View tracker

Kapitel 3, Kapitel 3, Kapitel 3

Smärtan brände i sidan likt håll, luftrören pep när hon andades och hon kände den varma klibbiga känslan av blod i bakhuvudet. Hennes händer höll hon för ansiktet, där hon visste att han aldrig skulle skada henne.Han slog henne bara på ställen som inte syntes. Hon kände efter med handen i bakhuvudet och fick blod på handen. Det var inget stort jack men det var relativt djupt, hon fasade för smärtan av att rengöra det. Han tilldelade henne en spark i magen, som träffade illa då hon låg i fosterställning med armarna runt sig likt två ormar. Sparken tog på handleden och hon kände hon det krasade till, en enorm smärta spred sig vilket resulterade i att hon skrek rakt ut.
Hans stora händer täckte mer än nödvändigt av munnen och hon kände paniken av att inte få luft. En svag dimma spred sig i hennes synfält och när han släppte kippade hon efter andan så att hon nästan kräktes.

”Okej, vi drar det igen. Vi bygger om hemma och du fick en stege på armen som du inte hann fånga som krossade din handled”. Bägge hans händer kramade hårt kring ratten som om han försökte strypa den. Hans ögonvilade på vägen men de var uppspärrade och hon tyckte sig se ett uns rädsla.
Hon nickade till svar och svalde ner gråten, kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Smärtan från handleden hade tilltagit och det gjorde så ont att det nästan inte kändes något längre. Hon bad en tyst bön om att läkaren skulle kunna se att armen var sparkad på, men insåg genast att det var en omöjlig tanke. Han hade tvingat henne att duscha innan de begav sig, för att håret inte skulle innehålla blod. Jacket i huvudet hade inte varit så farligt som hon trott och för att dölja det hade han tvingat på henne en mössa som rev och kliade över såret. Utan klagan lyssnade hon på den lögn de skulle hålla sig fast vid, innan de satte sig i bilen.

Resten av bilresan var som en dimma av smärta. Hon kände en viss lättnad när hon såg den gula tegelbyggnaden torna upp sig framför bilen. En vit skylt med mögel i kanterna informerade om att de var framme vid akutmottagningen. Han parkerade vant om än något snett i en parkeringsruta,knäppte av sig bältet och steg ut. Utan att öppna dörren åt henne gick han med stora kliv mot ingången. De automatiska dörrarna öppnade sig för honom, de sågnästan ut som om de bugade mot honom när de flög åt varsitt håll, utan att stanna upp för dörrens reaktion fortsatte han in och dörrarna gled ihop igen bakom honom.
Hon tillät sig att andas normalt igen och släppa ut all den luft hon hållit inne. Tårarna i ögonen blinkade hon bort, drog upp fickspegeln från handväskan och duttade bort mascara som runnit och lagt sig som en påse under ögonen. Ett blekt ansikte, fullt av rädsla, tittade tillbaka på henne i spegeln. Hon frågade sig själv hur livet kunde blivit så fel när hon för bara ett par år sedan hade en spikrak uppåtgående karriär och en pojkvän som älskade henne mer än livet. Tungluft drogs in genom näsan och hon knep sig lätt i kinderna för att få lite färg innan hon knäppte av bältet, öppnade dörren och reste sig upp. Smärtan i sidan fick henne att grimasera när hon reste sig och hon svor lite över att ingen kom för att hjälpa henne.
Sakta gick hon mot ingången, dörrarna öppnades för henne men de såg inte längre bugande ut. Hon gick igenom dem, kände hur en kall vindpust flöt med in när dörrarna stängdes innan värmen från sjukhuset tog över.
Doften av sjukdomar och död var den doft hon kopplade samman med sjukhus. Hon insåg att hon aldrig skulle kunna jobba här. När hennes mormor dött för många år sedan var hon tvungen att bo på sjukhuset de sista månaderna. Anna visste att det var sjukhuset som hade dödat henne, inte sjukdomen. Ensamheten och de kala rummen var som gjorda för döden, tänkte hon.
Väntsalen var målat i en ljusgul nyans, trots att Anna inte var särskilt förtjust i gult var hon tvungen att erkänna att det var somrigt och glatt, som för att lura patienterna att glädjen härjade över sjukhuset. Hon hade läst i en inredningstidning en gång att gul färg var lugnande. Hon gick fram till soffan och satte sig bredvid honom utan ett ljud. Eller var det blått som lugnade?Vilket som så var rummet inte lugnande för Anna mer än att hon slapp vara ensam med honom.

