Det känns såklart tråkigt, men med tanke på att bloggen inte uppdateras särskilt ofta var det ett hyfsat lätt beslut att ta ändå. Jag har nämligen bestämt mig för att ta en paus på obestämd tid för att kunna fokusera på min hälsa fullt ut nu ett tag framöver.

Därefter tänker jag planera och lägga fram bloggen på ett professionellare sätt. Just nu är bloggen rätt "hafsig och slafsig" utan varken ordning eller genomtänkta inlägg. Har mest dragit till med nödlösningar till inlägg bara för att få upp något här. Skämskudde. Gör om, gör rätt.

Under pausen ska jag ta tag i och rensa - om inte alla, många - tidigare inlägg så att en slags nystart görs när jag kommer tillbaka. Då ska jag se till att bloggen håller kvalitet genom att uppdatera kontinuerligt med väl bearbetade inlägg och finare bilder. Kvalitet framför kvantitet, inte sant? Designen ska såklart också pillas med tills jag känner mig nöjd.

Älskar ju att blogga, för mig är det ett sätt att få ventilera mig, men som det ser ut nu håller det inte i längden. Därför måste jag se till att inte frestas att posta något förrän jag är tillbaka "på heltid".

Kram, så hörs vi när jag är back on track! ♡

Likes

Comments

Jag inser först nu att i fredags (3/2) firar bloggen ett år! Jag har alltså bloggat till och från i ett år :)

Dessutom har jag rensat lite bland gamla inlägg och tagit bort vissa av olika anledningar för att få åtminstone lite bättre struktur. Egentligen skulle jag vilja ta bort/avpublicera typ alla inlägg och göra en "nystart", men vi får se hur det blir.

Vi hörs, kram ♡

Likes

Comments

Hej igen!

Det blir visst ett inlägg till idag. Jag tror att min mage är överkänslig mot socker eftersom den alltid bråkar när jag äter något med socker i. Det räcker med - som igår - någon maräng eller en smakbit gluten- och laktosfri vit kladdkaka för att magen ska tappa det helt. Jag hade nämligen släktkalas igår med fika och annat skoj, men magen gick BANANAS och jag tvingades hålla mig i mitt rum för att jag mådde så dåligt.

Kan det vara socker som är den stora boven i dramat? Eller åtminstone har ett finger med i spelet... Hm. Något värt att fundera på i alla fall.

Någon med känslig mage som känner igen sig? Att socker får magen att balla ur totalt? Kommentera gärna! Kram ♡

Ungefär så kan magen se ut när den är som mest uppsvälld... Ugh.

Likes

Comments

Gooodmorgon på er! (Läs med grov göteborgsk dialekt haha)

Idag fyller jag faktiskt fjorton år, så bloggen lär nog tyvärr eka tom. Men jag ska försöka kompensera er genom att skriva fler personliga inlägg med reflektioner, åsikter och funderingar. Tänker också försöka få ihop en liten samling bilder från året som gått.

Nej, nu måste jag sluta skriva här och kliva upp ur sängen. Det är vid sådana här tillfällen som jag är glad att jag fyller på en söndag så att jag kan ligga och dra mig ;) Kram på er!

Likes

Comments

Hej på er!

Åh, ja. Jag har stukat min fot, den som är extra känslig på grund av en tidigare skada då jag tänjde ut hälsenan. Denna gång stukade jag foten genom att drutta ner i ett dike haha. När jag gick hem från skolan igår skulle jag bara snabbt vända huvudet bakåt för att se vilka som klev av bussen och trampade då ner i diket. Smidig som ett kassaskåp ;)

Så nu haltar jag helt enkelt runt här hemma och fixar och donar i mitt rum. Det såg ut som ett bombnedslag när jag började, men nu är det fint! Älskar att städa faktiskt - eller ja, organisera alla prylar i alla fall.

