View tracker

det är hit jag brukar gå när jag mår dåligt, när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till riktigt och när det gör ont i hel kroppen. denna gång är det dock väldigt annorlunda, jag vet bara inte riktigt vart jag ska i livet just nu. jag är förrvirrad för det känns som om jag tappat bort mig själv, jag vet inte vem jag är längre. jag överraskar mig själv varje dag för jag är så annorlunda. över sommaren förändrades jag, växte upp till och med kanske. jag spenderade 90 % av sommaren på jobbet och resten av tiden så sov jag och försökte hitta på nått kul, vilket inte blev av så mycket. det är första sommaren då jag inte varit ledig en längre period och sen gick jag direkt från jobbet till universitetet och jag kände verkligen hur ensam jag var där. jag hade inga vänner och jag spenderade föreläsningarna och rasterna ensam och försökte hänga med och sådär även om det inte var särkilt enkelt. men som med allt annat så vänjer man sig och kommer in i det vilket jag har gjort nu och jag har några typ vänner som jag hänger med ibland. men för det mesta håller jag mig faktiskt till mig själv. det beror nog mest på att jag inte bryr mig särkilt mycket, jag har inget gemensamt med dem, de är nog med mig av samma anledning som jag ibland är med dem, för att slippa vara ensam. jag är så ofta ensam nu för tiden, spenderar dagarna i sängen framför datorn tills skolan börjar på eftermiddagen och efter skolan går jag hem och sätter mig sängen igen tills familjen kommer hem. hade kunnat hitta på något, tagit tag i mig själv, kanske gått upp i tid och tränat lite eller pluggat, men det är tydligen inget för mig för jag orkar inte. jag har ingen energi längre, går runt i min lilla bubbla, alltid trött och omotiverad. jag vet inte vad jag vill längre, allting är så svårt, plugga, hitta lägenhet, hålla koll på ekonomin, hitta jobbtider som passar, ta körkort och balansera alla känslor. det gick ett tag men nu har jag bara tappat motivationen i och med att jag tappade bort mig själv. jag känner mig tom just nu även om idag var en bra dag, jag träffade honom idag och han fick mig att tänka på annat. jag kände mig inte ensam för jag var med honom jag kände mig inte genomskinlig för han såg mig och det märks på honom att han bryr sig även om han kanske inte vill erkänna det. han har aldrig låtit mig stanna så som han gjorde idag, vi satt och prata ett tag och han tog en dusch innan jag fick dra mig hemåt, det kanske ses som nått oviktigt men innan var han annorlunda, eller var det jag som var det? förr kunde han köra med mig lite men jag vet bättre nu, jag är starkare nu. det vi har, han och jag, har inget med känslor att göra, vi har ingen relation, och jag vet att jag inte skall falla för honom men varje gång jag går från honom känner jag hur lycklig jag är. att vara hos honom är som att komma till en fristad, inget utanför spelar roll, bara han och jag för en stund och efteråt så känns allt bättre, som om det dykt upp en regnbåge i ösregnet som är mitt liv. jag må känna mig ensam och tom nu men sen finns det stunder då jag känner hur allt klaffar och jag känner mig viktig, så livet går mycket upp och ner just nu, igår var en kass dag men idag är det ganska bra, även om jag sitter ensam på en fredagskväll med musik i lurarna, inga avsnitt att se på och så skriver jag här då såklart. men det känns inte hemskt att jag nog ska sova snart och sova bort halva dagen imorgon och plugga resten av dagen och sedan upprepa samma procedur på söndag. jag behöver fundera ut vem jag är och vem jag vill bli, var jag är och vart jag är på väg. för nu har jag ingen aning, men det löser sig säkert så småningom. det är ju så livet är trots allt, man tappar bort sig ibland men snart så hittar man tillbaka igen och kan fortsätta framåt. 