”Anna”, en ung läkare med blont hår uppsatt mitt på huvudet,lät blicken flacka från person till person för att se efter vem det var hon ropade på.
Anna reste sig sakta och försökte låta bli att göra grimaser åt smärtan innan hon gick fram, tog doktorn i handen och följde henne genom en lång korridor avstängda, vita dörrar. Bredvid vissa av dörrarna lös en röd lampa, hon antog att den indikerade på att rummet var upptaget. Doktorn hade avvisat hennes man att följa med in, vilket Anna uppskattat men inte han, och hon visste precis varför.
Halvvägs ner i korridoren tog läkaren åt höger och svepte in i ett rum precis runt hörnet. Hon ställde sig bakom dörren och lät Anna passera. Doktorn, som introducerade sig om Laila, pekade på bristen som var täckt med papper, medan hon själv slog sig ner på en pall i metall. Anna satte sig längst ut på bristen,som om den var full av bakterier och sjukdomar.
”Fått en stege över handleden, va?” Laila kollade upp från sina papper, rakt ini Annas ögon. Hon bara nickade, förmådde inte att säga något. En rynka uppkom i pannan på Laila, hon lade det ena benet över det andra och lutade sig motväggen. Ett beteende Anna tyckte var väldigt konstigt då hon var här för att undersöka sin handled och än så länge hade Laila inte ens tittat på den, än mindre undersökt.
”Anna…” Laila drog in luft och andades sakta ut innan hon fortsatte,” var snäll och ta av dig på överkroppen”. Laila lade sina papper på en bänk med hjul som stod bredvid henne. Bänken nådde Laila en bra bit över huvudet, där hon satt,och var full med olika flaskor, stetoskop och andra märkliga saker som doktorer har användning för.
Anna ville definitivt inte ta av sig sin tröja, hon visste att blåmärkena börjat blomma ut vid det här laget och de kunde hon inte skylla på stegen.
”Varför?” var det enda Anna fick ur sig. Hon skämdes och kunde inte lyfta blicken och möta Lailas. Hon satt blickstilla på britsen, dinglade något med benen, så lite att Laila knappt skulle märka det.
”Därför att du är här på en undersökning” svarade Laila torrt.
”Av min handled, ja?” Anna ångrade sig direkt när hon sagt det, men orden kunde inte åka tillbaka in i munnen så hon satt fortfarande tyst och stilla på britsen och hoppades att Laila inte skulle ta illa upp för att hon varit något arrogant.
Anna drog upp tröjärmen och sträckte fram armen åt Laila, handen hängde något,men Anna förmådde inte att hålla den upprätt. Hon såg ett blåmärke som tornade upp sig från slutet av långfingret till mitten av underarmen och visste att ingen stege är så bred. Hon skämdes över att lögnen han hade hittat på var så lätt att se igenom, speciellt nu när blåmärken tydde på något helt annat.
”Nåväl” svarade Laila gammalmodigt och tog Annas hand för att vippa den upp och ner, något som gjorde fruktansvärt ont. Anna sa inget, hon pep inte ens av smärta men bakom ögonlocken brände tårarna och hennes blick blev suddig.
”Vad har ni för stege hemma, Anna?” Laila, lade försiktigt ner Annas hans i hennes eget knä, som om hon var klar med den.
