View tracker

Jag har tänkt på en sak på senaste tiden som jag bara måste få skriva av mig om. Jag vet inte hur positivt eller negativt detta inlägg blir, det får bli som det blir, men det lär med störst sannolikhet bli rätt negativt.

Jag har många gånger hört att jag har den perfekta hunden. Jag förstår, och jag vet att min hund är fantastiskt bra och jag tycker om honom mer än ord kan beskriva. Men när det kommer till min del av oss, mig och min hund, när det pratas om att jag har en "fuskhund", ger det mig en rätt stor ångest. Helt ärligt, så gör det att jag mår rätt ut sagt dåligt. De flesta som träffat Enzo vet att han har ett stort leksaksintresse, kamplust, är rätt snabb, följsam och allmänt trevlig att träna med. Det som pågår i mitt huvud är en blandning av stolthet och, tyvärr, ångesten över att jag slösar bort den fina hund jag har.

Jag tränar i stort sett aldrig när jag inte har någon att träna med, vilket är väldigt, väldigt sällan. Jag har en hundintresserad kompis här på Gotland, men jag känner tyvärr inte att jag riktigt kan träna tillsammans med henne eftersom hennes hund gör Enzo extremt stressad och då tappar jag helt enkelt allt träningssug. För det är inte kul att träna med en hund som är så stressad som han blir, han vill bara gå undan, och jag kan inte tvinga honom att vara i en sådan situation. Det blir helt enkelt att jag går ut på promenader med min hund, knappt någon form av utvecklande träning. Det är sanningen, jag tränar knappt alls. Och det för mig är en besvikelse över mig själv. Det var ju detta jag skulle hålla på med? Jag skulle satsa tillsammans med mina vänner, men som det ser ut nu så står min värld stilla medans alla andra klättrar i klasser, blir duktigare och duktigare, träffar nya vänner, det känns helt enkelt som att jag blir lämnad och alla andra fortsätter som vanligt, med sådant som jag också brukade göra.

Grejen är att jag vill verkligen träna, och jag känner mig så töntig eftersom "det är ju bara att gå ut och köra på!", men det blir verkligen inte kul på grund av en del saker.

Dels för att jag sällan har nog motivation för att träna själv. Det är klart att jag ibland får riktiga pepp-rushar, men det blir mer och mer sällan. Jag älskar att ha någon att träna med, men som sagt, så har jag inte det just nu. Mina tre bästa vänner som jag älskar att träna med bor ju tyvärr på andra sidan Östersjön, så det blir extremt sällan vi kan få ihop en riktig träning tillsammans med våra egna hundar.

Just nu känner jag mig inte riktigt pepp på någon hundsport, det är väl agility som jag alltid skulle kunna tänka mig att träna, men snön kommer i vägen. Hundhallen på Gotland är endast 200 kvm stor, alltså rätt pytteliten så där går knappt att köra. Som tur är skall klubbens hinder flyttas till ett ridhus under vintern, men jag får knappt någon info alls huruvida man ska få reda på lediga tider osv.

Den tredje faktorn som gör att jag tappar pepp kan låta extremt självisk och den känns nästintill omöjlig att formulera på ett vettigt sätt. Nu faller vi tillbaka på ämnet fuskhund, och hur det kan få mig att vilja ge upp på seriös träning.

Nu måste jag skriva en ursäkt för att jag kommer låta som en bortskämd liten skit, men jag måste få skriva mina tankar, och talar även för en del andra personer med s.k fuskhundar.

Hursomhelst. Jag kan träna, klura och kämpa med något med min hund, precis som alla andra, men när jag(/andra personer med "fuskhund") berättar eller visar momentet som man äntligen lyckats med- det kan vara allt från ett tasstrick till en klass 3 bana i agility-, kan jag(/andra personer med "fuskhund") få väldigt avpeppande reaktioner som i stort sett kan översättas till Han är ju bordercollie. Det är ju klart att han gör det utan problem. Det hade vart mycket häftigare om t.ex en pomeranian hade gjort det. Men jag(/andra personer med "fuskhund") då? Det är inte kul alls att få en så förnedrande reaktion. Saken en just visade kanske var en stor utmaning för just en själv och ens hund, och från många olika aspekter. T.ex en sådan sak som att ens ha orkat ta tag i momenten(icke pga lathet utan andra skäl) eller hittat en lösning på problem- som våra fuskhundar har, det är inte så lätt som många tror. T.ex min hund med sin stress och egenheter-, kan vara en väldigt stor grej, och det ska inte besudlas bara för att man har rasen man har.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vi har legat nere i all träning otroligt mycket en tid nu, varje försök till träning har slutat efter en kort stund i frustration och allmänt hemsk känsla. Det har verkligen vart oseriöst och om vi har tagit oss någonstans över huvud taget så är det bakåt.Mest skulle jag tro att det beror på min dåliga inställning mot mig själv som hundtränare. Alla andra är bättre än mig, jag gör fel, förtjänar inte min hund, vi kommer ändå inte ta oss någonstans osv osv. Men efter en lång tid av detta negativa tänkande, har jag tvingat i mig själv lite ego-tankar. Vi kan ju när vi verkligen vill, min hund har potential och jag har grymma vänner som hjälper mig när jag behöver det. Så om vi fokuserar, och verkligen lägger manken till och inte bara lallar runt såhär mer, då kan det väl inte gå annat än framåt? Om det inte är tillräcklig motivation att vi kan ta oss någonstans, så är det fasiken tillräcklig motivation att vi i princip inte åstadkommit något på 2 år. Nu kör vi, en gång för alla.



Likes

Comments

View tracker