Jag saknar evighetslånga sommarlov där timmar kunde spenderas på att gå ut på äventyr, ligga i sängen och läsa eller hänga med vänner och det fortfarande fanns tid kvar av dagen.Nu känns sommaren bara som något som man måste hinna med så mycket saker som möjligt på kort tid som möjligt. Varje dag måste carpas till tusen och man ska ”ta vara” på alla dagar. Såklart att det blir så när man har ett satt nummer av dagar att vara ledig på men det känns ändå så stressande.

Jag har egentligen inte alls något tolkningsföreträde här för jag har varit ledig hela sommaren men jag märker såklart av hur mina vänner mår. Hur de stressar och anpassar med scheman för att försöka umgås en dag.

Jag tänker lite bitterljuvt på att det här kommer vara det sista sommarlovet jag någonsin kommer ha. För vad har jag gjort med det? Det känns som ingenting, som om jag låtit hjärnan slagit av och bara visat myrornas krig men samtidigt vet jag så många underbara tillfällen jag njutit av, och att det varit en av de bästa somrarna på en väldigt lång tid.

Men det är svårt att skaka av den känslan av att man inte gjort tillräckligt, att man inte umgåtts nog, att man badat för lite, sovit bort dagarna - inte tagit vara på tiden helt enkelt. Kanske har det en del med att jag insett att jag åker till Kina om 27 dagar och kommer sakna allt och alla så mycket. Min tid hemma är räknad och jag är så mycket nervösare än jag trodde att jag skulle vara.Jag vet ju att jag kommer hem om några månader igen, men allt kommer ha ändrats. Jag kommer ha ändrats. Jag hoppas det är till något bra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag kan utan tvekan säga att det här är det bästa jag mått sen var 14 år. Det är nog första året jag känner att bli ett år äldre känns ok. Det är mest tack vare citalopram och en enorm trötthet på att jag behandlat mig själv som skit.

Det tar en så stor jävla mängd energi att hata sig själv – att granska varenda kroppsdel in till den minimalaste partikeln, att övertänka den konstiga saken man gjorde för 3 år sen, att planera varje ord man säger så man inte skämmer ut sig själv. Självhatet går som på slentrian och det var inte förrän gymnasiet som det kom för mig att tänka på att ifrågasätta den rösten. För självhat lärs ut redan från födseln, tjejer ska se ut si och så, bete sig såhär och sådär och passar man inte in i den snäva kvinnonormen så är man FEL och FUL.

Och ful är en av de värsta sakerna en tjej kan vara.

Tjejer lär sig att deras värde ligger i deras yttre och därför ska de göra allt för att bli snyggare. För är de snygga (=de följer normen) så blir de bekräftade. Av män.

Kvinnor luras att män är de enda som betyder något och att få mäns bekräftelse är deras livsuppdrag. För bara kvinnor får manlig bekräftelse kan de duga som personer. Och grejen är att patriarkatet som hittade på allt detta ser även till att tjäna kapital på kvinnors självhat. Patriarkatet får kvinnor att hata sig själva och sen kommer företag (som styrs av män) med en produkt som ska fixa det de hatar med sig själva (längre ögonfransar, större bröst, smalare kropp) och de köper det för de är inlärda att göra det. Det blir en ond cirkel där kvinnor köper produkter som ska fixa det de hatar med sig själv men 1. Produkterna fungerar inte eller lever inte upp till den photoshoppade reklamen och 2. Patriarkatet kommer bara på nya grejer kvinnor ska hata med sig själva så de måste köpa mer produkter samt 3. Kvinnor lär ut självhat till sina döttrar så kapitalismens bensin är kvinnors självhat. Det enda sättet att ta sig ur självhatscirkeln är att inse att det inte är en själv som det är fel på, utan det är patriarkatet som säger åt en att hata sig själv. När kvinnor inser det kan de rikta det hat de en gång hade mot sig själva till den egentliga roten till all ondska – män.

Det är det jag verkligen har insett nu och att förstå varför jag konstant söker bekräftelse, varför jag klär mig som jag gör, varför jag sminkar mig osv osv var jobbigt men även så befriande – jag hade ord på vad som fick mig att må dåligt. Det fick mig att inte vilja utsätta mig för jobbiga killar på varenda fest, att sluta vara så hypermedveten om alla runtomkring, att sluta anpassa hur jag rör mig för att få en liten gnutta bekräftelse.

