Jag minns första gången jag såg henne, jag såg direkt på henne att hon utstrålade något annat, något nytt och spännande, hon strålade.

I hela mitt liv har jag haft det enkelt för att känna saker, medlidande, glädje, ilska, sorg men aldrig har jag känt lust. Jag har aldrig heller känt det hon fick mig att känna, - lugn, frid och begär. Vår historia var ingen dans på rosor, det var ingen vacker berättelse om kärlek vid första ögonkast. Det tog ett tag innan vi fann varandra, och när vi väl gjorde det var det ingen dans på rosor. Vårt förhållande eller relation var minst sagt kantad av drama. Trots all drama och konflikter så fanns det ändå något vackert i det hela. Två totalt olika men samtidigt extremt lika människor fann varandra på en geografiskt ljus plats, men reellt var det ett mörkrets tillhåll.

Jag ska inte tråka ut cyberspace med alla små detaljer som jag minns från vår tid tillsammans, för inom mig går jag varje dag igenom alla stunder vi hade och allt hon fick mig att känna. Det är just det som gör henne speciell - hon fick mig att känna något.

I hela mitt liv har jag alltid känt mig vilsen, trots att jag alltid har haft min familj, många vänner, tjejer som vill ha mig och killar som vill va mig, trots detta har jag alltid känt mig vilsen och ensam. Jag minns hur jag som 8-9åring tittade upp mot stjärnorna och kände mig ensam och inte kunde sova på en månad på grund utav alla dessa tankar. Innan jag åkte till Karibien hade jag sovit rastlöst och dåligt i ungefär ett år, och jag gör det än idag..

När jag första gången fick somna bredvid hon, det var första gången jag sov rofyllt. Det spelade ingen roll hur hård dagen eller framtiden verkade vara, när jag fick vara nära henne så föll allting på plats, jag kände för första gången att jag hörde hemma någonstans. Hon fick mig att känna saker jag trodde jag var inkapabel att känna. Hon var den första som jag kunde släppa på alla murar för, jag kunde visa mig sårbar inför henne, och det gjorde jag, och hon likaså inför mig. Jag behövde inte bevisa något utan jag var perfekt precis som jag var, och även när jag inte var det så var det okej. Jag hade mina mörka sidor och hon likaså, men ändå så var allting okej. Vår relation var så enkel men samtidigt komplex, så dysfunktionell och passionerad.

Vi pratade ofta om att vårt förhållande inte skulle fungera i "verkligheten", det var många faktorer som spelade in. Till en början sa vi att vi skulle vara ärliga och hålla det enkelt, men inget är enkelt när det gäller känslor. Jag vill till min död hävda att det var hon som först fick känslor för mig, och skulle säkert hävda det motsatta och ett argument skulle uppstå, men inget allvarligt sådant utan ett passionerat, för det var så vi funkade.. Jag minns den exakta stunden när jag fick känslor för hon , när hon inte längre var estetiskt vacker att titta på, utan när jag fick se hur vacker hon var på insidan. Det var då jag insåg att detta kommer göra ont..

Vi skiljdes tillslut åt och drömmen fanns till en början vid liv, att det skulle bli vi två i verkligheten, att det faktiskt var en sån där vacker historia som tidlöst lever vidare i litteraturen.

Det finns så mycket jag idag vill säga! Jag vill berätta hur fantastisk hon är, allt hon gjort för mig, hur hon lyckats påverka mig. Jag vill tro att jag lyckats påverka henne lika mycket som hon påverkat mig, för om jag gjort det så har jag lyckats med något här i livet. Sen den dagen det inte längre var vi två har jag levt i en dimma, allting känns återigen mörkt, det känns som jag inte riktigt lever. Hon fick mig att känna mig levande.

Våra vägar har antagligen skiljts åt för evigt, det kommer antagligen aldrig bli eller kännas exakt så som vi kände då, jag vill tro att det kommer bli så att vi ses och allting bara är enkelt och flyter ihop och blir sagolikt så som i böckerna, men verkligheten är inte så enkel, känslor är inte så enkla. Jag hoppas någon får henne att känna så som hon har fått mig att känna, för det är hon värd. Det är själviskt och irrationellt att tänka att det kommer vara jag, men vem är rationell när dom är kära..

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden! Inte för att se till att jag inte träffade henne och slapp få mitt hjärta krossat, utan för att få uppleva allting med henne en gång till, att känna ett begär.

