Idag har varit en sådan där blajdag då jag inte vill eller orkar någonting. Det sitter i huvudet och inte i kroppen egentligen, men jag har varit väldigt trött och yr av de där jäkla tabletterna. Jag ska börja trappa ner nina värktabletter och bara gå på Citalopram (och Atarax vid behov).

Trots bristen på motivation gav jag mig fan på att jag ändå skulle yoga. Det är en träningsform som passar mig perfekt! Det går liksom inte att misslyckas och det utövas lugnt och kontrollerat. Jag behöver verkligen lära mig att kontrollera min kropp och knopp. Ibland ballar jag ur helt.

Jag fick stänga ute hunden i hallen för att kunna träna i huvudtaget! Hon tyckte det att det var ett fantastiskt tillfälle att leka när matte låg på rygg på golvet! Annars brukar hon ligga i sängen och sova undertiden, men idag var det andra bullar. Inte var hon nöjd över att få ligga i hallen och missa det roliga.. Det är inte lätt att yoga med en 30 kilos bushund på bröstkorgen, haha!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments


Ömhet och smärta i både kropp och knopp. Träning känns tungt rent mentalt, men många tjatar på att jag måste börja träna och röra på kroppen. Det blir så när jag hr ont 24 timmar om dygnet. Kroppen liksom lägger sig i ett konstant viloläge som jag senare har svårigheter att ta mig ur. Hjärnan säger åt mig att ta det lugnt, att inte anstränga mig, men jag vill inte leva såhär. Nu är det nog! Jag vill inte!!

Jag upptäckte yoga för bara en eller två veckor sedan. Nyfikenheten har alltid funnits där, men som med alla träningsformer drar jag mig för att faktiskt prova. Ibland har jag lite svårt att få tummen ur röven om man säger så. Tack vare Anton, min goa sambo, provade vi yoga för nybörjare hemma i storarummet (vi bor i en etta, så vi vet inte riktigt vad vi ska kalla rummet, haha).

På Youtube hittade vi "Yoga with Adriene" och jag var fast. Vilken kvinna!! Kanalen är fullspäckad med diverse yogavideos, anpassade efter olika ändamål. Nyss praktiserade och följde jag en video som heter "Yoga for anxiety and stress" och det var fantastiskt! Jag får så mycket hjälp av yogan! Har du inte provat, så gör det!


Likes

Comments


Det här är datorns tillfälliga skrivbordsbakgrund. Den är lite skev, slängde ihop den i all hast, men den är bra att ha! Det är så sjukt tillfredsställande att få bocka av allt eftersom jag redigerar.

Och det går framåt!

Det känns som att det kanske trots allt blir en bok i slutänden. Ju längre in i manuset jag kommer, ju mindre blir det att redigera. Kul, eller hur!? Jag ser en tydlig förbättring i mitt skrivspråk. Utveckling är det bästa som finns! Speciellt när jag har fått redigera och skriva om hela bokens början, alltså de inledande kapitlena, för att de ska "matcha" resten av manuset. Det känns bra. Jag är på väg åt rätt håll.

För mig som "vanlig dödlig", outgiven författare känns det stort att i huvudtaget skrivit en bok. Många säger att de drömmer eller till och med vill skriva en bok någon gång under sin livstid, men det är inte många som liksom tar sitt manus den sista biten. Som lyckas med det där lilla extra som en bok måste ha för att sälja. Sådana böcker har oftast en bra förlag i ryggen.

Tanken är att jag ska skicka iväg manuset till testläsare nu efter första redigeringsrundan. Sedan ska det redigeras en andra gång, med hjälp av testläsarnas kommentarer. Beroende på hur det ser ut kan det bli en testläsomgång till, redigering och sen utskick till förlag. Men som sagt, det beror helt på hur färdigt manuset är i sin helhet,

Det är skönt att ha ett tidskrävande projekt att sysselsätta sig med när jag är hemmavid. Idag har jag till en början mått kasst, med illamående och påverkan av den nya medicinen. Tack och lov blev det bättre efter en kort cykeltur, mängder av vatten och lite mat. Jag gör det jag orkar och känner för just nu. Det känns både bra och lite utlämnande. Ibland vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen och då vänder jag mig tillbaka till mina böcker. Till manusen som ligger och väntar på uppmärksamhet. Det är ett stillsamt jobb, men ändå inte. Ibland känns det som att hjärnan går på automatik.

Likes

Comments


Är det inte fantastiskt egentligen? Att det finns i huvudtaget? Ett stipendium ger möjligheten att fokusera på skrivandet, oavsett om pengarna går till att ta ledigt från jobbet, köpa ny dator eller göra research på annan ort.

