​Vet inte om det bara är jag eller ifall fler unga som gamla individer kan känna igen sig i detta fenomen jag kommer beskriva nedan. Det är nämligen så att så fort jag ska utföra en röstelse eller delta i något som jag vet kan vara en risk för mig själv så säger bara kroppen ifrån. Även fast jag vill så hindrar antagonistmusklerna mig från att våga. Ett bra men ganska humorisktiskt exempel är jag själv som på idrotten aldrig vågade hjula. Trots att jag visste tekniken och hade styrkan för att klara de så gick det inte bara. Precis i den stunden som armarna ska sträcka sig mot marken och fötterna lämna marken så viker jag av. På en mjuk tjock matta går det bra men på en tunnmatta är skaderisken för hög och då sätter den där spärren begränsningar för mig att klara det jag vill.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​ör ack vad vet vi om det fenomenet kallat livet. Det blottas ju genom två vilsna ögon och ett brustet hjärta. Kan inte skingra något alls. Men livet måste älskas och då måste kärleken hatas för annars kan man inte älska. Inte älska något. Dock skall inte kärleken hatas. Dock skall inte livet upptäckas. Dock skall inte något älskas. För då tårar för en gång faller blir kärleken hatad. Livet blir upptäckt. Ty en dag kommer man älska trots att kärleken kommer hatas snart igen.

Likes

Comments

Under de senare generationerna har respekten för lärare minskat. Förr när skolan var mer auktoritär var det lärarna som hade den fulla makten och eleverna hade in princip inget att säga till om. Klart att yttrandefrihetsgrundlagen präglat oss men det skall icke medföra respektlöshet mot våra undervisare. Det är tid att ungdomar skärper sig och visar uppskattning för lärarna.

Gustav Fridolin, utbildningsminister, påpekar i sin artikel ”all respekt till lärarnas villkor” (3/11-14) att regeringen beslutat om att investera mer pengar i lärarfacket. Detta menar han på är för att se till att eleverna får den assistans de behöver. Jag anser då att det inte bara är till lärarnas och regeringens uppgift att förbättra skolgången. Det ligger i elevernas händer också.

Vad gör regeringens investeringar för nytta om elever inte utnyttjar de resurser de ger. Efter mina noteringar genom åren kan jag se att flera lärare märker av respektlösheten. Det handlar om att eleverna under genomgångar kommer sent, går ut, stör med mobiltelefoner eller pratar utan tillåtelse. Att ta tid och kraft från läraren är respektlös mot klassen men inte minst mot läraren. Reglerna om detta är ju mycket mer strikta utanför Sveriges gränser. Varför skulle inte vi i Sverige ha samma hänsyn mot de äldre?

Ja det är viktigt att ungdomarna är tydlig med sin yttrandefrihet och deltar i klassrummets diskussioner men det skall inte vara på lärarens bekostnad. Lärarna är de som bär på kunskapen och är ämnade för att lära eleverna det som är nödvändigt i framtida liv. Borde de inte då vara tacksamma och ta tillvara på den tid och kunskap som lärarna ger. Förr visade man förakt mot de äldre, vid vilken tid försvann det?

Visst om ni vill nonchalera lärarens undervisning, det är upp till var och en. Lärare finns av en anledning och det är för att vi ska vara förberedda för de utmaningar vi får i vuxenlivet. Så kom då ihåg, du som inte hyser respekt mot din lärare, att dina betyg troligtvis inte beror på att din lärare inte undervisat rätt utan för att din respekt mot hen varit för oansenlig. Stå för det du gör men du får konsekvenserna därefter!

Likes

Comments

För några år sen blev självskadebeteende en diskuterad rubrik i och med att unga tjejer började skära sig för en artist. Tills nu har jag därför kopplat beteendet med att vilja göra sig själv illa med att man fysiska medel. Det är inte förens nu jag förstått att man kan skada sig själv på annat sätt än slag, skärningar eller våld. Jag har skadat mig själv för mycket. Jag bestämde mig för att min förändring skulle vara dramatisk och snabb. Därför så förstörde jag min kropp på ett sätt som jag mådde psykiskt dåligt av. Jag hade ett beteende som skadade mig. Jag tvingade mig att avstå och göra oväntade saker. Jag var desperat på att hitta lösningar och metoder som skulle få det att gå igenom utan att behöva må fruktansvärt för stunden. Alternativ som gjorde att ingen skulle upptäcka det. Lögner som gjorde att ingen ifrågasatte min förändring.

Likes

Comments

Vår värld är svår att förstå. Det finns så komplexa saker som vi ännu inte upptäckt om vår jord eller om oss själva. Man kan tro att livet är en dans på rosor vissa stunder men oftast söker problemen sig till en för att förstöra. Kraven som ställs från samhället är många och våra normer är ibland absurda. Vi blir hela tiden påverkade av andras handlingar och åtgärder. Därmed försöker vi tillsammans skapa en fungerande grupp. Eller mer än perfekt grupp kanske? För sanningen är väl att det här med att börja träna efter varje nyår och äta mindre socker inte är några val vi tagit på oss själva? Jag tror det ligger något mycket mer djupt i det. Vi gör det ”tillsammans”. Skapar möjligheter men också problem. Varje dag hintar våra sociala medier om det perfekta. Det perfekta jaget. Hur vi ska vara, vad vi ska göra och hur vi ska se ut är bara några av de aspekter som dagligen analyseras av samhället.

