View tracker

Äntligen var dagen här!
Dagen då J skulle få komma hem på fotboja dem sista 3 månaderna av hans straff.

Vi var så himla glada över att han skulle få vara hemma igen.
Villkoren för boja är ju att man har en sysselsättning på 4-8 timmar varje vardag och att du sköter dig såklart.
ingen alkohol eller liknande alls under tiden man har fotboja.

J fick ju självklart oxå något som dem kallade för "fritimmar" Han fick alltså vistas utomhus 15 timmar i veckan.
Dessa timmar blev uppdelade i ett schema som fint skulle följas och de var ändast när han skall till jobbet eller ha fritid som han fick lämna vår lägenhet.

Det kändes verkligen så himla bra! Han var äntligen hemma och nu fick han inte bara vara hemma en natt utan i 3 månader innan bojan försvinner.

Allt kändes så himla magiskt och dagarna började verkligen ticka på.. tiden gick så himla fort när vi båda fick tag i vardagen och verkligheten. 

Det ända vi inte riktigt hade fått till än var ju detta att efter 9 nästan 10 månader bo ihop med någon igen... Det var så himla krångligt och vi bråkade nästan varje dag. Det var vissa dagar vi båda funderade på om vi verkligen klarade av att leva ihop...

men vi slog näven i bordet å fortsatte kämpa! hade vi klarat ett fängelsestraff skulle vi nog få ordning på vårt liv som sambos oxå! ...

men tro mig det var och är än idag en stor utmaning..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej igen.

Jag fortsätter min berättelse om hur det är att ha en pojkvän som sitter inne.

J och jag har daglig kontakt via telefon och det är enormt tur detta!.. Saknaden som uppstår är enorm och den saknaden hinner lixom inte försvinna på dem få timmarna man träffar honom när man har besök.

J har fått en förflyttning inne i fängelset från avdelning A till avdelning D och detta var en mycket bra sak för J.
Han kunde nu laga sin egen mat å äta när han ville.  Varje intagen på avdelning D hade en matbudget på ca 300 kr i veckan och dem är 4 stycken i ett kök så oftast slog dem ihop kostnaden.

Han kunde nu fokusera på att äta rätt gentemot träningen. För J är mycket mån om sin kropp nu för tiden. Han tränar och står i men ville oxå kunna äta rätt vilket var extremt svårt på tidigare avdelning.

På avdelning A fick man mat 3-4 gånger om dagen och maten blev transporterade från närstående anstalt. Så detta var ju enormt mycket bättre anser både jag och J.

Nu har det snart gått en vecka sedan sedan J var hemma senast och det är snart dags igen.
Är så himla skönt när han kommer hem.

Börjar känna att mina inlägg blir väldigt lika varandra eftersom de inte händer så mycket i våra liv just vid denna perioden.
Så i nästa inlägg skall jag vackert berätta vad som för mig blev en stor glädje och en stor sorg!

Likes

Comments

View tracker

Hej  igen och förlåt för det extremt långa uppehållet men det har varit så himla mycket med allt nu det sista och nu går jag äntligen in på slutspurten.

J hade äntligen varit hemma i 24 timmar  och han hade gett mig ett långt och bra samtal dagen efter om alla hans tankar han hade haft under permissionen.

När han berättade att han tagit in så mycket på en så kort tid så han hade fått huvudvärk och han hade glömt bort en del av allt vi hade gjort å sagt för att det hade blivit förmycket för honom på en och samma dag och det kunde jag verkligen förstå.

Nu har det ju gått några veckor till sedan han var hemma första 24 timmars permissionen. J kom ju hem varannan helg numera och han var hemma 24 timmar i 2 helger till. Sedan var det tyvärr bara 2 stycken 8 timmars kvar för denna omgången.

Från och med den 1 oktober skulle han få 7-9 dagar att sprida ut på 3 månaders tid vilken skulle innebära längre permissioner.

Nu hade J varit hemma sin sista 8 timmars permission och nu inväntar han flera timmar så att han kan få komma hem lite längre permissioner igen.

Jag personligen tyckte synd om J eftersom han inte fått sova hemma på två hela permissioner... Kan ni själva tänka er att bara få komma hem 8 timmar på två veckor och sedan veta att ni måste tillbaka... ni måste tillbaka till det där skitstället.
Hade jag varit J så hade jag verkligen inte mått bra .. Jag hade tyckt att det var för jobbigt att inte få sova hemma. Men det är säkert ännu jobbigare att inte få komma hem alls.

