Balen. Studenten. Dessa två dagar brukar vara rankad som bland de bästa dagar i ens liv. Pirret, glädjen, nervositeten. Ibland kan det vara både en sorg och en lättnad för att ett stort kapitel i ens liv snart är över.

Så kände jag också. Jag var stolt över mig själv att jag hade klarat av hela gymnasietiden trots de hinder jag haft. Jag var också stolt över att alla runt omkring mig var stolta över mig. Men problemet var att jag till den största delen inte alls var stolt, lycklig eller prirrig. Jag gick och bar upp på en fasad för att jag skämdes över mig själv. Jag kunde endast stå på mina ben och beté mig någorlunda normalt med hjälp av den höga dosen av lugnande jag hade i mig. Jag kände mig tom, vilsen och ledsen, för det som gick på högvarv i mitt huvud var hur skönt det varit om jag bara hade varit död.



I slutet av maj detta år brakade mitt liv samman. Jag förlorade min enda trygga punkt i livet, den person jag trodde var min livskamrat.

Jag var ett vrak. Jag hade nått den punkt då jag inte längre såg någon mening kvar i att leva. Trots att jag hade människor runtom mig som skulle göra allt i sin makt för att få mig att må bra, ville jag inte ha någon hjälp. Jag tyckte inte att jag förtjänade det.

Då jag sedan 7 år tillbaka har kämpat med psykisk ohälsa och en (då) oupptäckt ADD, ledde det till att jag gick in i väggen när jag gick i 8:onde klass. Av ovanstående själ behövdes det därför inte mycket innan min bägare skulle rinna över.


Varenda centimeter av mig gjorde ont. Jag låg och skrek och skakade i panik eftersom jag inte kunde kontrollera mig själv och mina tankar. Jag kunde stanna av i omgångar pga att min kropp blev för utmattad, men lugnet varade max i 10 minuter för sedan började det om igen.


Detta pågick i ungefär 2-3 dagar. Jag var hemma från skolan. Mamma tog ledigt från jobbet för att kunna vara med mig.

Jag vägrade söka hjälp. Jag tyckte återigen inte jag förtjänade den hjälp jag behövde. Men tillslut så insåg även jag att det inte var hållbart, så vi åkte till Hudiksvalls sjukhus den eftermiddagen.

Efter ca 1,5 timmars väntan fick jag träffa en läkare. Han skrev ut lugnande till mig. Eftersom att jag på sjukhuset inte berättade hela sanningen, utan att jag "bara" kände att jag inte såg någon mening med att leva och inte ville dö, så var det inte akut. Han frågade mig om jag ville sova över på psykiatriavdelningen över natten, men det var det sista jag ville. Mer än det kunde dom tyvärr inte göra, så den kvällen åkte jag hem lika förvirrad som innan. Den enda skillnaden var att jag hade med mig rosa tabletter i handen.



Nu 5 månader senare mår jag bättre. Jag tycker att jag är bra och jag värdesätter mig själv väldigt högt. Jag får numera medicinering för min ADD och det har gjort stora framsteg i både sättet jag ser mig själv och hur jag mår. Jag jobbar extra på min pappas firma, jag motionerar och umgås med personer i min närhet. Saker som jag tidigare inte haft ork till.

Det händer ibland att dipparna kommer tillbaka. Jag vet nu att det blir bättre efter ett tag, och jag tillåter mig själv att må dåligt så länge det behövs utan att stressa upp mig över det. Man behöver må dåligt. Det gör alla ibland.


Kom ihåg att du är bra och att du kan. Ingen kan säga att du inte är värd att leva, inte ens du själv. Det tar tid att uppskatta sitt egna värde igen men det går. Bara du ställer in dig på att du kan och du vill.


Ta hand om er.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att skriva öppet om sina tankar och känslor kan många uppfatta som ett rop på uppmärksamhet. Att det är skamset och fel. Jag själv tycker att det är en konst att få uttrycka sig i skrift. Det blir naket och ofta visas det sidor hos människor man aldrig sett förut. Känslor är oftast sköra och okontrollerbara, och det är det som gör det intressant. Därför bör dom inte skymmas undan.


Jag kände mig ofta ensam och skamsen för att jag mådde dåligt. Jag ville inte prata med någon och höll oftast allting inom mig. Det var pinsamt att må dåligt, det skulle inte pratas om. 

Jag ångrar det nu idag. Jag lever dagligen med min ångest, utmattningsdepression och ADD, det är inte något jag kan förneka. Därför tänker jag då och då skriva hur jag känner mig och dela med mig av saker jag upplevt. Lite som en dagbok, med undantaget att den är öppen för alla. Kanske når jag en vilsen själ som jag själv var en gång? Kanske är det till någon hjälp för en nära anhörig till mig att förstå vad som försiggår i mitt huvud? Det återstår att se. Jag hoppas det iallafall.


Välkommen.

Likes

Comments