Postad i: Författare, Livet

När man skriver en bok så finns där ett antal karaktärer i den... eller hur! personer som gör den berättelsen intressant. Helt ärligt, hur spännande skulle en bok bli utan karaktärer? Ja, den frågan överlåter jag er att svara på.

Hur som helst...

Ska man skriva en bok så bör man tänka igenom vilken typ av karaktärer du vill ha med. Allt beror på genre, miljö, tidsera och så vidare. Mitttips! Lägg alltid ner mycket förarbete på dina karaktärer som den miljön du placerar dem i. Det är just dina karaktärer som ska leda din historia framåt. Skriv ner utseende, personlighet, miljö och bakgrundshistoria.Ja, ungefär som om du gör en karaktär till ett rollspel. Desto mer du känner dina karaktärer och dess miljö desto lättare blir det att berätta din historia för de som ska läsa. Bara för att du har ett personlighetsdrag nedskrivet betyder inte att det måste skrivas ut i din berättelse. Bara att Du vet om det gör att det du försöker förmedla känns mera trovärdig. Ungefär som isbergstekniken...

Sätt sen in din huvudperson olika situationer där den hamnar iknipa och måste lösa problem. Låt läsaren känna empati och förståelse oavsett om den är en ond eller god. Ha sen gärna en eller flera karaktärer som är en en motpol till huvudpersonen. Någon som till exempel har lite andra åsikter och sätt att se saker.

Sen kan man krydda berättelsen med så kallade"fiender" som vill sätta käppar i hjulen. En eller flera karaktärer som ser till att huvudpersonen blir till exempel missförstådd, som drar in dem i oväntade händelser, påvisar rädslor, fobier och eller hotar att avslöja ett mörkt förflutet.

I det här ämnet skulle jag kunna fortsätta med i evigheter... så har ni funderingar angående karaktärsskapande så var inte rädd för att höra av dig till mig.

Att skapa karaktärer tycker jag är minst lika roligt som att sen skriva historier omkring dem. Och i min research att skapa dessa karaktärer så brukar jag se mig omkring i samhället. Då är det en sak som slagit mig är hur mycket det har ändrats för kvinnor. Framförallt hur en kvinna ska se ut och vara.

Långt innan jag blev född startades det en rörelse där man jobbade hårt för kvinnors rättigheter... rätten att få utbilda sig, skaffa jobb, ha karriär, att få äga och köra bil, att ha rösträtt men också slippa klä sig för att behaga mannen. Så man hade kunnat tro att utseendetrycket på kvinnor skulle bli bättre med tiden. Men har det verkligen blivit det?

På 70-talet handlade det om att "bränna behån"... lite av en myt då det egentligen handlade om grupp vänsterradikaler som protesterade mot dåtidens kvinnosynen genom att slänga så kallade kvinnliga accessoarer. Och 80-talet var det färggranna årtiondet. Det skulle vara stora hår, glada neonfärger och mycket makeup. Ju mer fake desto bättre. På 90-talet blev både pushupbehån som stringtrosor populära. Inga nya plagg direkt med det fick ett uppsving då.

Idag ska det vara shapupkläder i allt från toppar, bodys, trosor till strumpbyxor. Pushupbehån och stringtrosan hänger fortfarande med såklart. Nu har det även blivit vardag med lösögonfransar och löshår. Ja sånt man bara hade vid högtider innan. Dessutom ska med hjälp av diverse smink "skulptera" fram ditt ansikte hur du vill se ut istället för att framhäva det utseende du har. Och sist men inte minst så ska du en fake solbränna, (bättre än att pressa i solen med tanke på hudcanser) men ju brunare desto fräschare.

När man ser hur komplextvissa kvinnor har det, hur mycket de gör för att passa in i en vissskönhetsmall, så det är ändå på något vis fascinerande. För mig som skriverlite längre berättelser så är det som att gå in i en stor godisbutik och kunnavälja och vraka bland alla sorters godis. För kvinnor kommer i många olikaformer, uttryck och personligheter. En oändlighet med kombinationer.

När jag började skapa Opal, som är huvudpersonen i min bok SvartOpal, så började jag med att utgå från mig själv. (Ja det är alltid bra attkunna utgå ifrån sig själv när man skapar en karaktär.) Hon fick kanalisera minilska helt enkelt. Jag lät henne göra saker som man bara vågar tänka i sinensamhet, om ens då. Men sen började jag läsa på om olika psykiska störningarsom jag applicera på henne.

Jag gjorde henne föräldralös och adopterad i en hemsk familj somskulle ge trauman. Allt för att hennes diagnos skulle passa in. Men jag gav uppallt det där... ja kanske inte riktigt allt. Visst använder jag mig av det jagläst på, men inte samma utsträckning längre. Nu låter jag henne ta över alltmer och låter henne få berätta sin historia för mig.

