Header


Det är faktiskt fruktansvärt hur lång tid det tar mellan blogginläggen. Ja, det är inte konstigt att ni blir oroliga? Aeh. Och hey, som lovat har jag tagit tag i kameran min och både börjat fota och filma. Jag minns att ni gillade filmerna jag gjorde, ni får lite mer inblick i hur mitt liv är här borta, det är inte bara en massa text. Så, varför har det dröjt så länge med bloggandet? Som alla andra "skribenter" (inte för att jag är nån) så kan även jag få skrivtorka och speciellt när jag är tom på inspiration eller känslor. Ni vet den klassiska - jag är för glad för att skriva. Eller när man bara är likgiltig och inte har något som man vill få ur sig. Jag är lite sån nu, på något slags mellanstadie. Fortfarande söker jag Guds närvaro, han var ju så närvarande innan men nu är det som han testar mig med sin frånvaro. Dels för jag kanske inte tar de stegen han vill att jag ska ta, jag blir liksom hackad på och jag tappar lite självdisciplin. Så imorse spenderade jag några timmar och skrev ner, både böner och sådant som jag starkt känner att jag ska göra, men som jag inte gjort. Ja jag var ju så förbaskat fylld av the holy spirit 24/7 och jag antar att jag måste tillbaka till att spread the word för att kunna känna detsamma igen. Jag kände mig mer human (det engelska ordet, inte humAn) och hemma med honom nära och självfallet vill jag tillbaka till det. För ja, utan honom är jag tämligen förvirrad. Det viktiga här är att jag står firm in my faith att jag inte ger upp på honom, att jag fortsätter att praise honom även när han inte är lika närvarande. Att jag inte glömmer vad han gjort för mig, för OSS, och att jag fortfarande söker honom. Något här försöker rubba min balans???? Keep on going Fanny, keep on!

Stress, stress, stress. Liksom ni hatar jag också det ordet lika mycket som jag hatar symptomen. Och jag hatar att jag blir så hatisk, då blir jag bara mer stressad. Alltså inte hatisk till min omgivning, utan hatiskt till stressen. Nu har ögat börjat vibrera igen, yay! Skämt å sido, jag vet inte om det är något att hurra för!? Eller??? Jag jobbar på som sjutton och som jag skrivit tidigare säger kroppen ifrån. När ska jag sluta vara en pussy!? Jag kommer inte ha en enda dag ledigt de kommande två veckorna och de senaste fyra veckorna har jag bara haft 2-3 dagar off, totalt. Och så blev jag sjuk förra veckan med magsjuka och bra var väl det för jag sov i två dagar, konstant!
...Fast nu snackar jag som en gammal tant, ni vet när man överhör två äldre damer på bussen och det enda de pratar om är deras sjuka väninnor eller symtomen de själva har. I know I know, jag fattar. Det är skrämmande, man hänger inte med. Tiden går för fort och helt plötsligt är man gammal. Kroppen åldras men sinnet är ungt. Fantastiskt förresten, att sinnet stannar detsamma. Själv hade jag nog valt att stanna upp där och se allt utom alla sjukdomar, man blir väl bara mer sjuk av det? Kanske inte fysiskt men psykiskt. Eller, jo kanske man blir sjukare fysiskt också då man väljer att lägga mycket fokus på det, att tänka på det, uppmärksamma det. Fast å andra sidan måste man ju också prata om det som är jobbigt. Hmmm... Back on track! Det är varmare här i Melbourne, mycket varmare. De senaste dagarna har temperaturen legat runt 30 grader och vi har kunnat gå på mysiga matmarknader och hängt vid stranden. Och nu har Melbourne Festival börjat som är uppstyrt av The Arts Centre så jag har massor att göra - kul! Är taggad inför häftiga exhibitions och föreställningar! Jag saknar att vara kulturell, gå på museum, teater, läsa poesi. Så jag köpte en bok! En bok av Rupi Kaur, full av poesi, "milk and honey", så fin och ärlig. Ja, verkligen ärlig, oskyldig, simpel. Och förra veckan kom Amanda och Vanessa hit, ååååhh jag njöt! Det var som en liten minisemester. Upp med tuppen för brunch och sightseeing. BÄSTA hänget, det gav mig så så mycket energi. Flabbade halvt ihjäl mig många gånger men hade även bra djupa konversationer som jag uppskattar så mycket. Ni vet ju det, ja det beskriver nog mig väldigt bra. Glad men djup, haha. Mycket tankar, men kissar rätt som det är ner mig av skratt.
Köpte även en annan bok - "How your soul?", av Judah Smith. Ja ni hör ju själva. Handlar mycket om insidan och själen, aahhh SÅ intressant!!! .......Jag tappar lite fokus här. Sitter på ett café och kan inte riktigt komma in i skrivandet, även om jag vill. Så nu känns det mest som jag babblar på och jag skulle skriva något förut, jag har det liksom på tungan, men det vill inte trilla ner till fingerspetsarna. Jag kommer inte ihåg helt enkelt! Men men, jag har haft en fantastiskt vecka so far, ska försöka vara mer i nuet för stressar inför jobbet. SVINBRA möte i Hillsong i Söndags som vanligt och på måndag ska jag till frisören. Jag får se det som en treat, för att jag jobbat så hårt. iiihh! Vad mer? Har firat Georgia, som fyllde 22. Har strosat omkring i Fitzroy, kikat på Chapel st och varit på ytterligare ett firande för Julia, 25! Ja, det känns som att alla fyller år nu!? Vi har nog firat någon varje helg, nästan. Äh, bara kul! Jag ääälskar födelsedagar! Och snart är det halloween som jag alltid varit helt crazy about! YAY

Snackade med Mack häromdagen, som vanligt, och äntligen öppnade han upp sig. Som jag väntat! Såååååå han kanske ska ta en semester off uni och komma hit till sommaren (vintern för er där hemma) !!!!!!!! Eller så drar vi någonstans tillsammans. Det klassiska run away together hahah, cheesy men behövligt. Åh. Jaja, jag babblar bara på om allt och inget och borde förbereda mig för att kila iväg till jobbet. Ville bara försäkra er om att jag fortfarande lever, haha. Allt här borta är finfint, även om jag kan känna mig lite stuck ibland. Hoppas ni har det fint där hemma, cheers xxx

Oh, btw! Håll utkik för kommande filmer! Jag har mycket material att klippa ihop, så kanske tar sin lilla tid, men snart så! Spännande!!!!



