Jag hade absolut noll motivation till att göra något alls idag, låg och kollade på youtube och spillde tid till klockan 2. Tanken var inte att vi skulle träna idag men tack vare Lovisa-pepp blev det så ändå.

Vi började med ca 40 minuter lydnad, det finns så extremt mycket som vi behöver hjälp med. Som tur är får vi hjälp med det från och med lördag då Lovisa och Keep kommer, och det är glasklart att det blir en lydnadspackad vecka.

Hur som helst så blev träningen idag till större delen lek, då jag vill ha mer glädje för både mig och Enzo och få bort all frustration som både han och tyvärr jag har lätt till. Vi började även leka lite med ställande under gång, det är inte vackert någonstans men det är en början. Jag placerade belöningen bakom oss och gick ifrån den och han fick helt enkelt ta den när han stannade. Flummigt och hyfsat kravlöst, men jag tänker skylla på att jag har en lång väg att gå vad det gäller inlärningsmetoder i lydnaden.

Efter det lilla passet fick Enzo ta ett riktigt kort spår (ca 25 meter) bara för att så smått komma igång igen. Det fick bli ett näringsrikt spår eftersom sist vi spårade gick han högt med nosen och bara drog på utan att tänka efter, vilket ledde till att han tappade flera gånger.

Jag kan knappt något alls om spår, men vi prövar oss fram tills det liknar något. Vi kommer ju inte tävla men Enzo tycker att det är riktigt kul, och det är ju alltid bra för mig att lära mig om det då jag tänkt skaffa brukshund i framtiden.

Likes

Comments

Igår såg det ut som att jag inte skulle kunna träna idag då ingen av mina föräldrar kunde skjutsa mig, men som tur är så har jag världens snällaste träningsgäng så fick samåka med en av dem. Det var verkligen tur, för vilken träning jag skulle missat! Det var tema blindbyten och det är något som jag tycker är väldigt kul- men som jag behöver träna en del på.

Idag var det sista träningen innan jul, men jag hoppas kunna träna mer någonstans innan 6 januari då det börjar igen.


Detta är den första kombinationen, den var gjord av Annica Aller. Slalomet var även uppdelat i två delar med 4 pinnar i varje, och mellan dem var ett däck.

Tanken var alltså att vi skulle göra blindbyte mellan 3-4 och sedan en Tysk mellan 5-6. Ja men vad kan jag säga, Tyskarna börjar sitta! Jag vågar lita på att han tar hindret även när jag vänder mig och det är en stor seger. Jag ställde mig inte heller i vägen för slalomingången så klappar mig själv på axeln för det.

Det märks verkligen att vi måste börja träna ordentligt på däcket, Enzo sprang på sidan en jäkla massa. Jag ska nog smita iväg en stund efter nästa träning och bara träna på det.


Den andra banan vi körde tror jag är ritad av Sandra Körber. Tänk dig att göra blindbyte på i princip vartenda hinder så förstår du vad övningen var! *Jag har glömt bort hur banan gick helt, men detta är iallafall början och slutet ihopsatt i en kombination.*

Att springa denna bana fick mig att riktigt tänka efter på hur blindbyten påverkar svängarna. Jag upplever det som lite samma sak som bakombyten, det är väldigt lite förberedelser inför svängar och därför blir dem extremt vida. Jag valde bort blindbyte på t.ex 2:an för att få en mycket tajtare sväng och därmed en bättre linje till tunnelingången. Något annat som jag tyckte var lite svårt var att räta upp min egen linje efter att ha hjälpt min hund runt på 4, jag sprang nästan in i Enzo x antal gånger innan 5:an, fy skäms på mig.

Något jag tog med mig efter att ha kört denna är att jag fick tänka till och anpassa handlingen själv efter att jag körde med en massa blindbyten och forma det som passade bäst för oss. Jag är också glad över att Enzo svängde hyfsat tight på egen hand på 10 så att jag hann sticka lite innan honom.

Efter träningen med klass 1-gruppen drog jag ut till gräsplanen med jycken och tränade lite A-hinder och bara lallade runt i ca 30 minuter. Dålig idé, jag hade inte tänkt att jag skulle bli inbjuden till att vara med lite när klass 2-3-gruppen tränade. Så där kom jag och min hund, båda helt trötta i kroppen och sega i huvudet och skulle springa svårare banor. Visst var det väl rätt kaosat, jag visste knappt vad som var rätt eller fel väg men det var ändå kul att få vara med.

Nu ska Enzo få vila och återhämta sig under några dagar, men jag hade tänkt bli snabb så lär väl bli en del springturer nu i framtiden. Vi ska fasiken bli bra båda två, någon gång.