Jag blev tipsad av en vän som också skriver och tänkte genast att jag skulle söka. Har jag sett till att göra det? Nä! För att jag är som jag är.

Förövrigt är jag nu sjukskriven i två veckor till. Jag är alldeles dimmig i huvudet av medicinerna. Det gör det svårt att vara kreativ och fokuserad. Hmm.. jag vill verkligen få iväg stipendieansökan. Ska nog se till att sätta mig framför datorn och mynta ihop något vettigt.

Likes

Comments

Likes

Comments

Magnetröntgen visade att diskbråcket (som jag var till 90% säker på hade kommit tillbaka) helt enkelt var helt borta. Puts väck. Läkarna hittade en klämd nervrot på vänster sida, men tydligen uppfyllde jag inte rätt "smärtkriterier" för att det skulle vara orsaken till smärtan och känselbortfallen jag upplever. Ännu en gång har jag fått ordinationen att knarka smärtstillande och se vad fan som händer. Ännu en gång får det mig att känna mig som en mentalsjuk hypokondriker som inbillar sig och spelar teater.

Jag är så jävla trött på att ha ont 24 timmar om dygnet. Det gör mig ledsen och förbannad. Sitter det i huvudet.. tja, vad ska jag göra då? Jag har inte valt det här. Däremot har jag grävt ner mig så djupt att jag inte vet hur jag ska ta mig upp. Eller rättare sagt hålla mig kvar på en jämn nivå av välmående. Det går upp och ner.. HELA.. JÄVLA.. TIDEN. Biopolär? Vettefan. Men det gör mig trött att inte veta. Att inte ha en förklaring till varför jag är som jag är. För jag saknar den jag brukade vara, men på samma gång är jag den jag är.

Det kommer alltid finnas människor som inte förstår. Allt är så enkelt. Det är bara att göra. Bli frisk. Glad. Positiv. Hur gör man det när det känns som att man tynar bort från insidan? När det känns som att min huvud ska sprängas av känslor som inte går att ta på? När man känner sig så ensam och liten fastän man i själva verket är omringad av människor som älskar, stöttar och försöker?

Jag är fullt medveten om att jag är den enda som kan göra något åt skiten. När jag flera gånger har suttit framför läkaren och gråtit, skämts.. Bett om hjälp.

Jag får tabletter. I mängder. Som först stillar. Sen stänger av. Smärtan kan jag leva med, men tröttheten..? Känslan av att man som 24 år inte klarar av att göra allt det som en ung och frisk individ förväntas göra. Jag stänger ute vänner och familj eftersom jag inte kan hantera alla intryck. Det är inget personligt, men jag kan inte längre sortera. Hjärnan stänger av, det blir för mycket. Tillslut stänger kroppen av. Nöjer sig med att existera i limbo.

Jag vill tro att det för något gott med sig, all den här jävla skiten. Jag måste tro det. Varför skulle alla vi som lider varje dag annars behöva utstå något sådant här? Varje dag.

Hade jag inte haft min psykiska ohälsa hade jag inte varit den jag är idag. Den gör att jag känner in saker jag antagligen hade missat annars. Det gör mig till en känsligare människa. Jag vill tro att det är en fin egenskap, även om den också skapar kaos. Inte bara i mig, utan också i min omgivning.

Jag vet att mitt hälsotillstånd gör mig till en bättre författare. Det gör det svårt för mig att hålla deadlines och planera mitt arbete, men det jag skriver kommer ifrån hjärtat.

Alltid.

Och skrivandet gör mig starkare. Mina karaktärer gör mig starkare. De är stor del av mig, men de är också sina egna. Genom dem upplever jag saker jag själv jobbar på varje dag, men genom andras ögon och i ett par nya skor. Det är min stöttepelare när jag känner mig liten och obetydlig. Vad vet inte vad jag hade gjort utan mina drömmar om att bli författare. Det utgör en stor del av min identitet.

Jag har suttit i sängen i flera timmar. Tvingat mig ut på korta promenader med hunden för att det helt enkelt måste göras. Hon har legat bredvid mig hela tiden. Sambon är på jobbet. Eller ja.. i skrivande stund är han faktiskt hemma. Och han är arg. Påverkad av mitt mående. Jag stänger av helt. När tårarna är slut blir jag tom och känslokall. Hög på smärtstillande tabletter som gör mig yr och "berusad". Skriver gör jag automatiskt, jag tänker inte ens på vad jag skriver längre. Orden bara rinner ur mig, tangenterna knapprar genom ljudet från köket. Han diskar. Jag sitter här och tänker på att jag inte har ätit idag. Klockan är 18:14. Tiden har gått så fort. Bara rusat förbi medan jag har suttit här och stirrat ut i intet. Jag känner mig trygg här hemma, men ändå inte. Slukas av tanken på allt jag borde göra. Och på hur jag skadar andra i min närhet genom att må som jag mår. Det borde inte vara så svårt att rycka upp sig. Eller?