och för dig som råkat trilla in på min blogg och faktiskt försökt ge sig på att läsa lite, jag är inte riktigt så tråkig som jag låter, tack för att du läste lite.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

känner mig så trött på allt runt omkring mig, behöver komma bort. kollar efter lägenhet och ett studentliv bortom mitt lilla rosa rum men kommer ingen vart. jag vet inte var jag skall plugga eller ens om jag kommer in någonstans. kan ligga vaken hela natten och drömma om ett liv som student där jag har en söt liten lägenhet som jag får inreda hur jag vill och där jag får bestämma hur allt ska vara. drömmer om att bli vuxen och självständig och egen. vill inte vara för långt hemifrån men måste ändå bort en bit. behöver skaffa mig ett eget liv där jag inte behöver oroa mig för att jag ska väcka föräldrarna när jag kommer hem sent eller rätta mig efter deras regler för hur saker ska vara och göras.
 det kanske låter ganska klyschigt men det är så jag känner just nu. har liksom tröttnat på mitt liv och vill hitta på nått nytt, få nått gjort. vill ta körkort, flytta hemifrån och träffa nån vettig kille. fast är tveksam på om det finns nån som är vettig. är så trött på killar just nu, det finns tre sorter i mitt liv just nu och jag vet inte vilken som är värst. det finns den första typen som bara är ute efter sex och som öppet visar detta genom att bjuda in en till att cama med honom och då klä av sig. det finns typ nummer 2 som låtsats att de är ute efter nått meningsfullt men som man senare upptäcker endast är intresserad av att knulla och så finns det typ nummer tre som faller för en direkt och som helt plötsligt älskar en och som aldrig blir av med hur mycket man än försöker tills det kommer en dag då han helt plötsligt hittat en ny som han är kär i och då har tappat alla känslor för en och lämnar en ensam kvar med en massa skuldkänslor. jag blir så trött, för varje gång jag tror att jag hittat den perfekta killen så visar han sig vara en idiot som jag fallit för och som jag kommer behöva 10 killar för att kunna komma över. har ett stort problem med att komma över en kille nu faktiskt, för han va nog nästan allt jag ville ha, han va perfekt, men så visade det sig att han inte var det så nu är jag lite heartbroken även fast det gått ett tag men så fort man ser någonting som kopplas till honom så kommer allt tillbaka. så jag vill träffa någon ny, som är vettig och som får mig att falla precis som han gjorde men som faller precis lika mkt för mig. jag vill börja om på nytt och hitta mig själv. största klyschan men jag bryr mig inte just nu.

Likes

Comments

View tracker

Jag känner mig så dum, för jag vill så gärna säga det tillbaka, att jag älskar dig också. Men jag kan inte. För jag älskar dig inte, det gör jag inte och jag förstår inte hur du kan älska mig heller, vi har aldrig ens träffats. Jag ska inte ens snacka med killar just nu, för jag är trasig som fan. Du säger att du kan laga mig men hur har du tänkt göra det när du inte ens vet hälften av att hål jag har i mig, när du inte har någon aning om precis hur trasig jag är? Jag vill att du ska älska mig och att du ska laga mig, fan jag vill bara vara lycklig. Men det känns inte som att jag förtjänar dig, som om jag inte tillför lika mycket kärlek som jag tar av dig och det är ju inte så det ska vara. Jag vill älska dig, falla handlöst men jag har blivit sårad och utnyttjad alldeles för mycket för att kunna lita blint på någon. Jag vill att du ska vara den rätt och att alla problem bara ska försvinna när du är med mig och att så länge jag har dig så har jag allt jag behöver. Men det är ju inte så det känns, det gör fortfarande ont i hela kroppen när jag tänker tillbaka och visst du får mig att må jävligt bra men räcker det? föralltid? du vill ha mig som din men jag skulle aldrig gå in i något sådant om et inte var helhjärtat, om jag inte verkligen älskade dig. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag älskar inte dig än.


