View tracker

Hej!

Nu har det gått 3 år sen jag var inlagd på sjukhus med dropp, sond i näsan, hade min hemskaste, jobbigaste, tuffaste men framförallt mest SMÄRTSAMMA tid i livet. Jag minns det som igår när jag grät av skräck för alla nålar, alla blodkärl som sprack för de var för tunna och svaga men min största skräck var tanken att jag skulle gå upp i vikt och bli "tjock" som jag definierade det. Min rädsla för att gå upp i vikt var obeskrivlig, häxan inom mig var så stark att jag själv inte kunde tänka klart. Läkarna och min familj sa till mig "Fattar du inte att du kommer dö om du fortsätter såhär?" men jag vägrade att lyssna och tro på det de sa istället så gjorde jag ALLT för att bli ännu smalare och gå ner i vikt. Även fast jag innerst inne visste att det jag höll på med var helt sjukt och extremt farligt så fortsatte jag med att lyssna på anorexia häxan som sa till mig att jag aldrig dög, jag lekte bokstavligen med döden.

Anledningen till varför jag blev sjuk i anorexi var nog att jag ofta kände mig väldigt ensam och utanför.

Jag ville ha uppmärksamhet och visa att jag fanns och faktiskt inte mådde så bra som jag hade sagt till alla. Jag var och är även idag expert på att ljuga om min anorexia och hur jag faktiskt verkligen mår.

Plötsligt en dag vaknade jag upp i sjukhussängen och insåg "vad är det jag håller på med?", jag vände blicken mot mamma, pappa och min syster som satt i andra sjukhussängen, kramade om varandra och kollade på let's dance på TV:n. Jag saknade min familj något enormt, jag saknade att skratta och skoja med de och det sista jag ville var att lämna de. Jag visste att jag kunde få uppmärksamhet på andra sätt för de fick mig att inse det. Utan min familj hade jag ALDRIG klarat mig och hade förmodligen inte stått där jag står idag.

Nu 3 år senare står jag här och ler och känner glädje vilket jag aldrig trodde jag skulle kunna göra igen. Jag ler till världen men framförallt ler jag till alla fina och underbara människor jag har runt mig som alltid stöttar mig till 110% ni är helt jävla underbara ska ni veta!!

Självklart så tror många nu att jag är helt "frisk" men det är en lååååååång väg dit fortfarande men jag har iallafall kommit en bra bit på vägen. Varenda eviga dag ska jag kämpa mig igenom trots att det är ett rent jävla helvete rent ut sagt. Ingen kommer att kunna säga att det är lätt utan det kommer vara massa tårar, skrik, panikslag, rädslor och motgångar men jag lovar er jag ska kämpa, jag vet konsekvenserna nu och häxan ska aldrig, aldrig, aldrig få chansen att vinna igen!!

Skillnaden för tre år sen tills idag

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej!Nu sitter jag här på en sten i solen långt ute i skogen. Även fast jag sitter mitt i skogen hör jag bilar tuta och köra fram o tillbaka i stress. Jag tittar ut genom träden o ser skymtar av solens strålar som bländas i mina ögon och jag funderar på varför jag hamnade där jag hamnade. Som sagt jag mår inte bra, inte alls faktiskt och nu kommer jag skriva ett jobbigt inlägg igen men som jag har sagt tidigare, jag orkar inte sätta på den glada masken och låtsas att allting är bra igen för det är inte bra och igårkväll bröt allting ut.. I flera veckor nu har jag bulimi (hetsätit) och jag mår inte bra av det och det vet jag men det går inte att stoppa, det bara kommer. Varje gång jag sätter mig ner och ska äta så tänker jag "okej Fanny NORMAL portion nu, normal" och det börjar bra men efter jag har ätit min portion får jag en ångestattack. Jag känner mig extremt tjock och det är då det är kört. Jag går och ta mer, mer och mer mat tills jag är så mätt att jag mår riktigt illa sen springer jag till toaletten och lutar mig över toalettstolen och maten forsar ut som et vattenfall. När jag är klar känner jag mig nöjd i 5 sekunder sen får jag ångest att jag kräkts och kollar mig i spegeln o ser min tjocka mage och mina fula tänder jag skapat av allt mitt kräkande. Jag skäms när jag skriver om min bulimi och jag vet inte varför. Att berätta om min bulimi är ett stort steg för mig och jag skriver nog om detta för att jag vill ha hjälp. Idag ska jag äntligen åka in till BUP och prata av mig och det ska bli så himla skönt, det var längesen sist jag var där så jag behöver lite tips, råd och framförallt hjälp angående min bulimi. Jag har faktiskt några egna tips som hjälper lite och få mig att vilja bli frisk och det är:

1. Gå ut och gå en lång runda med musik eller podd i lurarna och bara andas och njut av naturen!! Superskönt!!

2. Aktivera dig med något efter du ätit OBS innan du börjat bulimi "hetsäta" t.ex att titta på någon film.

3. Lyssna på musik och lyssna på vad de säger i låttexten och bara njut av tillvaron!

4. Ring en kompis och bara prata om vad som helst !

Ett av mina bästa tips:Kolla på videos om bulimi det kommer få dig att inse att det man håller på med inte är normalt och man får också en motivation till att vilja bli frisk från bulimin. Det finns otroligt många konsekvenser med bulimi ett exempel är dina tänder. När du kräks kommer det upp många sura syror som skadar dina tänder oerhört negativt kolla bilden här nedan:


Normala tänder:

Bulimi tänder:


Här nedan kommer också en video på hur det kan se ut när man har bulimi:

Likes

Comments

View tracker

Hej igen!

Jag önskar jag hade kunnat skriva allting är bra men för attvara helt ärlig så är allt åt helvete inuti mig. Varenda eviga morgon vaknar jag av ångest för bokstavligen talat av ALLT. Det går inte en enda minut utan jag känner ångest nuförtiden. Jag mår ännu sämre än senast jag skrev. När jag ser mig själv mår jag illa, jag jämför mig HELA tiden med andra och jag ser hela tiden fel på mig själv. Varje dag kretsar mina ångestfyllda tankar runt mig och trycker ner mitt självförtroende totalt ”vad ful,äcklig, tjock, dålig, trög du är". Jag får ofta höra att jag är trög och aldrig fatta någonting och får därför den stämpeln på mig. När folk säger saker till mig som att jag är trög och inte förstår någonting i skolan, försöker jag låtsas att jag inte bry mig och skämta bort det men det som ingen förstår är att varje gång någon säger det är det som ett slag i magen. Jag vet att jag kanske inte är den smartaste i världen och att jag har svårt att koncentrera mig men tro mig jag försöker, jag försöker varenda gång att lyssna och svara rätt på varje fråga, det tar bara lite tid ibland. Innan jag hunnit tänka klart och försöka svara på frågan är det lätt att folk börja skratta åt mig och tycka att jag är trög och jag vet att de inte menar de på det sättet för jag skämtar ju bort det jag också, men nu orkar jag inte mer. Jag tänker inte göra narr och skada mig själv längre nu får det vara nog. Ingen vill ha den stämpeln som jag har fått ”den tröga/efterblivna/ Fanny". Jag har aldrig vågat skriva detta förut för jag är rädd för att ingen kommer våga prata med mig mer. Ingen kommer våga skämta med mig längre och att folk kommer börja dra sig undan mig för jag inte är rolig längre men jag hoppas verkligen att det inte bli så. Jag bryr mig så jävla mycket rent ut sagt vad folk tycker och tänker om mig och jag tar åt mig allt negativt som sägs och trycker ner mig själv till botten totalt. Ungefär 90% av min tid mår jag skit rent ut sagt, men det säger jag inte, nej jag spelar den glada pigga Fanny hela tiden och det är jag så himla trött på. Jag vill bara skrika åt allt och alla. Idag så tog jag förmodligen mitt sista dopp i havet tillsammans med min mormor och vi skulle skicka till vår släktgrupp att jag hade badat. När jag sedan få tillbaka telefonen och kollar på mig själv känner jag inte igen mig. Det är inte den trådsmala modell/ideal fina, underbar och fantastiska kroppen som var innan där på bild utan det är ett monster av mig själv. Hela jag är som entjock som en gris, mina vader är som mina lår var för ett år sen och för attinte tala om mina lår de är som en stor fet fettklump och värsta av allt är som vanligt min hängande, stora, fula, äckliga, dinglande mage. Min högsta önska när att sluta bry mig det hade varit så underbart att inte bry sig eller hur?Jag menar tänk att bara gå förbi någon och bara skita totalt om vad den tycker,tänker och säger om en, bara kunna älska sig själv, njuta av livet, skita i alltoch bara ha ett bra självförtroende det är drömmen. Som tur väl är så har jag min allra bästa vän och min bästa killkompis vid min sida som alltid finns där för och stöttar en till 110% utan de två i mitt liv hade jag aldrig klarat mig så otroligt tacksam och glad över att få ha de som mina bästa vänner, ni betyder ALLT för mig.