Fyra bilder från Fitzroy.
Kaffe på Industry Beans och en drink uppe på Naked in the sky. Fantastisk dag!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Wow, hej! Long time no see, som vanligt, och jag har insett att jag måste ta tag i min kamera igen och börja fota. Dels för att det motiverar mig till att blogga men jag vill även kunna ha fina bilder att kolla tillbaka på. Minnas tiden här! Tack för foton!!!! Jag älskar foton, men det kanske är ganska obvious??? Och nu är det ganska tomt på foton...dessutom har jag tappat ett memory stick med massa foton på, aahhhh?!?!
I alla fall - Ebba har anlänt till Aus och bor för tillfället hos mig och TJ. Jag jobbar på som vanligt och äntligen kommer värmen! Ja, förra lördagen var det hela 30 grader och dagarna innan låg temperaturen runt 23-25. Nu är det lite kyligare igen, men idag är det 20 och sol och varmare kommer det bli! Yayyyy. Vilket självklart får mig att vilja stanna. Vem vill ha en dubbelvinter?! Inte jag. Självfallet saknar jag er där hemma, och att komma hem skulle vara för er skull. Men för en gångs skull ska jag välja mig och stanna, för min skull.
Sååå...vilka funderingar har jag idag? Hm. Jag är ganska tom, lycklig, men tom på tankar. Och tom på känslor. Jag gillade ju att vara blödig, och jag vill känna igen! Även i det spirituella är jag lite tom??? Okej okej, jag storbölade i söndags i Hillsong igen, just för jag alltid blir så överväldigad av all kärlek. Jag försöker dock alltid jobba med mig själv och min spirituella growth resterande dagar och jag brukar vara fylld av känslor och ande men nah...Tomt. *EKOOOO...eko...eko*. Jag dömer det inte alls på något sätt, bara konstaterar. Och jag mår inte dåligt av det, det känns bara som om något fattas. Så jag fortsätter att "dig into the bible" varje morgon, viktigaste är ju självklart att fortsätta även om det går lite trögt! Jag ber för mer spiritual wisdom och spiritual growth. Btw - varför är inte Ephesians mer hypeat!? Fantastiskt kapitel ju?! Efesierbrevet heter det på svenska va???? SÅ mycket kärlek! Så imorse när jag blev upplyst skrev jag ner hur viktigt det är att vara tålmodig i relationer. Det är okej att göra misstag, men det är så himla lätt att man förväntar sig att sin partner, vän eller familjemedlem ska vara perfekt, tillfredsställa alla ens behov och ge mängder med bekräftelse. Först och främst är bekräftelse ett otroligt brett begrepp och kan ses olika beroende på hur och vem man är. Alla har vi olika sätt att ge och motta bekräftelse. Vissa föredrar exempelvis komplimanger och fysisk närhet medan andra föredrar goda gärningar och presenter. Visst är det alltför lätt att utgå från sig själv här?
I Ephesians 4:2 står det; "Always be humble and gentle. Be patient with each other, making allowance for each others faults because of your love...". Min kärlek ska alltså vara större än misstagen du kan råka göra, vilket är ganska självklart. Det är viktigt att hitta förståelse för varandra och inte alltid utgå från sig själv. Så, detta var vad jag skrev ner i morse: "Be patient and kind cuz love is". Alla gör fel ibland och därför är det superviktigt att kunna ha en öppen konversation, och att kunna förlåta varandra. Det krävs väldigt mycket förlåtelse i en livslång relation, men det får oss i slutändan att finna varandra och komma varandra närmare. Vilket jag tycker är fint. Ja, ibland behöver man ge upp sin stolthet och tillåta andra att göra fel för att finna förståelse för varandra. Btw, sedan när blev jag en relationsexpert? Nah. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag sysslar med just nu, haha. Jag försöker nog bara clear my own mind!?

Eyyyy, en sak som är extremt påtagligt just nu är att jag inte klarar av att prata om framtiden. Jo, självklart kort planering om sådant som är viktigt men att sitta ner och endast prata om vad som komma skall får mig att koka. Jag älskar att njuta av nuet och att helt enkelt bara vara "här och nu". Att prata om vad som sker i helgen, ikväll eller nästa vecka, som inte alls är särskilt viktigt, förstör hela mitt moment. Så nu ska jag göra just det, prata om något som inte sker nu utan som redan skett! Haha. För även om jag gillar att njuta av nuet kan det vara härligt att skriva om det som varit eller kunna skriva om vad som komma skall, det är en helt annan grej! Så... What have we been up to? I helgen kom Pieter hit. Jag jobbade visserligen lördag men hade lite time off så jag kunde kolla på AFL Grand Final på TJs bar där hon jobbar! Hela staden var vid liiiiv, jag älskade det. Ni vet känslan när det är en stor konsert i stan, som när Håkan Hellström spelar? Ja, sådan stämning var det. Alla är glada, det är varmt och för en gångs skull känns det inte som vi alla är främlingar, vi har något gemensamt. Och hela Melbourne skrek av lycka när "vårt" team vann - GO TIGERS!!!! Den kvällen gick vi ut och firade deras vinst! I söndags vaknade vi ganska sent då vi varit uppe så länge natten innan, usch jag hatar när dygnet vänds. Helst vill jag lägga mig tidigt och vakna tidigt, men vi hade en kul kväll så äh!!! Jag gick på både 4.30 och 6.30 servicen i Hillsong då Chad Veach kom hit från USA och preachade!!! Och det var förbaskat bra!!! Därefter härligt häng vid Federation Square och sedan drog vi oss hemåt. Pieter åkte tidigt igår, måndag, och efter caféhäng med Ebba drog jag till jobbet. Och jobba ska jag som vanligt göra hela veckan, såklart. Så mycket härligare nu när det är varmt ute och vi kan spendera mer tid utomhus med barnen. Bara en picknick gör hela dagen så mycket bättre! Snart kan vi börja hänga vid stranden igen, wow! Jag kan faktiskt inte fatta att det här är min 10e månad här, snart har jag varit här mitt år. Det kryper i mig när jag tänker på det, så jag väljer nog att inte tänka på det. Jag blir alldeles för sentimental! Och med det sagt måste jag knyta ihop säcken och slänga i mig lite frukost. Jag och Ebba ska kila ut på en liten prommis och hon ska söka jobb! Keep your fingers crossed!!!! Byeeeee x

Tre mobilbilder, sorry peeps x

Likes

Comments

Nyvakna i ett tält, vi har aldrig varit lyckligare. Simpla, naturliga, spontana bilder som riktigt skriker ut känslor. Inget komplext, bara vi i ett tält i en nationalpark i Canada, jättekära. Ja, allt är bra mellan oss nu! Jag frågade tillslut rakt ut varför han inte hört av sig och han svarade att han har haft så otroligt många bollar i luften på samma gång. Han vill inte att jag ska släppa taget om oss, för han vill inte det, och inte jag heller. Nu är han hur fin som helst och tar sig mycket tid att ringa. Jag sa att det var viktigt för mig och han sa att han tycker om att höra vad som försiggår i mitt huvud, haha. Vilka tankar som yrar omkring där. Vi lär känna varandra bättre och bättre för varje dag som går men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Det är inte lätt att ha hela jordklotet mellan oss, men jag tror på oss! Jag vet att vi kan!

