Storstädning har varit på schemat idag. Så himla skönt! Fick hjälp av bästa svärmor, hon är så himla gullig men samtidigt jäkligt jobbig ibland. 😂 Samtidigt har jag förberett maten, spagettilasagne så det är bara att skjutsa in den i ugnen. Sängen är dessutom renbäddad och snart har vi alldeles rena barn som ska få krypa in.

Så här min första arbetslösa dag till ära har jag varit nere på Arbetsförmedlingen och skrivit in mig, kändes illa nog väldigt pinsamt. Jag var väl den enda "normala" där som faktiskt KAN få jobb men jag är ju illa tvungen. När Junior är inskolad så får jag fan ta och hitta ett fucking jobb. Jag söker ju självklart redan nu men det verkar vara svårt just nu. Vet inte vad jag gör för fel, tycker att jag har klockrent personligt brev och CV men jag får väl ta och "reconsider" snart om jag inte blir kallad på intervju. Jag var ju visserligen på två intervjuer nyligen, ena var inte intressant för fem öre och det sa jag redan där. Andra behöver inte personal innan augusti, kändes som att jag gjorde bra ifrån mig men jag har inte fått svar än så jag vet inte. Äh! Nu ska jag släppa det men det känns fruktansvärt förnedrande att vara arbetslös. Från att vara fast anställd sedan 6 år till att bli arbetslös bara på 3 månader. WTF liksom! Kändes fel från början och borde ha följt min magkänsla. Dessutom så hade jag redan bestämt mig för att tacka nej men blev pressad av min svärmor och min sambo att ta det, kan inte skylla på dom endast. När jag tänker på det i efterhand hade det varit MYCKET smartare att vara kvar på mitt fd jobb tills vi köpt större lägenhet och sen efter det söka mig bort. Nu finns det ingen chans till att flytta. Jaja, förhoppningsvis får jag lite vikariejobb snart i alla fall.

Nu ska jag sluta tjattra om icke-intressanta ting och skjutsa in spagettilasagnen i ugnen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är med en klump i halsen och tårarna inte långt ifrån som jag lämnar jobbet min sista dag. Från och med imorgon är jag då arbetslös men det är inte därför jag är ledsen. Jag är ledsen för att jag kommer sakna 2 barn något så otroligt. En av dessa barn vet jag att jag kommer få träffa igen och det andra barnet får jag tyvärr glömma. Det känns som att bli dumpad typ. Jag vet inte varför jag känner så starkt för henne men det gör jag verkligen, otroligt starkt. Hon är så fin! ❤ Hon påminner så mycket om Dexter. Hennes kroppsspråk, hennes minspel, entusiasmen, karisman. Jag hoppas att Dexters "stumhet" växer bort och beror på blyghet.

Den andra lilla tjejen har varit så ledsen. Hon har i princip bett mig att inte gå. Henne behöver jag inte glömma bort för jag är helt säker på att hon kommer höra av sig. Jag fick presenter av henne, jättefina pärlplattor hon gjort till mig. Hon fick en teckning, ett kompisarmband och så skrev jag ett brev där jag lämnade mitt telefonnummer och mailadress. Det skrev jag dock om igår.

Nu får vi se om jag klarar mig till kvällen då alla sover innan jag bryter ihop. Om jag bara inte hade börjat på den andra avdelningen och träffat henne. Då hade jag kunnat lämna utan att känna denna förbannade ångest.

Denna tiden ska jag njuta av mina barn till fullo innan jag hittar ett nytt jobb. Det är fan inte fy och skam!