Likes

Comments

gud vad jag är trött på allt.. trött på mig själv. för när man gör samma misstag två gånger i rad och blir sårad så orkar man inte mer och då stänger man av. Det är vad jag har gjort nu, jag har stängt av för fy i hela helvetet vad ont det gör och fan vad förbannad jag är. Arg på alla svin, arg på alla som inte förstår och arg som fan på mig själv. Vill bara krypa ihop i ett hörn och försvinna. försöker stänga inne smärtan, knyckla ihop den till en liten papperstuss och stoppa undan den djupt inom mig men den försöker hela tiden att veckla ut sig och explodera i ett hav av konfetti i hela kroppen. Det får mig att skaka, göra ont och ger mig känslan av att bara vilja skrika. så jag skriver här istället.. vette fan vad det tjänar till egentligen.. jag blir bara utnyttjad och sårad, thats my life. jag har nog aldrig blivit älskad på riktigt av någon kille skulle jag säga.. förutom min pappa då.. haha... börjar tro att det är omöjligt att älska mig, vet inte varför egentligen.. visst jag är inta vacker, jag är inte smal och jag är inte överdrivet social men helt seriöst..? INGEN? ingen som vill ha något mer än sex med mig? ingen som vill se mitt hjärta istället för mina bröst? Finns det ingen som kan hålla om mig och berätta för mig hur älskad jag är? finns det ingen som kan ta hand om mig när jag är sjuk och mår dåligt? ingen? känner mig så ensam.. ser på när de andra håller hand, när han sträcker sig fram och kysser henne... så som de lyser i deras ögon. jag känner mig så tom, som om allt bara runnit ur min kropp och allt som finns kvar är den där lilla papperstussen som hela tiden kämpar för att explodera.  jag är hemma mycket från skolan för jag orkar helt enkelt inte, ser ingen mening med att gå dit när det gör så jävla ont så att man tror att man ska slitas isär vilken sekund som helst. det gör ont att bara andas. men det är ju fan ingen som ser nånting, ingen som ser hur ont det gör, ingen som hör när jag gråter mig skakandes till sömns. jag känner mig helt ensam och papperstussen exploderar, om och om igen.

Likes

Comments

Jag är så otroligt förvirrad, vet inte vad jag ska känna, tycka och tro vilket för med sig en enorm stress. Jag är mentalt utmattad från sekunden jag vaknar till den då jag somnar. Den känsla jag nu bär på och som håller hårt i mig är känslan av att vara förrådd och sårad samt av att sakna dig så otroligt mycket. Det är en känsla som lamslår mig, gör ont i hela kroppen och gör det svårt att andas. Bara att hjärtat slår är ansträngande. Jag fryser från insidan och ut i hela kroppen, oavsett hur varmt det än må vara så skakar jag av kyla. Det är nästan som om hjärtat frusit till is och sprider sin kyla ända ut i tårna.
Jag vet att jag inte borde sakna dig och att jag borde sluta tycka om dig men det är fan inte enkelt när du kommer med dina smöriga ord och säger att du kommer göra allt för att få mig tillbaka. Men fan, du sårade mig och puttade mig ännu längre in i min depression och du skrattar åt situationen. Hon har länge sagt att du inte varit nå bra för mig och det är inte förrän nu som jag är säker på att hon har rätt. Det är nu jag inser att jag borde lyssnat på henne från första början och att jag skulle sagt hejdå till dig innan du utsatte mig för den här skiten.
Jag vill inte mer, det gör ont överallt men du vill ändå inte lämna mig ifred för resten av mitt liv.

