filmen, så det utnyttjade vi såklart.

Det gör ont i våra katthjärtan att det springer så många gosiga kissemisar här nere... Därför klappar vi kissarna extra mycket och låter dem ta en lite tupplur i sängen då och då!

Efter nästan två veckor i ett paradis, var det dags för oss att röra oss mot nya äventyr. Vi hade det helt fantastiskt på Lipe, våra dagar är så enkla här nere. Största bekymret är vilken strand vi ska ligga på eller vilken restaurang vi ska käka på. Våra veckor på Lipe bestod av lata dagar på stranden, god mat, Madi Banja, Sambuca, Chang, filmkvällar och massa massa mys. Tyvärr splittrades vår lilla trio här då Sanna reste vidare på egen hand, medans vi tog färjan över till vår nya destination: Langkawi, Malaysia. Nytt land, nytt äventyr. Vi hörs snart igen!

Likes

Comments

Hej hej hej hemskt mycket hej!

Hoppas allt är bra med er. Tiden springer iväg här nere och bloggen har tyvärr (ännu en gång) hamnat åt sidan. Men! Här är vi, vi lever och har massor att visa och berätta om. Från Ao Nang tog vi buss/färja till Koh Lanta, och det tog totalt två timmar. Till skillnad från Sydamerika, är det inga avstånd här utan du kan smidigt ta dig runt utan några längre resor. Trevligt trycker vi! Framme på Koh Lanta, tog vi en tuktuk till Long Beach och fick en trevlig bungalow. Restaurangen nere vid stranden tillhörde hotellet, och hade bra mat för bra priser, så vi spenderade våra första 4 dagar där. Framåt kvällarna dukade de upp bord och stolar på stranden, och från träden hängde det mysiga lyktor i olika färger. Och fireshow varje kväll, såklart! Åt, drack och bodde billigt. Hängde på stranden, läste böcker etc. Bara vara, det vi är bäst på!

Sen vart det dags att byta boende och flytta in till "stan" Sala Dan. Vi hade hittat ett billigt på internet, men av någon anledning hittade inte chauffören just det boendet. Så han släppte av oss vid ett annat, vilket var tur i oturen då boendet visade sig erbjuda en liten, fräsch lägenhet för en otroligt billig peng med balkong och kylskåp till och med. Taget! Efter att ha kollat in området och stranden några timmar, satt vi oss på balkongen med lite snacks. Ovetande om att vi strax skulle bli duktigt överraskade, pratade vi lite med Sanna (Fannys syster som också rest runt här i Asien) på Facebook som vi trodde var i Bangkok. Helt plötsligt skriker någon "hallå ja" nedanför balkongen, och vem om inte Sanna står där?! Så härligt att bli överraskade och sååå förvånande vi blev!! Nu blev vi helt plötsligt tre st som skulle dela på lägenheten, med en dubbelsäng för två och en toalett som inte gick att spola på. Ni kan ju själv tänka er... Men kul hade vi!!

När vi inte åkte bort till Long Beach, spenderade vi våra dagar på denna strand. Vi var näst intill ensamma, vilket var väldigt skönt!

Självklart åt vi massa god mat också. Thaipannkaka samt kokos/mangoshake konsumerades flitigt. Perfekt mellanmål efter stranden! 5 av 8 (minst, vi tappade räkningen hehe) kvällar åt vi kycklingkebab från ett stånd i närheten av där vi bodde. Vi drömmer fortfarande om denna satans kebaben, såååå gott. Egentligen var det egentligen som en helt vanlig kebab, men där nere i värmen när man inte ätit kebab på väldigt länge. Det satt fint ska ni veta. Svenskt smågodis hittade vi också, efter fem månader utan. Life!!!!

Koh Lanta stannade vi alltså på ett bra tag, men det var skönt att vara längre på samma ställe efter att ha avverkat tre ställen inom loppet av två veckor. Planen var egentligen att Sanna skulle resa vidare själv när vi skulle lämna Koh Lanta, men hon hängde vidare med oss. Från Koh Lanta tog vi först en minivan ner till Pakbara och sen en färja ut till ön Koh Lipe, men mer om det i nästa inlägg!

Likes

Comments

Hej på er!

