I Oktober i år åkte jag och min syster till Portugal, där min mormor och morfar hade hyrt en lägenhet i tre veckor. Jag och Julia var bara där en vecka dock, vilket var alltför lite! Min morbror, hans tjej och mina två små kusiner var också med, vilket var jätteroligt! Men herregud vilket land! Jag har faktiskt inte haft så mycket förväntningar just på Portugal och aldrig riktigt känt att det är ett land man "ska" åka till, som till exempel Australien eller Thailand. Jag var egentligen mest taggad på att komma bort, att få andas lite. Men alltså herregud, vilket land. Det var så otroligt fint på alla ställen vi besökte och det var så avslappnande och välkomnande och så himla.. Hemma.. På något sätt. Det är så svårt att förklara hur jag kände när jag var där, men jag trivdes verkligen på ett sätt jag inte har gjort i något annat främmande land tidigare.

Vi var då till Lagos, men besökte många andra ställen medan vi var där. Vi besökte Sagres, Cap Saint-Vincent och Albufeira. Cap Saint-Vincent är då det som brukar kallas för "världens ände" och är Europas sydligaste plats, tror jag att det var. Alltså det var bland det mäktigaste jag varit med om. Man kände verkligen att man var vid kusten och det var så otroligt härligt och avkopplande att höra vågorna slå mot bergen som var där (gud vad djupt det låter). Ska man åka till Portugal (vilket jag tycker att man ska) så tycker jag absolut att man ska åka till Cap Saint-Vincent, det rekommenderar jag starkt!

Min mormor och morfars vänner har ett otroligt fint hus väldigt nära vår lägenhet, så vi besökte även dem flera gånger. De har en hel trädgård fylld med bara olika fruktträd och buskar och herregud, jag blev helt mållös. Har aldrig någonsin sett så mycket tropiska frukter på ett ställe och sedan att de har det precis utanför fönstret? De hade liksom avocado, apelsiner, granatäpple, fikon, lime, citroner och så mycket mer. Fatta vilken dröm?

Det enda jag skulle klaga på med resan var att vädret inte alls var på vår sida. Varje dag förutom ungefär två var det väldigt molnigt och en dag spöregnade det (då åkte vi dock och shoppade så det gjorde inte så mycket hehe). Men det var ändå några riktigt fina dagar och då passade vi på att besöka några stränder.

Vi var till några otroligt fina klippor och det var vid dessa ställen som jag verkligen kände att "här kan jag bo". Det var, som sagt, så himla avslappnande och jag kände verkligen att jag bara kunde vara där. Jag behövde inte oroa mig, jag behövde inte alla sociala medier eller ens mobilen (förutom att dokumentera hehe, viktigt viktigt..) utan jag kunde bara vara. Det var så himla skönt.

Nu tänkte jag bara ladda upp lite allmänna bilder från hur det såg ut i stan där vi bodde, gamla stan och lite allmänt helt enkelt. Datorn håller på att ge upp så jag tror det är bäst att jag avslutar hehe. Avslutningsvis så var detta lätt den bästa resan jag varit på och jag rekommenderar alla att åka dit. Så himla värt och tar inte alls länge.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag vet inte ens när jag skrev sist. Tror att det var någon gång i somras, efter examen eller något. Börjar känna nu igen att det är dags att dra igång igen. Känner att jag har för mycket tankar som jag inte får ut på något annat sätt än att skriva om dem. Så jag får väl ge det ett försök, igen.

