View tracker

Postad i: Psykologi

I morse blev jag väckt tidigare än vanligt och kunde inte somna om och då började jag att fundera på ämnet personlighetsklyvning eller som det egentligen heter Dissociative Identity Disorder, DID eller som man kan kalla det på svenska, multipel personlighetsstörning.

I korta drag är DID är en psykologisk försvarsmekanism där en person använder sig av en eller flera olika personligheter för att orka hantera en eller flera traumatiska händelser. DID utvecklas oftast i barndomen då man fortfarande har viss svårighet att skilja på verklighet och fantasi.

Ett barn som utsätts för till exempel långvariga övergrepp skapar en parallell identitet eller identiteter som ett försvar mot det outhärdliga den utsatts för, en så kallad posttraumatisk dissociativ identitetsstörning.

Nu finns det en del psykologer som hävdar att DID inte existerar... Dr Phil är en av dem. Men jag vill hävda motsatsen och sticka ut hakan och påstå att vi alla lider har DID, mer eller mindre.

Jag ska utveckla det..

Vi har alla olika personligheter som vi plockar fram beroende på vem vi möter. Vi har en personlighet när vi pratar med chefen. Vi har olika sätta att vara på när vi pratar med våra föräldrar, partner och barn. Utöver det har vi också olika personligheter beroende på vilket humör vi är på. Vi har en stel, arg, modig, blyg, glad, snäll, elak, framåt, frustrerad, rädd och avslappnad personlighet.

Dessutom har vi alla ett litet barn som bor i oss som vi kan plocka fram när vi vill bete oss lite barnsligt åt... göra något oväntat som att ställa sig och dansa på tunnelbanan i rusningstrafik. Bara för att!

Om vi nu ska jämföra människor med pussel... så är den första pusselbiten som varje barn får är relationen till sina föräldrar. Nästa pusselbit brukar sen vara syskon följt av resten av familjen. Sen kommer den ena efter den andra pusselbiten, vänner, deras föräldrar, lärare, kassörer, brevbärare och så vidare.

Med varje pusselbit som vi får så behöver de filas på så att de tillslut kan bilda det stabila pusslet som blir till den du är... som skapar den personlighet som folk ser när de möter dig. En del pussel är skinande rena medan andra är matta och kantstötta.

Men om du nu utsätts för trauma i unga år... där pusselbitarna du får redan är skadade. Så oavsett hur du filar på bitarna så kommer de aldrig att passa ihop. Du blir som en låda med en massa lösa bitar som efter hand börjar agera på egen hand. Du bildar alter ego för att skydda det lilla skadade barnet som du har långt inom dig.

Tänk då om hjärnan förstår att något är fel och stänger av för att skydda personen från ytterligare skada. Så istället för att fila pusselbitarna på plats så försöker hjärnan göra allt den kan med det material den har, med alla särade personligheter. Det vill säga Dissociative Identity Disorder.

Eftersom DID är en av de mest missförstådda psykiska sjukdom så har det också lett till en massa felbehandlingar, men också feldiagnoser. Dessutom är det särskilt svårbehandlad då medicinering inte alltid är ett alternativ då det finns risk för överdosering. Terapi är oftast det enda som hjälper i längden. Det enda som kan fila de skadade pusselbitarna på plats. Fast oavsett hur många pusselbitar som man får på plats så kommer pusslet alltid vara skadat. Vissa saker går inte att reparera, bara att lära sig att leva med.

Karaktärer som har DID är ofta framställda på film och då med tydligt olika personligheter. Verkligheten är mera subtil. Du skulle kunna stöta på en person med DID utan att ens märka det... Men hur man än vänder och vrider på ämnet DID är det fruktansvärt intressant. Just därför kommer jag inte vara sämre än att jag också kommer använda mig av DID på en karaktär. Opal heter hon. En tjej som följt med mig på min stig i många år.

Svart Opal (som bok heter) har jag försökt redigera, men utan framgång. Senast så rasade min dator och allt som jag skrivit om försvann. Man kan säga att det här historien för otur med sig. Hur som helst så ska jag nu försöka hitta motivationen att börja om igen. Jag vet inte vilken gång i ordningen. Men nu är det dags att få den boken, som jag började skriva på 20 år sedan, klar. Och kanske till och med utgiven.

Så here we go..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Livet

Idag önskade jag att jag kunde varit starkare och tagit kontroll över min egen situation långt tidigare... hade jag gjort det så hade jag kanske inte suttit här idag. Ingen "riktig" utbildning, inget jobb och inga pengar. Men jag kanske får skylla mig själv då jag gjort många dåliga val på livets väg...

Fast förtjänar jag verkligen att då hamna i ett ingenmansland...

Det är som om jag bara fick en chans att lyckats i livet och den båten har gått för länge sedan. Är man inte med när just den båten väl lämnat hamn så kommer den inte tillbaka, hur mycket man än bönar och ber. Men att sitta i ett ingenmansland är inte heller ett alternativ... nu gäller det att se framåt, för att vända tillbaka är inget alternativ.

Där är jag nu!

Efter att ha trampat på livets väg har jag nu anlänt till utanförskap. Visst jag har delvis satt mig här själv... jag vet att det finns en utväg härifrån men den är så otydlig att det känns som om man hamnat i en återvändsgränd. En plats som ger tid till återspegling av livet.

