Header
View tracker

åsiktsinlägg

Här om dagen snubblade jag över ett inlägg som Hippson publicerat på sin facebook som löd såhär: Excellent Dressage Sales har släppt hästkollektionen inför vårens auktion – vad sägs om en godkänd hingst, en årgångsvinnare eller en svårklasshäst? Här visar vi klipp på några av guldklimparna. Till denna text hänvisade de till en video på hästarna som skulle auktioneras ut.

Mina tankar snurrar och snurrar när jag ser såna inlägg för jag kan inte i mitt register hitta när hästar blev samma sak som en maskin eller en tavla, kanske ett klädesplagg? Osmakliga ord som "hästkollektion" och "auktion" inom hästvärlden klingar fel i mitt huvud. När vi säger de orden förminskar vi dessa individers existens, vi ser dem som produkter för vår underhållning. Individualism bygger på att den enskilda individen ska få ta initiativ för dennes frihet, vilket vi tar ifrån hästarna när vi ser bort från individen.

Alla djur som bor på denna planet är en egen individ och alla individer har olika känsloregister, olika tankebanor och olika beteenden. Trots att många ser en häst som en häst så kommer vi aldrig träffa två hästar som är exakt likadana, samma som att vi aldrig kommer hitta en människa som är en kopia av en själv. Genom att se hästen som en produkt visar de vårt sjuka sätt att avla hästar på, hur vi skräddarsyr dem för vår bästa komfort på tävlingsbanan. Hur vi avlar sönder vissa hästraser eller hur vi skapar ett psyke som ingen individ klarar av, men då tänker kanske uppfödaren: en hispig häst har luftigare gångarter. Eller?

Jag tycker att detta är ett osunt sätt att se på hästar och djur överhuvudtaget då de inte finns för att tjäna oss utan vi människor borde istället lära oss att visa respekt för hästen och förtjäna den tillbaks. Vi människor bör tjäna vår häst, se vilka behov den har och vad hästen tycker är roligt. Jag kan lova dig att din häst inte föredrar tövlingsbanan före en promenad i skogen. Varför? Jo, det enkla svaret att en häst är inte ämnad för att prestera och gå i onaturliga och skadliga former. Inte heller att hoppa höga hinder på en trång bana där skaderisken är stor. Men tyvärr så ser samhället ut så att en häst skaffar sig meriter genom att kunna gå i form i alla gångarter eller att kunna hoppa en bana på 130cm. Ju finare form och ju högre hinder desto dyrare pris. Så ser hästvärlden ut, människan är egoisten och hästen blir den som får lida i tystnad.

​Vänskap mellan hästar bygger på ömsesidig respekt, varför skulle den inte göra det mellan häst o människa?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

vardag

Kanske dags för ett vanligt inlägg? Jag tror det.

Tisdagar är som vanligt Tisdagar, kan tyckas vara något jobbigare än måndagar men det funkar ändå. Var på skolan vid åtta på morgonen och var hemma vid halv fem. Skolan är tråkig så det känns tråkigt att berätta om skolan, vi stressar ändå mest över vår skoltidning. Varje Tisdag har jag ont i magen så det var egentligen meningen att jag skulle rida när jag kom hem men det blev soffaläge typ hela eftermiddagen? Konstig känsla. Red iallafall inte idag utan gick ut i stallet vid åtta och tog in Fabbe för att tvätta manen och fläta om hans flätor som han har i ett tappert försök att spara ut manen. Det går men det går långsamt.

Denna dag har varit ovanlig alltså, fast ändå rätt vanlig som rubriken kan tyda. Ovanlig på det sätt att jag endast spenderade en timma i stallet men vanlig på det sätt att vardagen alltid ser likadan ut vecka in och vecka ut. Har inte mycket mer än så att säga alltså. Kommer förhoppningsvis lite mer såna här vardagsinlägg när jag gjort något roligt eller när jag har några fina bilder att visa. Så vi hörs för nu. 

Hade.

Likes

Comments

View tracker

åsiktsinlägg

Ryttaren är ju alltid ute efter komfort och att göra det så enkelt som möjligt för sig själv för att vi ska kunna rida hästen på ett bättre och smartare sätt. Därför väljer den vanliga ryttaren oftast en sadel med bom för att ge sig själv en bättre (falsk) sits. En sadel med bom är oftast uppbyggd av trä eller metall, framvalvet är nästan alltid gjord av en metallbåge. Det är dock ganska inne att luftstoppa sadlar så att en aldrig ska behöva stoppa om sadeln.

