Header

Nu är dagen här! Dagen som jag lovade er för ett tag sen, dagen då jag berättar hur jag träffade Emil och hur det kom sig att han gick från att vara en jag ibland såg på jobbet, till att bli en vän och till att nu vara min pojkvän. För att få ordning på det hela så måste vi backa några år bakåt.

Vårterminen 2013 skulle jag ganska snart vara klar med mitt första år på universitetet. Jag pluggade då på den teknologiska fakulteten och var ynka 19 år gammal. Så som många andra teknologer på den tiden så hängde jag en del på Hg (Ryds Herrgård, en studentpub) och allt med studentlivet var väldigt nytt och otroligt roligt. Hg sökte personal och jag sökte till servisgruppen, ett jobb som jag glatt nog fick. Hösten 2014 hade vaktgruppen på Hg enligt tradition en vaktsittning där de nya vakterna invigs. Jag jobbade den kvällen och ställde upp bord och dukade så som vaktgruppen vill ha sin sittning: en hästsko med alla gamla vakter, och i mitten ett-två bord för de nya vakterna som skulle invigas. Denna höst var en av de nya vakterna Emil.

Som jag nu fått höra i efterhand så var det den här kvällen Emil såg mig för första gången. "Här kommer desserten med desserten" hade han sagt när jag kom in sittningssalen och serverade efterrätten. Senare på kvällen, jag fortfarande jobbandes och han full, så hade jag pratat med en av entrévärdarna där han också stod och hängde. Tydligen så hade han försökt hälsa på mig och lägga in en stöt, men jag hade inte reagerat på det överhuvudtaget. Detta var hur Emil la märke till mig, och jag som fortfarande knappt märkt att han existerade hehe.

Vi båda fortsatte att jobba på Hg, så ibland stötte vi på varandra på jobbet. Han hade lagt det där med att ragga på mig på hyllan då han förstått att jag hade pojkvän, och jag hade fortfarande inte ens märkt att han försökt lägga in en stöt tidigare. Första gången jag kan minnas att vi faktiskt umgicks som mer än bara två personer som råkar jobba på samma ställe var en fest hösten 2015 när en gemensam vän fyllde år. Jag hade under hösten träffat på Emil mer och mer och jag kände att vi hade roligt tillsammans. Efter födelsedagsfesten började vi hänga lite då och då. Någon pub nån gång, en förfest en annan gång. Vi blev tillslut väldigt bra vänner och jag hade nog aldrig känt att jag klickat så bra med en killkompis innan. Det var lite som att vi var samma person fast i olika kön - samma humor och en kemi mellan varandra som var oslagbar. Och bara för att göra det extra tydligt - definitivt inget som vibbade mot kärlek eller sex, bara vänskap.

Det blev höst 2016. En höst som för mig var en förvirrad och väldigt jobbig tid och jag blev singel för första gången på många år. Jag flyttade ut och skaffade mig en egen lägenhet, jag kämpade på med tentor och extrajobb mitt i att försöka vänja mig vid att vara ensam. Och att just vara ensam, inte i ett förhållande, var något jag värderade oerhört högt då.

Men, hösten 2016 hände också nått som jag idag fortfarande minns kristallklart. Det var sent på kvällen. Jag hade varit på fest och skulle vidare på efterfest. Jag och en vän mötte upp Emil och en vän till honom för att gå tillsammans till efterfesten. Det var ingen hemlighet att jag var singel, men jag hade heller inte skyltat med det, så Emil visste ingenting. På promenaden mot stan så ser han att det är nått med mig, att det finns nått jag inte säger till han. Så jag berättar. Och innan jag vet ordet av det får jag den mest fantastiska kyss jag varit med om. Han trycker mig mot stenmuren vid domkyrkan och håller om mig så intensivt. Samtidigt som jag blir förvånad så blir jag också så glad. Kände mig alldeles varm, och när han sen släpper mig så kollar han mig i ögonen och säger "Vad jag har längtat efter det här".