Mycket framtidstankar för övrigt! När ska jag hem? Om inte till jul, till sommaren? Vad vill jag göra tills dess? Resa NZ, WA, hänga lite mer i Byron och kanske åka till Canada igen. Eller vill jag göra YWAM? Aeee, jag har inte den blekaste! Måste även åka ur landet för att kunna få ett visum för ett halvår så hmmm... Svårt. Vi får se helt enkelt! Nu måste jag kila, blev inget långt inlägg det här. Ville bara uppdatera er lite snabbt om hur läget ligger till. På söndag kommer Ebba hit förresten! Och snart får vi gäster från Sydney, Amanda och Vanessa! Kul! I vilket fall, tjingeling. Jag måste dra mig. Jobbet kallar! Och nu kollar jag på bilderna igen och blir helt överrumplad av kärlek. Jag är verkligen kär! Så kär så jag börjat skriva poesi.....haha. Kanske något dyker upp här? Aeh vi får se!


Likes

Comments

Matilda i Whitsundays... (when you see it...hahaha)

...med grabbarna vi träffade (+ Eric från min hemstad!! Gjorde ju whitsundays med honom och Fredrik)


HEJ bloggis! Vilken helg va!? Vilken vecka!? Jag är blödig som aldrig förr och jag älskar det. Hur kunde Macks morfar veta??? Show your sides to God eller något sånt var det han sa. Jag har gråtit minst en gång varje dag de senaste två veckorna och inte bara för jag varit ledsen, utan även av glädje, av att jag blivit rörd eller kollat på något på tv, haha. Ja nu bölar jag åt allt jag ser på tv. Dessutom är min medkänsla extremt stark för tillfället. Jag känner vad andra känner och fäller genast en tår eller två. Det är härligt, härligt att kunna känna igen! Om ni sett vampire diaries kanske vet vad jag menar när jag säger att jag "turned my humanity off" för ett tag, men nu är jag back on track! Och i söndags hulkade jag riktigt under worship. Så fort första låten spelades öppnades hela mitt hjärta och jag såg varken lovsångsteamet eller människorna runt omkring längre. Jag sköljdes över av tacksamhet och kärlek. Hur fantastiskt allt är! Det är som att jag nu uttrycker allt jag tryckt undan de senaste tre åren!? Jag har motverkat gråt så länge så nu är jag som ett levande vattenfall, haha! Och jag vill prata om det, prata om allt som är inom mig, det vill UT!
Jag har hittat riktiga vänner här, ja det har jag nog nämnt tidigare. Vänner som är bra för mig! Vänner jag kan vara sårbar med, som jag växer och utvecklas med men även kan ha kul med. Det är äkta, rent och fint. Aaaahhhh jag gillar dom så mycket, så jag spricker!!!!!!! Tänk hur många fantastiska människor jag träffat på min resa, jag är så sååå glad! Och nyss läste jag igenom gamla inlägg. Det skrämmer mig hur minnena redan börjar suddas ut. Jag är besviken på att jag inte skrev varje dag, men datorn var ju trasig. Och att skriva i en dagbok funkar inte längre för mig, jag skriver alldeles alldeles för mycket. Jag får kramp i handen!? Jag blir blödig även när jag kollar tillbaka på alla bilder och läser om vad vi gjort och vilka jag mött. Blir fruktansvärt sentimental vilket enligt mig är den värsta känslan i hela världen, efter svek såklart. Jag vill uppleva allt igen!!! Och tanken på att åka hem över jul skrämmer mig. Jag kanske stannar ett tag till? Vi får se. Jag ska ta mig en funderare. Ja, det måste jag. JAG KAN INTE BESKRIVA hur glad jag är att jag gjorde denna resa. Min och Matildas tid i vanen var fantastisk, jag har inte ett enda dåligt minne av resan vi gjorde tillsammans. Alla roadtrips med hög musik, när vi befann oss i någon sorts trans av kreativitet och målade vid main beach i Noosa, eller bara letade parkering vid nationalparken. Eller känslan när vi bokat allt längs kusten - eufori!!!! Hela resan skriker eufori! Jag älskar hur nära vi levde naturen, förlitade oss på den, levde av den. Jag saknar känslan jag konstant hade, allt var problemfritt! Vi skrattade åt våra motgångar, exempelvis när vi broke down med bilen eller fastnade i cyclone Debbie. Eller åt att vi missade flygplanet första dagen. Everything makes sense i slutändan för om inte allt detta hade skett hade vi aldrig fått de vänner vi har idag. Vi hade inte upplevt samma saker och resan hade sett helt annorlunda ut. Wow, bara tanken får mig att sväva bort. Som när man kollar upp på stjärnhimlen och förlorar sig själv i tankar om hur små vi är i jämförelse med resten av rymden och om det faktiskt finns liv där ute. Och mitt i allt prat om att sväva iväg så inser jag att jag svävat iväg helt och hållet i detta inlägg. Haha!
Helgen var det ja! Firade min födelsedag! Började hemma hos mig med mojitobar och snacks för att sedan dra oss vidare till The Bridge Hotel i Richmond för middag och fler drinkar. Jag drack inte mycket dock, jag håller mig helst nykter men avnjöt en god öl och ett glas rött! Fråga mig inte vilket för Tom var så snäll om beställde det till mig. Efter lite lekar och bra samtal drog några hem och resten av oss åkte till Temperance hotel för ännu fler drinkar och bra musik! Jag cravear tomater igen så jag beställde ett glas tomatjuice (så gott!) och dansade tills stället stängde. Därefter promenerade jag och Pieter hem tillsammans med Marcus och Annika och resterande stannade för att sedan gå till en annan klubb. Klockan var 05 när jag somnade och jag sov ut till 13 dagen därpå. Kände mig tämligen bakis trots att jag inte alls varit berusad, nej inte ens tipsy. Antar att jag inte är van vid att somna så sent helt enkelt, men det var absolut värt det! Åh vad kul jag hade!!!! Söndagen startades med brunch på Pillar of salt ett café bara ett stenkast från där vi bor. Åt något gott turkiskt och sedan promenerade vi tillbaka i solen för att fixa oss inför Hillsong, jag och Pieter. Egentligen hade vi mer planer den dagen men det sket sig då vi sov så länge, haha. Hade en superbra dag ändå och som jag skrev ovan var Hillsong fantastiskt. Därefter after party och sedan hem! Simple as that. Och nu är det ny vecka och I'm back to work work work work work. Men nah, det är ingen vanlig vecka - jag är tillbaka i Mount Buller med familjen!!! SÅ KUL! Och jag älskar att vara här med dom. Det känns bra att vara tillbaka hos dom, jag har kul och det får mig på andra tankar! Dessutom är Gigi och Ollie underbara! Men det vet ni ju. Nu måste jag kila, det är tidiga mornar med kids och jag behöver sömn! Nattis, good talking to ya