Gillar ni också att organisera? Tell me! Kram ♡

Likes

Comments

Rubriken talar för sig själv - bloggen står tom rätt ofta just nu, vilket grundar sig i flera saker, bland annat;

- Skolan och läxor tar upp nästan all tid som blir över efter skoldagarna.

- Familjen prioriterar jag högst såklart.

- Magproblemen blir värre och värre för varje dag som går. Detta tar jag upp mer ingående i ett annat inlägg.

- Panikångest har jag nyligen diagnostiserats med. Jag har knappt berättat någonting om hur jag mår mentalt, men nu får ni skrapa lite på ytan av sanningen. Mer om det kommer.

Ja... ni förstår nog. Det är så många som sitter i ungefär samma båt, och jag tänker därför dela med mig mer här på bloggen av hur mitt liv ser ut, åtminstone i stora drag.

Med det sagt säger jag kram för idag. Jag ska ta hand om mig själv och magen (som inte vill samarbeta) samt plugga lite efter skolan. Puss ♡

Såhär kan himlen utanför vårt hus se ut när den är som finast <3

Likes

Comments

Här är en kort novell från juni 2016 när hela klassen var på gökotta klockan sex en torsdagsmorgon. Brainstormade med meningar som efter lite bearbetning resulterade i detta.


Jag lutar mig bakåt och tar stöd av händerna. Solens strålar tinar mina frusna, krispiga kinder och färgar dem rosenröda. Den tidiga morgonens havsbris river och sliter i mitt långa, gyllene hår och får det att flyga bakom mig. Klippan jag sitter på skjuter ut värme mot mina handflator. I fjärran gal en tupp. Föga förvånande stämmer klangen in i det ljuvliga fågelkvittrets mjuka visa.

En svag smak av salt leker med mina smaklökar och jag slår upp ögonen. Havet breder ut sig framför mig - stort, mörkblått och alldeles stilla. Det skimrar i purpur, indigo, grönt och rosa av solstrålarna. En bit bort, mitt i den gigantiska yta som täcker större delen av Tellus, finns en liten ö. Till synes verkar ön obebodd, men om man vet sanningen vet man också att den inte alls är så öde som den såg ut vid första ögonkastet.

Motvilligt, utan att först kunna slita blicken från det glittrande havet, vänder jag huvudet åt höger. Ett stort fält av vass som vajar i vinden täcker vikens vatten, men lämnar några kvadratmeter där skimret kikar fram. Barrträden bortom fältet växer sig tiotals meter höga. I skogsbrynet tar en liten bod plats. Med röd, flagnande färg och svart tak av rostande tegel står den där så lockande. Jag måste erkänna att jag frestas av att resa mig, smyga dit och upptäcka - ja, vad som nu finns därinne.

Innan jag hinner förverkliga min längtan rycker jag till av ett skrockande. Hastigt dras mitt huvud tillbaka och jag ser ut över havet igen. En liten flock på fyra tärnor flyger tätt på vattenytan, vilken krusas när fåglarna snuddar vid den. Därefter återgår ytan till fullkomligt spegelblank. Än en gång drar min längtan i mig, men den här gången vill jag se mig själv i vattnet.

Nu kan jag inte vänta. Jag måste ner till vattenbrynet. Och det genast. På snabba fötter reser jag mig och bokstavligen flyger mot stranden. Halvvägs hejdar jag mig. Jag vill inte förstöra lugnet med min framfusighet, så jag tar det försiktigt och tassar nästan på tå istället. När jag anlänt till där gräset och klipporna möter sandstranden blickar jag ut över landskapet. Sommaren grönskar överallt runt mig - vackra blommor i regnbågens alla färger, blomstrande träd och buskar fulla med bär. Nu ser jag saker jag inte tidigare lagt märke till. En träfärgad, skruttig, gammal eka ligger och guppar i det grunda vattnet några meter bort. Några gäss vaggar sakta fram på stranden och får ur sig ett pockande ljud.