Detta är min dressyrsadel (Jacson Santa Cruz New England) med bom som jag rider i ibland, oftast när jag tränar med Fabbe i integrerad ridning då det krävs mycket sits och denna sadel ligger mer stabilt. Jag rider även med den ibland när jag rider ut. Denna sadel köpte jag efter min Stübben-sadel som nästan var som sten och gav Fabbe muskelknutar vid manken, alltså gjorde denna sadel underverk när jag väl bytte till den. En mycket mjuk sadel för häst och ryttare.

En sadel med bom formar aldrig om sig, den har ju samma tryckpunkt på hästens rygg under hela tiden som en har sadeln på sin häst. Men en häst ser ju inte alltid likadan ut i ryggen utan den bygger och tappar muskler hela tiden och en sadel med bom fördelar endast trycket jämnt om den ligger perfekt på hästens rygg, hästen har mycket små rörelser i alla gångarter och om bomsadeln är elastisk och följsam. Vi kan ju alla hålla med om att en häst inte ser likadan ut i kroppen på sommaren som den gör på vintern, inte heller att skritten är lika stor och kraftfull som galoppen. En bomsadel förhindrar alltså hästens naturliga rörelsemönster. Om en bomsadel ligger fel så förstör alltså detta ryggen då trycket inte blir jämnt men trycket finns fortfarande där och trycker på fel ställen. Detta kan alltså förstöra skelett och muskulatur och om sadeln ligger snett så är det hästen som blir sned i ryggen, inte sadeln. När hästens muskulatur ändras och bomsadeln inte byts ut så kan trycket från sadeln ligga på en så liten yta som en femkrona, detta blir oftast framme på manken och dessa punkter är de enda som hästen använder för att bära upp ryttaren. En bra frambensaktivitet blir då omöjlig.

Detta är min bomlösa Knights bareback. En sadel som jag ägt nu i någon månad och som jag använt flitigt. En bomlös sadel saknar ju kanal för ryggraden vilket betyder att en måste ha en tryckavlastande padd med kanal för ryggraden för att få ryggfrihet. Denna sadel är jag jättenöjd med och Fabbe rör sig mycket bättre i denna än min sadel med bom. Hans muskler i ryggen har även växt fram och det bästa med denna sadel är att jag känner precis varje rörelse, lite som att rida barbacka. En sadel som ligger mycket nära häst och ryttare.

En bomlös sadel har ju ingen trästomme som bygger upp sadeln utan det är mer som en supertjock vojlok. Varför många ratar bomlösa sadlar är för att den ställer mycket mer krav på ryttaren och dess sits, alltså hjälper den sitsen lika lite som när en rider barbacka. Personligen tycker jag att detta är bra och nyttigt, en bra sits ska tränas fram och inte fås gratis av en sadel. En bomlös sadel formar sig efter hästens rygg jämt och fördelar ett jämnt tryck om en har rätt storlek på sadeln. Med ett jämnt tryck från en bomlös sadel menas det att trycket fördelas på HELA ryggen, inte bara på vissa punkter som en sadel med bom gör. En bomlös sadel passar alltså lika bra efter vilan som under hårdträning. Den ger också plats för rygg- och bogfrihet och låter hästen att ta ut sina naturligt stora rörelser. Bomlösa sadlar är också oftast väldigt lätta vilket gör att hästen inte behöver bära onödig vikt.

Det bästa med denna sadel enligt mig är att jag har fått en mycket piggare och gladare häst. En häst med stoooora rörelser som jag inte har känt förut. En häst som tydligt jobbar med ryggen på eget initiativ och en häst som byggt upp sina muskler på kort tid. Jag tycker att alla borde äga en bomlös sadel för variation, kanske iallafall ha en bomlös sadel att rida ut i då hästen oftast rör sig stort och luftigt under uteritter.

Tänkte infoga lite bilder på Fabbes rygg här under nu. Min första tanke var ju att rita ut tryckfördelningen men jag är tyvärr för dålig på att rita men jag tänker att det kanske ändå kan vara intressant att se hans ryggtyp. Han är väldigt rund och har liten manke, sadeln åker ändå aldrig på sniskan trots att jag rider snäva svängar eller trycker ned min vikt i en stigbygel när jag gör olika övningar.

​Jag är ingen sadelexpert, inte alls utan dessa är mina personliga åsikter och preferenser utifrån ett etiskt sätt att se på hästar och ömsesidig ridning. Ridning ska ske på bådas villkor men mest på hästens då hästen egentligen aldrig bett om att bli riden. Det är vårt ansvar som hästägare att se till att hästen har bästa möjliga komfort då hästen själv inte kan välja. Bomlösa sadlar ger ju helt klart en bättre och skönare känsla för hästen då det trots allt handlar om hästen för ryttaren kan ju alltid anpassa sig och lära sig rida. Hästens rörelsemönster går aldrig att ändra, det går att påverka men det kommer ju alltid se likadant ut. 