Btw. Följ min tumblr om ni vill, den är fin:
fannyhilding.tumblr.com

Likes

Comments

Måndag och jag sitter i vardagsrummet, mitt vardagsrum (!!!!), och sippar på en kopp grönsaksbuljong. Äckligt tänker väl ni, men det är fantastiskt gott med perfekt sälta. Yum! Ångest idag, hm. Konstigt! Dels kanske för jag fortfarande sitter och tänker (så det riktigt knakar) på varför han inte hör av sig? Vi skulle ringa nu på morgonen men inte ens det blev av. Så, på Eddys födelsedagsfirande, som för övrigt var skitkul och givande, ja..givande, frågade jag mina vänner hur jag ska hitta glädje i mig själv och Gud i stället för i en annan person. Det skadar mig, att finna glädje i honom endast. M alltså. Som jag sa behöver jag finna en balans! Och i morse kollade jag på ett klipp där Christine Caine (en av mina favoriter!!!) pratade om att ha uthållighet och om att keep going även om saker tynger oss. Vi tränar den muskel vi behöver för nästa level, för att kunna level up. Jag bölade som en baby genom hela klippet som var 30 minuter långt. Hon är SÅ bra och sa precis det jag behövde höra. Och likaså gjorde Jed på Eddys party. Jag behöver bara sträcka upp min arm och låta Gud dra mig upp, han möter mig där jag är. Och jag överger allt som är jobbigt till honom att ta hand om, jag ska fortsätta run my race för att bli mer som honom! Finna min glädje och styrka i honom. Det är inte lätt, jag kommer fortfarande på mig själv att kolla när M senast var aktiv på sociala medier och i samma stund undra varför han antingen inte öppnat mitt meddelande eller inte svarat på det han sett. Har han ångrat sig? Men allt han sa då? "Var inte ledsen, vi kommer höras varje dag, ringa varje dag". Kanske sa han det för det var det jag behövde höra i stunden, kanske var det bara tomma ord? Aeh, jag ska sluta älta!!! Självfallet tror jag på varenda ord han sa - han har nog en bra anledning till varför han inte hör av sig nu! Och jag kan använda denna tid till något annat!
Och i samma sekund som jag skriver detta säger han att jag kan ringa om en halvtimme och klumpen i magen försvinner kvickt! Bra tänker ni, DET ÄR LÅNGT I FRÅN BRA?!?!? Han ska inte få mig att känna lättnad, jag ska få mig att känna lättnad. Jag går runt och väntar på honom när jag kan göra något bättre med min tid, som jag skrev i inlägget innan - jag bor i Melbourne och jag ska ha kul, njuta av det! Jag blir beroende av honom, och när han uppmärksammar mig befinner jag mig på cloud nine. Så, jag ska CHILLA!
Jag pratade med hans morfar om mina sidor, känslor. Det är bra att jag gråter nu, jag gjorde inte det innan! Och jag har det förbaskat bra när jag är glad! Jag ska bara droppa det där skalet och låta mig själv vara vulnerable. Och vulnerable inför Gud och mina vänner här med. Jag är bara människa - inte sant!? Som du. Som er! Och jag behöver prata om saker också, som jag annars gärna håller för mig själv. Men the enemy försöker att trycka ner mig och han vill helst att jag slutar köra mitt race med Gud. Men, I let the devil know not today! Jag är så glad för mina vänner jag fått här, allt makes sense nu. Varför jag så himla gärna ville flytta till Melbourne, jag kände redan i Cairns att det var my calling! Jag har vänner här som säger att dom älskar mig och jag älskar dom tillbaka. Och vi kan prata öppet om tro, vi kan diskutera sådant vi undrar över och utvecklas tillsammans! Det känns som jag har känt dom forever. Guess Ive found my soulmates, haha. We fix our eyes on the same thing, Jesus, and that brings us together. Och för en gångs skull kan jag prata utan att känna mig dömd. Tack!

Eddys party då!? Hur var det?! Hade först en fantastiskt dag i Fitzroy med Annika, Marcus (JA VI ÅTERFÖRENADES EFTER 4 MÅNADER I FRÅN VARANDRA!!!!) och TJ. Det var Vegan Day så vi avnjöt goda samples och god vegansk mat runtomkring. Jag skämde bort mig själv lite och jag var sååå glad! Efter vår catch up tog vi en uber hem och jag fixade mig inför kvällens bravader. Hade köpt en snygg tröja och skrivit ett kort till Eddy. En tröja jag själv vill ha för övrigt, ah vad avis jag är att han har den nu. Men också glad såklart, det var ju jag som köpte den, haha! Kom dit och öppnade min första öl och träffade både vänner och nya människor och kvällen rullade på. Intressanta konversationer om tro som vanligt, om kärlek, om livet, och om allmänna saker som bara är kul att prata om! Jag fullkomligt älskar att träffa nya människor och extra kul är det när det är riktiga "Melbourners", jag känner som en del av Melbourne och inte som är turist på Working Holiday Visa som bara är här och hälsar på ett tag. Jag känner som en del av ett community, som om även jag är uppväxt här. Hade en kul kväll helt enkelt och ville att ni skulle veta!

Sedan ville jag dela med mig av Lang Leavs fina poesi! Skrollar gärna genom tumblr och förlorar mig själv i den:

Likes

Comments

Från Algonquin Park - Kearney Lake.
Vilket fantastiskt dygn! Och jag är 22!

Likes

Comments


Sååå, long time no see. Var har jag varit? Tro det eller ej men jag har sett snö! Ja, det snöar faktiskt i Australien också! Jag avnjöt en fantastisk vecka tre timmar utanför Melbourne, åkte skidor, andades in frisk luft och såg vacker natur. Åkte upp med familjen jag jobbar för till Mount Buller vilket var väldigt kul att se - nu har jag sett en del av Australien som jag aldrig trodde att jag skulle få se innan! Visst är det lite ballt att jag åkt skidor i landet down under, där ingen trodde att det skulle snöa. Men ha! Det gör det faktiskt och jag hade skitkul! Och så fort jag stod på skidorna kom allt tillbaka till mig. Det är väl som att cykla antar jag, när du kan så kan du och det "försvinner" aldrig.