Efter ha rest runt hela jorden har vi landat i Thailand och gjort oss ordentligt hemmastadda. Det är ju ett tag sen vi hördes sist! Efter natten i Caracas flög vi till Port of Spain (Trinidad) och campade 12 h på flygplatsen. Kollade film, lekte med de nya Snapchat-effekterna och lite annat roligt. Boardade ännu ett flyg, 4 timmar senare landade vi i New York på JFK tidig morgon. Vårt nästa flyg gick inte förrän på kvällen, så efter att ha slängt in våra ryggsäckar i ett luggage store tog vi subwayn in till Manhattan. På 12 h powerwalkade vi oss runt ön och avverkade allt som är värt att se. Det kändes kan vi säga, hela kroppen värkte när vi boarda flyget igen och flög vidare. Nästa destination vart Köpenhamn, sjukt va!? Som vi skrattade när vi hittade denna flygresan, klart vi ska mellanlanda där vi började liksom?! Däremot hade vi knappt en timme på oss att hämta bagaget, checka in det igen och sen boarda flyget. Därför lät vi bli att informera våra nära och kära om den egentliga destinationen, och sa istället att vi mellanlanda i Madrid. Vi tyckte det lät bättre! Nästa mellanlandning blev i Bangkok, där vi käkade Pad Thai till frukost innan vi la oss på varsin bänk och sov någon timme. 16.55 landade vi i Phuket, efter 4 dygn på resande fot utan en säng i sikte. Det ni!

Vi tog första bästa boendet vi hittade, åt en snabb middag, duschade och somna sen som två klubbade sälar. Morgonen efter åkte vi tuktuk till piren och tog färjan till Phi Phi. Det tog ca två timmar och vi drack varsin thailändsk öl till frukost på båten. Chelles bästaste storebror Ted hade ordnat boende till oss hos Miss Lee på Banthai Guesthouse, mitt i smeten på Phi Phi. Där stannade vi i fem nätter och trivdes som fisken i vattnet, bokstavligt talat! Long Beach, Phi Phis finaste strand, låg på promenadavstånd. Förutom att Chelle åkte på en slänga av uttorkning/matförgiftning hade vi det helt underbart på ön.

En dag åkte vi på en utflykt runt om Phi Phi. Vi snorklade bland annat vid Shark Point utan några hajar, badade i turkosklart vatten på Bamboo Island och vandrade i Leonardo Di Caprios fotspår på Maya Bay. Och just det ja, vi besökte Monkey Beach och såg .... inga apor :P

Efter Phi Phi tog vi en färja över till Krabi och besökte Railey Beach bland annat. Dock åkte vi vidare redan dagen efter då Krabi i sig inte var så mycket att se. Men vi hade trevligt ändå, bodde på Grand Hotel Krabi för 50 svenska kronor per person och besökte en jättemysig kvällsmarknad där vi också åt middag. På bilden nedan svalkar vi oss med varsin fruktig dryck på en ytterst exklusiv resort på Railey Beach.

Från Krabi tog vi en minibuss/tuktuk (det var en blandning av båda delarna) till Ao Nang, som ligger ca 20 min därifrån. Här har vi spenderat våra senaste 5 nätter! Det är lite samma stuk som på Phi Phi, turistigt och svenskar precis överallt. Men här finns en liten strand man kan ligga på, en miljon likadana restauranger att välja mellan och dagsutflykter man kan åka på. På Fannys 20-års dag besökte vi fyra olika öar, men det vart en riktig flopp tyvärr. Alldeles för mycket folk på alldeles för små öar... Allt var självklart väldigt vackert ändå. Vi fick snorkla och hälsa på några apor, så det blev en mycket trevligt dag ändå.

Imorgon rör vi oss ner till Koh Lanta och stannar där ett bra tag. Vi har "bara" Koh Lipe kvar i denna viken, innan vi ska åka in i Malaysia och sen åka över till andra viken. Förhoppningsvis hittar vi ett riktigt trevligt boende och kan stanna ett bra tag. Rykten säger att Koh Lanta ska va helt underbart så vi ser mycket fram emot detta! Om det inte framgår så trivs vi verkligen här nere, vi är nog uppe i minst 15 st Pad Thai per skalle och många, många fler ska det bli. Thaimat <3

Hoppas allt är bra med er där hemma. Vi hörs snart igen!

Likes

Comments

Godkväll kära läsare!!

Nu har vi landat och för första gången på denna blogg, får ni en liveuppdatering; direkt från Caracas! Vi ska spendera natten här på vårt lyxiga hotell och sitter nu i restaurangen och avnjuter en bit mat. Mellanlandning nr 1, forsättning följer... Tack för allt hittills, Jesus, vi ses imorgon. Och ett givet tack till älskade farbror Lulle!