Jag behövde få skriva av mig. Största delen av den här texten skrev jag i ett påbörjat Facebookinlägg och tänkte posta det för alla att se, men jag ändrade mig. Orkade inte ta konflikten som skulle uppstå av att erkänna för alla i min närhet hur jag känner just precis nu. För det skrämmer. Gör människor frustrerade. Maktlösa. Oroliga. Irriterade.

Så jag lägger upp det här istället, fast bloggen egentligen var tänkt som en "posivit blogg" om böcker, författarskap och drömmar. Egentligen vill jag bara ha någonstans att vända mig när jag behöver ventilera. Så det kommer att bli så och mycket mer.

Nu känner jag mig alldeles uttömd. Likgiltigheten är läskigast. Min hund ligger ihopkurad här bredvid på sängen. Hon är så förbaskat söt egentligen. Snäll. Så nu ska jag krama henne och hoppas på att må bättre imorgon.

Tack för att du lyssnade. Jag är kanske inte så ensam som jag känner mig. Du finns här. Jag hoppas att du mår bra.



Likes

Comments


Jag kunde inte låta bli. Det gick bara inte. Fastän jag borde vara fullt upptagen med att slutföra den första redigeringen av mitt bokmanus så har jag påbörjat en fristående uppföljning i serien. Samma "universum", men nya karaktärer och knutar att reda ut. Det är lika skrämmande som det är spännande! Vad som helst kan hända! Jag känner mig som ett frisläppt djur på en grön äng. Vart ska jag börja!?

Arbetstiteln är preliminärt "Omfamnad av Dig", en titel som har betydelse i berättelsen. Den första boken, som jag redigerar nu, kallas "Slukad av Lågorna" - en titel som följt mig i många år och väckt drömmar till liv. Tanken är att det inte ska ta 6 år för bok nummer två att bli färdigskriven, haha. Den här gången ska jag se till att planera mitt jobb bättre, det är ju inte min starkaste sida om man säger så. Men det är kul att smida planer, forma karaktärer och försätta dem i alla tänkbara situationer!

Likes

Comments

Jag har blivit sådär sjukt jäkla trög som jag lovade mig själv att inte bli. Eller ja, lovade och lovade. Jag HOPPADES på att det inte skulle hända. I vilket fall. Såhär är det;

Jag måste börja inse att jag nuförtiden inte kan hantera många bollar i luften. Det går bara inte och det är av flera skäl. Jag måste sätta min fysiska och mentala hälsa i första rummet och helt enkelt lära mig att dra ner på verksamheten. Självklart är det skittråkigt eftersom jag har så mycket jag vill göra i livet, men jag kraschar. Gång på gång. Jag måste helt enkelt lära mig. Det är en process, trust me. En frustrerande sådan.

Strävan efter att bli lektör har jag lagt på hyllan i väntan på bättre tider. Jag orkar inte hantera allt vad det innebär och måste jag välja blir det mitt eget skrivande i fokus. Jag måste fokusera på att redigera klart mitt manus - punkt slut! Men trots att jag har målet klart för mig drar jag åt olika håll som en spretig sprattelgumma.

Jag har påbörjat ett nytt skrivprojekt tillsammans med bästa vännen! Hon och jag har sedan flera år tillbaka filat på en berättelse som vi båda vuxit upp med och såklart älskar. Vi har därför tagit beslutet att behålla våra huvudkaraktärer, men ge dem en ny story att leva ut. Det är skitkul! Och det känns skönt och omväxlande att skriva om något annat än vad mitt huvudsakliga manus handlar om! Olika genrer och fokusgrupper!

SEN har jag börjat måla, som ni kanske märkt på bilderna. Ni märker ju hur utsvävande och ofokuserad jag egentligen är. Känner någon igen sig? Anyway, jag finner det här med målandet väldigt terapeutiskt. Det tvingar mig att komprimera hela mig på ett sätt som liksom känns rogivande. I vanliga fall har jag äckligt dåligt tålamod och har allt som oftast yviga, stora rörelser - målandet övar mig på båda delar. Jag har alltid velat måla, men har aldrig tyckt att jag är tillräckligt bra på det. Min älskade pojkvän tog saken i egna händer och köpte mig ett akvarell-startkit i födelsedagspresent (14 juni), och sedan dess har jag varit hooked! Pricken över i.et fick jag i present av mina två bröder - ett fältstaffli. Så jag varvar skriverierna med målandet. Det ger mig ny energi och får mig att känna mig sådär underbart kreativ! DET om något gör mig till en bättre författare!