Mitt upp i all denna röra med alla permissioner och allt så skall jag försöka renovera lite hemma i vårt vardagsrum.
Jag skall tömma hela vardagsrummet och måla om på 3 väggar för att få en fondvägg istället för 4 likadana väggar.
Jag har insett med tiden att en jätte mönstrad tapet gör att man får huvudverk.

Så nu är det dags för lite renovering.

Likes

Comments

Då var helgen här och J skulle äntligen få en permission på 24 timmar!

Han skulle få sova hemma!..
Detta är andra gången J kommer hem och denna gången hämtas han av mig och vår gemensamma kille kompis.

Jag har under morgonen städat det allra sista i lägenheten vilket innebär att jag diskat de sista, dammsugit och skurat golven samt torkat av alla bänkar och bord en extra gång. jag har även under morgonen haft lite doftljus tända för att det skall lukta ännu bättre än nystädat.

Jag är nervös som jag var gången innan också men denna gången var jag inte illamående... Det kändes som att det var mer naturligt att få hem honom nu när han skulle få sova över också och inte bara vara hemma 8 timmar.

Jag spelade musik i bilen och försökte slappna av så mycket jag kunde för att inte bli sådär överdrivet nervös.
När klockan är 09.45 är vi nästan framme vid anstalten men då ringer det i min mobil och på skärmen står det "hjärtat"
J ringer mig.. Oj tänkte jag nu har han fått gå ut tidigare och vi är inte framme än.
Jag svarade i telefonen och sa att vi snart är framme. J svarade då att han börjar gå ut mot stora vägen så möts vi snart.

Det tog kanske 5 minuter innan vi var framme och såg J gå längs vägen. jag flög ur bilen och gav honom en puss och en bamsekram för jösses vad jag hade saknat honom.
J tog vår kompis i handen å sa "tjena de var inte igår" haha ne verkligen inte ... Det var ju faktiskt lite över 7 månader sedan sist sa jag då.

J satte sig i framsätet och jag i baksätet. Vi startade J spellista på Spotify och satt och lyssnade på hans musik medans vår kompis och J satt och pratade om allt möjligt.
Resan tog nästan en timma hem och väl hemma släpptes vi av och det var dags att gå in i lägenheten. J gick in flest och han sa att det luktade jätte gott hemma. Han vände sig mot mig när jag kommit in och stängt dörren och så log han så där som bara han kan le! Hans leende är så förtrollande så jag tappade fokus för en stund. J gick fram och kysste mig och sa "jag älskar dig" jag sa detsamma till honom och sedan gick vi in i vardagsrummet och satte oss i soffan och slog på en film medans jag gjorde i ordning frukost.

Efter frukost och lite mys till filmen så bestämde vi oss för att ta en promenad samt att vi skulle gå till affären å handla lite godis och dricka. För detta med att handla var ju en ganska stor grej för J för han får ju inte lov att gå in i en vanlig affär när han sitter på anstalten utan då är det ju bara anstalten kiosk som finns där å den är där 2 gånger i veckan men det är tydligen inte alls lika dant som att gå å handla i en mindre affär utan det är mer som i filmer där dem åker förbi med en liten vagn med saker på tydligen.

Under dagen träffade vi våra vänner och drack kaffe, beställde pizza och bara njöt av att J var hemma. Han satt även och spelade lite tv spel vilket också var något han inte gjort på länge.
Dagen gick fruktansvärt fort och rätt som det var så var det dags för att sätta på en film och äntligen krypa ner i sängen bredvid J för första gången på över 7 månader.

Han kröp ner bakom mig och han låg å höll om mig och hade sitt huvud precis vid mitt för att se tvn och in emellan kunde man höra hur han drog en djupt andetag för att lukta på mitt hår och precis efter att han dragit de stora andetaget så klämde han runt mig lite hårdare bara för att visa att han saknat detta.
Jag själv tyckte det var magiskt. jag fick känna mänsklig kroppsvärme igen under hela kvällen och hela natten! jag fick sova bredvid någon igen!

Allt var så himla perfekt och jag somnade ganska så fort och sov faktiskt hyfsat bra ihop med J trotts att man hade vant sig vid att sova ensam. J sov hela natten och vi båda vaknade runt 07.30 och vi gick då upp och tog på oss kläderna, vi satte på kaffe och vi gjorde frukost.

Hela morgonen satt vi och njöt av varandras sällskap. Men rätt vad det var så var klockan 12 och det var dags att hoppa in i duschen och göra sig iordning för att köra tillbaka J till anstalten.... Jag ville verkligen inte detta men vi hade inget större val.
Vår kompis hämtade J och jag åkte självklart med för att säga hejdå. 