Skål ta mej fan!

Likes

Comments

Välkomna till paradiset!! Vilket ställe vi har haft äran att spendera våra tre senaste veckor på. Det ena har överträffat det andra, gång på gång. Tror bilderna kommer prata för sig själva, men lite text kan ni väl få!

Den 3 februari landade vi här på Isla Margarita i Venezuela och farbror Rulle tog emot oss med öppna armar. Rulle (även känd som Runar, Lulle .. Kärt barn har många namn) är pappa Manges bästa kompis, som för övrigt är bosatt här nere sen ca 13 år tillbaka. Vi har hört mycket gott om Isla Margarita och tyckte att det var ett perfekt avslut här i Sydamerika. Tänka sig vad rätt vi hade :)

Här har vi bott under vår vistelse! Don Humberto kallas det, ett lägenhetskomplex med stor pool och allt man kan tänka sig. De första dagarna bodde vi längst upp i en jättestor lägenhet, men resterande veckor har vi bott nere i La Casita, som är det lilla huset på sista bilden. Jättemysigt och helt perfekt för oss två!

Också har vi världens bästa vakthundar såklart! Ozzie och Mae, världens sötaste vovvar. Som vi har myst!!

Stranden vi spenderat mest tid på är Playa El Agua som ligger här nere 400 m från Don Humberto. I och med att det är lågsäsong, har vi nästan varit helt själva på stranden, vilket vi egentligen bara tycker är skönt. Här har vi legat mååånga timmar.

Ätit och druckit gott har vi gjort, vaaarje dag! Rulle själv är en kung i köket, men har även en bästa kompis vid namn Luis som varit kock på hans förra restaurang. Alltså wow vilka maträtter vi fått serverat!!! Otroliga kontraster från hur vi tidigare fått äta kålsallad och sno med bullar från frukosten... Arepas (första bilden) är typiskt här i Venezuela, och det är ju såååå himla gott!! Passionsfrukt i dryck, med eller utan alkohol, har vi druckit som vatten nästan. Helt hooked på just passionsfrukt. Sen har vi fått två middagar som pappa Mange stått för, där vi inte skulle snåla på något. Och inte ville vi göra honom besviken ;) Först en middag med nio olika huvudrätter och tre olika desserter, sen en lunch med tre olika förrätter, tre olika huvudrätter och tre olika efterrätter. Om vi tappat vikt innan vi kom hit, har vi säkerligen gått upp det igen. Och lite till.. Namnamnam!

Söndagar är ju till för att gå i kyrkan. Klart man ska gå i kyrkan! Det är bara det att vår kyrka är på stranden. Två söndagar har vi spenderat där, och den ena var galnare än den andra. Strålande solsken, alkohol i överflöd och go musik. Ni kan ju själv tänka er. Mer detaljer får ni inte, 'cause what happens in Margarita, stays in Margarita :)

Vi har besökt fantastiska Isla Coche också. Det är en liten ö som ligger här utanför med en 30-min båttur. Vi blev avsläppta mitt i paradiset, helt otroligt vilket ställe!! Bodde på SunSol Punta Blanca, ett all inclusive-hotell som låg precis vid stranden. Kritvit strand med "potatismjöl"-sand, turkosblått vatten, fri bar och mat serverat i princip hela tiden, stor pool med latinomusik pumpandes hela dagen, jättefina rum med utedusch och stranden bara ett stenkast ifrån poolen. Vi behöver nog inte ens nämna att vi trivdes, det syns tror jag! Och solnedgången, alltså waow.