Likes

Comments

Ibland när jag har vari ensam lite för mycket blir det enkelt så att jag får lite ångest och blir en aning desperat efter uppskattning.. Detta är något jag vet om och som jag ser som en brist hos mig själv. Jag vill bara att folk ska uppskatta mig men när alla inte riktigt har tid att snacka eller så och bara finnas där så blir man lite stött, samma sak om någon ifrågasätter en. Att vara sån här som jag är nu, sökande efter bekräftelse är inget direkt roligt.. Det bidrar till en otrolig ångest när man kanske inte får den bekräftelse man behöver och gör att man börjar tveka på sig själv. Är man tillräckligt bra? Man börjar också tänka på sådana saker som att man kanske förstör för de runt omkring en när man kommer där alldeles trasig och krävande. Särskilt när det kommer till killar, för det blir ju liksom något annorlunda i den relationen man får med den man tycker om, man ska ju liksom berätta allt för den andra och inte skämmas över något, vara öppen.. Men det känns som om det bara skulle göra honom trasig, förstöra honom, jag känner ju själv att jag knappt klarar av allt bagage jag har,hur skall han klara av det? Han skulle antagligen inte ens klara av hälften och springa därifrån direkt när man börjar bli öppen med all den skiten..
Något som idag slog mig var, när jag ändå är inne på killar, att jag aldrig riktigt haft någon typ, jag har aldrig haft några direkta krav på hur killen skall vara men att jag nog borde tänka mer på det.. Hur jag behöver att han skall vara, jag har snackat med en kille nu ett tag, han va jättego i början och jag föll direkt, vi låg och snacka i telefon i timmar men sen hände det något och han var inte längre likadan.. Men jag tyckte fortfarande om honom, det gör jag fortfarande tror jag men idag så blev jag allt mer tveksam.. Av en jävla skitsak egentligen men ändå.. Det fick mig att tänka.. Han frågade mig vad jag gjorde och jag sa att jag satt och kollade på tecknat, vilket jag är mycket väl medveten om att en normal 18-åring inte vanligtvis gör... Men jag gör alltid det när jag är hemma och är sjuk eftersom att jag anser att det är enkelt att kolla på eftersom man inte behöver tänka men det är fortfarande underhållande, jag har verkligen inga problem att titta på tecknat så länge det innehåller komik. Men i alla fall, han tyckte ju att detta var väldigt barnsligt och att jag verkligen var för gammal för sådant, det var nästan det värsta jag kunde gjort, fan är jag 5 liksom??? Detta fick mig att tänka lite.. På hur jag vill ha det i ett förhållande, jag har aldrig haft ett förhållande och har därför aldrig riktigt tänkt på hur jag vill ha det.. Men jag vill inte att min kille ska se mina små egenheter så som att när jag är sjuk behöver jag uppmärksamhet, jag behöver närhet och jag behöver kolla tecknat.. Jag vill att han inte ska tycka att det är barnsligt, han behöver inte tycka att det är det mest normala.. Man han ska acceptera det, och han ska va en sån som kan uppskatta saker bara för att jag gör det, han skall kunna sitta där med mig i famnen och skratta åt seriefigurerna när de faller ner från byggnader och blir alldeles platta på asfalten och sedan "blåser upp" sig själva till sitt normala utseende. En sån där liten grej som man ska kunna göra för den andra tycker jag, jag menar tycker han om att spela tv/dataspel så vill jag ju inte att det är något som han skall kunna göra endast när jag inte är där, utan jag kan ju lära mig att uppskatta det också jag spelar gärna med honom om han vill det.. Jaja, nog tjatat om hur man drömmer att saker och ting ska vara.. Nu ska jag gå och söka efter lite bekräftelse..

Likes

Comments

känner mig oerhört rastlös.. kan inte koncentrera mig på någonting. ångesttankar i hela huvudet gör det omöjligt, jag har mått jävligt bra det senaste men nu slår det tillbaka, idag slog det tillbaka. mitt självförtroende har varit bättre än någonsin sen en tid tillbaka men nu är det i botten. 

jag är lättad för jag för att jag inte längre är sen, många tankar om hur förstörd framtiden skulle vara har snurrat i skallen samtidigt som en tanke om ett underbart och sårbart liv försökt tysta ner dem. jag måste skaffa piller, för denna ångesten funkar inte. jag kan inte behöva oroa mig för sånt här, jag har varken tid eller ork till det just nu, bara onödigt. rädslan av att inte veta, av att misstänka är det värsta som finns, paniken som byggs upp. usch. 

