Header
View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Likes

Comments

detta skriver jag med hatkärlek. jag hatar att öppna upp mig på ett sånt här sätt jag kommer att göra i detta inlägget, att blotta hur detta året egentligen har varit för mig. men nu när det nästan är över så känner jag att jag vill skriva av mig och dela det med er!

detta kan man säga har varit det värsta med samtidigt bästa året i mitt liv.
jag gick in med inställningen till detta året, att de här skulle vara mitt år! det började hur bra som helst, jag var kär och fotbollen gick som en dans på rosor! jag kom till ett nytt lag där jag direkt kom in väldigt bra och jag kom sedan med till landslaget igen som en av de 40 aktuella i EM-kval och VM-slutspel.
men sedan fick det sig en rejäl vändning där jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut lika snabbt som blixten slår ner, där fick jag en period då jag inte åt, inte sov, tränade som en galning på det, gick ner i vikt och rasade helt! men där hade jag en grej som höll mig rullande och det var min kärlek för fotbollen, den sporten jag älskat sen första gången jag satte på mig fotbollsdojorna i 4 års ålder. även mina fina vänner som alltid fanns där och självklart mitt lag kungsbacka DFF.
men inte nog med att bli hjärtekrossad detta året för två veckor efter den turbulenta händelsen hände de som inte får hända, mitt trygghet försvann helt ifrån mig. den 19onde mars drog jag mitt korsband när vi mötte ett pojklag i tvååker och det var de jobbigaste beskedet jag kunde få när det gäller mig och min fotbollskarriär. och där gick jag in i en total dipp.
jag mådde så psykiskt dåligt och varje dag var en kamp jag var tvungen att strida mig igenom! jag såg inte ljuset i tunneln och avvisade nästan alla i mitt liv för ett tag, där inkluderat min familj! jag var i princip aldrig hemma och när jag väl var de så var de för att sova eller äta, jag pratade inte med någon förutom min vän jag träffa här i kungsbacka, hanna!
därefter började jag festa, jag festade på helger och även på vissa vardagar! jag kom inte ur den onda cirkeln, för vaddå! alkohol fick mig att tänka på andra tankar, eller ahh det trodde jag då iallafall! men det gjorde saken bara 1000 gånger värre. jag önskar att jag kunde tagit mitt förnuft till fånga tidigare men ändå gör jag inte det.
för hade jag inte fått den perioden i mitt liv hade jag nykomlingen i stan aldrig träffat så fina människor och vänner jag kommer ta med mig hela livet! en sommar som bestod av mestadels fest och rehab, det var lekaav kan man lätt säga!
iallafall, tillbaka till dedär med korsbandet. jag fick mitt operation gjord och det var jobbigt, då jag inte kunde röra mig på 2 veckor. men puckad man är var jag ändå ute och träffa vänner efter 1 vecka, vilket inte påverkade mitt knä alls utan gjorde nog faktiskt att jag kunde få iordning på min sträckning och det saker som gör att jag snabbare kunde starta med att träna!
jag är en människa med grymt mycket energi som jag behöver göra av med annars blir jag helt galen och det kliar i hela kroppen! så tänk er själva, att ha så mycket energi i en kropp som man inte vet var man ska göra av den på för man kan inte göra ett jäkla shit själv! jag menar, jag kunde inte ens ta av mitt ben från sängen själv, utan det fick mamma eller pappa lyfta av. fattar ni, den paniken! så all denna energin som jag inte blev av med gjorde mig först helt sprallig, men det vände lika snabbt och blev istället till något negativt då jag blev väldigt lätt irriterad, var jämt sur och helt energilös, trött och disig!
jag brukar säga att alla har en bägare, en bägare som kan rinna över ifall man håller inne på saker för sig själv som man bara vill skrika ut men inte vågar.
jag vill aldrig visa mig svag och drog på mitt ett fake SMILE varje dag och låtsades som allt var bra, för trodde då att min omgivning skulle må bättre. men denna bägaren jag har, började sakta men säkert rinna över och när den gjorde de, kom jag in i den mest suddiga perioden i mitt liv! men även den viktigaste, för det var då som jag insåg att jag behöver min familj mer än något annat! då blev mina föräldrar dem absolut viktigaste personerna i mitt liv och jag delade allt med dom, mina känslor och det var med mig i den mest dystra perioden i mitt liv! men det var även dom som fick mig att se dedär ljuset i tunneln jag pratade om. de bar mig på deras axlar ut ur tunneln även om deras egna hälsa tog stryk av de!
jag är den personen som alltid är glad när jag är runt omkring folk, jag visar sällan om jag mår dåligt och tror därför att många av er kommer bli chockade när ni läser om mitt inre kaos och den kampen jag stred emot mig själv innerst inne!
detta har varit det med kaotiska året, det har varit väldens sämsta år men även det bästa året, för jag har somsagt träffat så fantastiska människor och lärt mig ett och annat om mig själv.
utöver skadan har det skett många saker som dragit ner mig, det kan jag erkänna! killar man träffat som inte var så bra som man trodde, som har tagit på mig utöver allt annat. det är saker som dragit ner mig till en början men sen gjort mig starkare och starkare för varje dag! så det tackar jag er för. STORT tack!
nu i slutändan av denna texten, vill jag bara utbringa några mera tack.
tack till killen som tacklade mig i luftduellen, du gjorde mitt år till skit men som jag nu ser på de gjort mig starkare än någonsin! både mentalt och fysiskt, jag menar jag tar ju 90kg i knäböj nu mera(!!)
tack till mina fantastiska kungsbacka vänner jag träffat, ni har gjort mig till en bättre människa! ni får mina dagar att kännas som solsken när de regnar. ni är bäst! en extra eloge till emilia engstrand, hanna min queen, hanna strömbom och annie carlsson, ni är guld värda!
tack till mitt oerhört fina lag, som först och främst tog oss till en femteplats i tabellen iår! men som även gjort mina dagar bättre, varje gång jag varit nere på träningarna har jag ALLTID gått hem med ett gott humör och sett ljuset i dagarna!
tack till min fantastiska tränare, garnold, tre ord för dig. DU ÄR BÄST!
tack till mina vänner i borås och göteborg, filippa, emilia, fanny, amanda och catte, ni står alltid när de blåser trotts en avstånd emellan oss! ni är mina bästa vänner, har alltid varit och kommer alltid va. ni är värda de bästa i världen. jag älskar er!
tack till min sjukgymnast petra, du har varit den största delen i min rehab, du är guld värd!
och ett sista men viktigaste tack,
TACK till min kära familj och släkt, jag älskar er.
jag är om 2 månader helt spelklar och ser oerhört mycket fram emot vad nästa år har att erbjuda, men innan det ska jag njuta av 28 dagar i thailand med emilia!
fotbollen är mitt liv och ett år att få stå på sidan har varit tufft men samtidigt nyttigt! jag drar lärdom utav detta året och tar in allt när jag nu står här i november och nästan har tagit mig ur det! det trodde jag aldrig skulle gå såhär fort när jag låg i sjukhussängen hög på morfin....
men nu är jag här, i slutet och njuter av hur detta året gjort mig till en bättre människa!
jag är starkare än någonsin, och JAG KAN ALLT JAG VILL!!

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Instagram@fannymlund