Vår sista dag här i paradiset börja lida mot sitt slut, vi har dagen på oss imorgon sen går flyget tillbaka till Caracas kl 18.00. Där ska vi övernatta då vi flyger vidare redan 09.40 på tisdagmorgon. Schemat för vår flygning är sedan: Caracas - Port of Spain - New York - Madrid - Bangkok - Phuket. Landar i Phuket på eftermiddagen den 4e, så vi kommer vara på resande fot ett bra tag... Vi har långa mellanlandningar, den vi är gladast för är i New York, då vi har hela 18 timmar att döda!!! Allt detta, och mycket mycket mer, hade inte varit möjligt utan vår älskade farbror Rulle. Vi är evigt tacksamma för allt han gjort, så som han ställt upp och fixat och donat. Vi har haft sååå roligt ihop, och han har skämt bort oss á la duga. Tack varken täcker eller räcker för allt han har gjort, och vi är så glada att vi fått komma hit. Nu blir du aldrig av med oss Rulle. We'll be back ;) Hoppas innerligt att vi lyckats ändra er bild av Venezuela. Ja, det är ett oroligt land som varit politiskt instabilt under en lång tid som i sin tur gjort att befolkningen agerat som de har gjort. Nu kommer det, förhoppningsvis, vända och landet kanske är på väg mot en bättre tid. Ni ser ju bara vilka guldkorn här finns, och att man ska undvika och åka hit för att det är "för farligt" och alla andra avråder en att inte åka. Please...

Nu byter vi kontinent och södra Asien väntar. Det är med blandade känslor faktiskt. Sydamerika har varit ett riktigt äventyr, vi har sett och fått uppleva helt fantastiska saker och vi kommer sakna allt vad det innebär. Samtidigt så ser vi fram emot allt som väntar i Asien, och vi både tror och hoppas på att det kommer bli minst lika bra. Hoppas ni hänger med oss!
Nästa gång vi hörs är vi i Thailand. Vi ses då!

Likes

Comments

Alltså... Det kommer faktiskt vara omöjligt att med ord försöka beskriva vad vi har varit med om, men här är ett efterfrågat och efterlängtat försök iallafall! ;)

Tisdag, 26 januari. Klockan stod på tidigt klockslag, och mötesplatsen var Plaza de Armas, en 5 minuters promenad från vårt hostal. Trötta och kanske lite för otaggade, kom vi fram till torget och stod snällt och vänta i 40 minuter innan en förvirrad kvinna kom fram och frågade om vi hette Fanny och Michelle. Och det gör vi ju! Kvinnan visade sig heta Yolanda och var en av guiderna, och tillsammans med henne samt tre andra som skulle med på turen, gick vi bort och mötte upp resten av gruppen. Vi var totalt 16 personer, med 3 guider vid namn Yolanda, Ellio och Antonio. Tillsammans hoppade vi in i en minibuss och åkte i ca tre timmar, med en frukostpaus efter halva tiden, bort till Inkaledens start.

Väl framme fick vi våra sovsäckar och liggunderlag som vi skulle bära själva, visade det sig. Men det gick bra, efter lite meck med spännbanden och så löste det sig ganska bra. Som tur är, lät personalen på vårt boende oss att lämna våra stora ryggsäckar där. Istället köpte vi varsin mindre ryggsäck, och packade lätt för de fyra dagarna vi skulle vara borta. Vi skrev in oss, tog en gemensam gruppbild tillsammans framför Inkaleden-skylten, sen bar det av! Vi förstod ganska snabbt att det enbart var vi som pratade engelska, alla andra var från Sydamerika och pratade i princip bara spanska. Dem kunde väl några enstaka engelska ord, men dem var inte jätteglad för att använda det..

Första dagen var väldigt lätt, speciellt med tanke på det vi (glatt omedvetna om) hade framför oss.. Det var mycket upp och ner med ett flertal pauser då guiderna berättade om Inkafolket, växter, ruiner etc. Fem-sex stycken helt otroliga killar och män som kallades posters, i åldrarna 20-77, sprang antigen framför eller bakom oss med alla utrustning. Alla tält, matbord, stolar, köksutrustning. Allt. På ryggen!!! Så vid lunchtid kom vi fram till ett litet hus, där våra posters byggt upp ett tält med matbord och stolar och ett annat tält där de lagade maten. Där fick vi vår första lunch serverad, inget att hurra för såklart men fullt ätbart. Sen knallade vi vidare, i kanske tre timmar till innan vi kom fram till vårt första camp. Självklart har ju våra posters då hunnit sprungit förbi oss, och byggt upp allt redan. Så alla tält stod färdiga åt oss när vi kom fram! Vi åt middagen som dem dukat upp inne i ett skjul, och innan vi gick och la oss lekte vi en lek där vi skulle lära oss varandras namn. Jo men visst, lätt att lära sig 14 nya, spanska namn på 5 minuter?! Vi två fick ett eget tält då man sov två och två, och på ett eller annat sätt lyckades vi somna där, i ett tält mitt ute i ingenstans bredvid Inkaleden. Stjärnhimlen där bland bergen kan vara det sjukaste vi någonsin sett, helt otroligt!!