Jag och min allra finaste bästavän med dig blir man alltid glad och känner ren glädje och lycka.

Likes

Comments

Hej igen!

Nu har jag börjat skolan igen och det känns faktiskt skönt. Jag är en sådan människa som gillar att ha rutiner och därför tyckte jag nog det var skönt att börja igen. Det var också extra roligt att träffa alla kompisar igen, vissa hade jag knappt sett under hela sommarlovet.

Innan anorexian bröt ut var jag en glad och rolig tjej. Men när jag sedan började i årskurs 6 förändrades allt i mitt liv. Anorexia häxan kom sakta in i mitt liv. Allting började med att jag kände mig utanför bland kompisarna och jag blev allt mer osäker på mig själv. Ingen ville vara med mig längre kändes det som, det gick någon månad men inget blev bättre så jag fortsatte att trycka ner mig själv och plötsligt kom det in en röst i huvudet som sa "jag ska hjälpa dig att bli älskad vi kommer bli bra vänner du och jag" och det var vid denna tidpunkten det var kört. Allt gick bara utför jag följde rösten inom mig och jag blev alltmer blyg, osäker, tillbakadragen och jag tryckte ner mig själv till botten. Jag hatade, hatade och hatade mig själv helt enkelt. Den gamla glada och roliga Fanny fanns inte längre kvar.

Tack vare mina kompisar, min familj och min chef Johan Braw som trodde på mig och stöttade mig, står jag här idag starkare än någonsin. Jag är 100 gånger starkare, modigare, mer social än jag någonsin varit tack vare er!


Förut hade jag aldrig vågat prata med någon om min anorexia och speciellt inte vågat skapat en blogg om det. Så detta är ett stort steg för mig.

Några dagar efter jag hade skapat min blogg så hände något positivt. Johan Braw som är chef på Sölvesborgshem hörde av sig till mig och tyckte om min blogg och jag fick förfrågan om jag ville arbeta med honom vilket jag blev oerhört glad och tacksam över. Så idag jobbar jag då och då på Sölvesborgshem vilket jag tycker är riktigt roligt.