”En vanlig”, svarade Anna, helt ovetandes om de ens ägde en stege. Rädd för ytterligare följdfrågor lade hon snabbt till ”det är oftast min man som tar hand om våra verktyg hemma”.
”Jag förstår. Berätta då för mig vad som hände när du fick den här stegen över dig, Anna” Laila lade benen i kors och lutade sig mot väggen. I knäet hade hon pappret hon tagit ner från bänken och en penna vilade mellan hennes pekfinger och hennes långfinger.
”Vi skulle måla om ett rum inne i huset… Eller min man skulle måla om, jag är inte mycket för sådant. Jag kom in med lite kaffe åt honom och när han klev ner och tog koppen så gled stegen, jag lyckades fånga den, men olyckligtvis med handleden…”
”Vanligtvis använder man dubbla stegar inomhus, sådana som inte kan trilla och inte sådana man lutar motväggen. De brukar vara för långa, men vad vet jag?” Laila skrev ner något på sitt papper och Anna svor för sig själv. Klart de inte har en stege man lutar mot väggen inomhus, men nu kunde hon ju inte ändra sin berättelse, det hade varit för tydligt. Därför satt hon tyst kvar, lyssnade på pennans klickande motpappret och hörde hur klockan tickade för varje sekund.
”Har er man någonsin slagit er, Anna?” Laila lade ner handen, fortfarande med pennan i beredskap mellan fingrarna, höjde huvudet och såg rakt på Anna, som stelnat till.
”Nej, aldrig! Hur kan du ens fråga något så dumt?” Anna kände hur vreden inom henne steg, rädslan över om han får reda på deras samtalsämne, rädd för vad som kommer hända med honom om någon får reda på vad som sker i deras hem. Hon ville inte förlora honom för oftast var det hennes eget fel att han slog henne. Hon provocerade ju honom!
”Jag har själv blivit slagen men jag lyckades ta mig ur det. Jag hoppas du också gör det någon gång i framtiden för du förtjänar bättre. Sättet din man såg på dig, sättet han reagerade när jag lät honom vänta utanför. Det är så äckligt tydligt utifrån Anna, men vad du än tänker så är det aldrig ditt fel att han slår dig. Du förtjänar det aldrig!” Laila såg rasande ut och Anna ryggade tillbaka. Som en blandning av smärta, rädsla och vändningen i samtalet fick Annas tårar att rinna. De som så länge bränt bakom ögonlocken föll nu tunga på hennes kinder.
”Han slår mig aldrig” viskade hon när tårarna fallit vidare ner på hennes tröja.
”Ta dig ur det, Anna. Du tror att du lever ett liv nu, men det gör du inte. Du är en slav i ditt eget hem. Jag vet för att jag varit i din sits, Anna. Jag har varit i dina kläder. Jag är så ledsen över att du inte kan erkänna för mig." Laila visste att hon inte kunde tvinga Anna att erkänna och Laila kunde inte göra mer än att stötta henne "Så tillbaka till din handled, den är skadad och svullen men inget är brutet. Slaget,sparken eller stegen, om du så vill, har inte träffat benet i handleden. Du hade tur denna gång, men det var inte många centimeter ifrån röntgen och gips” Laila reste sig, lade papperna på bänken och hankade fast pennan i bröstfickan.Hennes hand omfamnade Annas hand och hon öppnade dörren.