Vad mer har skett? Vi fick lägenheten!!!! Ae, ord kan inte ens beskriva hur blessed jag är!?!? Lyxlägga i Melbourne, vad mer kan jag önska? Att han var här, såklart. Men det går inte så jag får vara tacksam för vad jag har här. Gud ger en verkligen det bästa. Hur sjukt!? Jag bor 5-10 minuters promenad ifrån familjen jag jobbar för och supernära chapel street som både har restauranger och bra shopping. Tågstationen ligger 1 minut promenad bort och bara ett eller två stopp ifrån ligger Hillsong!? Caféet jag jobbar/jobbat på ligger även det bara 5 minuter bort med tram. Jo, jag vet inte riktigt om jag ska fortsätta jobba där eller inte. Jag klarar mig på den lönen jag får och jag vill ha lite ledig tid, annars jobbar jag 7 dagar i veckan och det krockar med annat. Jag blir stressad, ja ni vet ju att mitt öga börjar vibrera när jag är stressad, haha. Och det gjorde det så.. hmm.. ska ta mig en liten funderare! Jag behöver inte bestämma mig än för jag är inte schemalagd och bara det får mig att pusta ut så kanske det är ett tecken, att jag inte ska fortsätta jobba där alltså. Jag vill ha tid att kunna utforska Melbourne och andra ställen utanför. Kunna ta en roadtrip någon helg utanför och se mer om jag vill, och det vill jag. Jag vill kunna sova ut om jag känner för det och inte behöva ta en kaffe i farten. Kunna borsta tänderna i lugn och ro eller yoga kl 05 på morgonen om jag behöver.
Jag vet att jag sa att jag ville stadga mig och finna rutiner, men jag vet inte vad jag fick det ifrån?! Jag är minst sagt en människa med rutiner. Kanske var det självdisciplin jag ville ha? Och det har jag fått. Visst älskar jag tidiga mornar och träningsrutiner men helst av allt vill jag vara fri, det vill väl alla? Därför är resa det bästa jag vet, för jag får göra vad jag vill och jag får se nya platser och ja, jag får vara fri helt enkelt. Jag behöver inte planera, jag vaknar varje morgon och lever i nuet, ser vad dagen har att erbjuda. Därför älskade jag resan upp längs kusten för vi planerade aldrig, vi bara levde helt och fullt i nuet. Och jag vill att mina helger ska kunna vara så! Jag måste få känna mig fri någon gång. Jag är i Melbourne för sjutton, och jag är 22 år! Jag har ingenting som hindrar mig. Inga barn, inget fast jobb och ingen utbildning. Deprimerande tänker väl några, men inte jag. Jag är fri och jag ska ta vara på det, njuta av tiden jag har. För tiden är dyrbar! Jag är ung!!!! Och jag ska ha de bästa åren i mitt liv nu. Min tid i Melbourne ska vara den bästa tiden på länge! So long F.O.G - jag ska vara friiiiii som en fågel. Nu är det tid att följa hjärtat och tänka mindre. Vad väntar jag på?

Likes

Comments


I'M BACK! Och egentligen har jag inte alls lust att blogga men äh! Here we go! Jag är inte bara tillbaka på bloggen jag är även tillbaka i Melbourne. Blandade känslor. Eller, helst hade jag inte velat åka tillbaka hit. Helst hade jag velat stanna hos Mack, i Kanada. Men samtidigt vill jag vara här, i Hillsong, med mina vänner och "serva" mer där! Ahhhh vad förvirrande det är va? När man inte vet och känslorna är överallt!? Kolla vad fin han är! Och jag saknar honom så jag spricker, redan. Jag hade det helt underbart i Muskoka med honom och hans familj, som jag för övrigt klickade förbaskat bra med! Hans syskon blev som mina syskon och hans föräldrar som mina extraföräldrar. Jag har fått mig en andra familj! Och allt vi gjorde ihop sen?! Åkte ut med båten, spelade spel, strosade runt i byn, åt ute.... You name it! Allt möjligt! Varje morgon efter jag vaknat satt jag i timmar och pratade med hans pappa om djupa samtalsämnen. Antingen om tro, vetenskap eller livet. Umgicks med Macks mamma när han var på jobbet eller spelade basket med hans bror. Läste en bok på bryggan eller pysslade i fotoalbumet jag gav honom på hans födelsedag. Hans syster, mamma och jag åkte en dag till farmers market i byn intill, åt lunch i Bracebridge och kollade i småbutiker. Vi hade en familjemiddag och firade både min, Macks, Carsons och Keegans födelsedagar och bjöd in Macks farföräldrar och morbror! Vi har paddlar kajak, gått till kyrkan, gått ut för frukost...Listan är lång, jag har njutit varje dag, främst av att bara kunna vara under samma tak som honom. Mack alltså! Och att kunna krama och pussa på honom när jag vill. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, att bara sitta bredvid varandra i soffan och hålla om varandra slår allt! Och när han var på jobbet kunde jag slappna av i vetskapen om att han max var en timme bort och inte mer.
Dagen innan min födelsedag packade vi bilen och körde in i en nationalpark bara ett stenkast bort från deras cottage - Algonquin Park. Vi hittade en perfekt campingplats intill sjön där vi spenderade kvällen och natten. Tände en bonfire och satt och pratade hela kvällen. Sippade på rödvin och förundrades av hur stjärnklar himlen var. Så, vi promenerade bort mot stranden för att se klarare och åh!!!!!! Himlen var vitprickig och tvärsöver kunde vi se vintergatan! Inte nog med det föll det stjärnfall stup i kvarten!? Och strax innan tolv skyndade vi oss tillbaka till tältet för att poppa en flaska bubbel! Dessutom kunde vi se the harvest moon vilket innebär lycka i ett helt år om den uppstår på din födelsedag!!!!!
Jag är kär, inte bara i Mack utan även i Kanada och allt vad det erbjöd. Jag kollade knappt på min telefon under hela 2,5 veckor vilket både var häpnadsväckande men också väldigt skönt. Jag gjorde liksom inget aktivt val att inte kolla på den utan det var bättre saker som skedde runtomkring. Då vet man att man har det bra, och jag tog ingenting för givet! Jag är för evigt tacksam för allt hans familj gav mig och jag önskar jag kunde ge dem allt jag äger och har. TACK TACK TACK!!!
Vad mer? Fler bonfires, spelat biljard, badat i hans badtunna, badat i sjön, wakesurfat, fiskat, badat bubbelbad, och dagen innan jag åkte fick jag en stor tjocktröja från Muskoka Bear wear som ingick i min födelsedagspresent! Jag älskar den!!!!!!!! Därefter körde vi till Toronto till Macks farföräldrar där vi skulle spendera natten eftersom de bor nära flygplatsen. Även vi hade intressanta samtalsämnen, hans morfar har varit pastor hela sitt liv så vi hade inspirerande konversationer om tro. Min sista kväll gick vi ut och åt och jag minns inte senast jag blev så mätt, haha! Den natten skulle jag egentligen hålla mig vaken så jag inte skulle bli jetlagged men det gick inte ALLS så jag totaldäckade!!!! Sista dagen var kommen och jag hade en klump i magen hela morgonen. Njöt självfallet av nuet och av att fortfarande kunna vara omfamnad men klockan tickade och klumpen växte sig allt större. Sedan skulle vi säga hejdå och det gick bra först tills alla känslor svämmande över och jag började gråta, storböla, hulka. Och han viskade "dont ever forget how much I love you", sedan var han tvungen att åka. Nu känner jag mig tom och det är jobbigt att han befinner sig på andra sidan jordklotet, och precis när jag landat i Melbourne grät jag igen, för jag insåg att jag faktiskt gör något mot min egna vilja. Men Gud vill ha mig här, i stan. Och jag kämpar med att finna min glädje i honom först och inte i en annan person. Självklart vill jag finna glädje i Mack, och det gör jag, men för mycket. Mina känslor är överallt, extrema och FÖR MYCKET. Jag måste hitta en balans! För vem vill gå runt som en känsloladdad bomb, som kan explodera närsom!? Inte jag, äeh det pallar jag inte. Gud vet vad han gör och jag ska finna ett lugn i det. Han vägleder mig!
Och nu vill jag helst prata med Mack hela tiden, höra från honom hela tiden men det går ju inte. Och han har säkert en anledning till att inte svara eller vara känslosam de första dagarna efter jag åkt. Jag får bara lita på vad hans sagt, på hans ord. På att allt är sant och på att allt vi gjorde är sant. Att vad vi är är sant. Men ni vet, man blir ju nojig, och jag har trust issues, haha. Äh, jag är säker på att vi ses snart igen. Vi måste!!!!! Han börjar skolan nu i en annan stad och jag är här jobbar. Men han får säkert lov! Äh, det löser sig! Nu får jag skärpa mig och spara på mina känslor. Jag är ju knäpp! Skämt å sido. Jag vill även åka tillbaka dit. Att säga hejdå till hans familj var inte heller lätt och hans mamma började storgråta hon med, så även jag fick tårar i ögonen. Att säga hejdå är det värsta jag vet, men jag ska inte vara ledsen för att jag åkte hem, jag ska vara glad för att jag åkte dit. Och det är inte ett hejdå för alltid, det är ett hejdå vi ses snart. Bara Tellus är vår limit, right? Och om jag kan flyga till andra sidan jordklotet en gång så kan jag göra det fler gånger. Peeps, vår planet är inte stor och snart är jag i Kanda igen. I mean, for gods sake - han fick mig att gilla countrymusik. Självfallet är där något speciellt, haha.

