Det här går inte.

Alltså hela mitt hjärta är helt pajat, jag skojar inte.
Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte mer.
Jag hinner inte det här. Jag hinner inte gå sönder just nu.
Fan vad jag saknar honom.
Jag kommer inte över honom. det går inte.
det går inte.

Tanken slog mig idag att jag kanske aldrig kommer över honom.
Hur lång tid ska det ta?
november, december, januari, februari, mars, april, maj, juni.
8 månader?
Vad ska jag ge det? Ett år?
Och om jag inte har kommit över honom då, hur gör jag då?
Hur fan gör jag då?

– När kommer jag över honom egentligen?
Jag sitter och fikar med en kompis. Hon tittar på mig länge. Suckar.
– Men E.... Du kommer inte komma över honom förrän du hittar en pojke som du tycker är ännu vackrare och finare.

Och på något sätt var den ärligheten så skön. Det gör inget att jag inte kommit över honom. Han är världens bästa. Jag saknar honom alldeles för ofta.
Och jag får det.
Även om mitt hjärta brister varje gång.

//A.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej, du som det aldrig blev något med på riktigt.

Lova att inte säga till någon, alltså inte till en endaste person. För ingen får veta. Men jag blev faktiskt skitsårad. Och jag vet hela storyn om att du bara ville mitt eller ditt jävla bästa men skitsamma för det kändes och gjorde ont. Tror förresten att det bara är bullshit. Och jag vill inte ens bry mig. Vill skratta i ditt ansikte och kalla dig dum som ens tror att det du säger kan röra mig.

Men det är ju det som är grejen.

Det rör mig. Rakt in och runt som en elvisp i hela kroppen. Förstör mig gör det också. Och du är egentligen inget att ha. Tänker mest på dig själv och hånglar med hon med längre hår än mig. Fast det säger du ju såklart inte.

Men jag kan inte sluta bry mig.

Om du ska följa med ut, vem du börjat följa på Instagram och om du fortfarande sover bäst med fönstret öppet.

Men jag måste sluta bry mig. Det är väl det som är hela grejen med den här texten. Du måste sluta finnas i mina tankar nu. För du tänkte aldrig på mig på det sättet. Aldrig på det sättet som känns i hjärtat. //.A. .

Likes

Comments

När det var som värst grät och skrek jag mest hela tiden. Som om man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att kunna ta hand om sig själv.

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre.
Känslorna svalnar.
Livet blir lättare.
Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.

Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det är inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker (även om det är oj så sant. Verkligen sant).

//A.

Likes

Comments


Jag har haft en jobbig vecka. Mycket självtvivel. Förtvivlan. Rastlöshet. Jag ringer människor och frågar om de tror att jag har en livskris. Det är konstigt hur någonting en dag kan kännas som en spännande förändringsprocess och en annan dag som en kris. Jag söker någonting utifrån, antar att det är tröst.

Därför skriver jag den här texten. Till dig som känner dig vilsen. Som känner att det liv du lever exakt just nu kanske inte är det rätta. Till dig som känner dig motivationslös. Trött. Ledsen. Förvirrad. Oroad.

Trots att det är strålande väder och människor lägger ut fantastiskt vackra bilder på Instagram: kaffekoppar, fikor och långpromenader. Kanske lägger du också ut bilder. Kanske kändes det underbart i exakt det ögonblicket, men ändå känner du dig tom nu. Det går upp och ner. Ibland känns det som att du är en av alla de där människorna som har ett sammanhang, som skrattar i grupp, känner tillhörighet, mål och mening. Ibland är du bara en människa som observerar alla andra som verkar ha det så jävla härligt.

Jag vill att du ska veta att jag känner dig. Jag kanske inte känner dig i verkligheten, men jag känner dig.

Jag känner dig, för allt det där du känner har jag också känt.

Jag vill att du ska veta att du är stark. Du kanske inte känner dig stark, men det är du.

Du tror kanske inte att du orkar, men det gör du. Jag lovar dig det.

Det kan kännas som att du vill ge upp: så ge upp då. Släpp allt. Släpp alla tankar om hur du borde vara, eller hur saker och ting borde kännas och se ut just nu.

Överlämna dig till livet för ett tag. Låt det bära dig. Ge fan i att kontrollera, planera, styra, ställa och försöka förutse.

Lägg handen på hjärtat och känn att det slår. Känn dina andetag.

Det finns så mycket kraft inom dig. Så mycket kärlek.

Jag älskar dig. Vi kanske aldrig har träffats men jag älskar dig. Har ingen sagt det till dig i dag så säger jag det: jag älskar dig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag tror på dig. Jag tror på dina idéer och dina drömmar. Min önskan är att du ska få styrka och kraft att förverkliga allt du vill förverkliga. Mod att våga allt du vill våga. Att du är stark nog att leva med ett öppet hjärta även om det kommer perioder då det känns som om du är liten i världen och stretar i motvind.