”Förresten!” Laila sprang ifatt Anna i korridoren och gav henne ett visitkort. ”Ifall du behöver något att prata med eller om handleden blir värre. Glöm inte, vila armen så blir det bättre, jag lovar.” Anna nickade och tackade Laila innan hon fortsatte i korridoren mot dörren. Hon såg inte fram emot bilfärden hem, men svalde ner de sista tårarna, lade ner visitkortet i jackfickan och steg ut i väntrummet.
Han höjde blicken när dörren öppnades och hon mötte ett par svarta ögon. Anna visste att det inte var hennes fel att han inte fått följa med in, men att hon skulle behöva sota för det ändå.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kapitel 2

Hela dagen hade hon malt meningen i huvudet, om och om igen.Hur skulle han reagera? Även fast hans humör skrämde henne var hon ändå fastbesluten om att få meningen ur sig. När han slevat i sig maten och hon i vanligordning flyttat mat från ena sidan tallriken till andra och tillbaks igen, toghon mod till sig.

”Jag vill prata om oss. Om vårt förhållande”. Hon kom på sig själv med atthålla andan. Hennes armar var stela av skräck och sekunderna det tog för honomatt vända upp blicken på henne kändes som flera timmar. Han exploderade i ettskratt så maten rann ur genom mungipan, en liten bit majs flög ur hans mun ochlandade åter på tallriken, den kunde vara lycklig, tänkte hon. Den behövde intebli uppäten, den är fri.
”Jasså, du vill prata om vårt förhållande?” Hans ord var fulla av avsmak. Som omhan äcklades av att säga det. ”Prata då!”, fortsatte han i en mer barsk ton.
Hennes händer darrade så hon lade dem i knäet för att han inte skulle se hennesrädsla. Hela dagen hade hon funderat på konversationen och hon visste exakt vadhon skulle säga till honom. Fram tills nu.
”Ehh… Jag… jag…”
Han slog näven i bordet så tallrikarna hoppade, samtidigt som han tornade uppsig framför henne. Hennes mat for ut på underlägget och glaset med bubbelvattenvälte. Återigen kom in på sig själv med att hålla andan och hon rörde inte enfena.
”Torka upp det” Han pekade på vattnet som runnit ut över kanten på bordet, nerpå golvet och bildat en liten pöl. Stelheten verkade vara permanent för honförmådde inte att resa sig nu heller. Hon visste att hennes ben aldrig skullekunna hålla henne uppe.
Han snodde runt bordet och stod nu bredvid henne. Hon såg hans hand höjas ochblundade, kände det brännande slaget han delade ut på kinden, först som en kylaoch sen den hemska bränna hon vant sig vid att känna. Hon hade sin ritual närhan såg hans hand höjas mot henne, in med tungan och stänga käkarna, allt föratt minimera skadan, men svedan på kinden, kunde hon aldrig minimera.

Hon satt fortfarande orörlig, kände hur pölen på golvetvandrat vidare mot hennes strumpor som sög upp vattnet. Rädslan hade henne iett järngrepp, klumpen i magen fick henne att vilja kräkas.
”Du är snäll och ser till att det blir rent i mitt kök igen, och aldrig ska dutilltala mig på detta viset igen. Som om dina känslor kring vårt förhållandespelar någon som helst roll. Ha!” Hans professionella och artiga sätt att talatill henne var för att visa att hon betydde lika mycket för honom som enfrämling eller en kund på jobbet. Det är inget han sagt, men det är den känslanhon fick.
När han gick till köket, hämtade en öl och en tomat visste hon att det var merän vatten hon skulle behöva plocka upp. Han fumlade i översta lådan, öppnadeölen och vände sig om men tomaten hoppande i handen, innan han siktade och skötiväg tomaten. Den dinglade över köket, över bordet och hon hann precis duckainnan den krossades mot vitrinskåpets glas, bakom henne.
Hon hörde hur han gick ut, slog sig ner i sin fåtölj och en vällust suck undslapphonom när han tagit en klunk av den kalla ölen. Hon saknade smaken av öl. Bubblornasom kittlade hennes tunga och rev i halsen, den beska smaken och kylan denförde med sig ner i magen.
Stelheten var som bortblåst när hon avvärjt tomaten så hon reste sig ochbörjade suga upp vattnet från golvet med en trasa, sedan samma procedur medbordet. Maten stjälpte hon upp på tallriken igen och kastade i soptunnan. En snabbtanke om att låta tomaten vara kvar på det vita vitrinskåpet flimrade sig förbihennes hjärna, en tanke hon snabbt slog bort. Hon visste var han var kapabeltill och hon ville inte smaka på den hämnd han då tänkt ge.

Inte heller denna natt eller nätterna de kommande tvåmånaderna sov han hos henne. Varje morgon hon vaknade kände hon ensamheten ochkylan från den sida sängen som kallades hans. Visst hade hon funderat på attdra sin väg, men den ensamhet hon känner nu lär inte bli bättre av att lämnahonom. Visst hade hon försökt igår men vad hade det lett till? Ännu ett bråkoch hon orkade inte bråka. Hon ville ha det som när de förlovade sig, då var delika lyckliga som paren i romanerna hon är besatt av. Anna var uppriktigt räddför ensamheten, hon visste att den skulle äta upp henne om hon lämnade honom. Honvisste att han skulle hitta henne om hon lämnade honom, för han hade kontakteroch hon visste med all säkerhet att det inte skulle bli trevligt. Anna fruktadeför sitt liv där hon låg i sängen ensam, hon visste att antingen kommer hon döav ensamhet eller så kommer mannen hon lever med ge henne sällskap tills dödenvisar sin nuna. Hon hade bara ett val och det var att stanna.