jag tror jag börjar tycka om honom, på riktigt typ, jag vet inget om honom men hans sms och omtänksamhet lyser upp hela mig, får mig att känna mig alldeles varm i hjärtat. vi är så lika jag och han, det är nästan skrämmande. jag trivs med honom men han är så långt borta och jag vet ingenting om honom, lite läskigt faktiskt, för jag vet inte hur han är med sina vänner, hur han är när han är hemma med si familj, hur han skulle vara med mig.. han är nog egentligen inte alls min typ, vill få det till att jag inte är så kräsen och så men egentligen är det inte alls sant. jag har min standard och till en början var han inte i närheten av den, han var bara en kille jag snackade med, långt ifrån min gräns. men jävlar vad han har växt i mina ögon, han har en respekt för mig som ingen av de killar jag varit med visat för mig. han ser mig för vad jag är och han vill ha mig precis så som jag är från början. min självkänsla ligger mycket i vad andra tycker om mig, i hur de ser mig och när han säger att jag är det bästa som hänt honom och när han berättar om den dröm han hade om mig, jag är så lycklig, det känns som om man verkligen kan bli älskad på riktigt, det ger mig hopp, det gör mig lycklig. han är så fin, det känns som om jag inte förtjänar honom. med tanke på hur jag först såg på honom så tror jag inte att jag gör det heller. men gud, jag tror verkligen att jag gillar honom. han säger att han älskar allt med mig, att han älskar mig precis så som jag är, jag vet inte om jag kan tro honom för vi känner knappt varandra, men jag vill tro honom, jävlar vad jag vill tro honom. jag vill bara bli älskad, på riktigt och ha en epic fucking lovestory. tänker på hur det skulle vara att träffa honom, hur nervös jag skulle varit, hur det skulle kännas att va i hans famn, att bara vara älskad och trygg i hans armar. hur han skulle lukta, hur hans värme skulle kännas, skulle han vara mycket längre än mig? skulle han kyssa mig det första han gjorde eller skulle han bara ge mig en kram? är han den jag tror att är eller har jag missbedömt honom också? 

jag drömmer jobbigt på nätterna, vaknar upp med ångest, det har väl med att göra att jag är så jävla trött hela tiden tror jag. men det är jobbigt, drömmer om stress, jobb och problem som jagar mig tills jag inte får någon luft och vaknar, svettig och full av ångest. kan inte hålla tankarna i styr och tappar lätt tråden, vilket nog syns väl i mitt inlägg, inget man lätt hänger med i. alla tankar om kärlek, stress, ångest, graviditet, jobb, framtiden och olycka griper tag i min uppmärksamhet och drar åt varsitt håll och jag orkar inte kämpa för att hålla fast vid den röda tråden. alldeles för förvirrad för det. men en sak som jag vet säkert är att jag behöver göra saker som tar bor fokuset från tankeverksamheten och som gör att jag mår bra. så som att sitta uppe hela natten med min allra bästa vän i världen och spela gta och smsa med killen som får mig att le mot telefonen som en jävla idiot. det är vad jag behöver mer av.

Likes

Comments

I have a habit of finding myself in situations I can't handle and I can't seem to stop.

Förr tänkte jag alltid steget längre, såg alltid mest på konsekvenserna och hade alltid klart för mig vad jag höll på med. Men det senaste har jag tappat allt det dör och gjort vad som känts bra för stunden och inte stannat upp för att tänka förrän jag befinner mig i en situation där jag måste göra rätt.. Jag måste tänka klart, men det är som att hela mitt tankesätt är dimmigt och jag orkar liksom inte försöka få bort dimman eller se igenom den. Det är jobbigt att hitta sig själv mitt i situationer där man inte har kontroll, det är hemskt att vakna upp mitt i och inse vad som händer och det är något jag fått som vana nu det senaste.. Och den vanan måste jag få ett slut på, för man vet aldrig hur långt det hinner gå innan man vaknar.