Sen skolan började har jag inte riktigt känt mig som mig själv, inte riktigt lika motiverad som tidigare, fast på något sätt ändå mer motiverad än vad jag någonsin varit. Jag vet ganska generellt vad jag vill arbeta med, barn som far illa och med ungdomar som kommit i kontakt med droger eller generellt ungdomar som kommit fel i livet. Jag vill hjälpa, det är en instinkt som alltid funnits där för mig. Jag känner ständigt ett sug efter att lära mig mer om saker, oavsett om det gäller hur man skapar en hemsida från grunden eller om vilka delar av hjärnan som bearbetar vad i olika situationer. Det känns som att allting nytt jag ser och hör vill jag lära mig mer av precis just där och då, och det gör att min hjärna går på högvarv och jag får ångest för att jag inte hinner med allting som jag vill. Samtidigt har jag känt mig otroligt otillräcklig på sistone, när det kommer till att vara en bra dotter, en bra vän, en bra syster etc. Jag går ständigt och funderar på mina egna prioriteringar, ifall jag prioriterar rätt, ifall jag har rätt människor i mitt liv, ifall jag gör rätt val i mitt liv. Just nu tycker jag att det känns bra, men jag är orolig för att jag själv ska orsaka någonting som får allting att krascha. Det är jag alltid, och den rädslan finns alltid inom mig.

När det kommer till skolan har jag skrivit tre av mina studentprov och fick idag veta resultaten. Som jag befarade blev jag underkänd i matten, men det svider inte så mycket eftersom jag var beredd på det och jag är fullt medveten om att det är mitt eget fel. Det skriver jag om i vår. Jag fick mycket bättre än förväntat i samhällskunskapen än vad jag någonsin kunde drömma om, om man tänker på att jag inte pluggade ett endaste dugg. Engelskan kunde ha gått bättre, men allt som är godkänt går hem hos mig när det kommer till studentproven. Jag vill verkligen ge en eloge till de som orkar plugga, de som gör det och som gör det helhjärtat. Studentproven är det mest hektiska en människa kan gå igenom i gymnasieväg och jag önskar att alla människor kunde få prova på det. Jag kan inte alls tala för dem, för jag har inte pluggat som dom har. Men jag beundrar alla Ålands Lyceums studerande, de är så himla duktiga, engagerade och uthålliga.

När det kommer till sos vet jag inte riktigt vad som har hänt. Jag tror det har att göra med att HUTH tog all kraft ur mig under första perioden att jag inte alls orkade satsa i andra, alltså sosperioden. Jag ska verkligen göra allting för att ändra mig under de kommande, eftersom det är sista året. Jag har så extrem hög press på mig själv, men det känns som att den inte riktigt har nått mig än, och jag är inte hundra procent säker på varför.

Jag ser också allting som händer i världen just nu och blir så himla ledsen. Som det här mordet i Borgå, där en pappa knivhögg sitt barn, också framför andra människor, vuxna, unga och barn. Och jag undrar vart världen är påväg. Jag undrar hur man kan vara så sinnessjuk i sitt huvud, att man skulle lägga händerna på sitt barn, oavsett ålder, och sedan verkligen tar livet. Det går inte ihop i min hjärna, matematiken stämmer inte. Den här pappan och mamman till barnet hade varit oense om vården över barnet, och mamman hade begärt om besöksförbud för pappan, men ärendet hade tagit för lång tid att behandlas, vilket sedan ledde till detta. Nu vet man självklart inte ifall det hade hänt även om ärendet faktiskt hade blivit behandlat. Men detta visar bara att hela samhället måste ta sådana här ärendet på fullaste allvar. Det känns som att barnrättsfrågor inte tas på så stort allvar som det måste göras, och i min åsikt måste besöksförbud tas på fullaste allvar av alla högre makter, eftersom man inte ansöker om någonting sådant ifall man verkligen inte är rädd för en annan människa. Speciellt när barn är inblandade. Det är inte någonting som ska underprioriteras, det är någonting som ska tas tag i så fort det kommer på bordet. Sedan är besöksförbud även en sådan sak som inte tas under uppsyn. Här menar jag att man inte granskar ifall besöksförbuden faktiskt följs, vilket jag också tycker är konstigt. Jag menar inte att man skulle lägga oändligt med resurser, men kontroller varje vecka eller åtminstone varannan borde vara obligatoriskt, för att se till att deutsbtta personerna faktiskt är trygga. Har man levt i en våldsam relation eller i en våldsam familj kan jag tänka mig att det sista man vill är att bli misstrodd eller att inte bli tagen på allvar. Så varför tar inte samhället sådana här saker på allvar? Jag blir bara så himla ledsen då sådana här saker händer för jag vet att man som socialarbetare eller politiker skulle kunna sätta större vikt vid problemet, men man gör inte det. Bara en person tar tag i saken kan det hända otroligt mycket, och det har jag själv sett. Man behöver inte vara professionell för att hjälpa andra människor, ser man någonting i skolan eller på jobbet som verkar konstigt finns det alltid någonting man kan göra. Kanske man har sett eller hört fel, eller misstolkat situationen, men i slutet av dagen har man visat att man bryr sig och att man besitter empati och ödmjukhet för andra människor. Jag önskar att alla skulle ta sitt ansvar, även jag. Hela samhället. Jag önskar att det bli så någon dag.