På vägen tillbaka till anstalten köpte vi max hamburgare och åt innan J gick in igen...

Tiden hade gått alldeles för fort och jag saknade honom som fan. Man han inte riktigt reagera på att han var hemma innan han var borta igen! ...
Men men de var nu söndag och imorgon var det åter till jobbet. Så när jag kom hem ställde jag mig å diskade och städade upp efter helgen innan jag startade ugnen för att göra matlåda inför morgondagen. 

J ringde mig dagen efter vid 16 tiden då han visste att jag hade kommit hem från jobbet. Det blev ett långt samtal om hans permission och om alla känslor å intryck han hade fått under helgen.  Ett riktigt bra samtal enligt mig!

Likes

Comments

Jag lovade ju att berätta för er hur jag förberedde mig själv å allt annat inför J första permission.

När jag fick reda på att J skulle komma hem gick alla tankarna åt 100 olika håll. Min hjärna började överarmen precis som jag berättade i mitt tidigare inlägg så tänkte jag på allt utifrån alla scenarier...

Jag började genast städa lägenheten. Nog för att den var städad men nu när J skulle komma hem så behövdes det en storstädning. Jag var tvungen att boka en tvätt tid, rensa i garderoberna och vika ihop allt snyggt, damma av allt, torka ur skåp, göra rent i ugnen å mikron.
Ja sedan var det ju det där vanliga så som diska, torka av bord och bänkar.

Och under tiden jag gjorde allt detta så gick mina tankar i huvudet ungefär såhär
- skulle han gilla lägenheten?
- skulle han se allt jag har gjort här hemma?
- Vad skulle hans familj tycka om vårt lilla krypin?

Detta hindrade mig ju inte från att verkligen göra de så fint som de någonsin har varit här hemma! jag som person är väldigt pedant i hur det ser ut hemma nämligen och nu blev det ännu bättre än vad det brukade vara.

Ja dagen var kommen och jag var super nöjd. Jag och Chanel åkte ju och hämta J och jag satt i bilen å var så himla nervös så jag sa till Chanel att jag kommer att spy! ... då blev hon också illamående, Det smittade av sig.

Denna nervositet försvann när jag omfamnade J utanför anstalten.  Och vi åkte hem. Allt detta står ju i föregående inlägg.

Permissionen varade i 8 timmar och dem bara flög fram. Jag hann under själva permissionen inte tänka speciellt mycket på vad som hände under dem 8 timmarna. Det var mera efter att jag och Moa hade kört tillbaka J som tankarna kom igen.

jag satt där å tänkte å tänkte och tänkte och jag kunde inte minnas att J en ända gång hade sagt "fin lägenhet" eller liknande men han hade sagt "vad gott det luktar"
Det för mig var ju iallafall snäppet bättre än inget alls. Sedan förstod jag honom också, första gången ute och hemma på nästan 7 månader... Jag hade oxå betett mig konstigt och missat att säga och göra massa saker.

När jag själv var hemma och hade fått städat undan alla koppar å kakor efter J kompisar och familj så var det äntligen dags för mig att sätta mig i soffan och bara tänka igenom vad som faktiskt hade hänt den dagen.
Tankarna blev väldigt många och jag tog nu in alla intryck jag inte tog in under dem 8 timmarna.  Detta resulterade i att jag ganska snabbt somnade på soffan och vaknade till dagen efter vid halv 8 tiden på morgonen.

Ja det var det de tänkte jag å nu var det bara 14 dagar kvar tills nästa permission skulle börja. Och nästa permission  skulle vara i 24 timmar vilket innebar att J skulle få sova hemma!

Han skulle få sova i en säng bredvid mig igen!! Kan ni tänka er att vi längtade och kan ni tänka er hur det skulle kännas att få sova en ända natt bredvid den ni älskar för första gången på 7 månader....?

Det skulle bli en omställning kan jag lova men det skulle också bli så himla skönt!
Jag längtade å hoppades på att dagarna skulle gå jätte fort nu så att han kunde få komma hem igen!

Likes

Comments

Under alla månader som nu har gått har en ända tanke gått igenom mitt huvud flera gånger dagligen.... "tänk om han lämnar mig"

Varför denna tanken finns i mitt huvud har jag inte den blekaste aning om för varför skulle han lämna mig?
Varför skulle han välja bort någon som gör precis allt för att han skall ha det så bra som möjligt trotts att det är han som försatt oss i denna situationen.