Likes

Comments

View tracker

Kapitel 1

”Älskling, jag är hemma!” 

Hon hörde hur dörren slog igen och hur han sparade av sig skorna hon sedan skulle behöva plocka upp. Hans röst som skar igenom tystnaden i huset fickhåren på armarna att resa sig. Hon funderade ett tag på vilket humör han skulle vara på idag och hon bad till Gud att han skulle vara någorlunda på bra humör idag. Hon satt kvar i fåtöljen när han kom in och gav henne en kärleksfull puss på pannan. En puss som såg kärleksfull ut men som var full av hat. Otympligt kravlade han sig ur sin kavaj som började bli för liten, någon hon inte vågat påpeka, drog upp knuten till slipsen och slängde kavajen på henne samtidigt som han gick ut ur rummet. Hon kom snabbt på fötter för att hitta den rätta hängaren till kavajen. Han hade sett till att varje kavaj hade en speciell hängare och blev inte speciellt trevlig när hon hängde fel kavaj på fel hängare.
”När är middagen färdig?” Hon hörde irritation i hans röst och snabbade sig med att hänga in kavajen för att så ljudlöst som möjligt tassa ut i köket.
”Jag börjar på den direkt!” hon hoppades att svaret skulle vara godkänt samtidigt som hon tog ut den lilla kastrullen ur skåpet. Kastrullen fylldes med vatten när hon kände hans sura andedräkt mot nacken, än en gång ställde sig håren på armarna. Hans stora mäktiga händer vilade på hennes smala höftben när hon kände hur han hårdnade mot hennes rumpa. Hon visste att han var medveten om den makt han hade, den makt han mer än gärna använde som ett vapen mot henne.Den makt han gillade så mycket att han tände på den.
”Fryser du?” Hans hånande tonfall visade på att han noterat hennes stående hår på armarna och hon visste att han njöt av det. Rädd för att svara fel höll hon tyst, gick bort mot spisen och satte kastrullen på. Han tröttnade på att jävlas med henne och gick ut ur köket. Hon drog en lättnadens suck och plockade ut grönsakerna från kylen. Försjunken i tankar hackade hon grönsaker och var lättad över att han lät henne laga mat ifred för en gångs skull.

Med en sked håvade han i sig kycklingen och spagettin, med såsen rinnande ner över hakan. När han var färdig med detta barbariska sätt att behandla den maträtt hon lärt sig av sin mor, slängde han skeden i de dyra skålarna så resterna av såsen skvätte ut över duken, torkade sig med en servett över munnen och rapade. Han reste sig och gick ut från köket utan att ens ge henne en blick. Ett tack för maten hade hon fått på flera år men hon bad ju aldrig om det heller. Kanske var han inte tacksam över maten heller. Hon fortsatte peta i sin spagetti och drack en klunk vatten. Matlusten hade hon tappat ungefär samtidigt som hon slutade få några tack. Livslusten långt tidigare.  
När disken var ren och torr smög hon så ljudlöst förbi tv:n som hon bara kunde,hon visste ju att det inte fanns något han hatade mer än att bli störd när han kollade fotboll. Hon slog sig ner på sängen med sin roman av Nora Roberts,drömde sig bort att få leva som de älskande par hon skriver om.

Solens stålar hade letat sig igenom persiennen och fåglarna sjöng för full hals utanför hennes sovrumsfönster. Hon snodde runt och såg hans sida vara lika orörd som när hon gick och lade sig, med lätta fingrar kände hon tyget från hans kudde och hon kunde inte komma på sist hans sängkläder faktiskt luktat honom. Allt för ofta somnade han i soffan eller i gästrummet, inte henne emot insåg hon och ryckte åt sig handen som om kudden blivit glödhet.
Hon svingade ner benen och stack fötterna i sina inneskor, njöt av att vara ensam hemma. För att bryta tystnaden klickade hon igång radion i all hast på väg till köket. Ur högtalarna strömmade Amy Whinehouses röst där hon sjöng om att ”love is a loosing game”, hon föll med och sjöng med i refrängen medan hon tog ut en kopp, satte in den i kaffemaskinen och klickade på cappuccino. Hon insåg att lika glad som hon var på morgonen och de stunder hon var själv hemma, lika ledsen och nedstämd var hon när hans närvaro fanns i huset.