Nu har jag rabblat så otroligt mycket mer än vad som var meningen. Klockan är halv tolv och jag ska jobba 15 timmarspass imorgon från kl. 07. Så jag borde verkligen sova. Jag hoppas verkligen att jag fortsätter skriva, jag älskar ju det egentligen. Jag kommer mig bara inte för, som sagt, motivationen.. Ni får ha det super sålänge så hörs vi snart igeeeen (förhoppningsvis). Natti.

PS. Jag har flyttat. Varit i Portugal. Firat Hallo2k17. Varit på Skördefest. Köpt en ny säng. Etc. Borde få plats med allt i ett annat inlägg. DS.

Likes

Comments

summer


Åhh, älskar att göra collage. Det är så lugnande och jag kan sitta i flera timmar, så roligt när man blir bättre också. Här slängde jag ihop en liten test-outfit bara för att göra någonting och tycker faktiskt det blev rätt bra.

Tänkte att det skulle komma många fler inlägg nu inom den närmsta tiden, har inte riktigt haft orken att skriva men nu när det är sommar måste man ju ta tag i det lite, hehe. Så vi hörs väl senare I guess! Puss

Likes

Comments

Sommarloooov!!! Nog för att det för min del har varit sommarlov en hel vecka redan, men jag är ändå så himla glad. Idag skrev jag mitt sista prov för årskurs två och god damn, jag förväntade mig verkligen inte lättnaden jag kände samtidigt som jag steg ut ur lusses gymnastiksal i morse, fy vad skönt det var. Men gud vad det ändå inte känns som lov, det känns fortfarande som att jag ska tillbaks till den där förbannade skolan om några dagar. Tur i alla fall att det bara är en känsla.

De senaste dagarna har spenderats med massor massor av firanden av mina underbara vänner som har tagit studenten och examen och även fyllt år. I fredags tog yrkeseleverna examen och det var verkligen surrealistisk att sitta där i publiken och se personerna man gick i grundskolan med i nio år ta ännu ett steg framåt i livet, jag var inte ens ledsen för att jag inte var där med dom som jag borde, jag var bara stolt över alla. Att se hur alla har valt sin egen väg, hur vissa fick stipendier, hur lyckliga alla såg ut. Det gjorde mig så himla glad och ännu mer förväntansfull inför nästa år, då det är min tur.

Kvällen firades såklart på bästa tänkbara sätt och med massor av fina människor. Jag var först hos Sillu där det bjöds på god mat och dricka, och sedan åkte jag, hon och Nicco till Tina, som även denna dag fyllde hela 20 år! Det bjöds på en massa mat, dricka och festerier, som alltid i det huset, haha! Efter det åkte vi till arken där kvällen även avslutades. Dagen därpå var det studenternas tur. Jag var inte på dimissionen men jag var på Sofies bjudning vilket var så himla fint gjort! Även denna kväll firades på arken med en tidig hemgång.

Gud, dessa dagar har varit så himla mysiga och roliga och jag bara längtar till nästa år då det är min tur. Just för att jag skulle ha gått ut tillsammans med dessa människor egentligen så blev det ju så att jag började hetsa och stressa över mina hägskoleval, student bjudningar etc när alla andra 98or gjorde det. Jag har alltså i princip planerat vilka jag ska bjuda på mina bjudningar, hur jag ska ha det på min gård på min bjudning, vilken dag jag ska ha bjudning och hurdana klänningar jag vill ha. Jag har även börjat fundera på karonkaklänning, hur mycket den ska kosta etc etc, sedan slår det ju mig att jag verkligen har mer tid än jag tror, men det bara blir så haha.