Likes

Comments

... men inte min agility. Oklart formulerat, men vad jag menar är att jag verkligen hatar att se mig själv köra agility. Det ser så fult och dåligt ut. Varför springer jag som en räka eller en tant som har ont i ryggen? Eller vadå springer, jag är ju jättelångsam. Och vad är det med den där armen som ska hålla på och flaxa? Varför handlar jag så fult? Ja, det finns sjukt mycket jag verkligen inte tycker om alls. Lär väl bli att köra någon form av springteknik och hoppas att jag ser nån skillnad, så som jag håller på nu ser det väldigt vimsigt ut och dessutom är det inte så värst effektivt.


Här är Agilityloppet från träningstävlingen och båda loppen från KM. Kände verkligen inte för att dela med mig av hopploppet från träningstävlingen, knappt att jag vill visa dessa ens för mig själv men antar att det ska vara bra från någon aspekt, har dock ingen aning om vilken.

Likes

Comments

Video på samtliga lopp (om jag inte bestämmer mig för att ta bort hopploppet från lördagen då det var katastrof) kommer upp i ett separat inlägg inom kort.

I lördags sprang vi ett agilitylopp och ett hopplopp, båda klass 1-banor. Jag kommer skriva om hur det gick och tankarna om hur jag skulle kunnat förbättra dem.

Träningstävling lördag-Hoppklass 1

Jag hoppas att banan är någorlunda korrekt, hade tyvärr inte banskissen!

Ojojoj, har bara ett ord för hur det gick och det är kaos. 1-2-3 gick bara bra, men det höll inte i sig länge, å nej! Jag ställde mig i vägen för slalomingången (vilket jag även lyckades med på KM i oktober, snacka om att inte lära sig av sina misstag), så det fick vi ta om. Tunnel 5 gick bra och jag stack ut mot 7 och visade så tydligt jag brukar behöva på 6 för att han skulle ta det- men lilla stora Enzo springer direkt mot mig istället. 7-8-9-10 går det bra igen, men jag tappar honom igen på 11 och drar på oss ännu en vägran (tror att vi redan är diskade vid det laget dessutom). När han sedan kommer ut ur platta tunneln tänker jag att "nu kan det väl inte vara några problem, jag springer på". Min hund totalt älskar nämligen staketet och brukar ta det helt själv, men här var det verkligen bara förvirring.

Loppet kan sammanfattas som knas på hög nivå, min hund hade verkligen noll hindersug vilket är extremt olikt honom. Tänkte därför att det kan ju inte vara mitt fel, jag visste ju vad jag skulle göra- det är min hund som har glömt agilityhjärnan i bilen utanför. Guldstjärna till honom för att han tog platta tunneln på första försöket dock, vi har inte lagt ner någon vidare träning på det!

Ja, som sagt var detta lopp total och fullständig katastrof. Har dock mina misstankar om varför det blev så knasigt, och självklart är det hundra procent och mycket riktigt mitt eget fel- även fast jag skyllde ifrån mig på min hund precis efter vi sprungit. Jag kom på i efterhand att den första gången jag ens arbetade med min hund den dagen var när vi stod på planen. Min pappa hade promenerat med honom på morgonen och värmt upp honom innan loppet medan jag byggde bana och pratade med folk. Superdåligt föraransvar alltså, extremt klantigt och det resulterade i en extremt förvirrad stackare till hund som knappt hann fatta vad vi gjorde där innan han skulle springa ett lopp med en smånervös handler. Fy skäms på mig- men jag kan stolt säga att jag har lärt mig av det misstaget! :D

Träningstävling lördag, agilityklass 1

Samma sak igen; jag är inte helt hundra på att banan såg exakt ut såhär men det är så jag kommer ihåg den och det bör stämma rätt bra.(och jag är väldigt lat och orkar inte gå och kolla på videon.)

Detta lopp kändes oändligt många gånger bättre än det föregående, dels för att jag jobbat med min hund innan så att vi båda var vakna och med i spelet, dels för att jag inte längre var nervös och kunde larva mig mer under banvandringen (ja, jag är sjukt hoppig, barnslig och allmänt överexalterad när jag ska köra agility- då vet man att det är ens favoritsak att göra!). Så jag sprang runt där i mina 8 minuter och störde förmodligen Ellens koncentration rätt mycket under hennes banvandring men vilket lopp vi fick till! Visst, det blev disk eftersom min hund hoppade vid sidan av däcket och drog på 14 (skulle ju vart rätt iallafall), men det är bara att träna på däcket helt enkelt. Som jag skrev i mitt förrförra inlägg hade vi lite problem med slalom och bakombyte, så jag bestämde mig för att nu jäklar ska vi sätta ett bakombyte på första försöket. Jag läste nämligen en artikel i tidningen Brukshunden som hette "I huvudet på Jenny Damm" eller något liknande där hon berättade att hon brukade välja de svåraste handlingsvalen hon kunde komma på på tävling, och jag lät mig inspireras lite smått. Jag övervägde att fortsätta på höger sida om slalomet eller alternativt göra ett framförbyte, men nej, jag ska inte vänja mig vid att endast köra på säkra kort. Bakombyte blev det, och Dunderfjollie Enzo dundrade på alldeles utmärkt, fy tusan så glad jag blev! Hade alltså tillbaka min hund med hindersug och både han och jag hade rent utsagt skitkul. Jag blev mäkta imponerad av både hans självsäkerhet på vippen som han annars brukar vara lite skraj inför, och hans kontaktfält genom loppet. Just nu har vi 2på2av, och han verkar verkligen fatta grejen vilket också ger mig lite extra självsäkerhet när vi kör. Jag kunde önska lite mer fart på balansen, men det är också bara att träna på. Överlag är jag sjukt nöjd med loppet!