Mitt huvud min mage och mitt hjärta har ofta varit på olika ställen om man uttrycker sig så.
Vissa säger "följ din magkänsla" andra säger "följ ditt hjärta" och vissa använder sig oxå av "tänk å gör de som känns rätt"

Men vad gör man när alla 3 delarna skriker ut olika saker? ... JO man gör som jag, man övertänker allt och man tänker verkligen på allt sådär 35 gånger extra och ställer sig gärna frågor som gör att du måste se en sak från 4 olika håll innan du bestämt dig för vilket du anser är rätt...

Detta är något jag sliter med varje dag. Jag kan som person inte bara gå och göra en sak utan att ha tänkt till 2-4 gånger extra. Och i detta fallet har ju mina tankar gjort att min hjärna exploderar..  Det känns som den strejkar ...

Jag kan inte ens sova med hjälp av mina sömntabletter längre då min hjärna spökar med mig varje natt.

Det vanligaste frågorna och tankarna jag tänker på är väl ändå dessa:
- varför utsätter jag mig för detta?
- Varför låter jag inte han ta lite eget ansvar det är ju ändå hans fel att vi sitter i denna sitsen
- tänk om han lämnar mig?
- varför skulle han lämna mig?
- Vad kan jag göra för att underlätta för J?
- Vad kan jag göra för att underlätta för mig själv?

detta och mycket mer går i mitt huvud iallafall 1 gång om dagen och då finns de ju som sagt mera än ett svar på varje fråga.
Men jag har börjat att få ordning på mina tankar och jag är inte längre lika snurrig i bollen.

Jag tänker inte lika mycket för jag försöker ändra tanken till något annat så jag skall glömma bort alla frågor för detta med att över tänka skadar mig mera än vad det gör nytta kan jag lova er.

Sedan har vi ju den lilla detaljen då att jag lider av något som kallas OCD detta är inget man kan få medicin eller liknande mot och det är hyfsat likt symptomen man har när man har ADHD. Många förväxlar detta med just ADHD vilket det inte är.. 

Vad exakt är OCD då?
jo... OCD är ett slags tvångssyndrom/kontrollbehov.
Det är något som gör att du måste känna att du har kontroll på dig och din omgivning.  Du blir på ett visst sätt som en liten extramamma till din omgivning och du planerar mer än gärna saker i god tid.

I detta kontrollbehovet så är det ju så oxå att om du planerar en sak och det inte blir som planerat så kan hela din dag vara förstörd.... Du blir arg eller ledsen och tar allt så mycket hårdare än vad en utan OCD hade gjort.

Detta med tvångssyndrom är oxå något jag lider av... Jag har mina fix idéer och saker skall helst göras på mitt sätt för annars gör jag gärna om det en gång extra så det blir på mitt sätt.

Denna OCD är något jag kämpar med dagligen. Och den blir bättre och bättre och jag känner att jag börjar släppa kontrollen lite och börjar inse att jag inte kan vara allas extra mamma och jag kan inte ha koll på allt å få allt gjort på mitt sätt för så fungerar inte världen.

Så allt detta har ju faktiskt varit lite extra jobbigt men det har faktiskt varit ganska bra för jag har fått kämpa ännu hårdare med att inte kunna ha kontrollen... För där J sitter har jag ingen kontroll jag får nöja mig med att veta att jag vet vart han sitter och att det är där han kommer att vara.

Jag är uppriktigt sagt stolt över mig själv och vad jag åstadkommit med mina egna demoner sedan J åkte in.

MEN jag hoppas verkligen att ingen annan i min omgivning kommer att behöva genomgå det jag hittills gjort. För det är verkligen en daglig kamp mot sig själv och mot omvärlden.

Likes

Comments

Förlåt för att jag inte gjort något inlägg dem senaste dagarna men det har varit lite väl mycket med allt runt om dem senaste dagarna.

J sitter nu iallafall på en anstalt som ligger hyfsat nära. Jag åker alltså dit så ofta jag kan vilket resulterar i 1-2 besök i veckan ungefär. Detta har jag ju berättat i mina tidigare inlägg och har även berättat hur fort tiden går under våra besök. Det känns som att tiden är för kort och man vill bara ha hem honom!

Jag hade nu börjat jobba och dagarna gick lite fortare och man tänkte lite mindre... Men vad som då blev extra jobbigt var ju detta med telefonsamtalen jag å J hade varje dag.... Vi hade ju vant oss vid att prata upp emot 4 gånger om dagen även om samtalen inte var allt för långa så var det ändå skönt att kunna prata såpass ofta.
Men nu när jag hade börjat jobba så gick det inte att prata 4 gånger om dagen längre... Han började ringa mig på eftermiddagen istället efter jag slutat jobbet och så pratade vi en lite längre stund och sedan ringde han oftast 1 gång till på kvällen för att säga godnatt innan dem blev inlåsta i sina celler igen. 

