View tracker

​Säger allt inom parantes, låtsas som att jag inte hörde, sätter aldrig punkt
Om och om igen.

Det kommer finnas dagar då du tror du kommit över det följt av långa nätter då det slår dig hur mycket du behöver det.
Det kommer göra ont, vara svårt, ibland lär det kännas som att du sjunger på din allra sista vers,

Om nätterna kommer det hålla dig uppe och om dagarna tynga ner dig, när allt är som jobbigastkommer du undra om du klarar det når mer, det kommer krävas ditt yttersta, det kommer krävas ditt bästa, i vissa stunder kommer det kännas som att du aldrig lär ha en nästa.

Tankarna kommer att kväva dig, saknade kommer att fördärva dig men när allt är sagt och gjort kommer smärtan även ha härdat dig för det kommer att kännas som slutet men vara så långt ifrån över men lätt lär det aldrig bli.

Det kommer att tvinga till dina knän men du kommer resa dig igen
Det kommer visa dig en styrka som du inte har någon aning om än
För hur tufft allting än är så har vi en tendens att desto tuffare det bli och det som aldrig verkade gå över ska du se att du en dag gått förbi.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​"Känner inte vi varandra?" Där stod han, ett spöke från förr. Ett spöke med en välkomnande famn och energi som smälte fram våren. Det regnade en plötsligt slutade min värld vara kall & blöt. Min existens gick från att vara ingen till någon, till en tidresa långt tillbaka där förr blev nu och nu blev förr. 

Kunde knappt fästa blicken när minnena blixtrade förbi, ett efter ett, snabbt och stormande, hårt och intensivt. Alla detaljer blev tydliga när helheten exploderade i sinnet. Det är inte meningen att man ska förstå allt direkt. Det var suddigt då men nu såg jag allt klart. Minut blev timme, en timme blev kram hej då. Och jag blev väckt ur mitt vinteridé, hade försovit mig till våren. 

& nu börjar det om igen. 



Likes

Comments

View tracker

Omvägen jag alltid går, för att se om du är hemma. Bilen som står parkerad om du inte är på jobbet. Noterar att du köpt en ny, en grå liten bil. Persiennerna som alltid är fördragna. Trejde fönstret som leder in till ditt sovrum. Fjärde är till ditt vardagsrum. På andra sidan ser man rakt in i ditt kök. Portkoden jag fortfarande kan. Den andra lägenheten en trappa upp tillhör dig.

kom online nu för i helvete jag vill inte ringa, jag vill inte vara desperat, jag vill inte.

Du missar hela mitt liv, trots att hela mitt liv cirkulerar kring dig. Och under tiden du är hela mitt liv, är jag bara en liten jobbig säkerhetsnål, som gått upp och sticks ibland, i ditt. Du kommer inte ihåg att jag alltid jobbat dessa lördagar, dessa jävla lördagar. Du blev chockad, fast du vetat om det så länge - i 491 dagar för att vara exakt. Du hade glömt sa du. Vad gör jag så fel att du kan glömma bort? Vi pratar om allmänna saker, om speleventet du var på, om senaste träningstrenden du fastnat för och den senaste filmen du sett, men jag nämnde aldrig vädret, för vi hade ju kommit så mycket längre i vår vänskap än så. Jag borde ha gjort det - fan också! Varför nämnde jag inte vädret?
Vi hinner aldrig prata färdigt om ämneten tanke som bara tar tid, jag undviker ämnet du är en sånför mig.
Jag vet att skillnaden mellan dig och mig är att jag prioriterar dig i första hand, så jävla dumt.
Jag hinner aldrig berätta att jag hittat en ny kedja till mitt halsband som gick sönder den där måndagskvällen du gjorde mig som mest besviken. Jag hinner aldrig få förklara varför jag blir så ledsen, arg & besviken över vad du sa. Jag blir arg för alla som skrattade åt dig, får rätt. Jag blir ledsen för att du inte klararde av att hålla något du lovat dig själv. Jag blir ledsen för att du lovade mig att det bara skulle bli en helg och två öl, den tredje helgen i april. That's it. Jag kan ge dig datum, tid och plats på den meningen.Besvikelsen jag känner när du förklarar att du inte kan hålla det du lovat är obeskrivlig. Hur blond och blåögd får jag vara? Jag vet om att du inte kan hålla det du lovar – ändå går jag på det igen.
Sedan har vi slaget i magen – vetenskapen om att du ser hur tårarna blidas i mina ögon,att du ser hur de rinner men bara ignorerar dem.

