Igår somnade Vega äntligen feberfri och har sovit gott mellan mig och Matias hela natten. Nästa steg i tillfrisknandet är att hon ska äta upp sig lite och dricka (massor). Under hela feberperioden var vi noga med att hon skulle dricka vatten, men sen slutade hon äta så då fick hon dricka utspädd äppeljuice och saft för att få i sig socker.

Vi tackar för alla tankar och meddelanden ni gett oss. Det har såklart varot jobbigt att inte sova ordentligt på flera nätter, men det jobbigaste är att se sitt barn skrika utan att ha någonting att göra åt det det. Vega som annars är en ganska tålig unge och sällan skriker har haft det allra jobbigast.

Nu ska hon få friskna till i några dagar, sen ska vi ut i trädgården och njuta av att det är vår!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vega pratar inte så mycket, jag tror faktiskt att hon pratar ovanligt lite för att vara 14 månader. Hon säger mamma, pappa och mormor på ett sätt som fler än vi förstår, men inte något annat. Inte ens titta, mer eller där. Däremot har hon massa tecken, miner och ljud som betyder olika saker - och det är så otroligt häftigt att hon har lärt sig det!

Även om hon inte kan prata så berättar hon så himla mycket för oss. Hon har tecken/miner/ljud för bland annat att sova, dricka, äta, mysa, katt, häst, toa, flygplan, klappa, morfar, knapp, napp, kanin, vatten, stark osv. Hon har med andra ord inga större problem med att kommunicera med mig och Matias eftersom vi lärs oss hennes "språk".

När jag nämner att hon inte pratar utan tecknar för folk brukar responsen bli "oroa dig inte, talet kommer" eller "det är inget att oroa sig över, barn utvecklas så olika". Faktum är att jag inte är ett dugg orolig! Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger och kan svara på sitt sätt. Det är ett gott tecken på att hon har en förståelse för språket och ett utvecklat ordförråd.

Och även om hon inte pratar än så kan hon mycket annat som andra 14 månaders barn inte kan. Hon står på ett ben, backar, slår kullerbytta (inte perfekt dock ;)), snurrar runt och står på tå. Jag har även en känsla av att när hon väl börjat prata kommer det vara svårt att få tyst på henne!

Likes

Comments

Natten till igår vaknade Vega med 41 graders feber... Vi begav oss mot vårdcentralen på förmiddagen för att få henne kollad, hon hade haft feber i sex dygn då så vi skulle dit oavsett. Läkaren på vårdcentralen skickade oss vidare till barnakuten då Vega andades väldigt snabbt men hade inga andra symptom på vad det kunde vara.

Inne på sjukhuset började de med att ge henne febernedsättande, igen. Vi fick även order om att fixa ett urinprov. Lättare sagt än gjort när ungen för första gången under dagen kissat två minuter tidigare. Hon fick helt enkelt springa runt utan byxor och blöja på salen tills vi kunde fånga kisset i en mugg.

Hon fick stick i fingret, som nog gjorde ganska ont när de skulle fylla rör med blod. Men sen kom sköterskan in med en mjukisapa för att det var synd om Vega och för att hon var så duktig.

Vi spenderade nästan hela dagen på sjukhuset, men proverna visade ingenting så förmodligen är det något virus hon har fått.


Idag hade hon "bara" 39 graders feber. Hon har varit hyfsat pigg och kunnat leka som vanligt. Nu framåt kvällen däremot kom den sjuka Vega tillbaka. Hon började skrika otröstligt, kräktes och sen hyperventilerade hon utan att vara kontaktbar - detta pågick en stund så vi ringde faktisk 112 som skickade en ambulans.

När ambulanspersonalen var framme hade hon lugnat ner sig och gav äntligen gensvar. De kollade pulsen, lyssnade på lungorna mm. och allt såg som väl var bra ut. Vi pratade lite och kom fram till att fortsätta ge febernedsättande och ha lite extra koll på henne. Hon var ju lugn och kontaktbar igen. Förmodligen kan kräket berott på allt snor och slem hon svalt och hyperventilationen kan ha beror på att hon aldrig kräkts på det sättet innan och tyckte helt enkelt att det var både äckligt och läskigt.

Vega sover just nu gott bredvid Matias och har tänkt krypa ner bredvid dom och hoppas på en bra natt.

Jag vill även passa på att tacka alla fantastisk vårdpersonal där ute! De gånger vi har varit i kontakt med vården har vi alltid blivit bra bemötta och aldrig känt oss ivägen. Ni gör ett otroligt jobb trots de förutsättningar ni arbetar under.