Även om vi pratade 2 gången om dagen så märktes det på oss båda att vi inte pratade lika många gånger. Vi blev lite hängiga under dem första två veckorna. Sedan blev det allt enklare för man började vänja sig vid att bara prata dem två gångerna.

En dag när jag kommer hem från jobbet ringer J och låter ovanligt glad. Han låter helt Extas. Det var helt fantastiskt att höra honom så himla glad...

Det var en bra nyhet han ville berätta för mig en nyhet jag inte alls var beredd på...

HAN SKULLE FÅ KOMMA HEM!

Jo jag vet det låter för bra för att vara sant... Men det är sant han skulle få komma hem.

Han skulle få sin första permission...
J skulle få komma hem i 8 timmar.

Han skulle få se hur vi bodde i vår nya lägenhet. Han skulle få köra bil igen... Han skulle få träffa familj och vänner...

Det var så mycket han ville göra under sina 8 timmar hemma så han glömde nästan bort det viktigaste.. Han glömde bort sig själv.

J kom hem i 8 timmar i juli månad. Han hade vid detta laget inte varit hemma eller ute i det fria på ca 7 månader...

Han var så glad och så uppspelt att han hade skakningar i händerna. Hans leende var enormt när jag och min kompis Chanel hämtade honom med bilen utanför fängelset..

Jag var så himla glad över att få hem honom så jag flög på honom å pussade å kramade honom som att jag inte hade sett honom på 7 månader. 
Chanel gav honom en hård kram å berättade hur skönt det var att se honom!

Jag kan ju säga att glädjen var total hos oss alla tre. Men jag var faktiskt väldigt nervös
.. men det släppte ganska fort.

Hur som helst vi hade kramat om honom och Chanel sträcker fram bilnyckeln å frågar "vill du köra?".
Jag trodde i det ögonblicket att J skulle svimma haha ... Han hade drömt om att sätta sig i en bil å köra så himla länge och nu skulle han få köra hem.

Resan gick bra men han var lite ringrostig. Men vem hade inte varit det efter ca 7 månader?

Väl hemma i lägenheten gick han runt och kollade... Han sa lägenheten var fin och han gav mig en puss. Vi satt och pratade och jag satte på kaffe för det ville J gärna ha en eller flera koppar av.

Efter ett tag startade J upp sin telefon som inte heller varit startad på 7 månader... Han ringde sina närmsta vänner och dem kom ganska snabbt hem till oss för att krama på honom och snacka massa i soffan framför J efterlängtade musik.

Allt man hörde i högtalarna var svensk hiphop. Som han hade saknat både musiken och sina vänner!

Timmarna gick enormt fort när kompisarna var här... tiden bara flög iväg och helt plötsligt var klockan 17.00 och det ringde på dörren.
Här kom nu hela J familj som skulle fika och kolla läget med honom. Detta var så enormt mysigt enligt mig men enligt J blev det för mycket intryck på kort tid. J fick ont i huvudet och han började se väldigt trött ut efter några minuter. 

Vid halv 7 på kvällen var det dags för mig och Moa att köra tillbaka J till fängelset...
Usch det var en sån hemsk känsla..

På 8 timmar hade vi inte hunnit umgås bara jag och J, Vi hade inte hunnit prata så mycket om allt som hade hänt här hemma under 7 månaders tid... Men men vad gör man inte när J vill t4äffa vänner å familj?

Och jag förstår honom.. Mig hade han ju träffat 2 gånger i veckan en längre period nu men dem hade han inte sett på jätte länge. Så enligt mig var detta ändå en lyckad permission. J ringde mig dagen efter och sa att han fortfarande de var helt trött i huvudet efter alla intryck. Han sa också att han tyckte att permissionen var bra för att vara första gången men att 8 timmar var på tok för kort tid.

Nu när J hade varit hemma en gång så var det bara att vänta tills nästa permission.
Han hade nu rätt till Permission varannan helg. Han fick 112 timmar som han kunde fördela precis hur han ville under tre månaders tid och eftersom jag jobbade på vardagarna blev det att han skulle börja lägga upp tiden varannan helg.

Det är oxå en lag på att det måste gå 14 dagar ca mellan varje permission därav varannan helg.