Men jag har jobbat i många år med denna karaktär, noteratvarenda liten detalj. Så jag känner henne lika väl som baksidan av min hand. Påsätt och vis har hon kommit bli som en nära vän. Så den dagen när min bok ärhelt klar så kommer jag sakna min följeslagare sen många år. Men var sak harsin tid.......

Tack för att ni tog er tid...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Postad i: Författare, Livet

Mitt skrivande har fått stå tillbaka ett tag nu... för ibland finns det saker som är viktigare. I det här fallet att min dotter skulle ta studenten. Så efter ett halvårs planerande så blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig, men det blev bra ändå. Det blev en fest där all gäster var nöjda, så även huvudpersonen.

Men nu har det gått några dagar sen studenten... och min ork börjar sakta men säkert komma tillbaka. Så nu är det dags att ta tag i det som jag älskar mest, att skriva.

Så vart ligger jag till i nuläget?

Ja först och främst utveckla min värld... Jag har inget bra namn på min stad än och det stör mig. Och kinkig som jag är hittar jag inget som passar. Sen ska jag placera ut skolor, fängelser, polisstation, sjukhus och så vidare. Döpa viktiga vägar och ställen. Få alla karaktärer som jag skriver om att ha sin lilla plats.

Men jag också fortsätta renskriva min bok "Svart Opal"... ingen lätt uppgift.

När jag skrev "Svart Opal" från första början var det ett gäng olika noveller med en och samma huvudperson. Men när jag tillslut hade skrivit ihop ett antal noveller så kom jag på att skriva ihop dem till en historia, en bok. Men historien blev oerhört spretig där det var alldeles för många olika karaktärer som drog åt alla möjliga håll.

Så nu när jag renskriver försöker jag få den berättelsen att passa in i min värld, ersätta karaktärer, skriva ihop karaktärer och men också skriva bort karaktärer. Det enda som jag behåller är själva historien som förhoppningsvis kommer kännas lättare, friskare och renare efter denna så kallade grovstädning.

Hur som helst... där är jag nu!

Men inte nog med det här så har jag dessutom fler idéer på historier som jag vill skriva och lägga i min värld "utan namn"... min fantasi är det inget fel på.

En ide är att skriva en tillbaka blick på en av mina mest komplicerade karaktärer Jag är också inne på att låta en av poliserna få berätta sin historia. Och så en ide som Emelie gav mig.... att skriva om vad som kan hända i huvudet på en koma-patient.

Men en sak i taget... först få klar "Svart Opal".

Tack för att ni tog er tid...

Likes

Comments

Postad i: Författare

Äntligen har jag kommit igång med att renskriva min bok "Svart Opal"... igen. Vet inte vilken gång i ordningen jag gör detta. Har tappat räkningen. Men den här gången har jag skaffat ett riktigt ordbehandlingsprogram och sparar allt både på datorn som på nätet. Här ska inget försvinna på grund av att ett gratisprogram som raserar min hårddisk.

Nu får det inte skita sig så att säga... för nu har jag fått ihop min handling bättre än någonsin. Nästan som det var meningen att det skulle ta så här lång tid. Att jag behövde den tiden att mogna i mitt skrivande. Nu har jag kommit in ett par kapitel i boken och snart är det dags för mig att börja lägga ut det jag skrivit på Kapitel 1.

Som jag nämnt tidigare i mitt inlägg Opal vid min sida genom livet så började jag skriva på Svart Opal för många år sedan. Men det är inte förrän nu som jag fått ihop hela historien så som jag vill ha det. Dessutom jobbar jag hårt med att få ihop Svart Opal med den bok jag började på på min utbildning "Mot ett professionellt författarskap", nämligen Fallna löv.

Då Svart Opal började med en massa små noveller som jag försökte få ihop till en bok så spretade historien iväg med alldeles för många olika karaktärer. Så nu ska det städas upp men utan för den saken skull ändra historien. För grundhistorien är fortfarande bra.

Så vad händer nu? Först och främst ska det städas i språket då jag nu mera är mera mogen i mitt sätt att skriva. Jag kommer också att skriva ihop karaktärer. Nån karaktär skrivs ur då det inte för historien åt nått håll. Sen kommer jag skriva om ett par karaktärer en smula så att de sen även ska passa in i nästa bok.

Intressanta tiden är i antågande...

Så inom snar framtid... det vill säga vilken dag som helst nu så kommer jag börja lägga ut ett nytt kapitel en gång i veckan... Så genom denna blogg lägger jag ut veckans "teaser" och en länk till Kapitel 1 så att ni som vill läsa hela min bok ska få den möjligheten.