Likes

Comments

Jag och Enzo började gå på vår hundungdoms vinterträningar för tre veckor sedan, så varje söndag drar vi iväg runt 8 på morgonen för att träna med resten av gruppen(som förövrigt är ett riktigt härligt gäng på ca 7-någonting personer, tyvärr väldigt få jämnåriga men det gör inte så hemskt mycket). Jag tänkte att jag ska försöka börja skriva om varje träning, och lite mer om vår träning i övers men det blir tyvärr inte så värst mycket just nu då skolan i princip slukar mig med hull och hår såhär på slutet, ska bli väldigt skönt med jullov!

Så, söndag vecka 48 låg träningens fokus på bakombyten, vilket jag inte var överlycklig över. Visst är det väl nyttigt att känna att man har kontroll och kan alla handlingstekniker, men jag är inte något speciellt stort fan av bakombyten. Dels hamnar jag efter(obviously) och det kan ibland bli svårt att ta igen genom resten av banan eller kombinationen, och dels finner jag det väldigt svårt att få fina, tajta svängar med bakombyte. Självklart beror det på hinderplaceringarna men majoriteten av gångerna skulle jag välja att springa tills benen brinner för att hinna med ett blindbyte eller framförbyte istället. Jag har rätt länge vart en sån som gärna lägger sig bakom hunden i agilityn och att ha mer kontroll genom att hålla ihop hunden väldigt mycket, men nu på senaste tiden har jag upptäckt att det är mycket roligare att få tokspringa och faktiskt ha känslan av att tävla mot hunden men samtidigt tävla med den, om det låter vettigt.


Detta är första banan vi körde. tanken var att vi skulle göra bakombyte på en massa olika ställen, så egentligen vartenda ställe man kan tänka sig. Det gick faktiskt rätt bra och jag är förvånad över att jag sprang på så bra som jag tror att jag gjorde haha, och Enzos fart var det inget fel på heller. Jag är också impad över hur Enzo skötte slalom 7, han hoppade ur efter några portar ett par gånger, men jag är iallafall glad över att han fixade ingången då jag befann mig på vänster sida om det hela och skulle skicka in honom i slalomet i ett bakombyte. Däremot gick slalom 14 inte riktigt lika smidigt. Hade hunden i höger hand och skulle göra bakombyte på slalomet för att springa ut till 15. Hur mycket jag än förberedde så ville det sig inte riktigt. Grejen är att han har gjort samma sak många gånger förut, han fixade ingången och visste vad han gjorde men hoppade ur efter halva ungefär. Nej, det ska vi jobba vidare på, slalom är faktiskt en av de få situationer jag kan tänka mig bakombyte på.

Utöver det körde vi en till lite mindre kombination, men den gick faktiskt riktigt bra när jag väl hade lärt mig hinderordningen(ett problem som det kommer stå mer om alldeles snart). Jag tänker även ge Enzo en guldstjärna för att han har lärt sig däcket, han smet faktiskt bara på sidan två gånger, och det var helt mitt fel som inte tryckte utåt tillräckligt i en sväng.

Så, tillbaka till hinderordningar. Vi är inte riktigt bästisar, jag och banvandringar. Jag är sjukt slarvig med det, och har inga tvivel om att det är roten på min virriga agilityträning. Under tiden vi går banvandring på träningarna är jag helt ur tänket. "Jaja, jag vet ju ungefär" och sedan går jag av även fast jag har massor med tid på mig. Jag vill kunna banan jag ska springa i bäckmörker för att få de bästa förutsättningarna ifall jag måste börja fokusera på lite annat som t.ex att trycka eller hålla hunden lite extra. Men det går liksom inte för sig när man går och drömmer, speciellt om man ska tävla och bara har en chans på sig att sätta den. Så skärpning på den fronten.