Likes

Comments

The Grampians - The balcony

Skrev detta inlägg för en vecka sedan!!!! Helt glömt att publicera så there you go people!


God morg....oh nej. God eftermiddag var det ja! Jag sov till 14 idag, var alldeles för trött och sjuk för något annat. Ja, tro det eller ej - precis när jag blivit bättre från min influensa så drar jag på mig en förkylning. CLASSIC!!! Barnen har varit sjuka och nu när det är vinter och immunförsvaret är lite low så är det lätt att bli smittad antar jag. Speciellt nu när jag jobbar så mycket. Aeh, jag vet inte varför men jag är verkligen ingen workaholic. Jag har kul på jobbet - alltid! Och jag ser alltid till att jag sköter mig med tider och ja.. jag har har en bra arbetsmoral helt enkelt, men när jag jobbar för mycket säger kroppen alltid ifrån efter ett tag, kroppen liksom kollapsar och jag blir sjuk. Det blir för mycket belastning. Haha. "PUSSY!!!" tänker väl många då, ja jag säger det själv. Pussy! Oj, förresten!!! I skrivande stund insåg jag precis... Varför skulle pussy vara något "dåligt" och innebära att man är en svag människa när pussy också är namnet på ett könsorgan? Oftast på det kvinnliga könsorganet (men det är inte alltid fallet). Alltså är pussy ett själsord som indirekt säger att vi kvinnor är svaga när vi inte alls är det?! Vad skumt. So, I guess....BRING IT ON PEOPLE, kalla mig pussy!!!! Vaginor är fantastiska! Vi kan liksom pressa ut ett liv, en ny människa, genom våra vaginor. HELT FANTASTISKT! I alla fall, back to the subject. Sjuk är jag, yes. Så jag fick ringa in till jobbet i morse och säga att jag inte kan jobba och det känns alldeles för hemskt. Jag kan självklart inte rå för att jag är sjuk, men det känns dumt att ringa in sjuk i vilket fall. ACCEPTANS. Jag väljer självklart att acceptera vetskapen om att jag är sjuk och inget annat. Jag skulle aldrig välja att lägga ner energi på och älta att jag är sjuk. Det bidrar bara till negativitet och jag skulle nog bara må ännu sämre! Jag är sjuk, jahopp! Nu ska jag bara vila, ta det lugnt och mata mig själv med apelsiner. Ja, det hjälper faktiskt. C-vitamin.

Jag har kämpat lite med självdisciplin det senaste. Jag har inte vaknat med ångest sedan innan jag flyttade till London vilket var 2 år sedan i September (vänta va!? 2 ÅR sedan!?). Men nu när jag står och trampar på samma ställe i samma stad så kan jag ibland vakna med lite ångest och jag har ingen energi till att göra något heller. Jag vaknar, reser mig från sägen, går två meter till soffan och ligger där tills jag ska jobba. Gymmet är en sån stor del av mina rutiner men nu när jag inte har hälsa nog till att gymma så fastar jag liksom i en ond spiral. Och varje dag ser likadan ut. Jag gillar det inte. Så, jag tänker att jag ska göra lite research och hitta sånt som man kan göra! Marknader, museum, kurser... You name it! Sådant som får vardagen att se annorlunda ut varje dag, och som får mig att må bättre. Enda problemet är just det - min självdisciplin. Jag måste finna ork att resa mig upp igen och göra vad som behöver göras! Jag tror att en hel del ångest sitter i maten och jobbet så jag måste finna ett sätt att separera ångest, som bara är en känsla, från mat och jobb som inte alls har med känslor att göra. Varför är det så lätt att koppla en känsla till en plats, en människa eller ett ting??? Egentligen vore det lättare vi såg allt objektivt. Det är i vilket fall bra att jag är medveten om problemet och ser att något behöver göras. Tror jag lätt blir rastlös då jag hellre är på resande fot för att se nya platser och möta nya människor. Det känns som jag inte utvecklas längre, fast kanske är det precis det jag gör!? Byggs upp för något större och går genom något tungt som senare kommer kännas jättelätt!