Men jag skriver endast i min blogg när jag känner för det, jag bryr mig inte om det är 10 personer eller om det är 100 personer som läser min blogg för anledningen till varför jag skapade min blogg var endast för mig själv. Jag kände att det vore skönt att skriva av sig all ångest, oro, panik, stress, prestationskrav, avundsjuka etc. Min blogg är som terapi för mig själv så alla ni därute som lider utav depressioner, ångest eller någon annan hemsk sjukdom testa skriva av er jag lovar det kommer kännas bättre både för dig själv, dina nära och kära men också för alla andra därute som lider av samma sak som just du. Komihåg du är aldrig ensam, alla har det tufft ibland och glöm absolut inte du är perfekt precis som du är! Bry dig inte vad alla andra tycker och tänker om dig, jag vet det kan vara svårt ibland och även jag har skitsvårt att inte bry mig för det klart jag bryr mig vad folk tycker och tänker om mig men jag ska aldrig ge upp för någon dag ska jag stå på egna ben, ha huvudet högt, se en självsäker kvinna i spegeln och le mot mig själv.

Men som jag skrev tidigare är det en lång och tuff bit kvar. Jag är fortfarande inte helt frisk från anorexian. Varje dag går upp och ner. jag kommer alltid ha tuffa kamper mot anorexia häxan, men tro mig jag kommer kämpa varenda eviga dag för att vinna mot den hemska anorexia häxan och det kommer inte bli lätt men någon dag ska jag klara det det vet jag!


INGEN har den "perfekta" kroppen hur man än gör med sin kropp så är det alltid någon som tycker den inte dugerl. Alltså finns det ingen kropp som är den "perfekta" för alla gillar olika vissa kanske tycker den "perfekta" kroppen ska ha lite former medans andra ser den "perfekta" kroppen som trådsmal. Så var glad för den kroppen du har, lär dig älska din kropp, din kropp ger dig liv, bry dig inte vad andra tycker och tänker om din kropp för det är inte din kropp och ditt utseende som säger vem du är utan det är din personlighet som säger vem du är som person inte ditt utseende glöm aldrig det!

Likes

Comments

Hej igen!

Nu är nästan sommaren över och när jag skrev senast hade jag hela sommarlovet framför mig. Det har varit en underbar och rolig sommar med massa härliga minnen. Det bästa minnet jag har från denna sommaren är nog Emmabodafestivalen som jag var på för några veckor sen. Jag var där med mina bästa vänner och vi dansade, lyssnade på grym musik, träffade massa nya och härliga människor och bara levde livet. Det var min första riktiga festival jag varit på och det var helt över förväntan verkligen ett minne för livet.

Ångesten under sommaren har gått upp och ner hela tiden. Vissa dagar mår jag skitbra och kan äta NÄSTAN vadsomhelst utan att ha alltför mycket ångest, medans de andra flesta dagarna har jag mått skit och bulimi ätit och sedan fått ångest och spytt. Det är såå jäkla svårt att komma ur denna sjukdom man tror det är så lätt ibland men så fort allt känns bra så dras man in i det igen..

Jag har vill inte oroa min familj och mina vänner att jag inte mår bra utan jag vill se de glada, jag vill inte de ska behöva tänka och oroa sig över mig hela tiden utan jag vill bara ge tillbaka all den kärlek och allt det stöd jag fått av dom. Jag vill inte vara deras besvär mera jag vill bara vara normal och glad men ibland är det såå jäkla svårt att spela glad när man mår skit inombords. Så fort jag bli lämnad ensam är det kört jag kollar mig i spegeln och ser hur min kropp har förändrats sen jag var riktigt sjuk. Jag ser mig som tjock, jag ser mina höfter och lår blivit större och bredare och jag mår illa av att se mig själv jag hittar fel på mig själv hela tiden.. Mitt största bekymmer på mig och som jag verkligen hatar är min stora, feta, hängiga och äckliga mage, den står bara rätt ut och hänger som en stor fet fettklump jag hatar, hatar och hatar den. Jag får såå sjukt mycket ångest när jag ser mig själv i spegeln jag har aldrig mått såhär dåligt över att se mig själv som jag gör nu. Jag har förändrats hela min kropp har förändrats. Jag är inte den trådsmala, modellkropps Fanny längre utan jag ser mig själv som den tjocka, finniga och fula Fanny nu. Mina föräldrar och mina vänner säger till mig att jag är fin men jag vägrar att tro det. Ibland vill jag bara födas till en ny människa och börja om på nytt och kunna leva utan en anorexia häxa och en jävla massa ångest kring allt man gör. Varför är jag så fixerad av mitt utseende?, varför har jag så svårt att lita på folk?, varför är jag så osäker på mig själv?, varför gillar mina vänner mig?, varför är jag så avundsjuk på allt och alla?, varför föddes jag? och framförallt varför hatar jag mig själv såå himla mycket?