Kl 05.00 kom en av våra posters och skakade i tältet, skrek ¡BUENOS DIAS! och gav oss varsin kopp cocate. Natten var inte så kall som vi trodde, men det var inte lätt att kliva ur den där varma sovsäcken ska ni veta. Åt frukost inne i skjulet innan alla saker packades ihop och vi påbörjade Inkaledens i särklass värsta vandringsdag. Värt att nämna är ju att alla andra i gruppen betalade våra posters och lät dem bära deras skit. Vi riktiga backpackers var alltså dem enda som verkligen krigade och bar vår egna skit. Ett "oj vad duktiga ni var" är i sin ordning. Trots detta, låg vi alltid först och hade ett försprång på minst 20 minuter. Hela tiden. Det ni! Ett till "oj vad duktiga ni var" är i sin ordning. Tillbaka till vandringen: dagen började hyfsat bra. Mycket upp och ner fram till vår första checkpoint. Där fick vi vår första stämpel för Inkaleden. Härifrån, var det vandring i konstant lutning de kommande fem timmarna. Det var inte jättemotiverande att höra det där på plats, det ska ni veta. Vi hade en samlingplats längs vägen, ungefär halvvägs, annars var det bara att vandra på. Berget vi besteg kallas Dead Woman's Pass, och är beläget 4 215 m.ö.h. Det är alltså två Kebnekaise, typ. HELT GALET JU!! Detta kan vara det absolut värsta vi någonsin har gjort och kommer att göra, men vi klarade det. Vi höll på att bryta ihop flera gånger, tårarna var inte långt bort.. Men ni behöver inte säga hur duktiga vi är, vi vet det redan ;) Vi föll ihop som två påsar nötter uppe på toppen, men känslan att äntligen vara framme var otrolig! Som ni ser är vi uppe och petar bland molnen, då kanske ni förstår hur högt upp vi egentligen var..

Om det går uppåt, måste det såklart gå neråt också. Det gjorde det, tre timmar för att vara exakt. Och det var verkligen stuprakt ner. Man hade hoppats på att benen skulle få vila, i och med att "det bara är neråt", men självklart använder du helt andra muskler när du går neråt. Benen skakade halvvägs upp på berget, så vi finner inga ord att beskriva hur benen mådde där på vägen ner för berget. Vet inte om ni lagt märke till det, men hittills har vi inte ätit ännu. Så vi besteg ett berg med varsin omelett i magen.. Genomtänkt :-) På andra sidan berget, efter tre timmars vandring neråt, kom vi fram till vårt andra camp. Där fick vi vår lunch, innan vi fick tid att göra vad vi ville. Då kröp vi in i vårt tält och somnade som två bebisar.. Senare mot kvällen fick vi även middag, och sen kastade alla in handduken ganska tidigt. Alla var heeeelt förstörda, kroppen mådde inte bra. Som pricken över i:et fick man göra sina toalettbehov i ett hål som de då kallade toalett. Och nattens underlag vart grus. Kort sagt, psyket var vid bristningsgränsen.

Kl 05.00, i vanlig ordning, skakade dem i tältet och kom med cocate. Dag tre, benen näst intill obrukbara och vi hade bara kommit halvvägs på Inkaleden. Men det var bara att bita ihop, snöra på skorna och gå vidare. Inkaledens andra checkpoint där i närheten av campet. Idag skulle vi "bara bestiga två små, små berg". Det är ganska intressant att vi faktiskt klarade av det, att inte benen bara gav upp och att vi ramla ihop i två högar. Första berget bestegs, och på toppen skulle vi ha en ceremoni för att hedra bergen (hahaha ja vi vet!!). Vi skulle offra vars tre cocablad samt en sten, hålla föremålen i händerna framför munnen och sen blåsa i de olika bergens riktningar. Som ni kanske förstår var det svårt att vara seriös, men vi verkade va de ändå som tyckte det var kul.. Resten av dagen bestod av mycket upp och ner, vilket helt klart är mer i vår smak. Det känns inte lika svårt att gå uppåt när du vet du blir belönad med neråt snart igen.