Först och främst ska jag börja be för just detta!!! Jag vet att Gud dyker upp mycket här i bloggen, och självklart gör han det eftersom det är honom mitt liv kretsar kring! Speciellt den senaste tiden. Jag hoppas såklart inte att det för med några fördomar från erat håll, utan att jag kan inspirera istället med livslust och ljus! Jag har inga fördomar gentemot människor med ingen tro/annan tro än jag själv heller, jag vill bara sprida kärlek och hopp!!! Tro handlar just om det, om kärlek och om att vara en bra icke-dömande medmänniska. Det är fantastiskt hur han vägleder mig och visar mig min framtid. Det är lätt att tappa blicken från honom och istället kolla på vägen, men han är vägen och utan honom skulle jag gå vilse. Jag har som tidigare nämnt insett nu att jag vill resa runt och hjälpa människor, på platser där de behöver en hjälpande hand. Holy spirit är så påtaglig när jag gör något för andra! Som i söndags exempelvis, innan Hillsong stoppades jag av en hemlös man på gatan som bad om pengar och självklart ger jag. Alltid! Han behöver pengar mer än jag, och det är ju just det - bara pengar. Det finns viktigare saker än guld och dessutom har Gud "sagt till mig" att jag ska ge mer. Och innan jag gick in för kvällsmötet frågade jag honom, Steve, om han ville haka på?! Och visst ville han det! Inte nog med det handlade hela mötet om hur Gud har ett purpose för oss och hur vår närvarande situation inte är slutet utan bara något vi behöver gå igenom, att framtiden är ljus. Om du ger ditt liv till honom kommer du reign in life! Och Steve var så tacksam, han tog in varje ord! Det kändes så bra att hjälpa någon som behövde hjälp, att pusha någon som behövde bli pushad och att ge hopp till någon som saknar hopp. Det finns en framtid för alla, även om livet just nu verkar meningslöst, eller grått. Och jag fick en sån intressant fråga om just det, hur jag kan vara lugn/finna ett lugn i att Gud har en framtid för mig och en mening. Hur jag hittade det lugnet.

Låt säga att du och jag pratar, du berättar något för mig och jag tror självfallet på dig och det du sagt men jag kan inte veta helt säkert att du talar sanning. Varför är det då så självklart att jag tror? Jag väljer att tro på dig ändå, för jag känner dig, kanske? Hur finner jag ett lugn i att jag tror på det du sagt? Kanske du har bevis? Eller kanske jag går på magkänslan? Ser ni var jag försöker komma? Vi kan inte med 100% helt säkert veta att Gud finns. "Jag TROR på Gud" - "Jag VET på Gud". Vi TROR, vi VET inte. Men jag är säker på, jag VET att jag tror - hur? Jag går på vad jag känt, de "bevis" jag fått, på vad andra känt och vad andra berättat om. Och om vi ska gå in på filosofiska existentiellfrågor så tycker jag att det är idioti att bara tro på det vi kan se. Vi kan exempelvis inte se känslor, men ändå tror vi på dom.

Hur finner jag ett lugn? Först och främst får jag påminna mig själv ibland att God is more than I can comprehend, alltså mer än jag kan förstå. Och att det är viktigt att walk by faith och inte by sight. En kille jag pratade med på after church för två veckor sedan sa "you dont really believe if you always seek proof". Och det är så sant! Man tror inte om man hela tiden letar efter en anledning till att tro, om man hela tiden letar efter bevis. Är inte världen bevis nog? Vad jag har känt? Vad andra har känt? Och vad vi upplevt. Jag finner mitt lugn just för att jag tror, och jag lämnar över allt till honom. I Noosa kunde jag vakna mitt i natten av att hela bilen skakade (!!!!) av åskan och himlen målades vit av blixtarna som slog ned. Trots detta kunde jag sova gott utan oro, för jag visste att Jesus sov gott om natten trots storm och oväder. Men hur gör man det, lämnar över något till någon/något som man inte ens är säker på om man tror på? Jag vet inte. Det jag vet är att min gudstro har blivit mycket starkare sedan jag fokuserat mer på Gud och givit både tron och honom en chans! Jag har alltid trott men det är förs nu under min resa som jag har sagt till mig själv att välja Gud först och tro med hela mitt hjärta och på grund av det, eller tack vare det, har hela min värld vänds upp och ner! På ett fantastiskt sätt! Expectations leads to miracles, I guess. Innan kunde jag gå till kyrkan för att bli fylld av the holy spirit, sedan gå hem och fortsätta veckan som ingenting, that was it!!! Jag trodde och det var fine, jag gick till kyrkan och det var fine. Men, vad gjorde jag egentligen för Gud och för mina medmänniskor? Ingenting.

Att vara troende handlar ju just om det - att vara en god medmänniska och sprida kärlek.

Så, ja.. Jag bestämde mig helt enkelt, även om jag inte var säker! Vad finns det att förlora? Det är ju inte så att han kommer berätta alla mina hemligheter och kasta mig i sjön direkt!? Haha. Nej.. Jag var först desperat efter bevis, jag ville vara säker på att han fanns. Och nu är jag säker, tack vare att jag vågade. Och efter kärlekstrubbel och svårigheter med att säga hejdå till människor i min närhet känns det så skönt att äntligen ha någon som jag vet aldrig kommer lämna mig, oavsett vad jag gör och vem jag är. Det gör inget om jag råkar trampa lite snett, han är alltid där och lyfter mig, hjälper mig att hitta tillbaka till rätt bana igen. Det är så skönt att finna kärlek i någon som alltid kommer välja mig först, där det inte behöver vara några games eller komplikationer. Han är kärlek, och jag blir så fylld av hans kärlek så nu vill jag sprida den! Han helar our broken hearts, gör oss hela igen. Och här kommer vi även in på self love som jag skrivit om tidigare! Aeh vad svårt det ska vara!? Att hitta self love. Hur ska man kunna älska någon om man inte älskar sig själv. Pray att jag hittar min self love, det hade varit fantastiskt! Bara allt det här med att vara kär men inte vara confident nog att vara säker på den andra personen, och konstant rädd att han ska lämna eller ångra sig är krävande! Att han ska se det "dåliga" i mig, som jag ser själv! Man skapar ett problem innan det finns vilket är det värsta man kan göra. Jag vill verkligen hitta mer self love, men vet inte riktigt vart jag ska leta...Därför uppskattar jag all bön eller vad ni vill kalla det! Om ni vill alltså! Jag är säker på att det kommer hjälpa!!!