Nog om det! Nu är det äntligen sommar och bara vädret tillåter så ser jag så mycket fram emot sena kvällar på uteserveringar, middagar med vänner och även att jobba. Jag har inte höga förhoppningar på denna sommar så det kan bara bli bättre, och det hoppas vi på!

Likes

Comments

Alltså hörrni, om några dagar går jag ut årskurs två i Ålands Yrkesgymnasium och Ålands Lyceum. Det innebär att det är ett år kvar av mina studier på gymnasienivå, vilket jag tycker är helt sjukt. Jag hade aldrig trott att jag skulle klara mig så bra som jag har gjort och jag är så himla stolt, lycklig och framför allt tacksam. Fy fan, det finns så mycket att säga.

För ett år sen såg allting så annorlunda ut. Alla jag ville att skulle vara här var här, vi var med varandra, träffades varje dag, hade roligt, allt var så perfekt för exakt ett år sen. Gud så jag saknar det. Dock är inte allting dåligt nu heller, självklart finns det saker jag vill ändra på, men det är också saker jag inte kan göra någonting åt, vilket jag hatar. Jag har insett att det inte kommer bli som förra året. Den här sommaren kommer inte att bli som den förra, hur mycket jag än skulle försöka att få det så. Jag tror att det jag måste inse är att man alltid kommer titta tillbaks och tänka att "det där var den bästa stunden i mitt liv" och det kommer säkert att vara så, för just i den stunden så var den det. Men det kommer nya bra stunder, man skapar nya bra minnen. Om ett år kommer jag önska att allting var som det är nu. Eller så kommer jag tänka att allting har blivit så mycket bättre.

Årskurs två har varit så jobbig i jämförelse med årskurs ett. Jag tycker dock att jag har klarat mig förvånansvärt bra. Allt har liksom gått igenom till slut trots att jag har varit på väg att gå sönder vissa gånger. HUTH har verkligen sugit ur all min kraft den här sista perioden och jag har många gånger frågat mig själv om jag verkligen kommer klara det. Jag har klarat det dock, och jag vet precis vad det är som har fått mig att göra det.

Under det här året har jag varit så trött, så omotiverad och vissa gånger till och med oengagerad, vilket inte är likt mig när det kommer till mina studier. Jag älskar det jag läser om och jag älskar att lära mig nya saker, varesig det handlar om ekonomi eller om psykodynamisk terapi. Det är lite som att jag har tappat bort mig själv och gått vilse på något sätt. Jag har inte vetat vad jag har velat, jag har suttit hemma och tänkt på min framtid och om det är det här jag vill göra och vissa gånger har det känts som att allt jag tänkte och visste förra året har varit som bortblåst. För ett år sen var jag så säker på allt, vad jag ville och vem jag var, och jag tror att på grund av att jag på något sätt förlorade den delen så förlorade jag också helt uppfattningen om vad jag ville, mina värderingar och principer som jag annars också har varit så säker på.


Under första året Ålands Yrkesgymnasium träffade jag människor som idag är så otroligt himla viktiga för mig på många olika sätt. Jag har lärt mig så otroligt mycket, jag har fått skratta och fått öppna ögonen till så himla många nya saker på grund av alla dessa människor att det är sinnessjukt för mig att tänka på, och jag tror inte ens att dom vet om det själva. Herregud, jag är så tacksam för precis allihopa. Så mycket jag har fått se, höra, uppleva och känna på grund av de här människorna är sjukt att tänka på. Dom är så fina, precis var och en av dom. Jag hoppas dom vet det. Oavsett var dom är nu.