Men när man öppnar upp ryggsäcken inser man att man inte kommit någonstans... jag har fortfarande tragiskt dåligt självförtroende. Hade jag varit frisk så hade det kanske varit annorlunda... haft ork att jobba, med jobb kommer pengar och då hade jag kunnat underhålla denna sargade kropp så att jag såg ut som jag själv önskade. Göra sånt som jag bara kan drömma om idag. Varit en person som folk kanske skulle ta på större allvar.

Men visst det är lätt att skylla på en sjukdom! När självförtroendet inte finns hittar man alltid nått att skylla på så man inte kan ta sig vidare. När jag tittade mig i spegeln förr såg jag en underviktig, rädd tjej, idag ser jag en överviktig, ledsen tjej. För hur jag än vänder och vrider på det är det fortfarande samma sorg i ögonen då som nu. Att jag inte duger som jag är.

Fast här kan jag inte stå och stampa...


Frågan är vart tar jag vägen nu? när jag inte ens vet vart jag ska börja leta.
Kommer jag hitta utgången? fast allt känns igenvuxet och stängt.
Finns det en chans för mig i den här världen? få känna tillhörighet, inte utanförskap.
Kommer det någon båt för att hämta mig? eller är det så att jag måste bygga min egen.
Har jag några val? trots att jag missat en massa på vägen.
Finns svaren därute?


Eller är allt bara förgäves?


Nu vill jag inte tro att det är kört... inte ens för mig. För om jag jobbar hårt så vill jag tro att jag från liten, osäker och mobbad kan ta mig hela vägen till att vara bli hyllad för den jag är.

Hitta vägen till min karriär! veta vart jag ska.


Hitta min utväg! med hårt arbete rensa upp och se dörren ut.
Veta att jag har en chans! att jag tillhör den här världen.
Att få åka på sitt livs båttur! och känns tryggheten att den inte kommer att sjunka.
Att jag har val! och det spelar ingen roll vad jag gjorde förut utan vad jag gör nu.
Hitta svaren!


Att inget av det jag gör är förgäves!

Ända sen jag lärde mig att skriva när jag var runt 6 år så ville jag bli författare... det var min dröm. För är det något som jag aldrig haft brist på så är det fantasi.Det bästa jag visste var att skapa historier och dela med mig av dem till andra. Men det enda jag fick höra av mina föräldrar var att författare kan man inte bli. Det var inget riktigt yrke. Det kunde man inte leva på. Nu med facit i hand vet jag att de hade fel... Författare är ett riktigt yrke! och även om det är en extremt hård bransch att ta sig in i så kan man leva på det.

Önskade de kunde ha uppmuntra mitt intresse istället... men det är inget att vara bitter över idag.

Hur som helst...

2010 tog jag modet till mig som vuxen och gick en utbildning som hette "mot ett professionellt författarskap" på Västerbergs folkhögskola. Där fick jag lära mig att skriva allt ifrån enkla dikter till noveller, romaner och filmmanus. Den bästa och den roligaste utbildning jag någonsin gått! Med de bästa lärarna jag någonsin haft! Och jag har så mycket att tacka Hans Carstensen och Helen Rådberg för... utan denna utbildning, utan er som lärare så hade jag aldrig vågat satsa på min dröm.

Därför ska jag nu försöka ta tag i den delen av mitt liv... göra allt jag orkar för att kunna börja skriva igen. För det är det jag älskar att göra. För det är det jag är bäst på.

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Livet

Nu är det dags att ta den här bloggen ur frysboxen och in i värmen igen... Städa upp, rensa och ge den ett nytt liv. Mitt förra försök blev inte så bra om man säger så.

Men det sägs att man lär sig av sina misstag och att motgångar gör en starkare. Att om man stänger en dörr så öppnas en annan. Och så vidare... Men tillslut kommer det till en punkt då motgångarna börjar ta ut sin rätt. Man orkar inte mer.

När lärdomen av ens misstag inte längre har någon betydelse och när livets vägskäl bara är en liten igenvuxen stig rakt ut i ingenstans. När man lytt alla råd och stängt dörr efter dörr bakom sig, allt för att hamna ett mörkt hörn av världen där det inte finns någon väg ut.

Där är jag nu!

Jag har alltid styrts av hjärtat mer än hjärnan, en äkta känslomänniska kan man säga... och min empati räcker och blir över för alla mina medmänniskor. Har någon ett problem så lyssnar jag, behöver någon ett råd gör jag mitt bästa för att ge vägledning, blir någon påhoppad förvarar jag så bra jag bara kan. Det spelar ingen roll om jag känt personen i 10 år eller bara i 10 minuter.

Jag är löjligt lojal mot de människor jag har omkring mig. Mot de som jag tycker förtjänar det.

Men visst har jag blivit bränd... många gånger. Nu begär jag inte att folk ska ställa upp med samma mynt tillbaka. Att finnas där så fort jag behöver hjälp. Men visst är det skönt när man funnits där någon och får ett tack... få en bekräftelse på att det man gjort var rätt. I synnerhet när man stöttat nån som inte bad om det.