Likes

Comments

Hej igen!
Nu är det snart midsommar, denna veckan har jag jobbat på fotbollsskolan, träffat massa härliga barn och haft en otroligt rolig vecka så allt har varit på topp helt enkelt! :)

Nu har det gått några dagar sen jag valde att ta väck appen instagram. Det har känts tomt för jag är van vid att gå in på instagram och se vad mina kompisar hitta på. Det som har varit skönt med att plocka väck appen instagram är att jag har sluppit se allt hets om "den perfekta kroppen" och alla dieter,träningar etc. Därför har jag jag valt att avfölja allt som har med dieter, träningar och "den perfekta kroppen" att göra och istället har jag nu valt att bara följa mina vänner. Min hetsätning har blivit mycket bättre, jag har lärt mig att äta i mindre mängder och äta enligt mitt matschema igen. Fast sen är det ju så vissa dagar som är bättre än andra ibland kommer ju "anorexia häxan" fram i bilden och ropar till mig "du kommer bli tjock, ful, äcklig och ingen kommer vilja vara med dig" men jag har lärt mig hantera ångesten bättre genom att göra en lista. I denna listan finns det saker som jag gillar att göra som inte handlar om några fysiska aktiviter. Denna listan ska jag använda mig utav när jag har ångest t.ex efter jag har ätit för att koppla väck ångesten genom att tänka på någonting annat och det funkar faktiskt.
Nu ska jag fixa mig midsommarfin för snart ska vi i familjen gå till våra grannar och äta midsommarlunch sen ska jag vidare till mina kompisar i Karlshamn på lite festligheter där!
Ha en bra midsommar allihopa!
Vi hörs🌞☀️🌸