Tummen strycker lätt över skicka knappen, men rör sig sakta bort, den raderar allt istället.

​​Vi har inte pratat på 31 dagarana nu, det var precis så jag förlorade min förra bästa vän, så varför skulle du vara annorlunda?
Du är bara en tanke som tar tid, du är ingenting värd.

Det värsta är din mening som satte hugget i hjärtat, där jag nu bara blöder;
"-Om du är ledsen så får du vara ledsen, jag bryr mig inte"


Likes

Comments

men du kan inte stänga ditt hjärta för saker du inte vill känna.

Vi står och tittar på varandra. Vi borde kanske kramas nu men det gör vi inte. Med pojkvänner är det enklare, då kan man använda kroppen på ett annat sätt och göra saker bra igen. Men nu står vi bara här. Jag vet inte ens om jag är arg längre. 
Vi har försökt göra saker bra igen alldeles för länge, det känns som år nu men det är bara ett par månader om man börjar räkna.Vi försökte sminka över och plåstra om vår vänskap så omsorgsfullt, som par som köper hund när förhållandet för länge sedan dött ut.
​Jag kommer hem, gråter hjälplöst i sängen och min mamma frågade vad som egentligen hade hänt. Och jag kunde inte ens svara på det. Det fanns inga specifika problem, ingen enskild händelse. Bara känslan av att det här är fel, så jävla fel och jag tillbringade större delen av vår tid tillsammans med magont och sömnlöshet.
​Det kom smygande tills det helt slukade oss, ett tjockt grått täcke vi knappt kunde andas under, där vi inte längre delade en enda dröm.

Så vänskapskärleken har stängt dörren som tidigare stod på glänt, låst, lagt på ett gäng kanske tio dörrar till med sådana här dyra säkerhetslås som gör det omöjligt att ta sig igenom. Slutligen har den byggt en mur lika hög som jag själv och dubbelt så bred för att vara på den säkra sidan. Och för att ta sig igenom allt det här räcker det inte med att tycka jag är söt och vilja bjuda på en drink, vara intresserad av min person eller nyfiken på att lära känna mig. Det krävs snarare ett mirakel eller bara väldigt mycket vilja. Väldigt väldigt mycket vilja och så kanske en stor dos mod på det.

Och för varje dålig bortförklaring stelnar muren ytterligare lite till. Den står stadigt nu och den vill inte väldigt gärna släppa in. Den tycker om att hålla folk på avstånd och gömma mig bakom lättsamma skratt och sena nätter. Det är tryggt men också väldigt tråkigt och lite olyckligt.

Likes

Comments

​Att hålla sig kvar vid något som man borde ha släppt taget om för längesen är som att tvinga sig själv att hålla andan av ren rädsla för att inget andetag man någonsin skulle kunna ta igen skulle kunna fylla ens lungor på samma sätt som det senast gjorde. 

Kan det ha varit för att vi var för unga? Var våra hjärtan kanske allt för tunga? Eller var det kanske bara fel tid och plats? Med för mycket på ​spel och för liten insats. Kan det vara att det inte var menat att vara? Att vissa saker inte riktigt går att förklara. Det kanske var lite för mycket lite för snabbt? Eller var det en delad dröm om något stort? Ett minne vi fick men som försvann så fort. Kanske var allt det var menat att bli? En saga vi kan berätta då vi behöver magi. Kanske var det bättre än ingenting alls? Tänker jag till sist med gråten i min hals.  ​