Likes

Comments

Regnet står som spön i backen och jag är sjuk. Det är ingen vanlig tråkig förkylning med snorkran och halsont. Nej, jag är utmattad i både kropp och knopp. Det värker i varenda muskel i kroppen, men värst är det ändå i nacke, axlar och armar. Jag brukar få liknande symptom när jag har virus i kroppen. Huvudet är fyllt till bredden med bomull och ögonlocken är tunga som bly.

Jag älskar när det regnar. Doften av jord och blöt asfalt är helt underbar - den får jag insupa under promenaderna med hunden. Det är ett riktigt "ligga-under-filt-och-mysa" väder idag. Jag sitter på sängen, bloggar som smått och planerar att jobba på manuset jag lektörsläser just nu.

Annars borde jag verkligen sätta mig och redigera mitt egna manus om det ska bli klart under den här livstiden. Det är mysigt att sitta och pilla i raderna, men tyvärr är det oftast det som blir lagt åt sidan för att maka plats åt andras manus eller åt annat som har högre prioritet. Inget borde egentligen ha högre prioritet än mitt egna manus, men det bara blir så. Det känns liksom inte riktigt lika viktigt, vilket är konstigt. Det är väl det viktigaste av allt? Ska jag nå målet att kunna försörja mig på författarskapet (med allt vad det innebär) måste jag sätta mitt egna skrivande i fokus!

Men kanske sen.. ja, sen blir bra.

Likes

Comments

Jag har alltid skrivit på ett eller annat sätt, men mitt hjärtebarn till manus började jag skriva på år 2011. Berättelsen har legat och skvalpat, mognat och blivit till något annat under sex år. Jag har alltid älskat att arbeta på det, men under perioder har både jag och manuset fått vila. Det har gjort oss gott, för idag år 2017 är vi starkare än någonsin! Jag har skrivit många berättelser under mina år, men jag har aldrig trott tillräckligt mycket på en berättelse för att orka skriva till punkt. Det har jag gjort med det här manuset. Jag har skrivit klart det första utkastet och det känns helt fantastiskt!

Redigering. Det är nu det riktiga manusarbetet är igång. Jag har fått stryka de första inledande kapitlen och skriva om dem i sällskap av nödvändiga pusselbitar. Tänk om, gör rätt. Det gäller att försöka se objektivt på texten för att göra den rättvisa, fastän jag vet att det är näst intill omöjligt. Jag är så intimt kopplad till berättelsen. Som författare ska man skriva böcker som man själv hade velat läsa. Jag skriver inom contemporary fantasy för ungdomar och slukar böcker som mer eller mindre behandlar samma ämne som mitt manus.

Mitt ljuva bollplank och författarcoach är ingen mindre än Katarina von Bredow. Hon har varit till ovärderlig hjälp och den perfekta vännen att hålla i handen när åskan går. Smarta inputs och belyser problematik. Rak på sak, vilket jag värderar högt! Katarina är dessutom grym på att inspirera och peppa! Beröm ger alltid blodad tand, speciellt när Katarina är den som ger det. Hon är också en av mina noga utvalda testläsare. De ska få sätta tänderna i manuset så fort jag har redigerat klart första omgången! Det ska bli sjukt spännande att få feedback!

Jag är en mästarinna på prokrastinering och har alltid varit. Är det någon mer än jag som alltid hittar på annat när jag i själva verket ska sitta fastklistrad på stolen för att redigera manuset? På något vänster finner jag ingen ro, utan ska göra annat under tiden. Helt värdelöst. Då blir ju inget vettigt gjort! På bilden (som är tagen igår) fick jag för mig att laga middag mitt i redigeringsarbetet. Tror ni att jag fick redigerat ordentligt? Svar nej *suck*

Med det skrivet ska jag försöka mig på en ny redigerings-session. Sambon har gått till jobbet, valpskrutten har varit på sin morgonpromenad och jag har satt mig tillrätta på sängen. Spotify går varm som vanligt. Hunden kurar under täcket intill mina ben. Mysigt värre! Jag ser fram emot att grotta ner mig i de 339 A4-sidorna som berättelsen vilar på. Nog har jag att göra, haha.

Likes

Comments