Likes

Comments

Känns som att jag behöver skriva här ibland. Hur tragiskt det än låter så har jag så mycket att säga men få lyssnar och här känns det som att jag åtminstone kan få ur det och sen kan jag låtsas att folk lyssnar... typ! 😂

Jag började på nytt jobb i januari, efter att ha varit mammaledig i 3 år. Hade jobbat på mitt förra jobb i 6 år så det var verkligen skitjobbigt för mig. På detta fick jag inte en ordentlig introduktion och folk typ pratade inte med mig trots att jag försökte i början. Jag la av att försöka till slut och blev helt slutkörd och blev sjukskriven 50%. Höll ändå på att söka nya jobb så jag var inte så orolig för detta jobbet. För en månad sen kom min chef och sa att dom avslutar min provanställning. Det var egentligen väntat men jag hade velat vara den som sa Bye Bye. Den senaste månaden har jag verkligen börjat trivas, speciellt nu när jag bytt avdelning och jag ville verkligen behålla jobbet. Försökte ringa min närmaste chef förra måndagen, hon svarade ej som vanligt så jag pratade in på hennes telefonsvarare. När hon inte hade hört av sig dagen efter så skickade jag ett mail till henne. Har fortfarande inte fått svar. Men hon sket nog i mig för hon slutade i fredags. Försökte då få kontakt med min högsta chef i torsdags istället och ringde men när han inte var där så skickade jag ett mail, när jag inte hade fått svar så skickade jag ett mail igår om att jag behövde prata med honom. Fick svar idag att vi kan prata på fredag, jag jobbar liksom min sista dag imorgon och han har ingen jävla aning.

Nej allt är bara pinsamt skött! Som jag sa fick jag ingen som helst introduktion, typ ingen ville prata med mig i början, jag har dessutom vid 2 tillfällen de senaste månaderna försökt få kontakt med min chef varpå hon klickat bort mitt samtal och ej ringt upp efteråt. har fått jaga mina chefer som en jävla hyena! Men personalen på den andra avdelningen är fantastisk och för att inte tala om barnen. Kommer sakna dom så mycket! Speciellt en liten tjej har jag fått en så fin kontakt med, hennes mamma kom fram i början och sa att hon är så glad för att jag börjat. Dom gav mig även cred på deras dotters utveckligssamtal. Sånt blir man så glad för! Idag när jag berättade att jag slutar så blev hon så himla ledsen, gjorde ont i hjärtat! Jag har nu ritat en teckning till henne, knutit ett kompisarmband till henne och mig och skrivit ett brev där jag lämnat mitt telefonnummer och mail faktiskt. Dom bor ju nära och jag tänker att om det är okej för hennes föräldrar så kan vi ju träffas ändå, typ att mina barn kommer med till en lekpark eller så. jag har haft kontakt med barn jobb på mitt fd jobb också. Jag vet inte vad jobbet säger om det men man får ett sånt band till vissa barn. Det är egentligen det bästa med jobbet.

Jag kommer även sakna ett annat barn så otroligt mycket. Hen pratar ej, hen har någon slags diagnos och är typ världens finaste! Vi spelade ett spel och hen förklarade reglerna för mig med ord! Förstår ni känslan när ett barn inte pratar något och så pratar hen med en. Alltså en helt fantastisk känsla. Men jag vet inte om hen knytit ett band till mig utan det kanske bara är jag, hen påminner mig så mycket om Dexter av någon anledning. Har ritat en teckning till hen, på en kanin, hen gillar kaniner. Vill ha kontakt med hen också men jag tror som sagt inte att hen knytit ett så stort band till mig och det kan bara bli jobbigt och konstigt för hen men jag VILL VILL VILL! Önskar att jag kunde få jobba med hen längre men tyvärr är saker och ting som det är.

Så från och med imorgon blir jag arbetslös då! Från att ha haft ett fast jobb till fucking arbetslös! Har dock jobb på G och är inte särskilt orolig. Kommer jobba på en vikariepool så länge och eventuellt plugga lite. Det positiva är att jag kommer kunna ta Juniors inskolning på förskolan. Han börjar 3 april! 😀 Det bästa är att han kommer få gå på Dexters avdelning tillsammans med brorsan. Sen känner han ju all personal redan då han träffat dom i princip dagligen när vi lämnat Dexter.

Nej nu ska jag sluta skriva. Var bara tvungen att få ur mig detta.

Likes

Comments