Att skriva är mitt bästa sätt att bearbeta saker på. Jag är ju till och med... ganska bra på det. Jag har fyllt (och då menar jag verkligen fyllt) massa olika dagböcker med alla möjliga texter sen jag var kanske elva, tolv år. Jag började väl skriva med något slags terapeutiskt syfte för att få ut mina känslor om allt, för att sedan när det gått lite tid kunna se tillbaka på mina problem, skratta åt mig själv och vara glad över hur allt löst sig. Nu när jag blivit några år äldre och börjar jämföra texterna med varandra börjar jag inse att jag inte alls kan göra så, för allt blir ju bara värre och värre, mitt liv blir bara mer kaotiskt. Det känns ju lagom vemodigt.

Jag kan ju i alla fall inte påstå att de där dagböckerna ger någon rättvis bild av mitt liv. Läser man dem måste man tro att mitt liv är hemskt, för de enda aspekterna av mitt liv som får utrymme där är ju det jag måste skriva om, det som gör så ont att jag måste bearbeta det. Inte ens allt som gör ont får plats där, det som gör som mest ont orkar jag ju aldrig skriva om för det är svårt att ens tänka på. Då orkar jag inte sätta ord på det heller.

Men jag vill ju inte att allt som händer mig ska försvinna ur mitt minne. Det känns så jävla obehagligt. Att allt som jag är nu bara ska förtvina och att allt som kommer finnas kvar av sextonåriga Fanny när jag är 20, 35, 60, 90 (om jag nu lever så länge) bara ska vara ångesten och ledsamheten. Jag måste skriva mer.

Så nu försöker jag igen. Med en bloggjävel. Det känns ganska patetiskt; om det är något som världen verkligen inte behöver mer av så är det väl sextonåriga tjejer som bloggar. Men, jag vet inte, jag tänker mig väl inte att det här skulle vara tänkt för... världen. Jag fattar väl själv att det egentligen inte är en jävel som bryr sig om hur mitt liv ser ut (det är väl det som särskiljer mig från alla andra sextonåringar). Så jag gör det väl för mig själv, för att fortsätta skriva för att mina minnen inte ska rinna ut ur sanden, för att bearbeta, för att få ord på mina känslor. Sen får väl den, om någon, som fastnar för det jag skriver stanna.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Kom alldeles nyss hem och känner mig lugn för första gången sedan jag vaknade i morse. Vilken jävla dag. Nu mår jag bra, men jag orkar inte att mina känslor ska vara så överdrivet starka hela tiden. Framförallt orkar jag inte att jag har så sjukt lätt att gråta, och att jag gör saker så stora. Det är så onödigt. Jag vet ju att det kommer att lösa sig till slut, det gör det alltid, ändå kan jag inte inse det när jag står där med problemet framför mig.

Jag är orolig. Samma problem återkommer allt oftare och jag vet inte vad det beror på så jag vet inte om det är mitt fel, och jag vet inte heller vad det kommer att kunna leda till och det skrämmer mig så mycket. Jag kan inte heller göra så mycket annat än att bara vänta ut det när det händer. Det fick jag göra idag också. När det väl är över är allt som det ska vara igen, men det tär så fruktansvärt mycket på mig att vänta ut det. Han blir som en helt annan människa och förlorar all sympati och det är en så dålig kombination med min överkänslighet. Sedan kan han bara knäppa tillbaka och då är han lika kärleksfull som alltid och även om jag då främst blir lycklig och trygg så är det en del av mig innerst inne som skriker av frustrationen att inte förstå.

Nu borde jag egentligen sova men jag tänker ta mig lite tid att bara andas ut först, se ett avsnitt av Friends kanske. Vad som helst för att känna mig lite normal igen.

Godnatt.



Likes

Comments