Längs med leden finns det ett antal olika ruiner från Inkatiden som guiderna berättade om. Det var förvånansvärt intressant alltihopa, de verkade vara ett par riktiga krigare de där Inkafolket! Någonstans mellan första och andra berget åt vi lunch, innan vi vandrade vidare. Vi kom fram till vårt tredje och sista camp ganska tidigt, och då var vi bara ett berg ifrån Machu Picchu. Det var en mäktig känsla! Här fick vi även vår tredje stämpel vid tredje checkpointen. Sista middagen skulle vara en avskedsfest för våra posters, men vi förstod aldrig det festliga i det. Dem fick dricks och tackade för sig. Det var det! Vi trodde snarare att middagen, äntligen, skulle smaka något och vara gott. Men inte ens så festligt kunde det bli. Nattens underlag var grus, precis som förgående natt, men vi var nästan vana nu. Tidig kväll även ikväll, då klockan stod på 03 dagen efter.

Sagt och gjort, kl 03.00 kom de skakandes och stressandes med cocate och sa att vi skulle ut ur tälten så snabbt som möjligt. I ösregn packade vi ihop alla grejer och gick dem 200 metrarna ner till ingången. Som inte öppnade förrän kl 05?! Snälla förklara varför de drar upp en så tidigt, när man ska sitta i ösregn och halvsova i en kö i två timmar? Med tanke på att vi ändå var sist i kön, hade vi lika gärna kunnat ligga och sova, tyckte vi iallafall. Exakt på klockslaget öppna dem upp, stämplade den fjärde och sista stämpeln och vi fick sen påbörja den sista två timmars långa vandringen upp till The Sun Gate och Machu Picchu. Det var faktiskt hanterbart, även fast den sista biten var så brant att du nästan klättrade upp för en vägg. Men skit i det, VI VAR JU FRAMME!!!

Ju mer vi tittade, ju häftigare blev det. Ett av världens sju underverk, och där stod vi. Efter fyra dagar utav rent helvete. Waaaaaooow!!

Där stannade vi en stund och inväntade alla innan vi begav oss ner till själva ruinstaden. Där fick vi lämna in våra ryggsäckar, då det inte är tillåtet att ta med det. De finns strikta regler om vad man får/inte får göra där, det fanns till exempel många platser där du inte fick ta hoppbilder, av den enkla anledningen att Machu Picchu år för år sjunker längre och längre ner på grund av allt tryck från besökarna. Allt detta och mycket, mycket mer berätta Yolanda för oss under vår två timmars långa (privata dessutom, i och med att det bara var vi som pratade engelska) guidening runt om Machu Picchu.

Det är ett sånt jäkla häftigt ställe med så mycket intressant historia vi inte ens hade kunnat gissa oss till förut. Och att vi klarade det?!? Att vi, Michelle och Fanny, dem lataste (eller Chelle kanske mest, hon anstränger sig inte i onödan. Ohnä!!) som finns faktiskt klarade av det. Både fysiskt och psykiskt. Om någon förra året berättat för oss att ni ska vandra Inkaleden, bestiga berg efter berg och tillslut få se Machu Picchu, hade vi skrattat dem rakt upp i ansiktet. Men vi gjorde det, vi klarade det och vi är fan bäst!!!!!!!!!

Likes

Comments

Som ni kanske märkt är vi oerhört intensiva i vårt resande. Ingen vila här inte! Vi har fått äran att besöka Titicacasjön. Det är, precis som det låter, en sjö med en yta på 8 288 meter och 3 812 meter över havet. Det är alltså inte lilla Vättern vi pratar om.. Även här ser man vatten vart du än tittar, det är precis som sjön inte har något slut. Vi utgick från en stad som heter Copacabana, och tog en så kallad färja över till Isla del Sol. "Färjan" var en större motorbåt som tog 1,5 timme ungefär. Väl framme vid ön, förstod vi ganska snabbt att det inte var en platt och tråkig ö vi skulle ha att göra med.

Trappor, lutning och backar var bara förnamnet. Men vilken otrolig ö, och utsikten.. Wow!! Vi påbörjade vandringen, med varsin megaryggsäck på ryggen, uppåt och pauserna blev bara fler och fler. Det går inte riktigt att beskriva hur andfådd och slut du blir bara av att gå på dessa höjderna.. Går inte att jämföra med utmattning pga dålig kondition heller, för här känns det som att hela bröstkorgen ska sprängas och att hjärtslagen ska slå sönder hjärtat. Ungefär halvvägs, pausade vi i skuggan intill ett hus, och där satt också en mysig liten gumma och stickade. Efter en knacklig spanskengelsk konversation visar det dig att hon hyr ut rum hos sig, och där och då hade vi nog gått med på vilket pris som helst. Fick betala ca 40 svenska kronor för ett dubbelrum. Tack sa vi! Och utsikten från boendet.. Utsikten!!!!