Så hur tror ni nästa besök hem skulle se ut? skulle han äntligen få sova över?
och hur förbereder man att någon skall komma hem som inte brukar vara hemma?

i nästa inlägg går jag in mer på hur jag förberedde allt å hur jag kände och tänkte före och efter permissionen. 

Likes

Comments

När jag sitter å läser igenom mina tidigare inlägg så har jag tänkt på att det ofta låter som att detta inte alls är en mardröm utan bara en dröm som inte alltid var så lätt.
Men jag har inte berättat allt.... Har inte berättat om saknaden varje natt, mardrömmarna man drömmer, rädslan och att man alltid är på helspänn samt allt skitsnack som blir runt om en som faktiskt har tärt enormt på förhållandet.

Det jag tycker är värst av allt det är att man alltid går på helspänn hela tiden. Man slappnar inte av helt.
Varje dag går du och tänker på vad du gör vem du pratar med vad du säger till folk... Detta tänker du på för att många i ens närhet är kanske inte alltid så duktiga på att vara tysta om saker man säger och då måste man tänka på allt... Och tänka extra mycket på vad man säger till J då man inte vill besvära honom med saker som är besvärliga för mig här hemma. Man vill inte heller oro honom om vad folk faktiskt säger...

Många pratar ju mycket om allt som har hänt och spär på lite extra så att det låter hemskare än vad det var i andras öron. Folk som sprider rykten är hemska men värre är nog dem som tror på rykten utan att ta reda på fakta först.

Sedan har vi ju det problemet som alla har. Eller ah alla som har ett förhållande med en som sitter inne...
Svartsjukan och oron om att den på utsidan skall göra något dumt.

J är inte jätte orolig för att han vet precis vart han har mig, Han vet att jag bara är intresserad utan honom och att mina ögon samt mitt hjärta bara finns för honom!
Men ibland blir även J orolig och kan ifrågasätta vem jag är med, vad vi gör och när jag är hemma om vi inte är hemma hos mig och J då.

Men dem jag oftast umgås med är ju Moa, Chanel, Julie, Kalle och Josef.
Och dessa människor vet ju J vilka dem är och då blir de ju en lugnare inställning från både hans och min sida.

Sedan är ju detta med mardrömmarna! ...
Varje natt är det en ny mardröm, en rädsla för att förlora den man verkligen älskar över allt annat hemsöker en i drömmarnas värld.
Jag drömmer än idag mardrömmar om hur polisen stormade vår lägenhet.  Hur dem förde bort J från mig och hur jag sedan fick sitta där i ovishet så länge.

Jag kan än idag höra hur dörrklockan ringde och hur nyckeln trycktes in i låset och dörren låstes upp..

Jag har än idag jätte svårt för ljudet som blir när någon skall besöka mig och ringer på dörren och sedan rycker i dörren för att dem tror att det är upplåst....
Jag låser ALLTID dörren och är den öppen brukar jag smsa den som skall komma och säga att nu är dörren öppen så det är bara att gå in sedan...

Men är det så att någon ringer på och rycker i dörren när den är låst så går de en obehaglig rysning i hela min kropp och jag känner hur tårarna tränger sig på och paniken i min kropp stiger!

Jag har fått lugnande av min läkare men dem hjälper inte direkt så har slutat att ta dem medicinerna.  Har även fått sömntabletter som jag tar ibland på helgerna för att få minst en natt sömn för jag drömmer som sagt så enormt mycket drömmar och mardrömmar på nätterna att jag får mellan 5-6 timmars sömn som max.

Men det har blivit så mycket bättre dem senaste dagarna då jag försöker tänka positivt och försöker trötta ut kroppen så mycket som möjligt på dagarna så att man är jätte trött när man skall sova så man inte hinner tänka innan man somnar. Det är just detta tänkande som får en att drömma mycket och speciellt mardrömmar.

ah varje vardag är en kamp och det är oftast en kamp mot sig själv. Att utmana sig själv och att göra det bästa av dagen och situationen som man får varje dag.

Det är viktigt att vara stark psykiskt när man är i en sån här situation och att man aldrig ger upp kärleken oavsätt hur jobbigt det är.

Hittar man den man tror är den rätta så gör man ju allt i sin makt för att behålla kärleken och att ha varandra nära å kära resten av livet.

Kärleken spökar men den ger oxå så mycket tillbaka om man bara kämpat på.

Likes

Comments

Jag och J pratade nu ca 1-3 gånger om dagen. När jag bara satt hemma utan att aktivera mig med vänner så blev det kanske att vi pratade mer än 3 gånger om dagen oxå.