Jag ville gå in på ytterligare ett ämne, när jag är mitt i det tänkte jag. Haha. Men, nah. Det får sparas tills nästa inlägg. Det blir liksom för mycket att läsa för er också. Hold on tight tho!! Tänkte snacka lite om varför vi säger "back to the reality"/"tillbaka till verkligheten" med en stor suck????!!! Eller när vi exempelvis säger "vill fly verkligheten ...(och åka till värmen)". Vad är det vi vill fly från? Och varför känner vi att vi vill fly från det? Spännande!!! Nae nu måste jag kila, treat myself lite! Ciao sålänge!





Likes

Comments


Palm Beach, wow. Det var längesen! Jag och Matilda spenderade morgonen på stranden, kollade på soluppgången från The Boathouse och avnjöt varsin frukost med avokado, fetaost och tomat på surdegsbröd, som vi blev bjudna på av en snäll man vi mött kvällen innan! Efter en lång frukost och intressanta samtal gick vi upp till The lighthouse som ger fantastiskt utsikt, sedan gick vi neråt, lekte i stora sand dunes och fortsatte sedan ner till den stora stranden där vågorna var gigantiska!!!! Det var sååå härligt, avslappnande och spännande (hahah) vi vågade absolut inte bada! Visst är det en häftig kontrast mellan den orangea sanden och det blågröna vattnet!?
Palm beach är litet ställe en timme eller två utanför Sydney, uppåt. En idyll! Så mysigt och pittoreskt med fina villor och fantastisk utsikt, överallt. Mysiga hak och trevliga locals som gärna tar en promenad på stranden lite då och då. Det ingår liksom i vardagen, i rutinerna. Att ta en strandpromenad alltså, åh vilket romantiskt liv. Minns ni - här blev vi ju hembjudna till Lucy och hennes man som erbjöd oss varm dusch och som också bjöd på champagne och mat! De blev som våra australienska farföräldrar, och vi höll dom uppdaterade under vår resa upp längs kusten!


Kolla här kolla här, jag fick en fråga! Eller några stycken faktiskt, och jag tyckte dom var så bra att jag väljer att svara på dom här för ni är många som undrar!!! Åh vad jag glad blir förresten, att ni undrar. Fint att se att ni bryr er om vad jag gör i mitt liv och hur allt går. Att ni vill bli uppdaterade! Det betyder väl också mer eller mindre att mitt bloggande inte är förgäves. Haha, skämt å sido. Jag bloggar ju främst för min egna skull, såklart. För att det både är skönt att skriva av sig, men också för att kreativiteten flödar lite extra ibland och för att det är kul att framöver kunna blicka tillbaka och läsa om vad jag gjorde och hur jag kände just där och då. Jag får bli bättre på det btw, att uttrycka mina känslor här i bloggis. Jag är så dålig på det i "verkliga" livet så det kanske är en bra start att börja här!? Känslor är ju varken tabu eller något att skämmas för. De är ju bara känslor, eller hur!? Bara känslor. Som jag visserligen kan välja och vraka bland men ibland råkar det gå lite för fort och man har tänkt något utan att ha varit medveten om det, och skapat en känsla som man inte heller är medveten om. Och så kommer allt bara som en stor känslovåg som man inte riktigt har kontroll över och då kan det vara skönt att ventilera någonstans. Att känna är ju mänskligt! Man får bara se till att vara medveten, och intala sig att vi själva styr våra känslor, vi väljer hur vi vill leva. Det är vi som har kontroll över kroppen och känslorna, inte tvärtom! Anyways!!! Frågorna var det ja! Jag svävade iväg där lite, wups!

Fannyyy!!! Hur gick det med lägenheten? Hur var visningen? Har du bokat canada??? UPDATEEEEE

Lägenheten!!!! Ahh!!! Håller på att fylla i ett papper, en application, som vi ska skicka in till agencyn. Hoppas innerligt att de godkänner oss! Paret som bodde i lägenheten innan oss skulle bara hyra ut först men de bestämde sig för att flytta helt hållet så de behöver några som tar över deras lease. Eftersom vi ska stanna ett tag så är det väl lika bra, hyran kommer bli billigare! Visningen var SÅÅÅ bra!!! Gosh! Jag blev kär direkt. Location är hur bra som helst. Tar 10 min att gå till familjen jag jobbar för och tar endast 10 min på tram för att ta sig till caféet. Perfekt ställe! Själva lägenheten var superfräsch och helt nybyggd. Egentligen är väl jag mer för lantlig, "hemtrevlig", stil men jag är i Melbourne hallååååå, not the time to be picky! Jag älskade lägenheten! Mysig och perfekt storlek för oss. Mysig balkong, två fräscha badrum och dessutom har den pool och gym några trappor ner, som också är helt nybyggt! Att gå in där var som att gå in i ett spa! Där kommer jag garanterat spendera mina kvällar efter jobbet! Kötta lite på gymmet, simma runt lite och avsluta i bastun, aaaahhhh LYX!
Canada då? iiiihhhhhh jag ska pop the question IDAG, jag vet varken hur eller när. Jag vet bara att jag ska fråga idag, och jag hoppas inte att familjen tycker att jag sviker dom!!!! Jag är SÅ glad att jag ska åka, och jag har ställt in mig på att åka så.... ja, jag hoppas de säger att det är okej! Jag hittar med sannolikhet någon som kan täcka mig medan jag är borta vilket borde göra det hela lite lättare. Jag kan inte fatta att jag snart är där och kramar om honom! Jag har så mycket jag vill säga till honom och så mycket jag vill skriva här! Och jag sa ju för två sekunder sedan att jag ska visa mina känslor här mer men jag är väl rädd att han ska läsa och ba: "AHHH haha vad töntig hon är jag känner absolut inte likadant längre" men egentligen, varför är det fel av mig att uttrycka MINA känslor? Man vill väl inte bli sårad, I guess. Men ingen kan ju heller skylla mig för vad jag känner, eller kolla snett på mig för det. Det kan bara jag! Och när det är bra känslor väljer jag mer än gärna att känna! Jag är kär!!!!! Ni vet sådär töntigt kär så att allt helt plötsligt kretsar kring honom. Och när allt som har med honom att göra är fint. Allt man tänker på är honom. Och när jag är kär lever jag ut mina känslor och jag hoppas verkligen inte att jag blir too full on, haha jag vill bara vara nära och tala om för honom hur jag känner, och jag vill säga hur fin han är, bra han är - på vilka sätt och varför. Ah TOO CHEESY!!!!!! Anyways, måste boka Canada snarast!!!! Så jag får utlopp för mina känslor, så jag kan säga det face to face! Nu måste jag kila, ciao! Kul att ni engagerar er, det gör mig glad! Puss

Likes

Comments

INSTAGRAM@fannyhilding