För att bara ge och ge och ge utan att få något som helst tillbaka tar tillslut på krafterna. Då räcker det långt om någon erbjuder en sin vänskap. Det ger tillräckligt med energi för att orka vidare.

Nu är inte mitt självförtroende det bästa... och har väl aldrig riktigt varit det heller. Så när man gett allt man kan så känns det i hjärtat när man inte får den respons som man hade önskat sig, eller hoppats på. Man hamnar jag genast i uppförsbacke.

Som till exempel, en sån enkel sak som att fråga vänskap på Facebook. När man då blir nobbad så får sig självförtroendet en törn. Tänk då känslan när man tar modet till sig några år senare och frågar vänskap igen. men den här gången blir man ignorerad.

Så var man tillbaka i det mörka hörnet igen... där man inte kan se någon utväg hur mycket man än anstränger ögonen. Men jag tänker inte sitta här overksam, utan jag ska genom denna blogg tillslut hitta ut. Hitta den bekräftelsen jag sökt så länge. Så här kommer jag lägga ut lite tankar om mig, min uppväxt, mina erfarenheter. Min förhoppning är att jag genom mina erfarenheter ska kunna hjälpa och stötta någon annan... ge den stöttning jag själv önskade mig genom livets väg, men som jag aldrig fick.

Så välkommen tillbaka till min blogg! Nu startar jag om...

Likes

Comments

Postad i: Livet

Jag har hela mitt liv varit en känslomänniska... låtit mina känslor styra mina val. Att ha en bra magkänsla har alltid varit viktigt för mig. Jag vet inte hur många gånger jag stått i ett vägskäl, det logiska har varit att ta höger men magkänslan, hjärtat har sagt annorlunda. Men just för att jag är en känslomänniska så har jag lyssnat på andra som jag trodde visste bättre och med deras medgivande ändå gått till höger. För det har varit det logiska! Nu med facit i hand vet jag att jag skulle ha tagit vänster, lyssnat mera på min magkänsla.

Som barn hade jag livlig fantasi, pratade ihjäl alla i min omgivning och mitt humör pendlade kraftigt mellan fruktansvärt glad och vansinnigt arg. Men ensak var säker, ingen i min omgivning förstod sig riktigt på mig. Jag fann mig i att jag bara var annorlunda...

Men självklart har jag ifrågasatt mig själv många gånger varför jag har styrts så av mina känslor. Varför jag till exempel gillar vissa personer, men framförallt varför jag ogillar vissa. Jag behöver inte ha träffat en person för att känna om de ger bra eller dåliga vibbar.

Jag alltid varit känslig för är vilken sinnesstämning de personer jag umgås med är i. Är de på dåligt humör har jag nästan fått ångest. Har de varit på bra humör har jag med glädje pratat ihjäl dem.

Sen när saker och ting inte gått min väg eller rutiner bryts har jag nästan brutit ihop. Jag brukar säga till folk att låta mig bli arg, bryta ihop, jag behöver bara lite tid på mig att vänja mig vid nya saker. Det går över tillslut!

Har svårt att hantera stress. Har svårt att fokusera på mer än en sak i taget. Svårt att hantera mycket ljud. Extremt känslig för väder. Stressar ur för saker jag inte kan påverka. Påverkas alltid starkt av småsaker. Lätt distraherad. Hatar de små stickiga lapparna i kläder. Blir lätt irriterad om ingen förstår mig. Bryr mig alltid för mycket om de jag tycker om. Och så vidare! Listan kan göras lång.

Men nu i dagarna läste jag en artikel från Svenska Dagbladet som gav mig ett aha-moment... helt plötsligt var det mycket med mitt liv som kom på plats. Skönt på något vis.

Artikeln handlade om att vara högkänslig... Det har inget med att lukt, syn hörsel skulle vara bättre utvecklade utan det har att göra med att man påverkas av sinnesintryck på ett helt annat vis än andra. För de flesta rinner intrycken av en som vatten på en gås medan de fastnar på en som är högkänslig och påverkar den både positivt som negativt.

Som sagt jag är inte konstig eller annorlunda, jag är bara högkänslig... det är mitt personlighetsdrag, tydligen. Så säger i alla fall testet jag gjorde. Hur som helst så är det helt klart värt att läsa mera om, för så många aha-moments som jag fått de senaste dagarna har jag inte fått under hela min livstid.

Läs artikeln från Svenska Dagbladet här...
Här kan du läsa mer om högkänslighet...

Likes

Comments

Postad i: Livet

Det här är jag som ger upp, det här är jag som inte har orken något mer, för vad finns det att kämpa för när ens drömmar bara går om intet... hur de en efter en drar sig lite längre bort ifrån mig var varje dag som går.

Mina drömmar då...

Jag har sen jag lärde mig att kombinera bokstäver till meningar och små berättelser har jag drömt om att få bli författare. Har till och med utbildat mig. Jag har alltid varit intresserad av konst i olika former. Jag är självlärd i att måla, rita och fota och även om jag inte är bäst på det är jag långtifrån dålig. På senare år har jag drömt om att få vara någon av betydelse, inte nån kändis på räkmacka, men någon som folk hör, ser och kanske lyssnar på. (mycket vill ha mer, tydligen även jag) Ett jobb hade suttit fint så jag kunde vara mera egen och köpa det jag behöver utan att behöva tigga pengar. Men... gissa vad jag har fått istället? Jo, en sjukdom som gör att jag inte har någon ork kvar.