Så jag sa, kom ihåg mig.
​Kom ihåg oss. Kom ihåg det här och vad vi var.
​Kom ihåg hur kändes. Kom ihåg att det kändes.
​Kom ihåg varför och hur men bry dig inte om om det var ödet eller tur.
​Kom ihåg mig för vad jag sa och vad du tänkte.
Kom ihåg att det för en stund inte fanns något efter. 
Kom ihåg att det hände fastän vi sedan länge hade börjat tvivla på om det ens gick. Kom ihåg att det faktiskt vände och att vi gjorde en evighet av ett ögonblick.
​Kom ihåg den tiden. Kom ihåg den den platsen.
​Kom ihåg den striden men glöm inte bort att vi även hade motsatsen. Kom ihåg dig som du var då. Kom ihåg mig som när vi var två.
​Kom ihåg att även om vi kanske inte längre är ett oss så kommer det kärlekens skull ändå alltid vara värt att slåss. ​​ 
​​

Likes

Comments

​"Min hjärna viskar lite osäkert att det blir bra det här, medan mitt hjärta undrar vad fan jag håller på med."
​Visst blir allt bra till slut men just nu känns det bara tomt på något vis.

När det var som värst grät och skrek jag mest hela tiden. Som om man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att kunna ta hand om sig själv.

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre.
Känslorna svalnar.
Livet blir lättare.
Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.


Hur beter man sig när känslan av att man fått sitt hjärta krossat infinner sig?
​Ler man? För att man hittat någon lyser upp ens vardag?
​Gråter man? För att man vet att det aldrig kommer hålla?
​ Skriker man tills rutorna spruckit eller tills någon lyssnar igen?
​Ska man vänta till fjärilarna i magen dör eller tills hjärtat förblöder?

Likes

Comments

Jag tittar upp, rakt in i väggen.
Den är mörkbrun nu, förr var den grön.
Jag kommer och tänka på datumet, 28 februari.
Jag ser mig själv för en kort stund i ett utifrånperspektiv. Ett år gick fort och allt jag gjort är att byta toalett, därav av färgskiftning slår det mig. Jag har brutit ihop. Igen
Jag läser mina gamla texter, "sucka mitt hjärta, men brist inte..." & "du är det bästa jag har, för inget gör så ont som du".
Inser att mitt hjärta brister av samma anledning som då.

Skillnaden?
Jag är inte kär.
Men han var (är?) min bästa vän.

Jag är också rädd, jag tvivlar och behöver stöd. Jag har inte alla svaren för hur jag ska kunna gör allt, jag har bara bestämt mig för att jag ska. Jag kommer att behöva experimentera och det kommer att bli fel.

Ibland kan jag tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut om du aldrig hade funnits. Har jag något att tacka dig för eller har du bara gjort allt svårare? I stunder när jag har känt mig stark så frågar du "vad kommer folk tycka om dig?” som om jag ska tillåta det påverka mitt liv. När du kan se hur det lyser i mina ögon av inspiration så säger du ”tänk dig för innan” när jag omöjligt kan veta för att jag aldrig har provat. Du frågar om om jag ”är säker på det” när du kan se min osäkerhet och borde säga att du tror på mig. Du frågar mig ”varför ska du förändras hela tiden?” när det aldrig har handlat om att förändra, utan att våga vara mer av den jag är.

Jag undrar om du kan se att du sårar mig, eller om din egen rädsla och känsla av otillräcklighet har gjort dig blind.

Jag hoppas att du en dag kommer att förstå mig. Att du inser att jag inte tar avstånd från dig för att jag tror att jag är bättre än dig, utan att det är mitt sätt att skapa utrymme där jag tillåts upptäcka det bästa i mig.

Ibland kan jag tänka på hur mitt liv skulle sett ut om du aldrig funnits? Du har varit en viktig del i mitt liv som jag aldrig hade velat vara utan. Det som gör ont i mig är att du förmodligen aldrig kommer att förstå mig.