Där och då var dock ingen av oss redo för att hoppa in i nått förhållande. Ville vi ens vara med varandra på det sättet egentligen? Vi bestämde oss för att göra det klassiska "misstaget" - fint sagt: vänner som umgås det lilla extra då och då. Av och till i nästan ett år dejtade jag andra eller umgicks lite extra med Emil. Det fungerade rätt bra för oss. I alla fall tills det blev början av sommar 2017. Det var väl egentligen då som, vad jag tror, vi båda ville ha varandra fast vi själva inte riktigt förstått det än. Mina vänner hade sedan länge sagt "det kommer ju bli ni", "ni är ju som gjorde för varandra", "alla förutom ni fattar ju att ni vill va med varandra". Vi båda nekade, det ville vi ju inte alls.

Men, så det blev sensommar och jag kände och tänkte saker jag inte ville. Jag kände mig svartsjuk om han pratade om någon annan. Han dök upp mer och mer i mina tankar. Jag blev livrädd - om jag känner såhär så kan jag inte längre bara vara vän med honom. Så tillslut gav jag honom ett ultimatum. Rätt extremt och lite väl dramatiskt kanske, men där och då kändes det nödvändigt. "Antingen så testar vi att vara du och jag, eller så slutar vi att umgås".

- "Jag kan inte tänka mig att vara utan dig" var hans svar.
Några dagar efter det var det bestämt. Vi bestämde oss för att köra.


Så! Det blev ett långt inlägg, men detta är väl egentligen en väldigt liten del av det som nästan tog ett år att inse. Det finns så otroligt mycket händelser som ledde oss hit. Både roliga där vi legat och skrattat i timmar, och tråkiga som slutat med att vi brutit isär varandras tandborstar och tillfälligt avskytt varandra. Jag trodde aldrig att Emil skulle komma att betyda så himla mycket mer för mig än en vän. Det var allt annat än planen, för oss båda. Men tänk så bra det blev!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I Linköping är man nu redo för vintern. Utplacerade på olika ställen i vår fina stad står upplysta utsmyckningar. Min personliga favorit är trädallén på Vasavägen där det står ett gäng renar. Nu när mörkret gör sig påminn tidigt på eftermiddagarna är det väldigt välkommet med lite extra fin belysning kring gatorna. Det enda som fattas nu är även lite snö på marken som lyser upp kvällarna lite extra!

Vecka 48 började bra för min del. Jag fick i förmiddags ett efterlängtat samtal. Jag har tidigare i höst sökt ett jobb som ELSA-sjuksköterska på US då jag tror att det är ett koncept som skulle passa mig perfekt just nu när jag är nyexad. Magkänslan efter intervjun var bra, men man vet ju aldrig. Men! I förmiddags kom som sagt ett samtal. Ett samtal där jag blev erbjuden tjänsten! Hur roligt är inte det? I slutet av nästa vecka ska jag ge besked - ja eller nej? Och om jag säger ja, vill jag börja redan i vår eller ska jag vänta till efter sommaren?

Likes

Comments

Jag har placerat mig med min dator på en rund soffliknande möbel i södra entrén på sjukhuset. Av hemlig anledning har jag varit på US flera timmar innan jobbet, och har nu haft dötid sedan 11. Börjar jobba 14:30 så för att få tiden att gå har jag ägnat mig åt att plugga. Ja. ni läste rätt. Plugga. Jag kan inte riktigt släppa det där med att vara student tror jag. Jag tycker det är så otroligt roligt att lära mig saker och har därför för några veckor sedan påbörjat ett dokument på datorn som handlar om kärlkirurgi. Ibland sitter jag på min fritid och läser om olika ingrepp, komplikationer, lär mig anatomin och fysiologin bättre och så vidare. Successivt blir det ett kompendie som jag har hjälp av på två sätt: dels genom att jag lär mig mer när jag läser, dels genom att jag har det nerskrivet och kan kolla tillbaka om det är nått jag är lite osäker på. Det är dessutom rätt roligt att veta vad våra kärlkirurger egentligen pysslar med inne på labbet, eller att förstå mer mekanismen bakom komplikationer som kan uppstå. På så sätt blir jag, förhoppningsvis, även en bättre kärlsjuksköterska. 

Hur som helst. Trots att jag känner mig färsk som sjuksköterska har jag ändå börjat närma mig ett halvår i tjänst. Vart tog dessa månader vägen..? Visst att man säger "tiden går fort när man har roligt", men detta är nått extremt. Vad har jag ens gjort det senaste halvåret?! Mer än att jobba hehe. Men jag börjar känna mig rätt varm i kläderna, börjar verkligen komma in i vad jag som specifikt kärlsjuksköterska måste vara uppmärksam på och har fått mer och mer kunskaper om våra fantastiska kärl och hur vi kan åtgärda dom om dom inte är så fantastiska och välfungerande. Himla roligt måste jag säga!