Likes

Comments

Att känna ångest kan man ju lätt koppla med något man ångrar. Något man gjort som man önskar var ogjort. Men vad jag fått uppleva är att ångesten inte behöver infinna sig efter händelsen. Ångest inför att göra något är ett lika betydande problem för människor. Även fast ångern efter jag gjort ett fel val fick mig att gå in i en depression så var det också totalt energikrävande att gå och vara avskräckt innan. Den ångesten fick mig att avstå från visa aktiviteter där jag kom i en pressande situation. Aktiviteter som jag innan tyckt var kul var nu ångestfyllda, fyllda med fruktan av att behöva agera på ett visst sätt. Det var som ett val mellan att antingen avslöja mig eller få ångesten tillbaka efteråt. Det valet ville jag inte ta. Därför blev jag isolerad, isolerad från allt.

Likes

Comments

Ibland har jag dåliga dagar, det tror jag vi alla har. Inte för att vi alltid har det dåligt utan för att något kommit och tagit godheten från dagen. Det finns många saker som påverkar oss att få dessa dåliga dagar, småsaker som får humöret att brista. Vi alla vet ju om att de dåliga dagarna blir fler och fler allt eftersom vintermånaden kommer närmare. Solens frånvaro tar många till depressioner men ibland har vi bara dåliga dagar. Ibland blir de bra. Det är inget som vi kan bestämma över innan även fast inställningen kan vara en påverkande faktor. Det är olika från person till person hur de dåliga dagarna definieras. För mig är de dåliga dagarna utom kontroll. De är fyllda med ångest och ett skört temperament. Mitt självförtroende lägger av och jag gör missgynnade val. Oftast för mig själv, som skadar min inre själ. Jag har fortfarande dåliga dagar. Trots att jag har bekämpat eländet så får jag ibland återfall. Idag kan jag dock till skillnad från då komma ur ångesttankarna själv genom att hota mig själv med att jag kan falla tillbaka. För det vore som att hugga hjärtat med kniven ännu en gång.

Likes

Comments

Att inte ta chansen att våga leva är en sak. Det betyder endast att man inte vågar utnyttja de möjligheterna man fått att leva livet fullt ut. Man lever inte ut till den optimala gränsen då själen svävar mellan jord och himmel, där hjärtat slår i 800 och då benen skakar febrilt. Att inte ta chansen att våga andas är en annan sak. Det betyder att man helt gett upp hoppet. Att man inte ens vågar se möjligheterna. Man har gett bort själen till någon annan att bestämma. Det är en synd.

Att inte längre vilja leva är en synd. Det innebär att man inte uppskattar det liv man fått. Att man är villig att ge bort det till döden för att själv kunna få släppa sin inre själ fri. Att inte längre behöva tänka, tycka, besluta eller agera. Att bara försvinna. Oavsett orsak så är det inget man beslutar över en dag. Många dagar, några dussin timmar, ett antal minuter och miljarder sekunder hinner gå. Många konsekvenser kommer genomskådas. Många tårar falla. Många om och men krävs innan man ens vågar ställa sig denna fråga. Men trots omständigheterna så finns den. Överallt, i alla åldrar, i alla länder, i alla målgrupper, i alla fall så finns den. Förekommande i flertal av storlekar och former. Dock sällsynt i våra ögon.

Vårt blåögda seende kan inte genomskåda oss så långt. Frågan bor för djupt inom oss. Den är därför svår att förutse hos andra individer. Om personen inte hintar om dess inre känsla kan den inte upptäckas, den förblir dold eller försvinner. Då beslutet tas så försvinner viljan, antingen följer den med själen till himlen eller suddas ut av individens förnuft. Men detta beslut ska inte behöva tas. Om frågan flyger förbi ska vi direkt veta svaret. Som när man lär sig att inte röra eld eller vad ett plus ett blir, så ska svaret vara självklart. Det ska finnas klart i hjärnans reaktionsdel och ska göra att man agerar varje gång förnuftet för en individ brister, så att hen inte hamnar i synden.

Livet är ett abstrakt substantiv och är svårt att definiera eftersom härstamningen är så pass otydlig. Det finns både religiösa och vetenskapliga teorier om varför människan idag lever på jorden men oavsett livsåskådning tror jag vi alla har en egen tanke. Religiösa lever oftast mer i frid eftersom de inte fruktar döden medan ateister föreställer sig den mörka sanningen utanför jordens yta. Någonstans hoppas jag ändå att alla skulle befara döden, för att värna om det liv vi fått. För varje gång frågan om det är värt att leva eller icke ställs hos en individ skulle rädslan för bortgången göra att vi valde rätt. Att vi valde att leva utan synd. Att vi valde att vilja leva.

Dock kan ibland döden vara lockande. I de djupaste dalarna av livet. Där depression och ångest sakta vaggar dig. Då meningen men livet har tvinnat bort till ett stoft och du känner en fruktan av att inte bli avsaknad. Ibland kan döden dig då locka. För vore det inte en skön känsla att kasta sig ut från den där bron som du gång på gång har kört över. Att stå vid andra sidan av staketet och känna tårna tippa på kanten. Att tillslut göra det där syndiga valet. Att låta vinden fånga kroppen. Att känna själen vitras sönder i just den stund då kroppen träffar underlaget, då livet inte längre existerar.

Likes

Comments