Ända sen jag fick min diagnos för över 10 år sedan har jag inte fått någon information av en läkare. Jag har inte fått någon vård av läkare. Ingen läkare har någonsin lyssnat på mig. Visst, de har tagit blodprov och kollat ett värde och kastat till mig en medicin. Men jag tycks aldrig bli helt bra och ja jag börjar bli riktigt bitter! För det förstör allt för mig och då menar jag ALLT. Istället för att ha orken att göra det jag drömmer om så har jag bara blivit en parasit. Jag har blivit någon jag inte vill vara.

När jag ser mig i spegeln ser jag någon som inte är jag... och jag har kämpar varenda dag med att försöka undvika socker, försöka äta rätt och då framförallt äta frukost. Jag har försökt röra på mig med att göra situps, träna med crosstrainern och ta promenader. Försöka tappa i vikt men inget händer! och av min ork finns det inte mycket kvar. Jag verkligen saknar den jag var, den friska, glada, smala jag.

Dessutom...

Jag har aldrig missunnat någon framgång eller att få sina drömmar uppfyllda, utan jag har alltid varit väldigt glad för dem. Det är så en bra medmänniska gör, man avundas inte utan man gläds med andra. Men jag kan inte rå för att vissa tankar kommer krypandes som varför kan inte mina drömmar slå in när andras drömmar gör det. Med facit i handen så tror jag att det aldrig kommer att hända mig trots att jag kämpat i hela mitt liv. Så det är kanske förståligt att mitt hopp om att mina drömmar kan komma att uppfyllas är som bortblåsta nu. Jag tycker inte att jag begärt så mycket i livet... egentligen. Eller så har jag kanske det och därför har jag bara fått sjukdom, arbetslöshet och förlust av så många situationer att jag tappat räkningen. Jag kanske har varit för girig inte har jobbat nog hårt för att förtjäna det. Jag kanske inte är värd det helt enkelt.

Avundsjukan kryper sig på... Jag vill ha allt det hon har! Hon har en familj som gör allt för henne. Hon får känna sig smal och snygg medan jag får känna mig klumpig, tjock och allt annat än snygg. Hon har ett jobb hon trivs med och jag har arbetslösheten. Hon fick hans vänskap, det fick inte jag. Hon får vara frisk medan jag får kämpa i motvind med min sjukdom. Jag som öppnat upp mitt hjärta och gjort en känslomässig investering. Men det är kanske det som är problemet med mig, jag öppnar upp mitt hjärta för allt för många... brytt mig för mycket om för allt många och gjort känslomässiga investeringar där det enda som händer är att jag blir sårad. Står där med ett ännu trasigare hjärta och det värsta är att ingen vet om det.

De kanske inte vill veta men det gör att jag känner mig oerhört ensam! Jag har gett så mycket av mig att nu finns det inte mycket kvar. Att vara en sån känslomänniska som jag är tar oerhört på krafterna. Men nu ska jag inte vara orättvis för jag har bra vänner och en man som bryr sig om mig och ger mig energi... Det jag saknar är någon jag kan dela mina intressen med fullt ut. Visst min man och jag går på hockey men vi håller inte på samma lag, så. Saknar också någon jag kan prata med om allt. Visst kan jag prata om de vardagliga problemen men vad jag egentligen känner inför vissa saker kommer jag aldrig kunna ta upp, för jag vet att ingen varken vill eller kan förstå.

Inte nog med det...

När jag ser mig runt om i världen så ser jag hur mänskligheten bara blir allt mer inskränkta. Jag ser hur lätt folk har att döma andra utan att ha all fakta. Hur människor har brist på respekt och allt mer bara bryr sig om sig själva. Jag har alltid känns mig utanför men desto mer egocentrisk denna värld blir desto mer utanför känner jag mig.

Hur som helst nu var det nog gnällt om mig... och tack alla ni som bryr er om att läsa. Jag får försöka vara tacksam för det jag ändå har. En underbar man som bryr sig om mig och stöttar mig i allt. En fantastisk dotter som jobbar och sliter för att få sina drömmar uppfyllda och jag önska av hela mitt hjärta att hon får det. Sen har jag ändå riktigt fina vänner som försöker förstå och stötta mig i det mesta.

Likes

Comments

Postad i: Livet

Så har man varit en sväng och försökt sig på en kvinnlig hobby, shoppa kläder... det gick sådär. Fick med mig endast en behå hem och det tog mig digert letande tills jag hittade en som passade hyfsat. Det är baksidan av denna sjukdom som man har (Hypotyreos) att man går upp i vikt och att inga kläder i världen passar längre.

Jag börjar verkligen att lessna ur på att se ut såhär... spelar ingen roll att man tränar och försöker äta rätt så händer inget, kroppen är bara i vägen. Släpa runt på en vikt du inte ätit till dig känns inte roligt någon stans. För hur det än är så är jag fortfarande i huvudet den personen jag var innan jag blev sjuk så när man ska röra sig, göra saker känns det fel på så många plan. Sen har man en viss smak på hur man vill klä sig, det som på nått vis ska representera mig, sätter jag på mig det ser jag bara ut som en komisk liten Michelingubbe.