Likes

Comments

I skrivande stund har jag en katt liggandes mot bröstet mellan mig och datorn och en gratäng står och puttrar i ugnen. Snart startar även min tvättid. En typisk söndag kanske man kan säga. En söndag som startade med en pokémon go promenad runt stångån tillsammans med Linn. Trodde knappt någon spelade det längre, men Linn och hennes pojkvän är visst väldigt aktiva. Kul ju! Så startade igång min app och fångade lite varelser jag med hehe.

Ikväll kommer Emil hem från Göteborg där han varit sedan i fredags. Planen var att jag skulle åkt dit med honom och haft en roligt festhelg tillsammans med han och vänner. Dock var det såklart viktigare för mig att stanna kvar hemma och gå på Ingas begravning. Men, hur som helst så kommer han hem ikväll. Då ska han få äta tacogratäng och dricka julmust. Insåg förresten att jag inte berättat historian om hur jag och Emil egentligen träffades. Jag lovar att dra den en dag snart!

Såhär vackert är det runt stångån just nu

Likes

Comments

I onsdags sa vi hej då till Lasse, min farmors sambo sedan många år tillbaka. Då min egen farfar gick bort när jag var väldigt liten så blev Lasse som en "bonusfarfar" till mig, trots att vi kanske aldrig hade riktigt den där nära relationen som jag kände till Bosse, min enligt blod riktiga farfar. Men vi hade ändå våra stunder jag och Lasse. Mina starkaste minnen av fina stunder tillsammans är nog från sommarstugan i Flen. Lasse var en morgonpigg man som ofta satt ensam på verandan tidigt på sommarmorgnarna. Därifrån har jag så många minnen från när jag vaknat tidigt, gått ut från den lilla stugan där min familj ibland sov och satte mig tyst bredvid Lasse och lyssnade på fåglarna. Ett annat starkt minne av Lasse är jag en gång för många år sen gick en promenad i Mjölby och valde att ta vägen hem förbi farmor och Lasses radhus för att i alla fall titta om dom var hemma. Farmor var bortrest, men Lasse satt på uteplatsen och hade händerna knutna i knät. Det blev en mysig fikastund av det hela, innan jag fortsatte min promenad hem igen.

Igår sa vi hej då till Inga, eller momsing som jag i så många år trodde hon faktiskt hette. Momsing visade sig senare bara vara ett smeknamn. Om jag minns bakgrunden till det hela rätt så var det Inga själv, när hon blev mormor, som ogillade just "mormor". Hon tyckte det lät så gammalt, och så föddes smeknamnet momsing istället (rätta mig gärna om jag har fel kära släktingar!). Namnet momsing följde med även hos oss barnbarnsbarn. Av momsing har jag inga solklara minnen från just sommarstugan. Jag var nog så pass liten fortfarande när momsing var där ute mycket. Men däremot minns jag en dag när hon hälsade på i Mjölby på gatan där pappa bor just nu. Vi kan inte ha bott där länge då även detta var några år sen. Hur som helst, så spelade vi kort vid köksbordet och tanta som ändå var till åren hade stenkoll på vilka kort som hade gått och vilka kort som fanns kvar i leken. Hon var helt omöjlig att vinna ett set i plump mot. Ett annat väldigt starkt minne jag har är när momsing en gång fyllde år och vi firade henne hos farmor. Min näsa är ganska liten med en liten bump på, och den ser rätt annorlunda ut mot resten av familjens. Pappa och jag hade nyligen diskuterat härkomsten av min näsa, så när pappa den dagen petar mig i sidan och säger "där är din näsa" och pekar på momsings profil faller det på plats. Jag har fått min gammelfarmors näsa!


Två tunga dagar den här veckan som nu är över. Lars och Inga, två personer som inte längre finns med oss, men som vi minns med kärlek och lycka. Nu har vi sagt ett slutligt adjö och vi går vidare mot en ljusare vinter. Själv startade jag denna ljusare vinter med en bra bok och ett glas vin till lite musik och levande ljus.