Likes

Comments

Gud det är verkligen längesen jag skrev här, har faktiskt mått jävligt bra nu ett tag, bättre än på länge, jag har stått upp för min existens på ett sätt jag aldrig gjort innan. Jag har inte känt mig beroende av någon, har känt mig självständig, peppad.
Men som en nål mot en ballong slog dina ord hål på min bubbla av självförtroende och nu svallar alla känslor fritt. Mina ögon är sådär vackert turkosa som dom bara blir när jag gråter och kinderna är alldeles klibbiga och salta efter den flod av tårar som släppts lös. En mening och jag tappade allt, ingen har sagt något sådant till mig innan, inte på det sättet och nu ligger jag under täcket och skakar och gråter som en idiot. Helvete! Jag mådde ju så jävla bra...

Likes

Comments

Kan väl säga att jag börjat inse hur det faktiskt känns och hur det kändes då. Till en början kändes det inte så farligt, jag insåg nog inte vad som faktiskt hade hänt och jag ville inte se mig som ett offer. Jag vet inte ens om jag kan se mig själv som just det nu heller, det känns fel att säga att man är ett offer när man aldrig visade att man inte ville utan att man tvärt om var med på det. För det var jag ju, kan inte förneka det, i den stunden ville jag kanske. Skulle dock inte påstå att jag överhuvudtaget hade något slags omdöme just då. Eftersom att jag precis vaknat upp från att vara däckad, och eftersom att jag var så jävla full, men det är ju ingen ursäkt, det vet jag. Man kan inte göra en massa saker och sen skylla på att man var för full för att bry sig, den ursäkten funkar inte i min värld. Även om jag gärna skulle vilja använda den i detta fallet. Men just i detta fallet var jag alldeles för påverkad och för försvarslös för att kunna bry mig och tänka efter. Det är inte förrän nu i efterhand som jag vet att jag inte ville, för det var inte så det skulle hända, det skulle inte hända på fyllan. Det skulle vara bra, jag skulle vara närvarande i varenda ögonblick och det skulle vara med någon som jag tyckte om och kände mig trygg med. Det skulle vara bra, det skulle vara nervöst, det skulle vara perfekt. Jag skulle inte vakna upp mitt i och undra vad fan det var som hände, jag skulle inte vara för full för att kunna tänka efter. Fan vad fel det blev och jag känner nu efteråt hur lite jag ville, jag ville verkligen inte alls. jag äcklas av hela upplevelsen, av hela den kvällen, jag äcklas av mig själv för att jag lät mig själv bli så full och försvarslös och jag äcklas av allt som har med dig att göra. Minnena av dig, lukten av din parfym och de där pissdåliga låtarna som spelades under kvällen ger mig panikångest. Jag får flashbacks från den kvällen då och då och jag vill bara gömma mig någonstans för att sedan dö. Jag blir så jävla äcklad av allt som påminner om dig att det får mig att mådåligt, och det har du ingen aning om. För du hade ingen aning om att jag inte ville eller om att det var min oskuld du tog. Den enda anlednigen att du ens låg med mig var för att jag låg där bredvid, vi skulle bara mysa sa du och inte ens det ville jag, men av nån jävla anledning låg jag där bredvid dig. jag önskar att jag stannat hemma den dagen och att jag aldrig hade träffat dig då.

Jag tror att jag varken kan eller vill se mig som ett offer men jag vet att jag känner mig utnyttjad. Jag vet att att jag blir illamående av tanken på dig. Jag vet nu att jag inte ville, men nu är det för sent, nu är det över för längesen. Jag ångrar mig så det står härligt till och jag kommer antagligen få leva med panikattackerna som uppstår varje gång jag känner lukten av den parfym du hade eller hör en av pisslåtarna på radion och när jag minns saker från den kvällen jag helst vill glömma.

Jag skulle inte kunna säga att jag hatar dig, för det gör jag nog inte, jag önskar dig inget illa. Men du är ett svin, det är du fanimig.

Likes

Comments