Då hörs ett brummande som bryter stillheten. Långt bort på havet kör en motorbåt. När den kommer närmare syns det verkligen hur fort den åker - den hoppar och kränger åt alla håll. Vågorna för med sig stora mängder vatten som krockar med stenarna vid vattenbrynet. Vitt skum bildas och liknar sockervadd eller fluffiga moln.

På tal om moln - jag ser upp i skyn och en klarblå, molnfri himmel möter min längtansfulla blick. Jag drar på mungiporna. Det är en helt perfekt junimorgon.

Plötsligt kommer jag på varför jag gick ner till stranden från första början och jag ruskar på huvudet. Återigen rör jag på benen mot vattenytan. Försiktigt lutar jag mig fram och går min egen spegelbild till mötes. De isblå ögonen ser in i varandra och jag fuktar mina blodröda läppar. En idé poppar upp i mitt huvud. Jag vill testa gränserna. Ryktena går, och de har inte dykt upp utan anledning. Någonting måste stämma. Jag vill vara den som upptäcker och drar slutsatser.

Med ens snurrar jag runt och går tillbaka till klippan och vassfältet. Varsamt knyter jag upp min vita gympasko. Sedan lika långsamt den andra. Tillsammans med mina ankellåga strumpor hamnar de på den varma klippan intill, vilken jag satt på någon minut tidigare. Sakta, mycket sakta, sätter jag ner vänsterfoten i den vita sanden. Den smeker fotsulan med sin sammetsliknande form. När jag tar ner min andra fot kittlar det till. En grästuva sticker upp ur sanden och drar sina långa grässtrån mot tårna. Raskt flyttar jag fötterna några steg fram. Vågor från motorbåten som körde här nyss rullar upp på stranden.

Snart står jag med båda fötterna i havet. När jag stått så och betraktat omgivningen i några sekunder lägger jag mig ned i sanden och sträcker ut armar och ben som om jag skulle försöka efterlikna en sjöstjärna. Mitt långa, vågiga hår sprids ut runt mitt huvud likt en krona av spunnet guld. Men allt är inte guld som glimmar.

Efter ett tag känner jag inte bara de små vågorna från båten - tidvattnet kommer. Skvalpandet från havet lugnar ner mina tankar tills det är helt tomt i huvudet. Havet fortsätter att skölja över mig, och trots att mina kläder blir plaskvåta ligger jag kvar. Tiden rinner ut i sanden och vågorna blir allt kraftigare. En kort tid senare når de min hals, och ytterligare någon minut därpå känner jag saltsmaken av havet i min mun. Till slut är havet och jag ett. Jag sluter ögonen och följer med på dess resa.

Ingenting dör eller försvinner. Evighetens hav - det är var jag befinner mig.

Så såg det ut i omgivningen där vi var, hur fint som helst! Kram ♡​

Likes

Comments

Tänke uppdatera er om en ny thriller jag sett, nämligen Jordskott. Just nu finns den första säsongen (det kommer en tvåa i höst) att se på SVT Play fram till den 30 juni om jag minns rätt.

Serien spelades in i Sala, varifrån alla fantastiska miljöer är hämtade.

Såhär står det i beskrivningen till det allra första avsnittet:

"Kriminalkommissarie Eva Thörnblad återvänder till sin hemstad för första gången sedan hennes dotter försvann spårlöst där för sju år sedan. Officiellt är hon där för sin fars begravning, men hon har ett annat motiv. Ytterligare ett barn har försvunnit och Eva tror att förövaren kan vara densamma som tog hennes dotter."

Jordskott är en serie som innehåller mestadels övernaturliga och oförklarliga ting samt en del skräck här och var, så ni som inte är särskilt förtjusta i skräckfilmer kanske ska välja något annat istället :)

Hur som helst tycker jag att skaparen har gjort ett helt fantastiskt jobb med denna mystiska serie som har sina rötter i de svenska skogarna. Det här är verkligen en serie som griper tag i tittaren och inte släpper taget förrän sista scenen - om ens det.

Stooor rekommendation på denna!

Kram på er :)

Likes

Comments