Likes

Comments

Hej igen!
Som rubriken lyder har det varit mycket stress och hets med allt från plugg till drömkropp. Nu är det äntligen sommarlov som jag har längtat och tänker idag skriva av mig lite hur jag mår idag, stress o hets kring sommaren o allt annat. Jag har både längtat och varit rädd för att sommaren skulle komma.. Nu när det har varit så mycket stress i skolan med plugg och mycket hets om den perfekta "drömkroppen" till sommaren på framförallt instagram. Just nu mår jag inte särskilt bra jag har oerhörd ångest kring all hets o stress över sommaren.. T.ex har jag ångest över hur jag ser ut, allt jag gör och säger och hur jag presterar. Jag trycker helt enkelt ner mig själv totalt. Nu under den senaste tiden har jag haft rent ut sagt jävligt dåligt självförtroende, självkänsla och jag känner mig oerhört känslosam fast det har jag egentligen alltid varit men nu är det ännu värre. Så fort jag ser och hör någon bli sårad eller är ledsen vill jag genast krama och plåstra om personen så han/hon mår bra och bli lycklig igen. Jag vill hjälpa andra att lösa konfliker och att alla runt omkring mig ska må bra. Jag bryr mig såå himla mycket om andra att jag ibland glömmer bort mig själv.. Jag vet hur hemskt det är att vara ensam/sårad/ledsen och må skit rent ut sagt det är fruktansvärt och jag vill att ingen INGEN ska behöva känna sig helt ensam/sårad/bortglömd/ledsen för det är såå himla hemskt att må så man vill bara lägga sig framför tåget ibland. Idag upptäckte jag vad mestadels min ångest kom ifrån och det jag kom fram till var appen instagram.
Instagram är en app där man lägger ut bilder på sitt sociala liv m.m man kan egentligen lägga ut vad man vill allt från inredning,mode till allt det hemska "kroppshetset" som jag kallar det. Appen är jättebra och rolig om man använder den på rätt sätt! På mitt konto följer jag mina kompisar, bloggerskor och andra kändisar men då och då dyker det upp i flödet om modeller, dieter, träningar och tjejer/killar i bar kropp där personen får flera tusentals likes och kommentarer hur fin/snygg/underbar kropp den har och det är just detta som får en att må dåligt. Jag vill också få uppmärksamhet, jag vill få bekräftelse att jag duger, se bra ut och helt enkelt bli accepterad av samhället. Men nu har det gått över styr jag är beroende över mina likes och kommentarer jag vill bara slå rekord och genom att slå rekord följer jag numera modeller som har en så kallad "drömkropp" jag försöker efterlikna dom även fast jag får ångest av att kolla på dom och se hur de bara bli smalare och smalare och bara få mer och mer likes för varje bild så fortsätter jag efterlikna dom. Som jag skrev i mitt förra inlägg om hetsätning så finns det kvar än idag.. Jag "tröstäter" för att jag inte duger, är snygg, har drömkroppen m.m. efter en chipspåse får jag ångest jag behöver inte ens stoppa fingrarna i halsen utan det bara rinner ur mig som ett vattenfall jag har förstört och frät upp min hals och mina tänder men jag kan inte sluta det går bara inte jag klarar inte av att vara lagom mätt för då tänker jag att jag bara tjock.. Jag pratade idag med mina bästa vänner och de sa att dom också mådde dåligt av all "kroppshets" på instagram och vi pratade om det och jag kände mig inte ensam längre. Så idag kom jag fram till ett beslut som kanske är mitt bästa beslut jag tagit jag har valt att ta väck appen Instagram vilket känns oerhört skönt som en stor sten har fallit från mig och jag är så oerhört tacksam för att mina bästa vänner stöttar mig i mitt beslut!
Jag ska skriva ett inlägg snart igen om hur det går med livet och allt igen när det gått några dagar.
Ha det bra så länge!

Likes

Comments

Hej igen!

Det var ett tag sen mycket har hänt men en bit finns kvar.

Jag tänker skriva av mig lite idag om min hetsätning..