Likes

Comments

I helgen laddade jag batterierna ute i den östgötska skärgården. Ja, vi har en sån i Östergötland. Många, inklusive min pojkvän, hade helt missat att det finns fler skärgårdar än västkusten och Stockholm. Det blev han varse om i lördags när vi i samlad trupp firade min mammas sambo Tor på hans 50 årsdag. Det var ett redig kalas han ställt till med. Fika, promenad i Mon, bada bastu med 9-gradigt havsdopp, middag i båthuset och så avslutades kvällen med alla samlade runt ett bord spelandes brädspel. Dessutom bjöds det på övernattning i stugorna. En himla mysig dag och kväll med ena sidan av familjen!


Annat som sker i livet är att jag har en tung vecka framför mig. På onsdag och på fredag ska jag på vardera dag säga ett slutgiltig hejdå till två av mina anhöriga som tidigare i höstas gick bort. Senast jag var på en begravning gick jag i mellanstadiet. Då var det min farfar som väldigt hastigt försvann från livet. Minns det som en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Som barn så förstod jag nog aldrig det fina i att säga hejdå på det sättet. Då var det bara ren och skär sorg att aldrig mer få sitta i farfars kök och måla, och höra familjen skratta åt att både han och jag målar med våra tungor ute omedvetet. Den här gången känns det inte så hemskt med begravningar. Den första personen hade en tids sjukdom bakom sig och den andra personen hade fått leva ett långt och härligt liv. Så denna gången ser jag nog mer det fina i att få säga hejdå en sista gång.

Men nog om det. Förra veckan skrev jag på kontraktet för nya lägenheten, Bilbos klo har återhämtat sig helt utan operation och jag ska snart börja köpa årets julklappar. Livet fortsätter, och tur är väl det. 


Översta bilden är en bild på Tor i skärgårdshuset, tagen i somras. De två andra är från nu i helgen. Utsikten från bastun och min middagsutsikt. Båda två är ganska så fina!

Likes

Comments

Hej på er! Jag har en ledig måndag, vilket verkligen behövdes efter gårdagens fruktansvärt stressiga arbetspass. Jag har idag jobbat som sjuksköterska i 105 dagar nu (ja jag kollade upp det hehe) och igår var första gången jag på riktigt ville låsa in mig någonstans och gråta en skvätt. Har nog aldrig känt mig otillräcklig som igår. Både gentemot mina patienter och gentemot min undersköterska som jag jobbade med. Men tillsammans löste vi det, hon och jag tillsammans med hjälp av fantastiska kollegor från avdelning 7.

Men nog om det! Blev ingen sovmorgon trots att jag är ledig idag. Klockan 07 steg jag upp för att duscha, äta och göra Bilbo redo för att kunna åka in till veterinären med kort varsel. I helgen gjorde han nämligen illa en klo på sin vänstra framtass och jag fick rådet av veterinären att få en akuttid idag, måndag. Så fort djursjukhuset öppnade sin telefonkö ringde jag. Fick en tid i förmiddags och Bilbos lille klo blev inspekterad. Lyckligtvis så behöver klon troligtvis inte opereras bort, utan veterinären tror att den kommer växa ut och bli bra igen på egen hand. Återbesök om en vecka och så länge smärtlindring, inflammationsdämpande läkemedel och sårrengöring dagligen med natriumklorid och klorhexidinsprit. Älskade hjärtegull!

Under tiden som jag var hos veterinären ringde det på min telefon. Hela förmiddagen har jag suttit som på nålar då jag väntat på att få besked om en lägenhet jag sökt. När jag såg att det var Stångåstaden (hyresvärd i Linköping) som ringde blev jag såklart dundernervös. Damen i luren sa "Dom som hade mer poäng än dig har tackat nej till lägenheten så.." och sen slutade jag lyssna. För då förstod jag att lägenheten var min om jag ville ha den. Jag avbröt henne troligtvis när jag vrålade "JAG VILL HA DEN!". 