Vi hade inte jätte mycket att prata om alla gånger men vi pratade iaf några minuter bara för att vi blev lugna av att höra varandras röster. Det är så himla svårt att beskriva känslan man hade varje gång hemtelefonen ringer. Det är som att man är ett barn på julafton ...

Man känner sig så förväntansfull och lycklig. Det blev ju bästa tiden på hela dagen, den tiden man satt å pratade med J i telefonen det var verkligen den ända gången man kände lite ro i kroppen.
Man kände lite lycka i allt elände.

Jag fortsatte med mina besök till J. Det blev två gånger i veckan även på anstalten.
jag åkte oftast dit på tisdagar å lördagar men inte alltid just dem dagarna för ibland hade man andra planer ihop med familjen och fick då kanske åka på onsdagar å söndagar istället.

Besöken här på anstalten var så mycket enklare än vad dem hade varit på häkte nummer två och tre.

På anstalten fick du lämna in din legitimation i entrén och hänga av dig dina saker. Du gick sedan med personalen genom två olika dörrar i en längre korridor och tillsist var du framme vid den kända och bekanta metalldetektorn.  Den fick du gå igenom tills det inte pep om dig.
Mina skor pep ofta men inte alltid så jag fick oftast ta av mig dem innan jag sedan blev insläppt i ett av tre besöksrum.

Besöksrum 1 är det rummet vi får första gången vi ses. ett väldigt fint rum jämfört med häktes besöksrummen. Detta rummet var större och målat i orange gula färger. I rummet fanns oxå en lite större toalett än på dem andra ställena samt att det fanns barngrejer på rummet ifall att man då skulle ha ett barnbesök.

Mitt i rummet fanns ett ganska smalt avlångt vardagsrumsbord och en lite typ halvmånesoffa eller vad man skall kalla de. Detta var ju mycket bekvämare än att sitta på hårda teästolar som vi tidigare behövt göra under besöken.
Det fanns också ett fönster där vi kunde kolla ut och anstalten hade innan besöket ställt in en bricka med 4 kakor 2 plastmuggar och en termos med vatten samt kaffe och te.

Detta var mycket uppskattat måste jag säga från både min och J sida.
I rummet hängde det till och med tavlor på väggarna. Det var så mycket mysigare än dem andra tråkiga gråa å kalla rummen.

I fönstret stod en liten klockradio som vi satte på och jag tror vi lyssnade på radiokanalen NRJ eller liknande radiokanal.
Vi pratade mycket om hur han trivdes hur det gick hemma och hur det gick med hans jobb här på anstalten samt hur hans träning har fungerat nu när han tränade 1-2 gånger om dagen ihop med sina nya vänner.

Varje besök var glädjen på topp. Eller oftast iallafall... Klart att det fanns dem besöken när man var lite irriterad också men jag tycker ändå att vi skötte oss ganska bra. Det blev inga stora bråk utan vi satt ner som vuxet folk och diskuterade det vi hade problem med.

Allt går att lösa om man bara vill och försöker har jag hört.

Besöken varade ju inte jätte länge men 2 timmar i ett sånt rum är ganska lagom enligt mig. Det hade ju varit en annan sak om man kunde gå utomhus på en promenad eller spela kort eller liknande men detta fick man ju inte lov att göra tyvärr.
Du satt inlåst i detta rummet på kanske 10 kvm i 2 timmar. Men man gjorde ju så gott man kunde och man ägnade ju den tiden åt varandra och det var ju det viktigaste.

När besöken sedan var slut å jag hade kommit mig hem brukade J oftast ringa och kolla så att resan hade gått bra och att jag hade kommit hem ordentligt. Detta tycker jag var en väldigt söt liten grej att göra och den gjorde mig alltid lite extra nöjd.

Tänk vad man gör för kärleken!

Likes

Comments

I detta inlägget kommer jag ta en paus när det gäller min och J resa och lägga fokuset på min resa som jag hade tack vare mina vänner.
Tänker berätta för er hur varje vän har hjälpt mig och vilken inverkan detta har haft på mig som person.

Tänker alltså ägna en liten del åt både Kalle, Moa och Chanel. Och jag tänker berätta om deras hjälp var för sig.

Jag ber alltså om ursäkt ifall detta inlägget blir lite rörigt men vill ägna detta åt att berätta hur fantastiska ni är.

Jag börjar min berättelse med Kalle för han är J bästa kompis. Kalle var den som ställde upp för mig när jag stod utan bostad... Han var den jag smsade mest med i början av allt. Kalle var oxå den som satt med mig på rättegången delvis för att lugna mig och för att visa sitt stöd gentemot J.