Förövrigt ska vi till helgen köra en träningstävling där vi ska springa en hoppklass och en agilityklass(båda klass 1), det ska bli kul, det är även i ett annat ridhus än det vi har träningarna i, så nu ska jag verkligen leka tävling och se hur det går. Det blir förhoppningsvis också en bra uppvärmning inför KM med HU'n på söndagen, vi får köra järnet helt enkelt och se hur det går. Hur som helst lär det bli en väldigt rolig helg med massa härligt folk!

Likes

Comments

Jag har tänkt på en sak på senaste tiden som jag bara måste få skriva av mig om. Jag vet inte hur positivt eller negativt detta inlägg blir, det får bli som det blir, men det lär med störst sannolikhet bli rätt negativt.

Jag har många gånger hört att jag har den perfekta hunden. Jag förstår, och jag vet att min hund är fantastiskt bra och jag tycker om honom mer än ord kan beskriva. Men när det kommer till min del av oss, mig och min hund, när det pratas om att jag har en "fuskhund", ger det mig en rätt stor ångest. Helt ärligt, så gör det att jag mår rätt ut sagt dåligt. De flesta som träffat Enzo vet att han har ett stort leksaksintresse, kamplust, är rätt snabb, följsam och allmänt trevlig att träna med. Det som pågår i mitt huvud är en blandning av stolthet och, tyvärr, ångesten över att jag slösar bort den fina hund jag har.

Jag tränar i stort sett aldrig när jag inte har någon att träna med, vilket är väldigt, väldigt sällan. Jag har en hundintresserad kompis här på Gotland, men jag känner tyvärr inte att jag riktigt kan träna tillsammans med henne eftersom hennes hund gör Enzo extremt stressad och då tappar jag helt enkelt allt träningssug. För det är inte kul att träna med en hund som är så stressad som han blir, han vill bara gå undan, och jag kan inte tvinga honom att vara i en sådan situation. Det blir helt enkelt att jag går ut på promenader med min hund, knappt någon form av utvecklande träning. Det är sanningen, jag tränar knappt alls. Och det för mig är en besvikelse över mig själv. Det var ju detta jag skulle hålla på med? Jag skulle satsa tillsammans med mina vänner, men som det ser ut nu så står min värld stilla medans alla andra klättrar i klasser, blir duktigare och duktigare, träffar nya vänner, det känns helt enkelt som att jag blir lämnad och alla andra fortsätter som vanligt, med sådant som jag också brukade göra.

Grejen är att jag vill verkligen träna, och jag känner mig så töntig eftersom "det är ju bara att gå ut och köra på!", men det blir verkligen inte kul på grund av en del saker.

Dels för att jag sällan har nog motivation för att träna själv. Det är klart att jag ibland får riktiga pepp-rushar, men det blir mer och mer sällan. Jag älskar att ha någon att träna med, men som sagt, så har jag inte det just nu. Mina tre bästa vänner som jag älskar att träna med bor ju tyvärr på andra sidan Östersjön, så det blir extremt sällan vi kan få ihop en riktig träning tillsammans med våra egna hundar.

Just nu känner jag mig inte riktigt pepp på någon hundsport, det är väl agility som jag alltid skulle kunna tänka mig att träna, men snön kommer i vägen. Hundhallen på Gotland är endast 200 kvm stor, alltså rätt pytteliten så där går knappt att köra. Som tur är skall klubbens hinder flyttas till ett ridhus under vintern, men jag får knappt någon info alls huruvida man ska få reda på lediga tider osv.

Den tredje faktorn som gör att jag tappar pepp kan låta extremt självisk och den känns nästintill omöjlig att formulera på ett vettigt sätt. Nu faller vi tillbaka på ämnet fuskhund, och hur det kan få mig att vilja ge upp på seriös träning.

Nu måste jag skriva en ursäkt för att jag kommer låta som en bortskämd liten skit, men jag måste få skriva mina tankar, och talar även för en del andra personer med s.k fuskhundar.

Hursomhelst. Jag kan träna, klura och kämpa med något med min hund, precis som alla andra, men när jag(/andra personer med "fuskhund") berättar eller visar momentet som man äntligen lyckats med- det kan vara allt från ett tasstrick till en klass 3 bana i agility-, kan jag(/andra personer med "fuskhund") få väldigt avpeppande reaktioner som i stort sett kan översättas till Han är ju bordercollie. Det är ju klart att han gör det utan problem. Det hade vart mycket häftigare om t.ex en pomeranian hade gjort det. Men jag(/andra personer med "fuskhund") då? Det är inte kul alls att få en så förnedrande reaktion. Saken en just visade kanske var en stor utmaning för just en själv och ens hund, och från många olika aspekter. T.ex en sådan sak som att ens ha orkat ta tag i momenten(icke pga lathet utan andra skäl) eller hittat en lösning på problem- som våra fuskhundar har, det är inte så lätt som många tror. T.ex min hund med sin stress och egenheter-, kan vara en väldigt stor grej, och det ska inte besudlas bara för att man har rasen man har.

Likes

Comments