Torsdag. Imorgon är det fredag, vilket innebär att det är helg snart. Helgerna är både ris och ros. Meningen är att min älskade son ska vara hos mig varannan helg, men de senaste 2 helgerna har han inte velat. Han är inne i en mammaperiod. Detta förstör ofta mina helger. Se fram emot detta, men sen inte få kärlek, det är så jobbigt. Vet att han vill komma och att han älskar mig hela tiden, men att försöka vara stark inför sin son när han säger att han inte vill komma en helg, för att han vill vara hemma. Jag kan inte visa känslor för honom. Det kan bli så fel. Jag får gråta i ensamhet. Det är aldrig bra.

Jobbat 2 kvällar på Ingelstorp. Fantastika kvällar. Verkligen ett jobba jag ser mig själv i. Det är lite jag liksom. Gå runt där och vara en trygghet för ungdomarna, det är en speciell känsla. En fantastisk känsla. Hade jag kunnat hade jag varit där på heltid. Men saker kan man inte alltid styra över.

Over & Out

Likes

Comments

Ny dag nya möjligheter. 

Torsdag. Veckorna försvinner, men det går väldigt långsamt. Tiden är fantastisk på det viset. När man inte vill att det ska gå snabbt, springer tiden och sen tvärtom. När man har chans att sova länge, sover man dåligt och vaknar tidigt. När man ska upp tidigt sover man som en gud och blir väckt i en hast av väckarklockan, så man nästan får en hjärtinfarkt och blir likförbannat trött, för att man inte fått det man behöver. 

Vi har alla våra dagar när man mår lite sämre. Av alla möjliga anledningar. Jag är en person som dessvärre på senare tid upplevt dåliga dagar i antal, och inte någon då och då. Varför tänker ni. Berätta för oss. Prata med någon. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte vad som får mig att ha det såhär. Vet inte vad jag ska skylla på. 

Dessa dagar går ut över min familj. Det är så jävla fel. Men jag kan inte hjälpa det... Vad händer då.. Jo man börjar tänka igen. Och det är aldrig bra. Hur gör man nu?

Over & Out

Likes

Comments

​Dags igen. Shit jag vet inte vart jag ska starta. Det finns så mycket jag vill ha ur mig, men vet inte hur mycket man vågar skriva för att folk inte ska ta illa vid sig eller känna sig träffade av saker man tycker och tänker. Jag har aldrig varit någon som gärna pratar om saker som faktiskt finns inuti min skalle. Jag är så rädd för att det ska bli fel eller människor ska såras. Men nu känns de som att de någonstans måste ta vägen. Men vart. 

Ser massor av folk som skriver inlägg på bloggar där de tar upp hela sitt liv och alla motgångar. Kastas skit på folk, som antagligen förtjänar det, men är det verkligen rätt forum att få ut tankarna på? Eller är det DET det ENDA rätta forumet att kunna tömma skallen och försöka fokusera och glömma saker? Vågar man "öppna" sig på nätet där alla kan läsa det? Är det här jag vill få ut min historia och mina tankar som finns inom mig? Det är enligt många en terapi att blogga och göra just det. Är jag redo för det? 

Over & Out

Likes

Comments