Allting har varit bra nu de senaste månaderna och jag har äntligen fått börja spela fotboll och har till och med fått börja spela matcher. Lyckan är total måste jag säga men det finns ett problem och det är min hetsätning. Det började för några veckor sedan när jag hade gått upp i min "normalvikt" och inte hade några restriktioner längre, jag var fri trodde jag. Jag berättade direkt för mina kompisar och lagkamrater att jag äntligen fick börja spela fotboll och att jag inte hade några restriktioner längre. När jag kom till min första träning kände jag mig taggad, glad, nervös och lycka men när träningen började så insåg jag hur mycket jag hade tappat. Jag orkade inte springa så mycket som de andra och jag föll som en vante när jag blev tacklad, jag kände mig helt enkelt sämst. Mina tränare och mamma och pappa sa att det inte var så konstigt att jag inte var lika bra som de andra i och med att jag varit borta ett halvår men jag vägrade att lyssna på de och tryckte istället ner mig själv totalt. I mina ögon var jag sämst i hela världen. När jag också började fulltid i skolan kände jag press och stress över allt jag hade missat men jag pratade med min lärare om all press och stress jag kände från skolarbetet och skolan tog mitt rop på hjälp på allvar och vi bestämde ett möte där de hjälpte mig lägga upp skolan vilket jag är otroligt tacksam över så där är jag lugn nu. Men jag kunde ändå inte släppa skolan helt, för jag vill inte gå om ett år för jag varit sjuk utan jag vill ta studenten samtidigt som mina kompisar och börja om ett helt nytt liv. Iallafall jag känner prestationsångest både från skolan och från fotbollen. Jag hatar mig själv helt ärligt. Enligt mig själv är jag ful, äcklig, trög och sämst på allting. Jag jämför mig alltid med andra t.ex i snygghet, jag trycker alltid ner mig själv och tänker "du kommer aldrig få någon kille, jag menar kolla bara på ditt fula ansikte och din tjocka kropp", jag är alltid avundsjuk på allt och alla och jag orkar inte med mig själv längre jag hatar mig själv. Aldrig någonsin kommer jag duga i mina ögon, jag kommer alltid att hata mig själv och så är det bara. Om jag gör en felpass, fellöpning eller få kritik så trycker jag ner mig själv totalt. "Du borde sluta med fotboll Fanny fattar du inte det?" "Jag fattar inte att du kom in på fotbollsgymnasiet" "Ger upp någon gång du är sämst" så låter mina tankar varje gång på träning jag är aldrig nöjd med mig själv bara i något kort ögonblick om jag få höra av någon spelare/tränare "bra Fanny". Jag har blivit beroende av berömmelse, jag vet det kanske låter knäppt men så är det och jag kan inte hjälpa det. När jag känner att jag inte duger till hetsäter jag som en tröst. Jag kan äta ett helt brödpaket, 2-3 liter Yoggi och en hel påse godis. Det känns så bra när jag äter för jag är alltid vrålhungrig sen efter ett tag blir jag proppmätt men då kommer ångesten igen och jag spyr upp maten och så börja det om igen. Mamma och pappa tyckte till en början att det var jättebra att jag hade börjat äta alltmer mat och även börjat äta godis igen, men de tyckte det var lite konstigt att jag åt så mycket för jag kunde äta en hel 200 g chokladkaka och jag kunde även äta en hel burk bearnaise sås helt själv. För att tillägga så har jag haft fobi mot alla sötsaker och även såser till maten i ett halvår så därför började nog mamma och pappa reagera. Jag berättade för BUP om min hetsätning och prestationsångest. I nästa inlägg tänker jag skriva lite om hur det går men även om sommarångest.

Likes

Comments

Det har varit både upp och nedgångar den senaste tiden. Jag har det fortfarande tufft mot anorexia häxan och har även mycket ångest kvar. Det är fortfarande många konflikter med anorexia häxan, men den är absolut inte lika stark som den har varit förrut. Som jag också har skrivit i tidigare inlägg så är vissa dagar bättre än andra och så är det ju med denna sjukdomen. Vissa dagar går allting bra medans andra dagar går allt åt helvete rent ut sagt. Såhär kan en helvetes dag ser ut:

Ångesten krymper inom mig. Pulsen ökar, svettet rinner, spyreflexerna kommer och paniken rusar inom mig. Mamma håller om mig och jag känner mig lite lugnare. Men ändå försvinner inte ångesten, jag vill bara springa och kräka för att avleda ångesten och paniken. Jag skriker, sparka och gråter som ett barn men inget hjälper, paniken och ångesten är kvar. Både mamma och pappa berättar för mig hur många roliga saker jag missar när jag är sjuk, att jag aldrig kommer bli tjock och de berättar för mig att jag bara kommer få mer ångest om jag kräker.

15 minuter efter jag har ätit är ångesten väldigt stark, paniken skriker inom mig. Både mamma och pappa håller i mig hårt. Det går inte ens att beskriva med ord denna hemska kampen inuti min kropp.

Efter 40 minuter har ångesten minskat men paniken finns kvar, svettet rinner fortfarande från pannan ner på kroppen. Jag tänker på min fina familj som offra allt för jag ska bli frisk och få lycka i livet. Jag vill inte såra de mer, de har redan tagit tillräckligt med stryk från mig. Utan min familj hade jag inte klarat att stå ut, de finns alltid där för en och stötta alltid en i alla lägen. Efter 1 timme är ångesten och paniken nästan helt borta och mamma och pappa sitter fortfarande och håller om mig.