Kalle och jag hade under början en mycket bra vänskaps relation men som i alla relationer oavsätt om de är vänskap eller känslor så har man ju upp och nedgångar. Detta hade även vi. Jag minns hur jag kunde prata irriterat mot Kalle, jag kunde skylla mycket av min egen sorg och ilska på honom. Han var ärlig en dag och sa till mig att han ansåg att jag bettet mig illa under en viss period och visst hade jag gjort detta. Men enligt mig var han inte helt oskyldig heller och det var han faktiskt inte alla gånger.

Trotts våra bråk och allt skitsnack som var mellan oss så står han här vid J soda än idag. Jag kan ju faktiskt helt ärligt säga att jag å Kalle inte är sådär jätte bra vänner men vi båda älskar J och väljer därför att inte låta våra bråk stå ivägen för att J skall kunna ha oss båda i sitt liv. 

Enligt mig ett mycket vuxet beslut.

Nu är det dags för Moa.
Moa var för mig en helt främmande människa som jag träffade första gången i slutet av juli månad år 2015.
Moa och jag träffades genom J.
I slutet av juli månad år 2015 åkte jag och J hem till Moa för att dricka en kopp kaffe och prata lite då Moa kanske inte alltid mådde så bra.
Innan vi åkte dit hade jag inte en aning om varför hon mådde lite dåligt men det visade sig när jag kom dit att hennes man satt i fängelse. Han satt på samma anstalt som J sitter nu.

Detta gjorde ju att J och jag försökte vara där eller umgås så mycket vi kunde för att underlätta. Jag vet dock att det inte blev så mycket umgänge då J inte alltid kunde och jag vågade väl inte riktigt åka dit själv då jag är väldigt blyg som person.

Vi blev i augusti någongång bjudna på muck fest då hennes man äntligen skulle få komma hem efter ex antal månader i fängelset.
Jag och Moa kom varandra närmre och närmre med dagarna och när blixten slog ner i mitt eget sovrum å polisen hämtade J det var då jag visste... Jag visste att jag hade träffat en person med de finaste hjärtat någon kan ha!
Moa fanns där för mig på sms. Hon fanns där när mina tankar spökade och när alla mina frågor om känslor kom upp och framförallt när allt var som jobbigast och jag själv inte visste mitt eget bästa.

Moa har ett hjärta av guld och jag skulle aldrig vända henne ryggen. jag hade fått mig en vän för livet. En vän jag skulle hålla hårt i för hon hjälpte mig genom den tuffaste tiden i mitt liv.

Så har vi min kära vän Chanel.
Tjejen som blev min syster på ett sätt.
Hon blev systern från en annan mamma lixom. Vi hade bara träffats en gång tidigare och det var i september eller oktober 2015.
Vi festade då ihop i min å J lägenhet.
Även detta var en god vän till J.

Jag och Chanel satt och pratade mycket under denna festen och det kändes som att något var bekant med henne... Det kändes som vi hade träffats förr (vilket vi inte hade)

Efter denna festen var slut vet jag inte riktigt vad som hände men vi tappade kontakten och helt plötsligt en dag så skulle jag hem till Kalle. Jag skulle berätta för Kalle om hur J mådde och vad J hade sagt om vissa saker som Kalle undrade över. Vad dessa saker var kommer jag tyvärr inte ihåg. 

Men där ser jag henne sitta i vardagsrummet. Ett känt ansikte. 
Vi kramade varandra och sa "hej det var längesedan"
Jag och Chanel satt och pratade en längre stund och la till varandra på Facebook tro det eller ej. Vi bette även nummer och sa att vi får börja umgås.

Detta dröjde inte alls länge innan vi började göra. Det blev att vi umgicks nästan varje dag under en längre period.  Vi satt och åt ihop hemma hos mig och vi började hitta på saker. Vi var ute och åkte, Vi satt och tjatade mycket om allt mellan himmel och jord och väldigt snabbt märkte jag hur lika vi var. Vi var så lika att vi till och med hade vissa allergier som var samma.
VAD ÄR ODDSEN?

Hon blev min syster och de känns som hon blev det på riktigt. Även hon har ett av dem största och renaste hjärtan jag skådat.
Så snäll ibland så att hon kanske var på gränsen till dum snäll men det var en del av hennes charm.

Hon stal en del av mig. Jag hade äntligen hittat min tvilling.
Hon är "My partner in crime" som dem så passande säger

Evig kärlek till er mina vänner. 
Jag hoppas ni inser vilken stor plats ni har i mitt hjärta å alla på olika men ändå lika sätt.

PUSS!

Likes

Comments