I oktober 2018 kommer lägenheten, som just nu håller på att byggas, att vara redo att flyttas in i. Det är alltså en nyproduktionslägenhet jag fått tag på. Det är en tvåa som kommer ligga i stadsdelen Vasastan vilket är nära centrum och några minuters cykelavstånd till sjukhuset. Det kommer vara ekparkett i hela lägenheten (klinker i badrum och hall), jag får kombinerad tvättmaskin och torktumlare i badrumme. I köket kommer det finnas inbyggd mikro, varmluftsugn och diskmaskin. Lägenheten har en öppen planlösning mellan kök och vardagsrum, vilket kommer passa perfekt för katterna (desto mer busyta till monstrena), men sovrummet är ett separat rum. Som grädde på moset så kommer det att finnas en balkong som vetter mot en mindre, lugn gata med (vad jag tror) morgon- och förmiddagssol.


Det här var precis vad jag behövde. Lite goda besked och något att verkligen se fram emot efter den här hittills rätt tuffa hösten. Jag bubblar av lycka just nu, och i kväll kommer en vän över för att skåla med just bubbel tillsammans med mig!

(på bilden är Bilbo till vänster och tydligen ger oss en flört, och så sitter Zia till höger - båda cirka 1 år gamla på denna bild)

Likes

Comments

För att vara någon som har så nära till att skriva, så har jag haft svårt att få fram mina ord. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag tänkt tanken på att sätta mig ner och skriva det här. För det är såhär jag som bäst bearbetar saker. Det är i skrift som jag får ordning på mina tankar och det är i skrift som jag får grepp om det jag är med om i livet.

För ett tag sedan skrev jag om att en kär anhörig tyvärr gått bort. Nu skriver jag samma sak igen, för andra gången. Ännu en person som funnits i mitt liv sedan så länge jag kan minnas har nyligen somnat in han med. Ni kan säkert tänka er kaoset som sker i en persons själ när två människor försvinner så tätt inpå. Jag har ännu knappt förstått att jag aldrig mer kommer få se momsing spela kort och se henne skratta. Nu ska jag försöka inse att jag heller aldrig mer kommer få se honom sitta i sin fåtölj, nöjd men på ett lite buttert sätt. Sådär som han var ibland.

Det är med en surrealistisk känsla som mitt liv ändå fortsätter som vanligt. Jag dricker mitt te som vanligt, jag går till jobbet som vanligt och när jag kommer hem väntar katterna innanför dörren som vanligt. Hur kan någonting ha förändrats så mycket, men samtidigt så lite?


Mitt i kaoset bjuder dock livet fortfarande på skratt. Och det blir bättre. Det får bara ta lite tid.

Likes

Comments

Hej på er! Jag har haft en alldeles fantastisk dag. Verkligen. För första gången på länge så har jag en väldigt ledig vecka och idag var det första dagen av denna ledighet. Efter att ha haft en intensiv period med mycket jobb och väldigt lite ledighet så var det verkligen dags att få pusta ut och inte klä sig i landstingets vita pyjamas. Jag har också haft det rätt tufft personligt de senaste dagarna på jobbet. En kär anhörig har tyvärr somnat för att aldrig vakna igen vilket har varit svårt att få ur tankarna på jobbet där döden på ett sätt alltid är så närvarande. Så, av olika anledningar är det skönt att inte se sjukhuset på ett litet tag nu. Skönt att kunna få gråta lite utan att låsa in sig på jobbets toaletter för att sedan möta patienter med lätt röda ögon.

Idag har jag haft en dag där jag bara tagit hand om mig själv och gjort saker som jag mår bra av. Jag vaknade upp bredvid mitt favoritsällskap, vilket bara där gör dagen så mycket bättre. Åkte sen hem till stan och mig själv för att ganska snart lämna hemmet igen för att träffa min massör för en timmes massage. Två omgångar hos honom har gjort underverk för mina axlar och min nacke! Senare träffade jag en vän på lunchbuffé och vädrade lite tankar och känslor tillsammans med henne. Mycket sjuksköterskesnackmdå vi båda tog examen tillsammans i somras. Vid halv två tiden var hon tvungen att lämna för att åka till jobbet och då gick jag hem. Har sedan dess varvat mys och bus med katterna, tittat på serier, ätit en god middag och storstädat lägenheten. Nu sitter jag här framför datorn med en kopp te och har akustisk gitarr igång på Spotify. Balsam för själen, som man ibland säger.