Och det där med att prova kläder! Det är en ren mardröm med alla dessa jävla speglar. Till en början sitter aldrig kläderna där de ska och kvinnan som surt stirrar tillbaka på en från spegeln känner man inte igen. Man bara funderar på vad som hände egentligen! Visst, man försöker låta bli att bli påverkad för det är som det är, men det gör en ledsen helt enkelt...

En sak jag finner lite komiskt... Det är när jag själv påpekar att jag känner mig överviktig, inte tjock eller fet, bara överviktig! Responsen är alltid den samma "oh nej inte är du det", samtidigt hade de inga problem med att påpeka hur mager jag var. För innan jag blev sjuk var jag rysligt smal och jag led av det varje dag, men nu vill jag inget hellre än att vara så igen. Känner mig instängd i någon annans kropp, som om jag satt i ett fängelse... och allt jag önskar är att få bli mig själv igen.

Avslutningsvis...

Det finns inte många i denna värld som verkligen förstår hur jag känner, det handlar inte bara om övervikten utan hur jag mår i helhet... inte ens en utbildad läkare förstår. Trots att jag inte fått någon grundlig information om min sjukdom så vill inte ens specialister lyssna bara för att mina värden är bra. Jag protesterade givetvis och nämnde om medicin jag läst om på nätet, men får då höra att den informationen är felaktig. Fast om inte läkare vill ge mig information vem ska då göra det?

Hur som helst för att se nått positivt... "jag inte tjock, bara för kort". Tack för att ni lyssnade på mitt eviga gnäll!

Likes

Comments

Postad i: Livet

Den synen vi har på oss själva stämmer sällan överens med hur andra ser på oss. Oftast när man försöker förklara för andra hur man ser på sig själv får jag ofta höra att man har fel. Det kan kännas lite underligt ibland eftersom jag ändå känner mig själv bäst... jag vet mina brister, vad jag är bra på och hur jag mår. Jag har också bra koll på hur jag ser ut. Jag sitter sällan och säger saker bara för att få sympati eller medlidande utan för det är så jag känner, så som jag mår.

När jag påpekar att jag har gått upp lite för mycket i vikt får man genast höra att så farligt är det inte... fast jag tycker det. Eller så får man höra att det är normalt att gå upp i vikt när man blir äldre, så det är bara att acceptera. Alla tycks glömma bort att jag har gått upp i vikt för att jag har en sjukdom. Inte för att jag är lite äldre, eller att jag ätit för mycket mat eller för mycket godis.

Denna sjukdom har verkligen dödat mycket av min självkänsla men också mitt självförtroende. Hela mitt liv har blir lidande...

Men en sak som jag faktiskt är nöjd med är den personen jag är... uppe i huvudet. De erfarenheter som jag plockat upp på vägen har gjort mig till en person som jag faktiskt gillar. Stark, envis, uppriktig, hjälpsam, entusiastisk, smart, konstnärlig med ett stort hjärta!

Det är när jag tittar mig i spegeln som allt blir fel... Den personen som jag ser i spegeln känner jag inte igen och det gör mig riktigt ledsen. Nu har jag varit smal i större delen av mitt och har aldrig behövt tänka på vad jag äter... eller behövt träna heller för den delen. Min ämnesomsättning var oerhört hög till skillnad från nu.

Jag kämpade länge med att gå ner i vikt utan resultat... orken försvann allt eftersom med men tillslut så fick jag min diagnos men tillhörande medicinering. Men vikten ville inte försvinna helt, visst tappade jag nått kilo när medicinen började verka. men jag hade nästan gått upp 30 kilo så den lilla viktminskning som blev kändes långt ifrån tillräcklig.

Så förra året tröttnade jag ur ordentligt och började promenera, äta mer hälsosamt och nästan helt sluta med snacks och godis... jag läste på allt om att viktminskning. Min man var en ängel och köpte mig en Crosstrainer som jag började träna på ett par gånger i veckan. Men jag tappade ett par kilo som jag gick upp igen så vid jul tröttnade ur igen, jag gav upp.

Men så i februari i år tänkte jag, nä nu jävlar ska jag ge allt, så jag började träna igen. Den här gången tränar jag 5 dagar i veckan med 30-36 situps på morgonen och ca 10-15 minuter på Crosstrainern. Jag har också vissa dagar kompletterat med korta promenader på eftermiddagar och helger.

En normal människa skulle ha gått ner i vikt medan jag har gjort min vanliga resa... tappade ett kilo som jag sen fått tillbaka. Så i det stora hela så har jag alltså inte tappat ett gram på 8 veckor. Så frustrerande! Det finns inget mer knäckande för själförtroendet, att trots att man kämpar inte får något för det.

Jag har aldrig i hela mitt liv saknat den jag var innan jag blev sjuk så som jag gör nu... Jag är inte ute efter att se ut som om jag vore 20 år igen, det handlar inte om det. Men jag skulle verkligen uppskatta att kunna röra på mig utan att kroppen är i vägen eller att kläderna inte sitter som de ska. Att kunna ta en promenad utan att känna att man släpar på en kropp som inte känns som min egen.