Hoppas detta inlägg made some sense och att ni förstår mina tankar och observationer. Jag tycker att alla ryttare förtjänar att känna den fantastiska ridkänslan som en bomlös sadel ger.

Likes

Comments

vardag

Jag tänkte berätta lite om min och Fabbes resa under de två år och tre månader som han har varit min vän. Jag gillar egentligen inte att säga att jag äger honom trots att jag egentligen gör det, för att säga att vi endast är vänner låter finare. Var förberedd på ett rätt så långt inlägg, förhoppningsvis intressant dock.

Okej, så i Januari 2014 kom Fabbe hem till mig. Jag som då sökte en läromästare för tävling inom dressyr samt en häst som skulle lära mig att våga hoppa igen. Fabbe var den perfekta ponnyn för det, han var perfekt på alla plan förutom att han kanske testade mig lite mycket i hanteringen men jag som alltid har haft NH-tänk löste det rätt så snabbt. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket från den första tiden med Fabbe, mest för att det liksom bara rullade på, vi lärde känna varandra och red mest dressyr på gårdsplanen. En händelse som jag kommer ihåg är när jag longerade honom och kände mig så hopplös och nära på att ge upp för att han aldrig stannade ur traven och att han busade och gick omkull. Även hur han inte alls var så lätt att lasta som han hade varit med tidigare ägare så att åka och träna i ridhus var inte alls roligt. Vi tog dock hjälp av Yvonne Larsson från Sörgården, hon hjälpte oss att lösa problemet! Jag jobbade dock inte Fabbe så mycket från marken såhär från början, vilket kanske var dumt då grundläggande markarbete är lika viktigt om inte viktigare än arbete från ryggen.

första dagen hos oss

Så vi tränade och tränade för att jag skulle bli så duktig på dressyr som möjligt. Jag red honom på ett smalt tvådelat bridongbett samt en hård gammal Stübben dressyrsadel, vi knölade och knölade och jag hade hård hand och sa åt honom så fort jag tyckte att han hade gjort fel. Att bli dressyrryttare var ju min största dröm och hade varit det sedan jag började rida nästan. Alla dessa stjärnor jag såg på TVn var mina förebilder så jag ville va som dem. Vår första tävling närmade sig och jag kände mig förberedd. Fabbe var dock väldigt loj och seg för skänkel och hand, tog inte galoppskänkel och ville liksom inte helt enkelt. Jag skyllde dock på mig själv för de dåliga procenten vilket var en bra grej av mig. Men jag tänkte inte då på att det kanske var för att det gjorde ont och att han inte ville därför. Jag fortsatte helt enkelt att träna mer.

Denna sommar var dock första gången jag red Fabbe bettlöst i både sidepull och repgrimma, dock inte mycket alls. Kanske en eller två gånger, dels för att sidepullet var jättedåligt och för att jag VILLE blir dressyrryttare. Men jag jobbade ändå Fabbe rätt mycket från marken och vi lärde känna varandra rätt väl. Jag skrotade även det smala bettet och köpte ett han "trivdes" bättre med. Han blev mycket finare i dressyren och jag red bättre men jag var inte alls snällare mot honom. Vi var även på vår första tvådagars dressyrkurs, fick många bra tips och det var då egentligen allt släppte för oss i dressyren och vi blev mycket bättre.

vår andra dressyrtävling som slutade rätt okej

Egentligen så såg hela resten fram till nästa tävlingssäsong likadant ut - träna träna träna för att bli bättre på dressyr. Allting släppte verkligen då, alla knappar funkade och Fabbe rörde sig så fint och lyssnade bra på mig. Han hade mer framåtbjudning och gick i form, vilket var det viktigaste för mig då; en böjd nacke. Till sommaren hade jag gått med i Umeå Ryttarförenings dressyrlag div 2 och 3 så det var många tävlingar inplanerade den sommaren. På våren gjorde vi vår första start i LC det året och fick vår fösta blågula rosett.

Första lagklasserna tog plats i Vindeln där jag red två LB och en LC. LCn vann jag med rätt höga procent, Fabbe hade jättebra framåtbjudning, kanske lite för mycket. Men jag var jättestolt över honom och det var även vår första riktiga tävlingshelg där vi liksom stallade upp honom på klubben och jag tävlade två dagar. Redan då kände jag liksom att det inte kändes rätt. Innan sista klassen började jag gråta för att allt kändes för jobbigt, trött och supermycket ångest. Men jag red sista klassen och vi vann den deltävlingen av den divisionen.

Nästa tävling var helgen efter på SURF där jag även skulle rida LC och LB. Dagen innan hade jag 39 grader feber men envisades med att tävla ändå. Red LC och vann men svimmade nästan på grund av febern så jag fick hoppa lagklassen.