Likes

Comments

Vi fick hem ett paket vegetarisk pastej som vi skulle testa via Buzzador. Den var gjord på äggprotein och Karl Johan svamp och Vega tycker det är väldigt god. Hennes favoriter att ha på mackan har hitintills varit leverpastej, kaviar och ost - nu lägger vi även till vegetarisk pastej!

Jag tycker det är ett bra komplement till köttet och det såg bra ut på energiinnehållet! Pastejen föll Vega mer i smaken än mig, men den fungerar absolut att ha på frukostmackan.

Likes

Comments

Inatt vaknade vi av att Vega kom tassandes in till oss. Med snuttisen hängandes i ena handen sträckte hon armarna upp mot mig och ville komma upp till oss. Så himla mysigt!! En helt annan grej än att gå in och hämta en ledsen liten Vega som sitter i sin säng.

Detta var alltså första gången hon tagit sig ur sängen under natten. Vi har varit lite oroliga över hur det skulle gå. Jag har fantiserat om hur hon yrvaken försöker gå ner för sängen och landar på huvudet medan Matias har tänkt mer på vad som händer om hon vaknar och är pigg och börjar leka - allt hon kan skada sig på.

Nu kanske vi (inte) kan sluta oroa oss. Det gick ju bra i natt iallafall!

Likes

Comments

Nu vill jag lägga mig i!

Det har cirkulerat fyra olika texter på Facebook senaste veckan. En har jag själv delat vidare och en annan har jag gillat. Jag pratar om Camilla Läckbergs blogginlägg som kritiserar föräldrar som låter sina barn göra och bete sig lite hur som helst. Föräldrar som inte sätter gränser eller regler för barnen. Jag pratar också om Jessica Lotorns debattartikel som kritiserar föräldrar som låter sina barn vara på förskolan trots att man gått från jobbet tidigare/har semester/tagit ledigt. Hon menar att barnen behöver en vuxen som ser och hör barnet så ofta barnet behöver, något förskolepersonalen tyvärr inte har tid med. Dessa skribenter håller jag med! Helt och fullt!


Strax efter dessa inlägg kommit upp och fått fart i sociala medier har också försvarsföräldrarna velat säga sitt, men jag tycker det blir fel. Allt är inte svart eller vitt som det verkar bli när vi får det serverat såhär. Försvarsföräldrarna menar att det minsann finns barn med olika diagnoser och andra förklarliga orsaker till att barnet inte riktigt förstår att man är trevligt och tackar för maten eller säger hejdå när man går.

Det handlar inte om dig!

Det handlar om alla de föräldrar som nonchalant ser bortom sitt barns otrevliga beteende och låter det fortgår. Det handlar om de föräldrar som tycker det är roligt att en 7 åring bubblar i drickan när de är iväg. Det handlar om de föräldrarna som obemärkt ser på medan deras barn drar runt på lekplatsen och förstör för de andra barnen.

Försvarsföräldrarna menar också (sett till debattinlägget) att man visst har rätt till egentid, att det inte är fel att käka middag med sina kompisar, att barnen behöver umgås med sin mormor/farfar/morfar/farmor.

JA! SJÄLVKLART! Det handlar inte om er heller!

Det handlar om de föräldrar som gång efter gång låter sina barn vara kvar på förskolan eller fritis för att föräldern ska fika med kompisar eller städa huset eller klippa gräset eller handla eller gå till frisören. Allt det där kan du göra när barnet är hos morfar/farmor/mormor/farfar/annan viktig vuxen i barnets liv. Men inte när barnet fortfarande är kvar på förskolan där personalen inte räcker till.

Det handlar inte om att du är en sämre förälder för att du någon gång inte orkar ta en konflikt med ditt barn. Det handlar inte heller om att du är en sämre förälder för att du någon gång påväg hem från jobbet åker inom affären och handlar för att slippa göra det med ett trött litet barn
Problemet är när någon gång blir till flera gånger och slutligen ett beteende.

Fotograf: Mikael Larsson

Likes

Comments

Många tycker säkert att vi är tidiga med att plocka bort vissa "säkerhetsgrejer" till Vega. För några veckor sedan tog vi bort långsidan på spjälsängen och hon sitter inte längre i barnstol, och det kan ju verka farligt enligt vissa. Men faktum är att hon nu kryper upp och ner från sängen som hon själv vill (på gott och ont). Hon har även blivit mycket duktigare på att sitta ordentligt i stolen och kan själv gå ner från den efter att hon sagt tack för maten. Innan när hon satt i barnstolen kunde hon hoppa runt och tramsa lite hur som helst utan att det hände mer än att visa till. Nu har hon nog förstått att det inte funkar, för hon sitter ner hela tiden och hittar inte på så mycket bus.