Likes

Comments

Jag har alltid sett mig själv som en stark person, men jag inser att jag under den senaste tiden blivit dränerad på mina styrkor. Jag vet inte om det är i symbios mellan det kritiska jag har fått hantera här inne tillsammans med saker jag har varit tvungen att hantera utanför, 

​​Ibland kan det kännas som att jag förlorar mig själv allt mer och mer. Förlorar personen jag var, personligheten som jag hade och var stolt över. De som definierade mig.
​​Andra formar en dagligen. Tyvärr är det så. Om folk inte ser eller ignorerar/drar nytta utav/klankar ned på någon egenskap man har, är det lätt att den ändras. Att man inte håller ett lika hårt grepp om den.
Jag har hållit ett hårt grepp i så mycket egenskaper och i så många principer genom åren att jag nu börjar få kramp. Att jag börjar släppa efter. Förlora dem, och i sin hand förlora mig själv. Den jag är. Det är inget jag vill, men jag undrar fan om det är oundvikligt.

Jag vet att man aldrig kan bli helt sig själv igen. Jag vet att människan utvecklas i nya färger genom livets gång. Jag accepterar det. Att jag förändras. Men jag vägrar förändras till det sämre. Jag vägrar vara en person som jag inte tycker om. Det ska därför bli ett nöje att fortsätta jobba med mig själv under 2016. Jag ser fram emot att låta de stora besluten sjunka in och låta den negativa energin blåsa bort.

Likes

Comments

Jag har haft en jobbig vecka. Mycket självtvivel. Förtvivlan. Rastlöshet. Jag ringer människor och frågar om de tror att jag har en livskris. Det är konstigt hur någonting en dag kan kännas som en spännande förändringsprocess och en annan dag som en kris. Jag söker någonting utifrån, antar att det är tröst.

Därför skriver jag den här texten. Till dig som känner dig vilsen. Som känner att det liv du lever exakt just nu kanske inte är det rätta. Till dig som känner dig motivationslös. Trött. Ledsen. Förvirrad. Oroad.

Trots att det är strålande väder och människor lägger ut fantastiskt vackra bilder på Instagram: kaffekoppar, fikor och långpromenader. Kanske lägger du också ut bilder. Kanske kändes det underbart i exakt det ögonblicket, men ändå känner du dig tom nu. Det går upp och ner. Ibland känns det som att du är en av alla de där människorna som har ett sammanhang, som skrattar i grupp, känner tillhörighet, mål och mening. Ibland är du bara en människa som observerar alla andra som verkar ha det så jävla härligt.

Jag vill att du ska veta att jag känner dig. Jag kanske inte känner dig i verkligheten, men jag känner dig.

Jag känner dig, för allt det där du känner har jag också känt.

Jag vill att du ska veta att du är stark. Du kanske inte känner dig stark, men det är du.

Du tror kanske inte att du orkar, men det gör du. Jag lovar dig det.

Det kan kännas som att du vill ge upp: så ge upp då. Släpp allt. Släpp alla tankar om hur du borde vara, eller hur saker och ting borde kännas och se ut just nu.

Överlämna dig till livet för ett tag. Låt det bära dig. Ge fan i att kontrollera, planera, styra, ställa och försöka förutse.

Lägg handen på hjärtat och känn att det slår. Känn dina andetag.

Det finns så mycket kraft inom dig. Så mycket kärlek.

Jag älskar dig. Vi kanske aldrig har träffats men jag älskar dig. Har ingen sagt det till dig i dag så säger jag det: jag älskar dig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag tror på dig. Jag tror på dina idéer och dina drömmar. Min önskan är att du ska få styrka och kraft att förverkliga allt du vill förverkliga. Mod att våga allt du vill våga. Att du är stark nog att leva med ett öppet hjärta även om det kommer perioder då det känns som om du är liten i världen och stretar i motvind.

Älskade underbara människa. Du är värd att ha det fantastiskt och bli uppskattad för allt du är.

Den här texten är precis lika mycket till mig själv som till dig. Ibland behövs det bara lite extra kärlek på vägen

Likes

Comments