Älskade underbara människa. Du är värd att ha det fantastiskt och bli uppskattad för allt du är.

Den här texten är precis lika mycket till mig själv som till dig. Ibland behövs det bara lite extra kärlek på vägen
//A.

Likes

Comments

Det sker aldrig över en natt, det fungerar ju inte så. Men det sker gradvis, baby steps, steg för steg. Ibland faller man tillbaka lite. Hittar sig själv attackgråtandes i sin säng en tisdagkväll och vet inte riktigt varför. Men så en dag, smärtar det inte längre. Och plötsligt fryser inte hjärtat längre när man ser hans namn. Man raderar bilderna utan problem och man tänker inte längre så mycket på honom. Man inser att man tog rätt beslut och valde rätt väg, trots allt. Det känns bra och befriande, man är redo att gå vidare. Det tar alltid olika lång tid och beroende på omständigheterna kan det gå snabbare eller ta tid. Det finns dock ingen anledning att stressa det, låt det ta den tid det tar. Och om det går snabbare är det också okej.

Jag vill säga att jag är över honom. Och det är lite märkligt, att något som hände, något som var så intensivt och exploderande – plötsligt bara kan vara som helt borta. Man tömmer hjärtat på gammalt, även om spåren alltid finns kvar, och låter nya känslor ta plats.

Och jag blir mer och mer övertygad om att kärlek och förhållanden i slutändan är ett val. Vi kan inte styra över vad vi känner, men i slutändan gör vi aktiva val kring vem vi vill leva med. Om än inte alltid medvetet.

När man är mitt uppe i det, när man lämnar någon man tyckte så mycket om, är det svårt att tro att det skulle kunna kännas så underbart att låta någons händer varandra över ens kropp igen. Men man kommer dit. Och en morgon vaknar man och tittar in i hans ögon och tänker FUCK vad han är fin.

Just nu är jag mitt uppe i det.

//A:

Likes

Comments

Att hålla sig kvar vid något som man borde ha släppt taget om för längesen är som att tvinga sig själv att hålla andan av ren rädsla för att inget andetag man någonsin skulle kunna ta igen skulle kunna fylla ens lungor på samma sätt som det senast gjorde.

Kan det ha varit för att vi var för unga? Var våra hjärtan kanske allt för tunga? Eller var det kanske bara fel tid och plats? Med för mycket på spel och för liten insats. Kan det vara att det inte var menat att vara? Att vissa saker inte riktigt går att förklara. Det kanske var lite för mycket lite för snabbt? Eller var det en delad dröm om något stort? Ett minne vi fick men som försvann så fort. Kanske var allt det var menat att bli? En saga vi kan berätta då vi behöver magi. Kanske var det bättre än ingenting alls? Tänker jag till sist med gråten i min hals.

Så jag sa, kom ihåg mig.
Kom ihåg oss. Kom ihåg det här och vad vi var.
Kom ihåg hur kändes. Kom ihåg att det kändes.
Kom ihåg varför och hur men bry dig inte om om det var ödet eller tur.
Kom ihåg mig för vad jag sa och vad du tänkte.
Kom ihåg att det för en stund inte fanns något efter.
Kom ihåg att det hände fastän vi sedan länge hade börjat tvivla på om det ens gick. Kom ihåg att det faktiskt vände och att vi gjorde en evighet av ett ögonblick.
Kom ihåg den tiden. Kom ihåg den den platsen.
Kom ihåg den striden men glöm inte bort att vi även hade motsatsen. Kom ihåg dig som du var då. Kom ihåg mig som när vi var två.
Kom ihåg att även om vi kanske inte längre är ett oss så kommer det kärlekens skull ändå alltid vara värt att slåss.

//A.

Likes

Comments

Att komma över någon man tyckt så mycket om. Hur gör man? Jag önskar att jag hade ett svar på den här frågan och att jag kunde få den här hjärtekrossade unga tjejen att förstå att hon kommer kunna klistra ihop sitt hjärta igen.

Bara för att jag tycker om någon så behöver inte den nödvändigtvis tycka om mig. Vi börjar där. Jag gillar inte definiera vad jag känner, mest för att det då blir verklighet.
Då är det ju något som
går att ta på, även om det inte är något fysiskt.
Samtidigt vill jag berätta för hela världen hur det känns. Jag vill att alla ska veta hur underbar och fantastisk personen jag gillar är.
Trots att det är en känsla var för stor för att hantera.
Precis så, varken mer, varken mindre, inget annorlunda.
Jag är idag övertygad att de som säger att man omöjligt kan älska för mycket aldrig ha fått uppleva det själva.
Jag hoppas att alla får det.
För även om just den kärleken är livets stora olyckliga kärlek, så förstår ni ju själva.
Att älska någon för mycket.
Det är så stort och oförklarligt att det är löjligt.
Större än allt annat och kraftigare än alla känslor jag någonsin stött på.
Just därför den kärleken var för stor för att hantera.
För det var den största och vackraste kärleken.
Då.
//A.