Varför jag tänker på det här just nu tror jag är för att om några dagar går 98orna ut, vilket betyder att jag egentligen skulle ha varit med dom. Jag skulle ha gått ut nu och påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv någon annanstans, på någon högskola eller på något nytt spännande jobb. Men jag är kvar och det känns rent utsagt förjävligt. För jag såg mina vänner gå ut en gång förra året och nu får jag se ännu fler åka iväg och det skrämmer mig. Jag hatar att gå igenom jobbiga saker som faktiskt liknar varandra om och om igen, och nu är jag tvungen att göra det igen. Jag hatar att se människor lämna, det är min allra största skräck i livet och jag är livrädd för att erkänna det. För andra är det ju bara som en vanlig del i livet känns det som, men för mig är det det tyngsta och hemskaste en människa kan göra mot mig. Även om det inte är just MOT mig som det är. Det vet jag innerst inne. Men jag är så jävla rädd för det så att det blir som en attack mot mig, det gör så fruktansvärt ont.

Nu kom jag in på sidospår här. Det jag ville komma fram till var väl egentligen inte att jag tycker att mina vänner lämnar mig, det jag vill komma fram till är att det är så himla svårt att tänka på att jag skulle ha stått där tillsammans med dom. Jag vet liksom att jag har en "extra" erfarenhet ifrån när jag bodde i Sverige det där året. Men det svider ändå och känns på ett sätt bortkastat för att jag mådde så himla dåligt under den tiden och när jag tänker på hur himla bra jag mår idag så gör det liksom ont att veta att det kanske hade gått så mycket bättre om jag bara hade stannat. Fast i och för sig, då vet jag inte om jag hade träffat dom där viktiga människorna eller gått igenom det där och det där och det där. Det är jobbigt att se mina 98 homiés dra iväg, men jag är tacksam för att livet blev som det blev ändå.


Herregud, det känns som att jag bara babblar och ingenting makes sense. Jag har inte skrivit på länge. Mycket har ju hänt och mycket mer kommer att hända. Jag försöker att tänka att allting faktiskt kommer att ordna sig till slut, hur många fina minnen jag är tacksam för och hur många minnen som kommer att tillkomma. Jag har liksom insett att ingenting någonsin kommer att vara helt felfritt, man måste bara välja det man lägger sin vikt på och det man inte lägger sin vikt på. If that makes sense haha. Jag hoppas det blir bra till slut. Men det tror jag.

Vi hörs snart igen, hoppas jag. Puss puss

PS. Nu har inte jag läst igenom någonting så om det finns tusen stavfel och man inte fattar vad jag skriver så ber jag så hemskt mycket om ursäkt, hade

Likes

Comments

Gud, det var jobbigt att lämna Kristiansund från min sida, det var verkligen det. Jag kände inte alls att jag var klar där, samtidigt som det känns skönt att vara hemma igen. För min del kändes det som att jag var tvungen att åka iväg på den här resan, för min skull och för alla andras. Jag behövde få andas, se en annan plats och leva på ett sätt jag inte är van vid här hemma. Jag behövde ha tid ifrån min familj och ifrån skolan och miljön runt den. Det kändes verkligen som att ett annat ställe kallade på mig, om det inte låter för klyschigt att säga så.

Under den här resan har jag (trots att jag varit med en annan person 24 timmar om dygnet) fått tid att tänka, reflektera och analysera över mig själv, mina handlingar och mitt beteende på ett sätt som jag tror har varit nyttigt för mig, men som sagt, jag var inte färdig. Jag behöver mer tid. Jag har fått chansen att inse många saker från ett annat perspektiv och jag har verkligen öppnat upp ögonen på ett annat sätt. Nu tänker ni säkert "hur är det möjligt när du ändå haft mobilen, kunnat skriva och se sociala medier varenda dag?", men det är faktiskt möjligt, för jag är inte fysiskt närvarande, vilket jag tror har varit problemet.

När jag är hemma är jag ständigt igång, jag är alltid någonstans, om det så är på esso eller om det är på arken eller på en promenad. Jag sitter inte stilla, och om jag gör det blir jag galen. Jag är aldrig hemma, vilket ger mig ångest, och är jag hemma får jag ångest för att det känns som att jag slösar bort mitt liv. Jag tror att jag har tagit skada av det. I förhållande till Åland är Kristiansund ett ställe jag kunde koppla av på till 100%, medan jag här hemma ständigt (eller väldigt ofta) känner press, stress och påfrestelse från precis allt. Skola, kompisar, familj, till och med omgivningen och bilarna. Det hade jag inte tänkt på före jag åkte till Kristiansund och stannade där ett tag.