Och ni andra... ja det finns ju inge måsten i livet, men visst skulle jag uppskatta om alla ville läsa. Men som sagt inga krav. Däremot du som vill läsa var inte blyg med att påpeka om jag stavat fel eller skrivit nån knasig mening. Sen får ni jättegärna berätta vad ni tyckte... ge konstruktiv kritik. Det är genom det som man växer som "författare".

Tack för visat intresse // Diana

Likes

Comments

Postad i: Dikter

Dikter, poesi, rim och lyrik... Korta små texter med med nån sorts underlig mening. Lustiga små ord i följd, med en massa rim eller helt utan reson. Där endast fantasin som kan sätta gränserna.

Nu är inte jag något poet eller diktkonstnär på låga vägar. Kommer heller aldrig bli det. Men det är ändå kul att på något vis lyckats knåpa ihop en radda texter. Allt från små dikter till lite längre textstycken. En del bra och en del mindre bra.

En gång i tiden så drömde jag om att få bli en diktare... ge ut små böcker med mina små kluriga texter. Men det är inte min grej, det vet jag nu. Min grej är längre texter. Små berättelser i en viss följd tills det bildar en hel roman.

I alla fall...

Denna lilla samling dikter som jag nu lyckats få ihop började jag skriva på redan 1992. Några skrev jag när jag gick på "mot ett professionellt författarskap" och ett par till alldeles nyligen. Några dikter är fiction, några ren fantasy och några direkt från hjärtat.

Hur som helst...

Här kan du gå in och läsa mina fina små dikter på min sida på Kapitel 1... du behöver inte vara medlem för att läsa.

Avslutningsvis...

Jag tog ett poetiskt beslut! oavsett hur bra eller dåliga mina dikter är. Nu har jag gett ut dem på Kapitel 1 för alla som vill läsa läsa. Och denna så kallade internetbok kommer jag inte heller avsluta eller stänga för nya alster. För man vet aldrig när man får ett infall och skriva ännu en dikt.

Skulle det hända att jag slänger in fler dikter så kommer jag givetvis med en uppdatering här.

Tack för visat intresse...

Likes

Comments

Postad i: Författare

Nu tror jag inte att alla vill bli författare, men nog det finns bra många där ute i den stora vida världen som drömmer om att få ge ut en bok. Jag är en av dem såklart! Men resan från att börja skriva till att få ut en bok är lång.

Men om det verkligen är nått man vill ska man givetvis ge järnet.... men man får också räkna med vissa motgångar.

Att sätta sig ner och skriva sin historia, oavsett novell som roman är inte så enkelt som det kanske låter. Det finns massor med saker som man bör tänka på innan. Ju mer klart du har för sig om omgivning som karaktärer desto bättre. Bara för att du som som författar vet betyder inte att du måste skriva om det. Men har du bra koll på omgivning och karaktärer så får du din historia mer trovärdigt.

Här nedan kommer några enkla små tips (som jag följer) som man kan tänka på...

Skriv det du själv vill läsa. - Vill du själv läsa det finns det garanterat fler som vill.

Skriv en projektbeskrivning. - Det är som en minneslapp där du skriver upp arbetsnamn, genre, handling i stora drag och så vidare.

Undvik att skriva i jag-form. - Jag-form begränsar en historia till en persons perspektiv.

Skriv historien som tredje person eller som en betraktare. - Då kan du beskriva allas känslor och ageranden. Man begränsar sig inte på samma sätt som när man skriver i jag-form. .

Håll dialogerna enkla och rena. - Skriv mer som man pratar, inte hur man tänker. Låt dialogen avslöja mer än beskrivningar omkring.

Låt dina karaktärer visa hur sin personlighet via dialog. - Låt derad reaktion i tal runt andra karaktärer och händelser beskriva deras personligheter.

Jobba med dina karaktärer. - Se till att du har bra koll på utseende, kroppsspråk och hobbies och så vidare... ju mer du vet om din karaktär desto enklare är det att beskriva personen i text.

Ha en klar bild om miljön du lägger din handling i. - Samma som med karaktärer, ju mer du har klart för dig hur saker är desto lättare att beskriva.

Skriv inte för långa meningar, håll språket enkelt. - Det här kan man inte påpeka nog många gånger... För långa komplicerade meningar gör det bara jobbigt och tråkigt att läsa.

Håll dig till rätt grammatik. - Skriv med rätt meningsuppbyggnad för annars kan det bara bli jobbigt att läsa. Skriv inte som du pratar, undantag med dialog.

Stava rätt. - Det finns bra rättstavningsprogram i de flesta ordbehandlingsprogram, men de är inte felfria så läs alltid noga igenom texten. För ett stavfel kan så lätt smita förbi...

Skriv från hjärtat. - Finns ingen regel på att man måste skriva en bok i kronologisk ordning. Vill du skriva slutet först och utgå ifrån det, så gör det. Det är slutresultatet som räknas, inte vägen dit.