Någon gång mellan detta och kommande tävlingar började jag jobba Fabbe jättemycket i repgrimma och lite bettlöst för att han behövde skos och jag kunde inte rida dressyr på det sättet som jag ville. Här började jag liksom förstå hur roligt det var att känna sig lite fri och hur roligt det var att ha en häst som vill jobba med mig och inte för mig.

Iför lagtävlingen på hemmaklubben fick Fabbe kolikkänningar dagen innan och natten till den dagen så vi fick stryka oss från den tävlingen vilket jag tyckte var ganska skönt för att jag tyckte inte att det var så himla roligt att tävla. Jag var mest nervös och ångestladdad. Sedan återstod ju bara en tävling för säsongen och det var på SURF. Där kom jag tvåa i LC och vi vann hela divisionen med laget vilket var jätteroligt! Detta var vår sista tävling någonsin.

Nånstans här under sommaren hade vi även fått köpa en gård som vi skulle få flytta till i september vilket betydde att Fabbe skulle få bo hos oss och jag skulle kunna va med honom mycket mer. Jag gick redan i tankar på att tävla mindre iallafall, inte direkt på att sluta tävla. Vi red iallafall mycket i repgrimma, på ridbanan men även ute i skogen ibland. Jag fortsatte träna honom från marken, både grundläggande NH och trickträning. När vi flyttade till gården i September började jag rida lite dressyr igen för att han hade blivit nyskodd och snubblade inte på varje steg igen. Vi åkte även och tränade för dressyrtränare två gånger innan jag kom fram till att jag inte vill rida dressyr längre efter att jag hade märkt hur mycket lyckligare han var när jag red utan utrustning och när jag inte ställde krav på honom från hand och skänkel.

Nu tränar jag ingen dressyr alls, jag rider honom aldrig med bett på ridbanan och jag har skaffat mig en bomlös sadel för att det känns mer rätt. Jag rider med bett ibland när jag rider ut och vill ha lite extra kontroll men jag rider ändå på lång tygel hela tiden. Jag har skaffat mig två olika hackamore samt en rejäl halsring. Vi rider mycket dressyr med halsringen och rider mycket barbacka. Vi jobbar och busar mycket från marken också för att jag har märkt att en inte behöver sitta på hästen för att ge hästen motion. Fabbe är en mycket mycket lyckligare häst nu än vad han var för bara ett halvår sedan. Han är så ambitiös och älskar att arbeta, han går fram överallt när vi rider ut och är nästan piggare när vi rider bortöver. Han gillar även att umgås med mig och ser inte alls lika likgiltig ut som förut. Han kommer fram till mig i hagen och lyssnar på inkallning. Det är nästan som att han säger "vad ska vi göra idag då?" med en glad och peppad ton.

Jag är SÅÅÅ glad att jag kan ge Fabbe detta liv som han har nu, ett värdigt liv som en sportig och pigg pensionär, utan onödiga krav och bara med rolig och mångsidig träning.

Likes

Comments

vardag

Hej alla till min nya blogg på en helt ny plattform. Bytet beror helt på att jag inte alls orkar göra en design på blogg.se, bara på grund av lathet men det känns helt acceptabelt faktiskt. Varför jag skaffar en ny blogg då? Jo, jag har många frågor och åsikter som ligger och gnager i mitt huvud som jag vill skriva ner där folk kan få reagera, argumentera emot eller hålla med om. Många ser mig som radikal men jag ser mig som en person med många och starka åsikter men jag är villig att lyssna på andra. Denna blogg kommer dock mest involvera hästar.

Vem är jag?

Jag heter Ida Hammernes, 17 år och bor utanför Umeå på en gård med mina sex marsvin, två hästar, två katter, hund och kanin - needless to say, jag älskar djur. Jag är även vegetarian (vegan i folkmun) men väljer själv inte att kalla mig vegan då jag ändå använder djur, vilket inom veganismen inte är veganskt. Jag pluggar just nu andra året estetik och media på Midgårdsskolan i Umeå. På fritiden är jag med mina djur, fotar eller slösurfar.

Jag vill även presentera mina hästar, den som kommer synas mest är nog Fabbe (Fabian Hunter). Han är en korsningsponny på 18 år som är lagom hög i manken. Tidigare tävlad en del i hoppning och dressyr men efter förra tävlingssäsongen har han gått i pension då fått ett viktigt uppvaknande (mer om det i ett annat inlägg). Fabbe är snäll och glad med mycket stor personlighet, samma som mig kanske? Vår andra ponny är lilla shettisen Janina som vi har haft sedan i September. Hon tränas från marken genom promenader och påbörjad trickträning. Även hon snäll men stoig och har många egna åsikter.

Jag hoppas någon vill läsa min blogg, kanske bli lite provocerad men kanske bli lite peppad över att det finns människor som tänker lika. Who knows.


Likes

Comments