I år är det min tur att ha konstutställning i labbet **hurray**
Jag ser fram emot det, det är givetvis läskigt och kan avgöra min kompetens om jag kommer ''längre'' i min karriär, så lite lös i magen blir man måste jag erkänna.

Men då jag är en sån person som inte kan göra uppgifter/projekt halvdana, alltså det jag gör ska betyda nånting.
Så min utställning kommer att bli personligt. Öppet..
Jag kanske lider av nån typ av sannings och ärlighetshysteri, men att måla potatis i en solnedgång skulle kännas för mig lite värdelöst. (Sen de som VILL måla såna saker så är det bara att köra)

Foodart ligger mig ironiskt nog rätt så nära hjärtat, *fun fact.*
Jag har ett enormt behov att uttrycka mig rätt så rakt när jag gör konst, tavlor, animationer osv.
En tavla ska givetvis också få vara vacker och enkel som den är, det ska inte finnas krav till varför en målar.
Men det känns som att jag inte har tid nog att få berätta nånting när jag målar, och då blir det ganska pastellfärgade bilder med ett moln av ''ångest'' hängandes i luften.

Jag är låååångt ifrån en filosof eller poet, jag tänker bara mycket..
Tankar jag vill få ner är att livet är nu, inte nästa år. Så lev för dig själv inte för någon annan.

Jag bjuder på en Happy Harley <3
//PanPandan







Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Mitt första inlägg och det jag vill och kommer dela med mig är mest personliga lite tabu och ''fula'' saker som en inte bara säger helt enkelt because vett och ettikett och dylikt.
Ett brev till mig själv ifrån mig, som en dagbok.

Jag önskade att jag värdesatte mig själv mer. Jag önskade att jag kunde bli stolt över mig själv,bara lite.
Tack vare dig kämpar jag med det minstaste av utmaningar och kommer ut på andra sidan ännu mer svettig och ännu mer utmattad än innan.
Jag älskar mig lika mycket som jag avskyr mig själv. Riktigt själv kär och riktigt själv hatad.
Mina tankar i nuläget skiftar ständigt (likt ett svenskt sommarväder).
Jag vill så gärna känna mig accepterad och behövd, en värdig individ. Men det går inte, en kombination med dysfori, dåligt självförtroende och tomhet gör det tämligen svårare, en önskar att en bara kunde knäppa med fingrarna och *bada bing* feeling awesome.
Som en person som har gått igenom mobbning och misshandel, finner jag ordet ''utsatthet'' rätt så välanvänt.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker det är synd att hjälpen för de som har gått igenom eller går igenom mobbning och andra typer av övergrepp/förtryck inte får hjälp i tid. Och att dom som ska vägleda en igenom trauma arbetet oftast är de hårdaste och mest ifrågasättande personerna.
Yes det är en kall värld där ute. (och då menar jag inte att det närmar sig höst, schhh lång sommar hoppas vi på)
Jag har dyslexi så om något ord är felstavat så är det av kärlek, inte lathet.

Jag skulle vilja avsluta inlägget med att säga att din produktivitet avgör inte ditt värde, en title eller hur många fans en har avgör inte hur mycket en är ''värd'' som person.


//PanPandan



Likes

Comments