Under tiden som jag städade insåg jag att jag inte berättat för er att jag äntligen har fått förstahandskontraktet på lägenheten! Jag har visserligen bott här i ett halvår nu men inte förrän nu är det faktiskt min lägenhet. Det känns väldigt bra! Så nu kan jag äntligen säga att denna etta är bara mitt kryp in. I och med detta måste jag ju också faktiskt visa er hur jag bor - för det har jag ju inte heller gjort. Lägenheten är belägen mitt i centrum, den har en liten hall, ett litet badrum, en kokvrå och ett större rum med väldigt högt till tak. Ut mot gatan mellan Gyllentorget och Trädgårdstorget har jag tre stora fönster och vänster om dessa har jag en 140 cm stor loftsäng som katterna kan komma upp till via sin klätterställning. Detta tycker dom förövrigt är helt amazing - att kunna springa upp och ner till en högre höjd är kalaskul tydligen!

en liten inblick av mitt hem

Likes

Comments

Här om natten hade jag en otroligt obehaglig dröm. Sedan jag var liten har jag haft stor respekt för vatten. Jag lärde mig simma senare än resten av klassen, jag vågade aldrig pröva livräddningssimmet i skolan då jag tyckte djupet på vattnet var otäckt och än i dag håller jag för näsan när jag ska doppa huvudet. Jag älskar att bada, men under kontrollerade former kan man väl säga.

Min pappa och hans sambo har en båt nere i Sommen, Tranås. Ett par gånger sådär har jag hängt med ut med båten och även sovit över i den. Så länge jag har en flytväst på mig så känner jag mig trygg ifall jag av någon anledning skulle falla i. Den här båten var med i min dröm. Jag och min bror skulle av oklar anledning ta en tur med båten en eftermiddag. Scenen utspelade sig kanske 1-2 månader framåt i tiden, för hösten hade verkligen börjat komma. Ni vet- lite mörkare och gråare ute, vi hade både tjocka kläder och jackor på oss för det var kyligt. När vi stiger på båten säger jag till min bror "Vi måste ha flytväst", varpå han är nonchalant och tycker jag är löjlig. Jag minns att jag i drömmen grävde runt nere i skuffen i båten (om det nu kallas så, ingen aning hehe) och försökte leta fram två flytvästar men det fanns inga överhuvudtaget. Konstigt tyckte jag. Hur som helst så fick jag ge mig med flytväst och vi lämnade vår plats i hamnen. Vi kom inte långt ut på sjön förrän vi nästan flög fram i båten. Vi hade kraschat i något. Och båten började ta in vatten fort. Samtidigt så började sjön att storma. Ni som känner till Sommen vet att detta är väldigt osannolikt. Sommen är en väldigt lugn sjö med knappast några stora vågor. Men i drömmen var vågorna så stora att de vällde över relingen vilket såklart fyllde båten med vatten ännu snabbare.

Mitt i kaoset minns jag att jag i drömmen tänker "Fan. Jag har ingen flytväst och jag har massor av kläder på mig. Jag kommer aldrig orka simma i land såhär". Sen går allt väldigt fort. Jag tappar bort min bror, och bland det sista jag minns av min dröm är ett mörkt, stormigt vatten och jag som kämpar för mitt liv att inte drunkna.

Klockan 04:02 vaknar jag upp i min säng. Jag förstår direkt att det bara var en dröm men den extrema känslan av obehag finns kvar i bröstet. Av ren nyfikenhet (och för att försöka fördriva tiden tills pulsen lagt sig lite) så börjar jag googla på drömtydning av just båt som sjunker. För flera år sedan satt jag och Ann (pappas sambo) ibland vid frukostbordet ihop och pratade just om vad våra drömmar kunde betyda. Idag kan jag fortfarande få för mig att försöka tolka vad min dröm egentligen betyder. Just gällande den här drömmen menar majoriteten av de drömtolkningar jag hittar att det finns en inneboende rädsla att förlora en viktig person. Kanske ligger det något i det. På olika sätt. Jag har två släktingar som just nu är både gamla och väldigt sjuka. Där finns det självklart en oro som gnager. Sen finns det en person som trätt in i mitt liv på ett sätt jag inte riktigt hade trott, som jag är livrädd att förlora. 


Det är intressant det där med drömmar. Det kan betyda så mycket, samtidigt som det kan vara enbart strunt. Det beror väl lite på vad man själv väljer att tro. Just den här drömmen väljer jag att tro på tolkningen. Nästa natt? Då låter jag nog en dröm bara vara just en dröm.

Likes

Comments