Jag har använt mig av mina tips och det funkar faktiskt för jag må ofta bättre och få något annat att tänka på än bara anorexian. Häromdagen var jag kollade på en fotbollsmatch och då insåg jag hur mycket jag saknade fotbollen, att få springa på planen och göra det bästa jag vet tillsammans med mina fina lagkamrater. Jag vet att jag snart är där igen och jag kämpar varje dag för att komma tillbaka. Jag hade gått upp 2,5 kg när jag var hos läkaren sist och jag har fått börja gå i skolan igen.

För någon dag sen hade vi ett möte med skolan där BUP också var med. Vi pratade b.la. om hur vi skulle lägga upp skolarbetet som jag missat när jag varit sjuk. Skolan var väldigt förstående med sjukdomen och de brydde sig verkligen om mig. De lugnade också ned mig och sa att jag skulle först och främst satsa på att bli helt frisk innan jag började oroa mig för mycket om skolarbetet. Jag är en sådan person som får panik om jag ligger efter i något och få oerhört mycket prestationsångest. Så vi bestämde att min mentor skulle ta hand om allt jag missat och ge ut lite i taget till mig så jag inte fick allt över mig direkt. Detta kändes jätteskönt för mig för då fick jag inte allt över mig och kunde därför fokusera på att bli helt frisk istället.

En annan sak jag är oerhört tacksam över är att jag har fått chansen att lära känna och jobba tillsammans med Johan Braw och med Mikaela på Sölvesborgshem. Jag har fått annat att tänka på när jag jobbat tillsammans med de. Vi har b.la. delat ut flyers till de nya fina lägenheterna i Ljungaviken. Det är väldigt spännande och roligt att både jobba tillsammans med Sölvesborgshem men också roligt att träffa nya människor.


Till anorexia häxan:

Denna lyckan är obeskrivlig:


Här byggs de nya lägenheterna i Ljungaviken:

Likes

Comments

När jag har ångest får jag panik i hela kroppen jag börja skrika, sparka och springa för att avleda den men nu har jag lärt mig hantera ångesten lite bättre. I detta inlägget tänker jag skriva lite tips om hur man kan göra för att avleda ångesten och lära sig leva i nuet.

TIPS ETT.

Lyssna på musik. Att lyssna på musik gör mig lugn och jag kan leva i nuet. Lyssna noga på texten, sjung med, fråga dig själv vad handlar texten om? och andas djupa andetag in och långsamt ut. Jag vet att det kan vara svårt och att man egentligen bara vill springa och kräka, träna etc. Många människor har svårt att koppla av och bara leva och njuta i nuet men det går faktiskt att göra de bara du ger dig själv tid till det. Här kommer en väldigt gripande låt som handlar om tjej som har det oerhört tufft både bland kompisar, sin pappa och anorexian. Denna låten visar att man måste bry sig och vara rädda om varandra.

En annan låt som också är riktigt bra och som är mer positivare är låten "try" som handlar om att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker om en utan att man ska lära sig att älska sig själv. En av mina favoritlåtar.

TIPS TVÅ.

Sysselsätt dig med antingen en bok, målarbok eller någon annan sysselsättning. Jag själv älska att måla även fast jag inte är jättebra på det. Det är så skönt att bara vara fokuserad på något annat än bara ångest. Man blir lugn och jag har lärt mig att leva mer i nuet när jag målar. Denna boken brukar jag måla i och den har både lätta och svåra målarbilder.

Denna boken är grymt bra också. Den innehåller hjälp och tips hur man kan leda bort ångest, stress och den lär dig även hur man ska tänka för att leva i nuet.

Likes

Comments