Ångest

Jag har ångest. Jag har depressions tendenser, i alla fall enligt min tredje psykolog, jag har dagar där depressions tendenserna inte vill att jag ska lämna sängen och ta tag i dagen men ångesten tar tag i min hjärna och tvingar upp kroppen. Jag får ångestattacker, jag får ångestattacker under idrottslektionen, på bussen, i klassrummet, i mitt rum alldeles själv. Jag är rädd. Jag tror att varje gång jag lämnar mitt hus så kommer jag att dö för att jag har katastroftankar. Ångesten är en del av mig, men den är inte mig. Jag är mer än min ångest, jag är starkare än min ångest, men jag är också svagare än min ångest. Och allt det här är okej. Jag är stark om jag inte låter ångesten styra mig, men det betyder inte att jag är svag när jag inte kan stå emot.

Jag kan inte poängtera tillräckligt hur viktigt det är att inte vara elak mot digsjälv när du inte klarar av att gå upp ur sängen, eller att du inte kan träffa de här människorna, eller något så simpelt som att duscha. För när ångesten slår till, och verkligen är prominent så finns det ingenting lätt med att ta sig upp ur sängen, eller att träffa de där människorna och att ta en dusch är helt plötsligt inte så simpelt alls. Det viktigaste är att du fortsätter att försöka och säga att det hände inte idag, men tamefan att det ska hända imorgon. Pusha dig själv men ta inte sönder dig själv.


Likes

Comments