Jag vill prioritera mig själv och må bra och känna mig bra – jag vill kunna bekräfta mig själv!

Men det är inte så enkelt för att prioritera mitt mående har betytt att jag sagt nej till saker jag egentligen velat ha men vetat (innerst inne) att det vore dåligt för mig. Det har varit med mixade känslor jag sagt nej – samtidigt som det går emot att inte följa patriarkatets vilja (för det är fan så mycket enklare att bara följa strömmen) så har det känts som om en tung sten försvunnit från mitt bröst. Varefter som stenarna försvinner så finns det mer plats att tänka fritt, utan att ha ett manligt fokus på sig själv.

Jag är inte 100% fri från självhat, tvivel och könsnormer men nog är jag på väg.

Likes

Comments

Efter ungefär exakt 1.5 månad av semester/självvald arbetslöshet så har jag äntligen energi nog att skriva något!

Ledigheten började med att jag och världens bästa mamma drog till Orsa med husvagnen och chillade, åt gott, drack öl på stranden och kollade på söta björnungar på björnparken. Sen följde x antal veckor där tiden bara flöt förbi och motivationen var på noll – soliga dagar på gräsmattan med böcker, musik och ritning mitt i natten och lite fester då och då.

Detta avbröts av midsommar, då jag började dagen med att äta lunch med släkten på vevlinge enligt tradition och senare drog till Louise mitt ute i ingenstans. Vi var ett stort gäng och kvällen blev en kaosartad blandning av god mat, lekar, låtsasfightning, vinfylla, skrik-kareoke och dans. Det var en sån kväll som får en att inse hur mycket man älskar sitt tjejgäng <3

Sedan kom summercamp insmygande och rutinförberedelserna med stressmatlagning och tung packning av husvagn gick som på slentrian. som vanligt bodde jag med Bell och som vanligt var vi sjukt tacksamma att vi inte hade tält (͡° ͜ʖ ͡°)

Även om man betalar för att träna så är det bästa ändå att träffa alla trevliga människor igen! I 9 dagar hann jag med att skeda en annan blondin, lära mig två dansrutiner (varav en visades upp inför en fantastisk publik), bada 6 gånger, komma över min spindelrädsla, kastas i marken av en viss lång människa 4 gånger, kolla på söta kattungar, nakenbada, kasta kottar, cykla på äventyr, träffa Tofsan, kliva upp ur sängen fast än zombiehjärnan fortfarande var igång, få tre blåsor, grilla marshmallows, prata politik, spela brädspel, flörta samt avsluta den flörten, gosa ännu mer, netflixa och äta massa gotta, vinna på brädspel samt prata långt över läggdags. Träningen var ju såklart också jäääävligt kul men människorna gör de 9 dryga dygnen värt det.

Efter Summercamp kändes hjärnan som ett skrumpet ruttet russin och jag ville helst av allt bara gå i ide i en vecka men livet hade andra planer för mig. 07:43 gick tåget till Gröna Lund och i satt jag, Elsa, Elina, Emma och Johanna! Jag vet inte hur men mirakulöst nog höll jag mig vaken hela dagen, kanske var det för att hjärnan slängdes runt som en trasdocka i varenda karusell. Efteråt åkte vi till Kungsan för att äta på T.G.I Friday’s men det var en besvikelse, maten var helt ok men hade väntat mig mer efter hypen. Shoppingen efteråt gjorde oss alla nöjda dock. Tågresan hem var nog det roligaste på hela dagen, vi störde säkerligen hela tåget och det var längesen jag skrattat så jag gråtit så mycket.

All in all har mitt sommarlov/självvalda arbetslöshet varit riktigt jävla fantastiskt och det underbara är att jag vet att den kommer fortsätta vara det.

Likes

Comments

Min uppväxt har varit präglad av den socialdemokratiska andan. Och det är inte så konstigt, med en pappa som arbetade som assistent åt en funktionsnedsatt man och var medlem i Facket samt en mamma som arbetar som omvårdnadspersonal på äldreboende. Mina föräldrar var väldigt öppensinnade också, jag utsattes för diversifierade mängder av människor; allt från ålder, hudfärg, sexualitet, funktionsnedsättning osv osv. Det kom sig väldigt lätt att jag lärde mig att bry mig om andra, om rättigheter och rättvisa då.

