Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Kom alldeles nyss hem och känner mig lugn för första gången sedan jag vaknade i morse. Vilken jävla dag. Nu mår jag bra, men jag orkar inte att mina känslor ska vara så överdrivet starka hela tiden. Framförallt orkar jag inte att jag har så sjukt lätt att gråta, och att jag gör saker så stora. Det är så onödigt. Jag vet ju att det kommer att lösa sig till slut, det gör det alltid, ändå kan jag inte inse det när jag står där med problemet framför mig.

Jag är orolig. Samma problem återkommer allt oftare och jag vet inte vad det beror på så jag vet inte om det är mitt fel, och jag vet inte heller vad det kommer att kunna leda till och det skrämmer mig så mycket. Jag kan inte heller göra så mycket annat än att bara vänta ut det när det händer. Det fick jag göra idag också. När det väl är över är allt som det ska vara igen, men det tär så fruktansvärt mycket på mig att vänta ut det. Han blir som en helt annan människa och förlorar all sympati och det är en så dålig kombination med min överkänslighet. Sedan kan han bara knäppa tillbaka och då är han lika kärleksfull som alltid och även om jag då främst blir lycklig och trygg så är det en del av mig innerst inne som skriker av frustrationen att inte förstå.

Nu borde jag egentligen sova men jag tänker ta mig lite tid att bara andas ut först, se ett avsnitt av Friends kanske. Vad som helst för att känna mig lite normal igen.

Godnatt.



Likes

Comments

Ja. Rubriken säger egentligen tillräckligt mycket för att jag ska kunna skippa att ens skriva det här inlägget. Jag har alltid älskat att skriva och tycker verkligen att det är så himla synd att jag inte gör det oftare. Jag märker ju att min förmåga att formulera mig blir sämre och sämre ju längre jag låter skrivandet ligga och damma på hyllan. Ibland känns det nästan som att mitt tolvåriga jag var mer språkkunnig än mitt nuvarande jag, och det känns bara patetiskt.

Jag har oräkneligt många gånger försökt att ta tag i det genom att skaffa en blogg att skriva av sig på, men det har aldrig blivit något av det. Troligtvis blir det väl likadant den här gången också, klart jag är medveten om det. Ändå skriver jag det här inlägget med någon slags naiv företeelse att det faktiskt kommer att fungera den här gången. Som alltid. Men vi får se.

Det känns så töntigt att börja med en jävla blogg egentligen. Det är som att man tror att man kommer locka till sig massvis med läsare omedelbart och att man kommer att bli som Kenza på en vecka och att folk kommer att vara intresserade av bilden man så stolt tagit på de två perfekta avokadohalvorna som egentligen ser ut som att den skulle kunna vara tagen från vilken annan sextonåring som helsts blogg. Nej, om det är något världen inte behöver mer av så är det väl bloggar, egentligen. Men den här bloggen kanske inte ska vara till världen, i så fall. Den kanske bara ska vara avsedd för mig själv, som ett sätt för mig att strukturera upp saker och som ett arkiv att se tillbaka på sen (jag älskar sånt) och framförallt, att få skriva.. Men som sagt, vi får se.

Om du som utomstående hittat hit ändå: Varmt välkommen. Jag har ingen aning om vad jag kommer att dela med mig av här, men jag hoppas att du finner någon slags glädje i det.

En bild på en jävla solnedgång, bara för att inte lämna inlägget som en enda lång text.

Likes

Comments