Hon har än så länge aldrig *pepparpeppar* trillar ner från varken stolen eller sängen. Sängen har självklart en stödbräda som minskar risken från att trilla ner, men den ger inga garantier (så vi har även ett stort ihopvikt täcke liggandes på golvet om olyckan skulle vara framme, haha) ...

Vi har varit väldigt noga med att försöka lära henne att ta sig ner från saker, och det började väl efter incidenten när hon trillade ner från vår säng i höstas... Vare gång hon har närmat sig kanten på soffan eller vår säng har vi påmint om att rumpan ska ner först och vänt henne så hon kunnat kasta ner. När hon blev större och förstod mer om orsakssamband fick hon helt enkelt "trilla" ner från soffan (vi fångade henne, så hon skade dig aldrig!) för att själv förstår varför hon skulle krypa med rumpan före. Nu sitter det, hon vänder sig ofta om och går med rumpan före när hon ska ner för en kant hon tycker är hög.

Vi låter henne alltid utforska, klättra och leka så länge det inte blir en fara för henne. Att trilla ser jag som en del av utvecklingen. Hon blir sällan ledsen när hon trillar, det är egentligen bara när hon slagit munnen som hon blivit ledsen, i vanliga fall är hon snabbt uppe på benen igen!

Likes

Comments

Efter en dag i skolan sitter jag nu på Espressohouse och tar en kaffe och pluggar medan jag väntar på att resten av familjen ska komma in till stan.

Vi har många uppgifter som ska in den kommande månaden, alla är roliga, intressanta och relevanta men tyvärr hinner jag inte sätta mig in i alla så mycket som jag vill eftersom det är så mycket på en gång. Däremot har jag bara mig själv att skulle eftersom jag inte varit jättebra på att planera min tid...

Lärarutbildningen kan man tycka vad man vill om, men den här sista terminen har generellt varit väldigt bra! Synd att det kommer nu när utbildningen snart är slut bara. Jag kan bara hoppas att de nya studenterna får fyra år av vad vi haft i en termin.

Likes

Comments

Jag blir lite ledsen när jag läser om alla mammor som gjort så mycket under tiden de varit hemma med sina småbarn. De har startat företag, gått diverse utbildningar, bedriver ideell förening etc. Det jag blir lite ledsen av är alla hejarop och lovord dessa mammorna får, dom är supermoms, powerwomen och allt möjligt. Jag själv, jag är bara en vanlig mamma som har varit hemma med mitt barn - och det är ju inget särskilt.

Det blir som en norm och något vi alla borde sträva efter. Det räcker inte längre med att bara vara mamma och njuta av sitt barns första år. Jag vet att jag är den bästa mamman till mitt barn men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite nedstämd över allt jag inte hunnit göra under min mammaledighet, men som jag kanske borde hunnit om jag ändå hade prioriterat annorlunda - hur fel är inte det?

Samtidigt som vi hyllar mammorna som är hemma med sina barn och under tiden gör massa annat "vid sidan om" klankar vi till viss del fortfarande ner på mammor som väljer att gå tillbaka till sina vanliga jobb redan efter några månader och låter pappan vara hemma med barnen. Det är ju ännu mer fel!!

Varenda mamma får självklart göra precis vad de känner är bäst för sig själva och sina barn, men att vi utomstående ska bestämma vilken slags mamma som är den bästa och mest drivande är bara fel.

Bilder från min födelsedag - Då, nästan på klockslaget, hade jag fått äran att vara mamma till Vega i 13 månader. Aningen sliten och trött men så fantastiskt kär i mitt älskade barn!

Likes

Comments

Min tanke var att jag skulle klara av att vara en bra mamma, en bra sambo och en bra student nu när ja började plugga igen. Jag inbillade mig att jag skulle kunna plugga på dagarna mellan 9-16 (eller den tiden som krävdes), komma hem på eftermiddagen och umgås med min familj för att sedan gå och lägga mig som vanligt framåt 22-23.

Men. I vanlig ordning har jag sämst självdiciplin och sitter här, kvällen innan inlämning, och skriver på mitt arbete. Jag har helt enkelt varit lite för mycket mamma och sambo och lite för lite student den här tiden.

Efter varje inlämning säger jag till mig själv att det måste bli bättring, och varje gång håller jag med mig själv och lovar dyrt och heligt att aldrig sitta med det i sista stund. Det funkar aldrig...

Likes

Comments