Vi diskuterade dock inte så mycket politik tillsammans men det ändrades när jag gick i 8:an och lärde mig mer om feminism av bland annat Lady Dahmer och Grynet . Den lilla aktivisten i mig växte enormt och med den ökande strömmen av immigranter i Sverige så blev det många diskussioner om religiös frihet, slöjor och förtryck. Som envis och uppkäftig 15-åring var jag inte särskilt enkel att diskutera rationellt med… hehe. Men jag bättrade på mig, jag gick från att rita venus-tecken på skolväggarna till att läsa feministiska analyser och det var mycket bloggar och även tumblr som öppnade upp ögonen för mig. Jag lärde mig om white privilege, cultural appropriation, binära könssystem, patriarkatet, ableism, asexualitet och massvis av annat som jag inte ens kunnat tänka mig existera. Det här var runt 18 års ålder så jag gick i gymnasiet. Där märktes det också att jag var ganska ensam att veta om de här grejerna. Jag kommer ihåg en gång när vi hade en extra tråkig svensklektion och vi på något sätt kommit in på ämnet abort. Jag kommer ihåg de chockade ansiktena jag fick när jag sa att jag var pro-choice. ”Men hur kan du vara det? Det är ju MORD???” Dryg som jag är så drog jag en parallell till killars onani och hur många miljoners potentiella barn som dör då, men det var ju såklart inte samma sak (för kvinnor ska dömas om de tror att de äger sina kroppar). Jag fick många gånger höra att jag hade ”starka åsikter” men efter många diskussioner med klasskamrater så lärde vi oss av varandra och i tredje ring så kom jag på mig själv att känna mig stolt över dem när vi t.ex. diskuterade Strindbergs skeva så kallade feminism i "Fröken Julie". Jag vet inte om jag kanske är lite för självgod nu men det känns lite som om jag var Feministen™ i min klass haha.

Senare under gymnasiet så hände en väldig massa jobbiga saker så allt det där med aktivism och politisk medvetenhet dog ut. Jag hade knappt energi till skolan och träningarna så på fritiden blev det mest bara att försöka härda ut tills nästa dag.

Det är nu ett år sen jag tog studenten och mitt liv har lugnat ner sig rejält när det inte finns exams att panikplugga till, gråtattacker pga panikpluggning, sjukdomar att hanteras med och livets alla andra bekymmer. Nu när det är såhär lugnt har jag sett till att försöka ta tag i att bli politiskt aktiv, så som jag var på början till vid 15 år. Läser t.ex. ”Socialismens idehistoria” av Ronny Ambjörnsson och ”Kommunistiska Manifestet” av the one and only Karl Marx. Nu jävlar ska denna kommunist faktiskt se till att hen vet vad hen pratar om! (åtminstone lite mer historiska fakta att backa sina argument med..). 

Likes

Comments

Insåg idag att jag bara har en vecka kvar på jobbet och sen har jag sommarlov och Summercamp och sen bär det iväg till Kina. Var tar tiden vägen????? Inte konstigt att man har åldersnoja, fortsätter det såhär är jag väl 40 år om en halvtimme.

Jag satt och läste igenom gamla inlägg på min förra blogg och insåg hur mycket jag har förändrats och hur tröttsamt det egentligen är. Det vore lite skönt men något som är konstant för utveckling gör ont även om resultatet är värt det. Det är som Karin Boye sa: "Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger". Dock är 20 ett rätt trevligt nummer för det känns äntligen som om det går framåt istället för det statiska hjärnflimmret jag vant mig vid.
Jag är nervös och så exalterad för framtiden men så livrädd för att leva och så dödsrädd för att dö.

Något som inte har ändrats är min dramatiska pretentiösa hipsters-sida som alltid kommer älska ord, dikter och allt det vackra och fula. Men att bli äldre är väl att lära känna sig själv och acceptera det. Just därför tänker jag avsluta det här inlägget med Lora Mathis ord: "I am constantly in mourning, there is always an old self that I am putting to rest".



Likes

Comments

Storebror har lämnat Stockholm för att återvända för långhelgen till kära Hälsingland!
Jag märker att jag alltid mår bättre när hela familjen är samlad, att min bror blir ännu en legobit närmare att bli hel (även om byggnaden aldrig kommer bli fullkomlig igen) så är det så nära vi kan komma.
Det ger ett lugn att kunna veta om att alla de jag bryr mig om är säkra och välmående.
Jag inser att Kina-resan kommer bli mycket jobbigare än jag trodde (dock ser jag mest fram emot den!).