Nu när jag har min erfarenhet önskade jag att jag hellre vore för smal igen än att vara lätt överviktig... nu kommer många protestera och säga att du är inte alls tjock. Men det är så jag känner mig! och det skulle alla ni därute med om ni helt plötsligt gick upp ca 30 kilo.

Jag vet att jag inte är ful men jag känner mig inte fin... jag känner mig ointressant och tråkig. Jag känner mig som en preson som ingen vill ha med att göra. Osynlig! och allt jag vill är att få bli den jag en gång var så att jag kan gå vidare...

Likes

Comments

Postad i: Livet

Hur bråket egentligen började vet nog ingen idag, inte ens han eller hon. Hur det slutade det vet man... För någonstans mitt i grälet greppade hon ett vasst föremål som hon stack in i hans hals. Hon såg hur hans blod börjad spruta och hon greps av panik. Hon greppade sin mobiltelefon och ringde 112 men av dem fick hon ingen bra respons. Han försökte behålla sitt lugn men visste att han var i desperat behov av hjälp... På stapplande ben snubblar han ut ur lägenheten för att söka hjälp på egen hand med bloden rinnandes genom fingrarna i sitt försök att hålla ihop såret. Det rinner nerför hela hans kropp och överallt där han går och dunkar på lägenhetsdörr efter lägenhetsdörr i förhoppning att någon ska öppna dörren och hjälpa honom att överleva.

Denna scen spelas upp i mitt huvud om och om igen som en skräckfilm... Det är bara de, det är ingen skräckfilm utan på riktigt. Det kan ha varit ett år sedan nu, jag vet inte riktigt för tidsbegreppen sen den händelsen har blivit diffusa och luddiga. Än idag har jag svårt att sova på nätterna och så fort jag hör en duns eller nått oförklarligt ljud från en annan lägenhet vaknar jag med hjärtklappning. Sen är det näst intill omöjligt att somna om.

Men livet återgår sakta till det normala igen... vad nu det än är?

Jag och min man gick och lade oss torsdagen den 12:e... vi somnade men efter ett par timmar väcks jag av ett märkligt ljud. Skulle precis lägga mig till rätta för att somna om som jag hörde dunkningar. Jag väckte min man som också undrade vad som höll på att hända. Men när det började dunka på våran lägenhetsdörr så klädde min mas snabbt på sig och gick ut för att kolla vad som stod på. Han återvände genast och efterlyste en telefon eftersom grannen hade råkat illa ut.

Jag gav honom telefonen och han ringde till 112 för att be om en ambulans. Medans passar jag på att titta ut i trapphusen och då fick mig en syn som jag aldrig kommer att glömma. Jag ryser än idag när jag tänker på det! För utanför låg en ung kille på golvet som höll sig om halsen och bredvid honom satt en hysterisk tjej. Hela golvet som var täckt med blod från hans dörr till våran... Jag minns att det enda jag kunde göra var att säga var att de skulle försöka ta det så lugnt de kunde och att vi ringde efter hjälp.

Det sjuka är att den hysteriska tjejen hade ringt 112, våran närmsta granne hade också ringt 112 så när min man ringer så har de fortfarande inte skickat en ambulans. Som tur var fick min man dem på andra tankar. Ambulansen skickades...

Jag går ner till porten, iklädd i endast pyjamas, för att invänta ambulansen. Det känns som en hel evighet! Som varje minut plågsamt kröp fram och allt man hoppades på att de skulle komma fram i tid.

Men tack vare att jag har min uppväxt med bilintresserade, något jag användning av det denna kväll. Det kan låta konstigt men jag såg hur en bil närmade sig men stannade bakom en husknut en bit bort. När jag hörde det välbekanta ljudet från en V8 som ambulanserna har så utan tanke började jag springa mot ljudet och mycket riktigt där stod det, inte bara en ambulans utan två. Jag sprang fram till en av förarna och frågade om de skulle till oss. Det skulle de men de fick inte gå in förrän de fått klartecken av polis.

Då kom jag ihåg att min man sagt till 112 att killen blivit skuren i halsen så de följde bara lagen. Jag blev hänvisad till en polis som stod ett par meter bort. Jag sprang mot honom och skrek att de måste släppa fram ambulansen men polisen vinkade mig bara vidare mot sin kollega som var på väg mot våran port. Jag sprang mot honom och sa åt han att det var lugnt på plats och att det var bråttom. Han tittade konstigt på mig utan att ens vilja skynda på situationen så jag blev riktigt frustrerad och arg. Jag tror inte många har kommit undan med att ha skrikit så åt en polis, men i frustration skrek jag att killen kunde dö om de inte släppte fram ambulansen omgående. Trots att jag censurerat mitt språk här i bloggen så utan att blinka ropade polisen in ambulansen...

Jag och närmaste grannen stod sen utanför porten och väntade och jag minns att det var kallt men inte att jag frös. Allt kändes så overkligt som om man drömde en riktigt otrevlig mardröm. Vi blev alla förhöra av polisen som när de väl tog tag i situationen skötte sig alldeles utmärkt.

