View tracker

Mitt mål med ridningen är att komma någonstans. Att en dag kunna starta LB eller bara LC i hoppning, eller dressyr. För att göra detta måste jag antingen arbeta arslet av mig för att eventuellt hamna i tävlingsgrupp på SRK, eller skaffa egen ponny. Har jag enorm tur kanske jag får tävla någons ponny åt någon, men det förväntar jag mig knappt. Alla tävlar sina egna ponnyer och vill knappt ha medryttare.

Att hamna i tävlingsgrupp på SRK skulle betyda att jag "väljer" en häst/ponny på ridskolan som jag vill utvecklas med för att sedan eventuellt starta en och annan klass med den hästen/ponnyn. För att komma hit måste jag visa att jag är engagerad och vara aktiv medlem i klubben. Delta på varje klubbtävling, stå som funktionär på lokala tävlingar, vara med på varje liten sidoaktivitet. Jag måste även ha ambitioner för att tävla. Jag ska vilja tävla och utvecklas som ryttare och inte bara rida där för att jag får rida min favorithäst en gång i veckan, eller för att jag får hyra hästen jag rider någon vecka över sommaren. Nej, jag ska vara där för att jag vill ta mig någonstans. Jag vill ta mig ut på banorna, även om jag inte har egen häst.  Jag sitter inte och säger att jag är bäst i hela universum men jag jobbar för att få komma vidare och utvecklas som ryttare med "min" häst/ponny som ett ekipage.

Att skaffa egen häst är sedan länge uteslutet. Ändå sitter jag dagligen och kollar på hästnet efter min drömponny. En maxad, relativt ung d-ponny, ganska grov, brun, till ett lämpligt pris. Jag vet innerst inne att även om den ponnyn i mina drömmar kommer upp på marknaden så kommer den aldrig bli min. Mina föräldrar är inte intresserade av att skaffa någon ponny. Om det skulle vara så skulle det vara min mamma och isåfall en islandshäst som hon får rida på när och hur hon vill. Ingen tävlingsponny som kan ta mig långt. I deras ögon så rider jag redan, och det räcker väl? Jag kan ju alltid skriva upp mig på ridskoletävlingarna. Angelina försöker tappert vid min sida övertala dem att skaffa en ponny åt mig. Kommer aldrig att hända, jag vet det men så fort jag tänker på det blir jag så sjukt ledsen. Jag får tävla ponny till den dag jag fyller 20. Det är 6 år från nu. Enligt pappa får jag min ponny när jag fyller 18. Då kan jag ha tappat intresset helt för ponnyridning eller helt enkelt ha vuxit ur ponnyerna. Så praktiskt taget så är min karriär över innan den ens har börjat. Vill någon byta föräldrar? Mina är riktigt billiga!

Bilderna är från i vintras, och fy vad jag och Lady har utvecklats!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

På sitone har jag vart nere och lite illamående. Sistone är senaste veckorna.

Jag har inte kunnat kolla mig i spegeln, och även om jag vet att jag har en helt okej kropp så vill jag inte se den. Jag trivs bara inte. Det låter konstigt, men jag vet inte. Jag vet inte, Absolut inte.

Det känns läskigt, omtumlande och bara helt snurrigt. Någon frågade varför jag var ledsen, och jag visste inte vad jag skulle svara, så jag sa allt. Allt. Det låter konstigt och dramatiskt men det är det enda jag kan komma på som svar som är vettigt. Jag vet inte varför jag är nere. Jag kanske är stressad, eller något, men jag kan inte sätta fingret på vad.

Igår, torsdag, lektionsdag på SRK, jag red Lady. Jag bara var inte glad. Inte för fem öre. Jag kände det som en armhävning med vikt att le. Eller för den saken skratta. Jag kunde bara inte. Jag låste in mig på toan ett tag för att få gråta. Det bara rann tårar. Medan vi red så började jag gråta två gånger, och en just när vi suttit av från hästarna. Det tog aldrig slut.

Just då kunde jag bara krama om Lady och vara glad för det lilla, jag hade ändå en häst som aldrig skulle döma en. Jag känner mig bara så sjukt lyckligt lottad då jag har så sjukt bra vänner som finns där för mig. Jag behvde få prata.

Detta var första gången jag gråtit ut. Jag har inte vågat gråta. Inte vågat gråta. Smaka på orden. Japp, jag låter som en fjolla. Men vet ni vad? Det får jag göra. För jag har aldrig kännt mig så eländig. På riktigt. Jag lät mig själv inse att jag mår dåligt av någonting för första gången. Det var skönt. Tror jag? Jag vet inte.

Men det sjukaste av allt är att jag inte har något att vara ledsen för. Jag bara är det. Jag har det inte jobbigt hemma, jag har det bra i skolan, bra vänner, typ allt man behöver. En hund har jag också. Men jag mår ändå dåligt. Jag fattar inte varför. Det är därför mina svar blir så sjukt dramatiska, även om det inte är så dramatiskt. Jag vet bara inte, helt enkelt. Även om det kan vara svårt att förstå, för det är det för mig också. Jag fattar inte vad som händer. Jag menar, om det bara är för att jag inte trivs i min kropp kan jag hålla med om att det låter sjukt dramatiskt, men jag tror det är något mer. Något som bara ligger och gnager, men jag vet bara inte vad.

Kram


Likes

Comments

View tracker

Klubbtävling. Jaha? Varför? Fanny?

Jag vet ärligt inte. Jag vill inte, har inte tid, vågar inte och får sjuk prestationsångest.

Lady Melodie, ponnyn av mina drömmar ska jag dock rida. Det känns bättre då jag intalar mig själv det. Though så återstår det faktum att jag har en domare som verkligen granskar ekipage efter ekipage tills dess att domaren granskar ett ekipage; Fanny Janzén och Lady Melodie. Shit.

Jag kommer att tävla mot mig själv, och ingen annan. Om jag rider uselt så lär jag av mig själv. Det enda jag kan göra är att hålla tummarna. Även om jag och Lady är mer för dressyr, men själv är jag mer för hoppning, men med tanke på att jag inte hoppat Lady jättemycket så kan väl vem som helst förstå att jag är orolig.

Jag och Lady går 1 år tillbaka, minus 68 dagar. Hon är en ganska outbildad dam, som gör sitt bästa, men med rätt ryttare så gör hon allt hon kan. Får hon gena så gör hon det, så enkelt är det. Man måste veta vad man vill och inte när man rider ponnyn. Gör man inte det så kan man inte förvänta sig att hon ska göra sitt bästa.

Jag har lärt mig mycket utav henne under detta 1 år minus 68 dagar ja har ridit henne. Både om hästar och människor.

Om hästar; hur man vinner ett tjurigt stos tillit. Min ridstil har ändrats jättemycket, vilket jag är stolt över. Jag ser bilder från då till nu och ler. Jag ler för att jag ser min, och ponnyns utveckling. Stolt.

Om människor; Hur idiotiskt omogna vissa människor kan vara när det kommer till hästar. Just sayin'.

Jag bjuder på några bilder från "nu" (några veckor sedan), och sedan i vintras. Det är inte så stor tidsskillnad men alltså, omg. Min sits!?

Två usla mobilbilder, screenade ur filmer.


Likes

Comments