Just det!! Vi hade ju inte hunnit äta på hela dagen, så fick käka frukost kl 16. Serverades cocate så vi vart nöjda!

Tyckte vi var förtjänta varsinn öl nere vid vattnet sen mot kvällen. Och ja, ännu en gång: utsikten!

Lyckades fånga tre åsnor på en och samma bild, det ni!

Vi var i säng tidigt, natten var kylig så fick sova med tre tröjor på. På morgonen serverade vår husgumma frukost uppe i sitt kök, jättemysigt! Sen begav vi oss ut på en hike vi sent kommer att glömma..

Vi har haft lite diskussioner angående ifall det är lamor eller alpackor som springer runt här i Bolivia/Peru. Är det någon av våra kära läsare som möjligtvis är experter inom detta området, och kan berätta hur man ser skillnad?

Vi önskar att utsikten är det som vi främst kommer att komma ihåg.. Hiken var lite mer komplicerad än så. Utan att överdriva det minsta lilla, gick vi ön runt och räknat ut att vi vandra 5 mil. På 4-5 timmar. I upp- och nerförbacke. Ett tag var vi uppe på 4 500 meter över havet dessutom. Då kanske ni kan föreställa er vilket helvete denna helt underbara hike var. Utsikten var ju såklart helt otrolig, men mot slutet handlade det som sagt mer om överlevnad.. När vi var framme och på väg ner till båtarna igen, gjorde vi high-five och förstod hur jävla bra vi faktiskt är.

Möra och goa i både kropp och själ, tog vi båten tillbaka till Copacabana och stannade över en natt på ett hostel där, innan vi tog bussen till Puno på morgonen. I Puno var det dags att besöka de berömda Floating Islands. Man var tvungen att åka med en arrangerad tur, så vi hade med en guide under hela besöket. Vi åkte båt ut till öarna, och blev avsläppta på en av dem. Urbefolkningen mötte oss vid "bryggan", hjälpte oss ur båten och hälsade så glatt på oss. Ön består av flera lager vass, som de sen byggt upp en egen liten stad på. Ön vi besökte bestod av 6 små hus, där varje hus var representerat av en familj. De hade värsta uppträdet när vi samlat oss i en ring, där de sjöng och dansade samt tog i hand och hälsa enskilt på oss alla. Ringde några tveksamma klockor hos oss, kändes lite för överdrivet och påhittat... Men det kan vara pessimistFanny&Chelle som är i farten!

Sen fick vi komma in i deras små hus, se hur dem bodde och dessutom prova deras kläder. Detta var ju det absolut roligaste av allt, som vi såg ut hahah! Det var någonstans här Chelle blev av med Fanny, tror hon blev kvar inne i huset.. Chelle reser alltså numera med en Boliviansk gumma! Kanske dags att byta bloggnamn?!

Där, ståendes i våra vackra utstyrslar, tvingade dem oss också att köpa något av allt de lagt fram på ett bord utanför huset. Det var smycken, tavlor, kuddfodral, klänningar. Allt verkligen! Det var tyvärr inga jättefina grejer heller, så vi köpte det minst fula - ett stickat kuddfodral med texten Lake Titicaca och en liten bild. Kommer bli ett roligt minne! Att "en liten sjö" skulle innehålla såhär tycker intryck och vackra vyer, visste inte någon av oss... Så vi blev alltså otroligt positivt överraskade!!

Från Puno tog vi sen en nattbus till Cusco, där vi spenderat de senaste dagarna. Vi har bott i ett eget dubbelrum med TV, så har vilat en hel del och förberett oss för vad som komma skall. Imorgon, tisdag den 26 januari, beger vi oss ut på en fyra dagars lång vandring på den officiella Inkaleden. Ellerhur, vi är lika förvånade som ni är!! Det var inte alls planerat, vi tänkte gå en mindre version av den officiella, men det fanns platser lediga när vi skulle boka - och varför göra det halvdant när man kan göra det ordentligt?! Vi har inhandlat ryggsäck, syrgastuber, cocablad, vatten, cocakarameller. Mer redo än såhär kan vi nog inte bli. Frågan är om Machu Picchu är redo för oss...

Likes

Comments