Söker hjälp

Idag var vi till familjerådgivningen för ett första besök. Mycket tankar efter det...

Vi började väl med varför vi kommit. Han ville inte förklara det utan kom med något flum, så jag sa rätt ut som det är; att vi haft någon form av relation i 3,5 år och att han varit otrogen och ljugit hela tiden. "Inte fysiskt" sa han. Nähä... Så det att han legat med andra, hånglat med annan mitt framför mig osv är inte fysisk otrohet... Dessutom räcker det ganska bra med att han bett andra om sex, lättklädda bilder, snackat skit om mig och sagt att tjejen i fråga betyder mer, sagt att han inte har något med mig, skickat hjärtan osv. Allt det, utom möjligen frågor om sex, har också skett under tiden som han vetat om min graviditet.

Han tog upp min 2 veckors "messenger-flirt" som jag hade i maj, när jag tröttnat på att vara trogen mot en otrogen och känna mig bortvald och värdelös. Jag behövde helt enkelt få känna att jag dög. Jag kanske hoppades lite också att jag skulle skaffa nytt och kunna lägga detta bakom mig. Det var fel, och jag har ångrat mig något fruktansvärt. Men det är ju ingenting mot de 3,5 år av otrohet som han utsatt mig för. Och han har aldrig visat någon ånger, utan bara skyllt på mig. En ursäkt han använt på senare tid är "Men du kastade ju ut mig". Det gjorde jag en kväll i augusti när jag kom på honom med otrohet och lögner ja. Ganska förståeligt att jag gjorde det, tycker jag, och förstår inte hur det kan ursäkta lögner och otrohet...

Terapeuten konstaterade att jag kämpat länge för att få det jag behöver, men att han inte kommer att ge mig det. Han kommer inte att bli ärlig och trogen. Hon föreslog att han söker hjälp, för att det kan vara någon form av sjukdom/beroende/reaktion på trauma eller liknande. "Det är inte normalt", sa hon. Hon konstaterade även att han gör människor illa och kanske även sig själv. Och att jag har ett mönster av att välja sådana som behandlar mig illa och att jag behöver jobba med min självkänsla och att hitta mig själv igen.

Vi pratade om att jag har tappat bort mig själv. Andra har ju sett det länge, men jag har inte velat se det själv. Det har jag dock börjat göra nu. Jag vet inte längre vad jag själv vill och tycker, och vad jag tror att han vill och tycker. Om jag går för att handla kläder så vet jag inte längre om jag själv tycker om det jag provar, eller om jag bara tänker att han kommer att tycka om det, bara för att ta ett exempel. Jag håller tyst om mina tankar och känslor och håller på att gå under inombords.

Frågan om fysisk misshandel togs upp, men det har ju inte varit många tillfällen. Hon kallade dock det jag utsätts för för psykiskt misshandel, vilket jag vet att det är. Har läst mycket om det och känner igen det. Hon sa att för att barnet ska må bra så måste föräldrarna må bra och i början speciellt mamman. Jag berättade att jag aldrig mått så dåligt som jag gör nu och att jag gjort allt för att försöka dämpa smärtan tillfälligt. Hon förklarade att dom nästan aldrig rekommenderar par så starkt att gå isär, men att hon verkligen gör det den här gången. Att hon inte kan ge stöd för att vi ska ha ett fortsatt förhållande, utan bara ge stöd för hur vi ska fungera som föräldrar.

Efter samtalet bytte han och jag ett par ord. Jag tror aldrig att han kommer att förstå hur illa han gör mig och jag tror aldrig att han kommer att förändras. Nu är frågan hur det ska fungera rent praktiskt att gå isär... Kommer jag att klara att ta hand om ett barn, som jag inte har några känslor för, helt ensam? En graviditet borde vara en lycklig och förväntansfull tid, men det är inte det här. Jag ser inte fram emot barnet och kan inte säga att jag älskar det.

Likes

Comments

Endel vet vem jag är, andra vet inte. Vänligen respektera att jag inte vill använda mitt namn och att namnen som används här är fingerade. Jag har inget att skämmas över och jag ska inte behöva skydda honom, men jag har ett barn att skydda och jag bor i ett litet samhälle, därför väljer jag att vara anonym.

Det här är min ventil, mitt sätt att få utlopp för mina tankar. En dag hoppas jag att kunna läsa denna blogg och tänka "Vilken tur att jag kom ur det där helvetet". Men tyvärr känns det inte speciellt troligt. Lycka är inte för alla. Alla träffar inte "den rätta" eller ens någon som älskar en och är snäll mot en.

Alla historier har inte lyckliga slut...

Likes

Comments