Det bästa av allt var att killen överlevde, även om det var på det berömda håret och än idag funderar jag på vad som kunde ha hänt om jag inte gett mig ut och skrikit på poliserna. Jag är i normala fall en blyg person som hatar att konfrontera människor på det viset men den här natten var det som om någon tog över och såg till att jag gjorde det som krävdes av mig.

Hur som helst så kommer inget att bli detsamma igen... jag känner mig ärrad för livet. Men det är inget för tänk på hur killen ska må som höll på att förlora sitt liv. Allt på grund av ett gräl mellan en pojkvän och en flickvän. Jag är så oerhört tacksam att det slutade lyckligt och att hans familj och vänner fick behålla honom i sina liv ett tag till...

Likes

Comments

Postad i: Livet

Så här när det är dags att fylla år igen så har mina tankar börjat snurra kring hur jag utvecklats som person genom åren... vilka erfarenheter som jag plockat upp på resans gång.

Tydligen har jag alltid haft en personlighet som stuckit folk i ögonen och redan som 6-åring fick jag känna på hur det är att inte vara accepterad. Jag har egentligen inte riktigt förstått vad det var som gjorde mig så annorlunda att de andra barnen inte ville ha med mig att göra. Varför de vuxna i min omgivning vägrade att se att jag alltid var ensam och ledsen.

Jag var ju en mycket social tjej som greppade alla halmstrån i jakten på vänlighet och vänskap. Det räckte med att någon log mot mig så ville jag vara den till lags. Jag var så oerhört tacksam om någon var positiv mot mig att jag ville göra allt för att få vara deras vän. Jag var tillslut så desperat på uppskattning att gjorde allt för att anpassa mig efter andra. Men det hjälpte föga, man ville fortfarande inte vara min vän trots alla mina ansträngningar.

Men i jakten på erkännande hos andra blev jag också sårad så många gånger att jag hade tappat räkningen och det redan innan jag ens hade slutat lågstadiet.

Men tillslut rann det över och jag orkade inte mer... Jag ställde mig upp och började försvara andra som blivit utstötta. Jag sa för första gången ifrån! Ok, vännerna stod inte direkt på kö, men folk omkring mig hade ändå fått se en ny sida av mig. Jag v??gade vara mig själv utan att skämmas och det tog mig drygt 10 år att komma till den slutsatsen.

Efter gymnasiet så tog jag chansen att få börja om från början så jag packade mina saker och flyttade till Stockholm. Med jobb och lägenhet hittade jag snabbt vänner... De visste inte vem jag var från början och de ifrågasatte inte min personlighet. Men livet i Stockholm var kanske inte så hälsosamt. Men då jag redan tappat allt hopp om framtiden brydde jag mig inte så mycket om allt skulle gå åt helvete. Orken att kämpa fanns inte längre! Det var det jag trodde i alla fall för ett ögonblick.

Men i jakten på mig själv såg jag hur jag jag allt mer började identifiera mig med saker hemifrån... Jag har nog aldrig varit så värmländsk som jag var då jag bodde i Stockholm. Färjestad blev hur viktigt som helst och trots att jag blev fnyst åt, hånad och till och med hotad med både stryk och döden så stod jag på mig. Jag var den jag var och gillade man mig inte så fick det vara.

Men tillslut fick jag bita i det sura äpplet och inse att Stockholmslivet tärde på min hälsa så det vara bara att packa sina saker igen och nu bar det norröver. Jag hittade snabbt nya vänner och träffade killen i mina drömmar... äntligen hade jag hittat min plats i livet, trodde jag. Jag gjorde ett försök att bilda familj, skapa en balans och stabilitet i livet, men det gick väl sådär... och än en gång fann jag mig i en situation där jag fick ändra på mig för att bli accepterad.

Jag insåg att de vänner jag haft i många år aldrig ens intresserat sig av vem jag egentligen var.. vilka intressen jag hade och vad jag hade för åsikter. För varje gång jag hade en annan åsikt blev jag avbruten med att jag bara var negativ till allt. Man missförstod mig så många gånger och allt jag kände var att ingen var intresserad av att egentligen lyssna klart på vad jag hade att säga.

Jag har blivit anklagad för att missköta min dotter, ha rassistiska åsikter, att inte ha tillräckligt med kunskap, att jag bara hittade på och ljög, att jag var fanatisk, skaffade intressen bara genom andra och att jag pratade för mycket. Fast pratar för mycket det gör jag... jag älskar att prata och diskutera!

Men i jakten på att behaga andra gick jag miste om mycket av mina egna intressen. Många gånger saknade jag vänner som jag kunde dela dessa intressen med som till exempel hockey, motorsport, fotograferande, litteratur, skrivande och så vidare. Jag inser nu att jag har missat så många tillfällen då jag kunde ha fått se episka hockeymatcher, historiska bil-race och möjligheten att träffa förebilder.

Jag ångrar inget i mitt liv för det har ändå skapat den jag är idag... och duger jag inte som den jag är så får det vara. Ja, det betyder inte att jag inte kan lyssnar på andras åsikter och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig om jag blir överbevisad. Har jag fel är jag först att erkänna det, även om det kan sitta långt inne och till och med göra ont ibland. Men jag tänker inte ändra min personlighet någonsin mera bara för att passa in eller för att var den vän du vill ha.