Ibland känns det som om jag inte riktigt kan förmedla all den kärlek jag har, orden känns fel eller fastnar i gommen där de sen bara ligger med en äcklig smak av ånger att jag aldrig spottade ut dem.
För tänk om de blir påkörda på vägen till jobbet? Tänk om de får ett piano över sig? Tänk om de blir biten av en malariamygga? Tänk om tänk om tänk om... de här tankebanorna leder enbart till ångest men det är svårt att stoppa ett tåg som just fått fart. Döden gör sig påmind överallt och då är det svårt att hålla fokuset på livet.
Men, att ha brorsan hemma hjälper.

Likes

Comments

Igår var det Bollnäs första Pride och även min!
När jag först fick höra om det så blev jag både exalterad och osäker. Skulle jag våga delta? Även om jag är rätt öppen med min sexualitet för vänner så är det en helt annan grej att vara det inför familj och släkt. Jag har alltid vetat att min familj har stöttar HBTQ och Pride men stigman runt att komma ut har ändå hindrat mig.
Men nu tänkte jag "vafan, det här om något är ju den perfekta stunden att faktiskt göra det". Så...jag gjorde det.

Jag sminkade fejset fullt med glitter, drog på mig snapback, fake septum och regnbågsstrumporna (för att verkligen leva upp till den lesbiska stereotypen) och mötte upp med bästa kusinen på stan. När jag väl såg ansamlingen av folk klädda i regnbågens alla färger så släppte nervositeten och jag kände bara en känsla: GLÄDJE.
Glädje över att så många engagerar sig, glädje över alla trans/bi/pan/asexuell flaggor, glädje över att kunna känna en sån otrolig trygghet och tillhörighet.

Efter paraden åkte jag och kusinen och köpte glass på Willys ( i regnbågens alla färger dagen till ära!) och sen hängde vi bara hos mig ett tag.
Senare, vid middagen, så diskuterade jag och mamma paraden och frågan om de olika flaggorna dök upp. Jag visade färgerna för pansexualitet och utan att jag ens tänkt komma ut just då så hörde jag mig själv säga "...och det är vad jag är."
Bara sådär var min 'hemlighet' ute. Det blev en kort tystnad men sen log min älskade mamma och jag visste att allt var okej.

Så, nu är jag O F F I C I E L L T ute! Tänk att det har tagit mig en girlcrush i 5:an tills jag blev 20 att kunna säga det rakt ut.
Jag är pansexuell.

Det känns skönt, det känns rätt.

Likes

Comments

Vakna. Stäng av alarm. Välj kläder. Ta på mig kläder. Gå ner. Packa ner matlådan. Fixa mig i badrummet. Kolla mobilen. Ta på mig mer kläder. Gå ut. Åk till tågstationen. Vänta på tåget. Kliv på tåget. Åk tåg. Ät frukost. Sov. Kliv av tåget. Vänta på bussen. Kliv på bussen. Kliv av bussen. Gå till skolan. Lämna matlådan i kylen. Gå till personalrummet. Klä av dig ytterkläder. Gå till lektionen.

Den här rutinen har jag gått på automatik fem dagar i veckan i snart fyra månader. Det ändrades idag. Ibland kan jag av vissa skäl inte ens ta mig ur sängen men dom dagarna kommer inte nära hur den här dagen kändes. För jag kom iväg till tåget, klev på det, åt frukost och sov sen. Men.. jag vaknade inte. Man kanske skulle kunna tro att någon skulle väckt mig för att kliva av men mitt tåg går efter en kvart tillbaka till Bollnäs igen. Så, jag vaknar, halvt förvirrad över att tåget rör sig...och i helt fel riktning. Paniken kommer och går som en blixt genom hela min kropp och sen kommer bara tröttheten över att allt verkar gå åt helvete hur jag än försöker. Efter frenetiskt sökning på en lösning så gav jag upp och åkte hem igen. Det var inte värt att tjafsa mot världen.

Väl hemma tänkte jag åtminstone göra det bästa av dagen (ett fint försökt att va fake happy) så jag städade alla vrår i mitt rum, fixade pass till Kina, var ut på en cykeltur, övningskörde (tyvärr slutade det där i skit också men det kom inte som en överraskning) och starta upp bloggen på nytt här.

I slutet av dagen är det enda som är säkert är att man somnar. Om man vaknar igen vet man aldrig.

Likes

Comments