Vad jag försöker komma fram till är att jag anser att den här resan var väldigt bra för mig och trots allt är jag otroligt tacksam föra att jag fick chansen att åka iväg. Jag var inte redo att lämna det än, men jag är glad att vara hemma. Från och med nu ska jag vara mer försiktig, jag ska försöka lita mer på mina instinkter och vara försiktigare med vem annan än mig själv jag litar på, jag ska vara försiktig med att stressa och inte bli panikslagen om jag stannar hemma en hel dag. Det är viktigt att kunna andas har jag insett, för det har jag fått göra nu och det har hjälpt mig så mycket.

Nu har jag babblat så himla länge så nu ska ni få tre bilder från vår resdag, som för övrigt gick lite sisådär. Mari och Jonis kom och plockade upp oss från Arlanda vilket var en otroligt rolig överraskning efter att vårt plan blivit försenat. Imorgon är det tillbaks till Lusse som gäller, och om två och en halv månad går jag ut tvåan i ÅYG. Galet.

​Tröjan och shortsen är från Lager157, tröjan gick på 150kr och shortsen på 80kr

Likes

Comments

Dagen idag har verkligen flutit på fruktansvärt bra! Det var vår sista dag i skolan idag och det var verkligen så himla sorgligt, är så ledsen. Barnen hade gjort en presentation om Norge till oss, gjort ett kort och ett vänskapsarmband till oss och så gav våra handledare oss ett litet påskägg. Vi tog en stor gruppbild med femmorna och sedan hade vi gymnastik med ena klassen. Det var verkligen jobbigt att säga hejdå. Jag ska skriva mer om mina "djupare" tankar om den här resa imorgon hade jag tänkt, annars blir det här inlägget allt för långt.

Direkt efter att vi var klara med alla hejdå även på eftiset åkte vi raka vägen mot Atlanterhavsveien, eller the Atlantic Road som den kanske är mer internationellt känd för. Det har varit en destination vi har pratat om att åka till enda sedan vi kom hit, men efter all skräck med bussarna samt oturen med vädret har det blivit uppskjutet tills idag. Vi hade sådan tur med vädret också.

Och my god, om det inte var värt väntan. Så otroligt vackert det var, took my breath away, minst sagt. Har liksom svårt att ens greppa att det var vid Atlanten vi stod vid, att man hamnar i Amerika om man korsar havet? För mig är det för sjukt för att ens tänka på.

Det var verkligen en upplevelse, jag vet inte hur jag ens ska kunna beskriva känslan av att vara där. För er som inte vet är det känt för sin bro (Storseisundbrua) som ser ut som att den tar slut på toppen och det var så otroligt svårt att fånga på bild och jag tror det är svårt då man bara har en iPhone med sig, det är nog lättare med systemis haha. Anyways, jag rekommenderar precis exakt ALLA att åka dit om ni har chansen. Oavsett om ni tycker sådant är intressant eller inte så kan jag lova att det är en så otroligt mäktig känsla att vara där. Wow. Jag vet inte ens vad mer jag ska säga. (Juste, Lorentz har spelat in sin musikvideo till Allt från mig på detta ställe, värt att kolla in om ni vill se lite mer)

(Det kommer högst antagligen komma fler bilder både härifrån och från alla andra ställen bara jag och Rafaela har utbytt alla bilder vi tagit och när man har kommit hem och kunnat kolla igenom allt en extra gång haha!)

När bussen väl kom, ca två timmar senare, åkte vi direkt in till byn och till en restaurang vi också har velat testa nästan enda sedan vi kom hit, Havnekontoret heter det och ligger precis vid vattnet. Båda tog en burgare och jag kan starkt rekommendera stället för maten och även för hur det såg ut där och hur stämningen var. Hur fint som helst!

Ikväll har vi endast städat lägenheten och packat. Imorgon bitti tar vi flyget från Oslo och sedan därifrån till Stockholm. Så vi hörs imorgon. Nu ska jag läsa och sedan sova, en sista gång i den här fruktansvärt sköna sängen. Natti!