Likes

Comments

Av någon anledning har jag de senaste dagarna tänkt mycket på honom. På hur allt har blivit så jävla fel och på hur han nu, enligt vissa källor, är kär i någon annan. Och så sitter jag här och är heartbroken på riktigt. Inte så där att man tycker synd om sig själv och gråter några dagar, utan på det där viset att kroppen – ja själva hjärtat, värker – och man inte kan komma på en enda anledning till varför man ska ta nästa andetag och fortsätta framåt. Och det värsta var att det var mitt ”fel”, den där gången. Jag får liksom skylla mig själv. Jag trodde verkligen att det skulle få ett slut nu. Jag la själv märke till saker jag slutat göra, helt enkelt för att jag inte brydde mig längre. Jag tittade inte igenom instagram var 3:dje minut för att se hur aktiv han var, vilka bilder gillade han, när gillade han dem? Om han inte var aktiv på instagram, vad gjorde han då?

Jag vet att det är patetiskt, men han har rört upp saker. Det känns som att jag blir lämnad igen. Trots att den som lämnar är någon som jag aldrig ens har haft. Nej, han var aldrig min och jag var aldrig hans. Det var aldrig ens i närheten. Ska kärlek vara så här? Ska det vara tårar och klumpar i bröstet? Är det rimligt? Är det värt det? Jag, som alltid har varit en obotlig romantiker, tvivlar på om jag verkligen vill mera. Jag vill inte utsätta mig för det här igen. Jag är färdig med känslor och kärlek. Färdig med att ha ont i hjärtat. Fan. Jag vill inte sluta tro på kärlek. Jag vill ju fortfarande ha den där kärleken i mitt liv. Men samtidigt. Jag vågar inte. Jag orkar inte. Jag vill inte mer.

"Och sedan när man tagit all den där skiten och bara inte orkar ett andetag till. Det är då man måste slå till. Säga ifrån. Sluta upp. Det är den där millisekunden som du torkar en svartrandig kind och får den där känslan av att det är nog. Det är då du verkligen ska mena det. Aldrig mer falla tillbaka. Aldrig mer titta tillbaka. Man måste inse sitt eget värde. "Jag älskar dig men jag älskar mig själv mer." Det är så viktigt att kunna älska sig själv för att älska andra. För det är då kärleken blir riktig och verklig, när man vet att det kommer vara ärlig kärlek. Det spelar ingen roll om du är 13 år eller 60 år. Olycklig kärlek kommer alltid att vara som tusen knivar i hjärtat. Olidligt. Ibland oundvikligt. Men när det går, försök att inte gråta i onödan. Ni vet ju själva att det oftast inte är värt det." - Michaela Forni


//A.

Likes

Comments


Vissa saker kan man bara inte ändra på, inte ens påverka lite liksom. Det spelar ingen roll hur mycket man vill eller inte vill. Det händer ändå, det är ändå och inget kan stoppa det. Precis på samma sätt tycker jag att det är mer tankar. Det spelar ingen roll hur lite jag vill tänka så händer det ändå. Det mest förrädiska är nästan att ju mindre man vill tänka på en sak desto svårare tycks det vara att sluta. Just nu har jag väl egentligen inte just det här problemet men det var bara en sak som jag funderade på. Vissa dagar känns det som att det skulle vara skönt att stänga av, hur bra tankarna än är så skulle det vara skönt med lite vila, en paus.

Jag trivs just nu, saker verkar falla på plats av sig själv. Kanske just för att jag inte anstränger mig så mycket. Jag gör det jag ska, jobbar. Jag gör det jag vill, dansar och syr. Jag gör det jag måste, vilar och ger mig själv andrum. Mycket mer än så tycker jag inte att jag kan begära av mig själv. Nog för att det är rätt diffust det där med att ge sig själv andrum. Vissa dagar är det att stirra i taket, ofta i oändliga timmar. Vissa dagar är det att ligga i en soffa och skratta med en vän. Vissa dagar är det kloka om ändå hårda ord över en chai.

Allt som oftast är det det enkla, otvungna, rogivande umgänget med någon som inte begär något av dig alls. Som låter dig falla isär om det behövs, skratta när det behöva och bara vara. Tysta. Att känna att ingenting är jobbigt, känna att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för denna person utan att det vore en ansträngning.. What. So. Ever.

Likes

Comments

Han kom som en vind.

Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad.
En kväll i syrenernas tid,
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra,
ditt hår.
Vad fäster en vind sig vid,
om han får?
På ögonen kysstes du,
blind.
Du ville, försås, inte alls,
besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals,
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst,
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst,
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommeren vind och går:
och hela din världsbild rasar.
För en fläkt från syrenernas vår,
och gullregnens klasar.


Vem förstår att allt är över nu?
Det du kämpat för så länge ska änligen få ett lyckligt slut.
Finns ens sånt?
//D.

Likes

Comments


Better Blogging Nouw