Hur som helst, trots att jag snart levt i 43 år, så vet jag inte vad jag vill bli när jag blir stor men jag vet i alla fall vem jag är...

Likes

Comments

Postad i: Livet

Medan jag sitter här arbetslös och rullar tummarna med en bra utbildning i ryggen. Jag har gått "mot ett professionellt författarskap" och givetvis en en skrivakurs och så allt mellan svenska a till svenska c. Dessutom så skulle jag vilja gå en vidareutbildning så jag kan bli klar med min bok som jag jobbar med just nu...

Ända sen jag lärde mig att kombinera bokstäver så att de bildade ord och tillslut meningar har jag varit flitig på att skriva ihop små historier... ända sen dess har jag velat bli författare och krönikör. Men ändå så visste jag att skriva var det jag ville hålla på med. På den tiden fanns inte moderniteten blogg och hade någon sagt att jag skulle starta en sån där jag skulle skriva om mina idéer och tankar hade jag nog bara skrattat. Men nu har jag inte bara en blogg. utan två.

När jag som glad 7-åring talade om för min omgivning att jag ville bli författare så log man stort och klappade mig på huvudet. När jag som 15-åring sa samma sak fick jag direkt höra att det kunde man inte bli... det var inget jobb! Jag behövde en utbildning så jag kunde skaffa mig ett riktigt jobb. Skriva var bara en hobby! Jag lyssnade på mina nära och kära och vart har det tagit mig? Ingenstans... Jag är ledsen men så är den bistra verkligheten.

Jag kan sitta här och va sur över att jag inte fick rätt stöttning hemma, men vad tjänar det till. Men att ta sig ur arbetslösheten är inte så lätt som man kan tro i synnerhet när skrivandet är det enda jag är utbildad inom.

Men då blir man extra irriterad när man går in på en seriös nyhetssida och ser att där sitter en person och skriver saker som gör en bara matt och less... jag hade (trots sjukdom) gjort ett mycket bättre jobb så det är inga konstigheter att man ibland undrar hur vissa får sina jobb. Vad är kriterierna? Räcker det med att man är oförskämd eller?

Och då tänker jag i synnerhet på en person... Vill inte nämna namn eller vilken sida det handlar om då jag inte klarar av att vara lika elak som han är. Vissa kanske tycker att det är fegt av mig att inte säga vem, men det är inte min stil att hänga ut personer. Däremot är det min stil att säga vad jag tycker.

När jag började att skriva blogg läste jag på noga hur man ska skriva, vilka regler som gäller. En av reglerna som många påpekar är att man alltid ska kolla fakta innan man skriver. Folk vill inte läsa om sånt som inte stämmer men han skriver det som passar honom. Han går på rykten som han skriver som sanningar, han missar ren fakta men blir irriterad om man påpekar att han har fel.

Han har irriterat sig på hur en viss coach klär sig på matcherna som om det är kläderna som gör succén. Han har stört sig på att man i media sagt att Sverige vände mot Tyskland i fotboll eftersom man inte vann... han tror alltså "att vända en match" betyder att man måste vinna.

Han har dessutom gnällt på en hockeyspelare för att han fick "fel" nummer när han spelade i KHL under lock-outen, en tröja han egentligen vart tilldelad. Han kan inte ens medge fullt ut att han hade fel. Tagit för givet hur saker och ting gått till och gör det till sin sanning. Ingen tänkte ens på att prata med hockeyspelaren hur det låg till och när man väl gör det kallas han lögnare.

Han har också sagt att en annan hockeyspelare inte respekterar svenska myndigheter... bara för att han vill stava sitt namn lite annorlunda än vad skatteverket uppger. Han vet inte ens hela historien bakom men ändå har han en massa åsikter om detta.

Han påstår att han är mot våld, rasism och homofobi men tycker ändå att homosexualitet är onaturligt. Sen tycker han att kvinnan inte är lika bra som mannen, vilket han inte gör någon hemlighet av. Man kan ju tro att han är stenrik eftersom han verkar vilja ha en hemmafru vilket kostar mycket pengar.

Han är ofta rakt på sak, oförskämd... ibland skriver han om saker som han inte alltid har full koll på och har dessutom svårt att ta mothugg. Gång på gång missuppfattar han vad folk påpekar för honom och ändå tror han att alla andra missförstår honom. Ja, han jobbar tydligen inte så bra med koppel och självcensur, men det gör jag och ändå sitter jag som är utan jobb.

Avslutningsvis...

Om jag är bitter? nä, bara irriterad... Han har dessutom haft mage att hoppa på mig ett par gånger och nu senast gnällde han över att jag hade kallat honom för lögnare. Nej, nån lögnare är han inte utan rubrikjunkie, ryktesspridare, klumpig, elak och rent ut sagt korkad...Det är därför så sjukt irriterande att han har jobb men inte jag. Att folk tror på det han skriver fast han så många gånger skriver fel. Men det är väl så att är du tillräckligt elak och kan trampa på folk så har du din karriär i ett nötskal.

Likes

Comments