Likes

Comments

Ber hemskt mycket om ursäkt för bloggtorkan! I helgen tog vi det faktiskt mest lugnt. I fredags efter att vi hade slutat åkte vi ner till byn och strosade. Det var väldigt fint väder så vi tog en glass och åkte med Sundbåten som den kallas. Det är en liten "turistbåt" som åker mellan alla öar som Kristiansund består av. Hela resan kan väl ha tagit 20 minuter till en halvtimme. Det är alltså inte väldigt stort här haha, men otroligt mysigt var det.

På kvällen på fredagen besökte vi Christian's bar, som då är väldigt rekommenderad i området. Det var väldigt mycket pepp inför lördagens fotbollsmatch mellan KBK (Kristisansund Ballklubb eller Kristiansund BK) och Molde, så det var mest gamla par där som drack och sjöng hejarramsor som jag och Rafaela än idag går runt och nynnar på, haha. Vi drog hem rätt tidigt eftersom det inte går några nattbussar på fredagar. Så vi låg uppe hela natten och tittade på O.C.

Lördagen bestod av att endast ta det lugnt. Vi hade tänkt åka till Trondheim men då det verkligen ösregnade hela dagen bestämde vi oss för att det var en bättre idé att stanna hemma. Det var verkligen skönt, samtidigt som det kändes som att en hel dag blev bortslösad. Nåja! Det var skönt det med. Vi åkte i alla fall och köpte kebab och pizza och delade framför O.C hela dagen.

Igår degade vi också bara framför O.C och tittade faktiskt klart på det. Vi har tittat på det tillsammans nu i snart ett år och äntligen tittade vi klart det. Eller, äntligen är väl fel ord när det är en av de bästa serier som finns, men det har tagit lång tid att se klart. Åh, den är guldvärd.

Idag har vi varit i skolan och jag har inte känt mig så väldigt bra. Så när vi kom hem lagade vi mat, tittade på John Tucker must die och sedan somnade vi båda. Ikväll har vi tittat på spökvideos faktiskt, och så åkte vi en sväng till Futura och ner på byn.

Resan börjar närma sig sitt slut, men än har vi lite planer. Lovar att det inte blir någon mer torka (i alla fall under den här resan), så vi hörs imorgon igen! Natti

Likes

Comments

Alltså fy, jag ber verkligen om ursäkt för de förskräckliga bilderna. Jag försökte redigera dem finare men ni såg ju hur det lyckades. Denna klänning köpte jag i alla fall på BikBok för 249kr. Den var verkligen superduperskön och jag tror att den kommer användas mycket i sommar. Jag lovar att den är mycket finare på kroppen haha!

Likes

Comments

Ber om ursäkt i förväg nu för att enda bilden jag har från den här dagen är på min säng härifrån, tyckte den såg så mysig ut hehe.

Idag har faktiskt inte hänt ett dugg, vi var i skolan till halv 5 och direkt när vi hade ätit började vi städa här hemma, det har verkligen inte sett ut som det ska haha. Det största som har hänt idag var väl när vi skulle in till byn för att endast köpa Bepanthen, men det slutade med att vi ca en och en halvtimme senare fick GÅ hem för att vi missade tre bussar och vägrade gå den korta vägen. Så blir det när man är osmart. :-) Nåja, lesson learned!

Ikväll har vi bara tittat på O.C och tagit det lugnt. Det ska verkligen bli så himla skönt med fredag imorgon. Jag tycker den här veckan har gått väldigt fort men jag känner mig ändå redo för helg. Samtidigt är jag ledsen för nästa vecka åker vi hem och jag vill verkligen inte hem än! Jag tycker så mycket om att vara på detta fina ställe och ständigt vara omringad av fin natur, snälla människor och bara lugn. Självklart ska det bli roligt att åka hem, jag tror bara att jag verkligen behövde den här resan.

Nåja, nu ska jag väl försöka hitta någon bild på weheartit, titta på lite youtubevideos och läsa. Imorgon börjar vi halv 8. Natti!

Likes

Comments