Det hade varit sommar i parken när hon först hade mött honom, hans mörkblonda perfekta hår passade så väl ihop med kostymen, allt han gjorde, sa och tyckte passade så bra in i den karaktär hon trott han var. Något mystisk och väldigt hängiven åt sitt jobb.
”Politiker”, svarade han stolt på frågan vad han jobbade med, när de träffats för första gången. Hennes eget CV var inget att skryta med och då jobbade hon på en bokhandel med en lön man kunde skratta åt. Hon visste att han kunde göra henne lycklig på det ekonomiska planet och hon var trots allt en materialist när allting kom omkring. Inte att hon var fåfäng utan hon bara gillade att ha fina och framför allt dyra saker omkring sig. Nu hade hon kunnat lämna igen alla dyra ting för att få tillbaka sitt gamla liv. Hon visste att hennes smak i män hade varit något mer vild än denna strikta politiker med massor av likadana kostymer, men hon visste, eller snarare trodde, att med honom kunde hon alltid leva gott. Han hade skämt bort henne med presenter och fina blommor, i alla fall de första åren tills hon fick en stor diamant på fingret. Presenterna avtog och likaså blommorna, med det kunde hon vara utan. Hans attityd förändrades och när hon ifrågasatte hans sätt att tilltala henne visade han sin makt genom att lägga sina händer på henne, men hon hade ju bett om det. Varför vara otrevlig mot honom bara för att han var otrevlig mot henne? Det var bättre att bara var tyst och inte göra sig förtjänat av slagen. Hon visste att hon många gånger gått över gränsen och hon hoppades att hon lärt sig av sina misstag och var honom till lags nu. Han försåg henne med gott om pengar till mat och fina kläder. Ett intresse som svalnat på sistone. Han slutade uppmuntra henne,slutade säga till henne att hon var fin, slutade se henne. Vem klädde hon sig då för? Undrade hon, då hon aldrig fick gå ut och roa sig med sina kompisar. När hon shoppade hade han sagt att han såg henne hela tiden, vem hon talade till,vem hon umgicks med och vem hon vilade ögonen på lite för länge. Hennes kompisar hade sedan länge tröttnat och ringde aldrig längre, något hon var glad över. Hon tröttnade, lika snabbt som dem, på att ljuga om hur hon mådde och hur hon hade det hemma. Trött på att ljuga varför hon inte kunde följa med ut på ett glas rosé eller på manikyr.

Hon slog upp morgontidningen, tog ett bett i sin frukostbulle och började kryssa i sudokut, något hon hade blivit mycket bra på,insåg hon, samtidigt som hon skämdes över att lösa sudoku i morgontidningen vid 26 års ålder. Mackan med ost och röd paprika smakade unket så halva lät hon ligga kvar på tallriken. Den skulle hon kasta ut till fåglarna sedan, sa hon till sig själv.
Resten av dagen spenderade hon åt att damma alla bokhyllor, läsa klart boken och hinna börja på nästa innan hon hörde den fasansfulla nyckeln i dörren. 

Likes

Comments

Inledning

Hennes lungor svider, strupen brinner och luften når aldrig hennes lungor ändå springer hon. Snabbare än hon någonsin sprungit, längre än hon någonsin sprungit. Rädslan vilar likt en tung sten i hennes mage. Smärtan som hugger till i henne är det enda som får henne att känna sig levande. Nakna fotsulor som slår mot den blöta marken och blött hår som slår mot hennes rygg likt piskrapp. Hennes vita tunna silkesblus, genomskinlig i regnet slickar hennes slanka mage. Hennes fötter tar henne ner för gatan som hon så väl känner till.Gatan där hon bott de senaste 6 åren. Gatan som nu känns främmande och oändlig.Dagen är på väg att bli skymning och mörkrets makt tar över dagens trygga ljus.Alldeles för ofta vänder hon sig om för att försäkra sig om att hon inte är förföljd.

Likes

Comments