  • 3 readers

Likes

Comments

Att börja vid berättelsens början känns ju som det som skulle vara mest naturligt, men det är inte så jag funkar, jag går på känslan inombords, men samtidigt följer jag logiken slaviskt, jag dras mellan logik och känsla, som ett förvirrat litet barn.

Jag vill börja min berättelse ungefär något år innan studenten. Det var vid denna tiden jag formades till den jag är idag, det är i alla fall det jag vill tro, men egentligen har jag antagligen alltid varit den jag är men bara en uppdaterad version. Jag själv gick igenom tonåren med alla dess kriser och dilemman, och samtidigt gick min familj igenom en kris, inte bara en eller två familjemedlemmar utan hela klanen som ska agera som en enhet. Jag tappade tron på ljuset och såg bara mörker. Jag har egentligen alltid sett mörket men inte låtit det vidröra mig.

I och med att jag alltid hade fullt upp med skolan så lyckades jag tränga undan alla tankar, funderingar och grubblande, men ibland kom dom upp till ytan och mörkret var ett faktum. Jag såg mörker vart jag än vände mig men samtidigt såg jag det vackra och ljusa i det lilla. Det är något som jag skulle vilja säga definierar mig - jag dras mellan känslor, mellan mörker och ljus.
Men studenten kom och efter det även jobb. Jag är glad och lycklig men fortfarande finns känslan utav tomhet, rastlöshet och känslan att jag inte hör hemma någonstans. Det är en väntan, en väntan på att livet ska börja. Jag är bra på att leva i nuet och duktig på att njuta av stunden, men ändå ser jag bara framåt och vill mer, jag söker något mer.

Sommarjobbet tar slut och jag hamnar i ett vakuum där jag inte vet vad jag vill, men har samtidigt full kontroll på vad jag vill, jag vill åka bort, jag vill uppleva livet för det känns som att jag lever i en falsk trygghet och verklighet. Jag lyckas styra ett jobb i Karibien och ska nu åka och jobba i ett halvår. Det känns läskigt men samtidigt helt rätt. Min bästa vän säger till mig innan jag åker - jag ser på dig att du inte mår bra, du måste göra denna resan och åka iväg annars kommer du bli galen.
Jag åker iväg, och inget blir någonsin detsamma efter det.

Min släkt och familj har aldrig varit som andra, det kände jag på mig även när jag var liten och jag vet det nu när jag är äldre. Det skulle vara skönt att ha en "normal" familj och släkt, men samtidigt känner jag att jag har blivit starkare på grund utav släktens svagheter.

Jag åkte till Karibien med ett öppet sinne och djupt inombords flydde jag ifrån mig själv och allt grubblande. Jag hoppades att jag skulle finna ett svar på alla mina frågor, men istället ställdes tusen andra. Jag fann mig själv men försvann på samma gång. Som så många gånger förut drogs jag mellan två världar och kände mig bara vilsen, tills jag träffade hon som kom att förändra mig, hitta mig själv och samtidigt förvilla mig i det som kallas livet. Jag blev för första gången kär..

  • 5 readers

Likes

Comments

Vad gör denna bloggen speciell? Varför borde du läsa dessa texter utav mig, vem är jag i denna otroligt stora världen? Svaret är enkelt - jag är ingen och inget kommer göra denna bloggen till något speciellt.

Om jag nu inte är någon speciell, vem är jag då egentligen? Detta är en fråga som alltid förföljt mig och hållit mig vaken om nätterna. Jag kommer från vad som verkar vara en vanlig familj, jag har alltid setts som en person som endast har himlen som gräns, ändå har det alltid funnits en sten i mitt bröst som bara har växt, blivit större och idag är ett berg som jag ser varje vaken sekund, som varje sekund ger mig svindel.

Jag har så mycket jag vill säga och få ur mig, men jag vet inte hur. Antingen är det inte okej att säga eller så vill jag inte tillåta mig själv att säga det öppet för det finns så mycket stigmatisering, tabu och ångest kring det..

Jag kommer ändå ge ett försök att här i den fullt anonyma cyberspace att föröka sätta ord på det som kommer förbi mitt sinne, och antagligen kommer ingen läsa det, men förhoppningsvis är det en liten sten som försvinner från berget och gör det lite mindre, lite mindre skrämmande och massivt

  • 5 readers

Likes

Comments