Första meningen i din berättelse ska fånga läsaren.- Bland det svåraste är just första meningen... För den första meningen ska intressera läsaren nog att vilja fortsätta läsa. Till exempel: Kasta in läsaren direkt i en händelse!

Utgå ifrån dig själv när du skriver. - För att få en karaktär mera trovärdig så utgå ifrån hur du själv skulle reagera inför olika situationer.

Ta inspiration från din omgivning. - Man kan inte utgå från sig själv i alla situationer så se hur andra omkring dig är och låt dig inspireras av det. Eller från andra böcker, filmer och så vidare.

Att skriva efter isbergstekniken, - Att du vet mer än vad du berättar. Hålla berättelsen kortfattad och låta läsaren läsa lite mellan raderna.

Ta bort onödiga ord. - När man sen fått ihop en historia så är det bara om man kan gå igenom den och ta bort ord eller meningar som inte för historien framåt.

Håll kapitlen korta. - Tänk på att vissa gillar att läsa innan de somnar på kvällen. Det är bättre att kunna läsa ett par kapitel än att kanske behöva beta av ett.

Läs texten högt för dig själv. - Det är ett bra sätt att märka om du hittat ett bra flyt i texten.

Låt en vän läsa. - Att låta någon annan läsa din text som kan ge dig både beröm som konstruktiv kritik. Det är så man kan utvecklas.

Låt dina textalster vila ibland. - För om man tar en dags paus till exempel och sen går tillbaka och läser så kan man få en helt annan syn på det man skrivit. Det som man var missnöjd med innan kan helt plötsligt kännas bra.

Avslutningsvis...

Glöm inte att att du bör ägna dig åt ditt skrivprojekt minst varje dag... Få in det i din dagliga rutin. Det betyder inne att du ska skriva varje dag... du kan titta på en film som inspiration, prata med vänner om dina idéer, utveckla dina karaktärer eller miljön eller läsa på om någonting som är speciellt för din karaktär eller för en händelse i din historia.

Och ett tips jag fick för många år sedan som jag har burit med mig är att räkna i antal ord, inte per sida. Och vill man få ihop till en hel bok runt 200 sidor bör den innehålla minst 65000 ord.

Frågor på det?

Ja har ni frågor så var inte blyga utan hör av er så ska jag försöka göra mitt bästa för att svara. Dessutom ska jag försöka skriva fler bloggar i detta ämne där jag går in lite djupare i till exempel karaktärer och projektbeskrivning.

Tack för visat intresse...

Likes

Comments

Postad i: Svart Opal, Författare

Jag har äntligen tagit mig för att skaffa hela Office-paketet, så nu finns det inga ursäkter till varför jag inte kan renskriva min bok "Svart Opal" och varför jag inte skulle kunna färdigställa "Fallna löv. Nu är operation författare igång.

Äntligen! eller hur?

Jag är nu i startgroparna att, jag vet inte vilken gång i ordningen, renskriva "Svart Opal". Själva grundhistorien ska inte ändras... däremot ska jag skriva ihop karaktärer, skriva bort karaktärer och göra om karaktärer. Allt för att städa upp i denna otroligt röriga historia. Förfina en annars så bra berättelse. Dessutom jobbar jag hårt med att få historien att passa in i en värld där även "Fallna löv" ska utspela sig.

Men hur började det?

Jag började skriva på "Svart Opal" när jag gick på Västerhaninge Folkhögskola för över 20 år sedan... till en början skrev jag små fristående noveller. För jag var då i stort behov av att få ut min frustration, ilska och sorg över att jag blivit orättvist behandlad... Det var så allt började. Jag gav Opal min röst.

Jag lät henne plåga folk. Jag lät henne bli arg och skrika. Jag lät henne gråta floder. Jag lät henne kasta saker omkring sig. Jag lät henne ta död på människor. Jag lät henne sätta ord på mina känslor. Hon fick göra allt det där jag själv aldrig skulle göra. På grund av moral och viljan att följa lagen. Sån är jag... Men på pappret var allt tillåtet.

Då enda kopplingen mellan dessa berättelserna var Opal, så gav det mig tillslut en idé... Jag började att skriva ihop dessa små noveller tills en enhetlig roman. Det tog mig kanske upp emot tio år... mycket på grund av att jag inte hade erfarenhet att skriva. Eller självförtroendet heller för den delen.

Då bestämde jag mig att gå en utbildning. Sagt och gjort, jag sökte till "mot professionellt författarskap". Där fick jag under ett år lära mig konsten att skriva. Att hitta min röst, mitt eget sätt att berätta historier. Men framförallt att hitta mitt självförtroende som sa att jag faktiskt var bra nog.

Avslutningsvis...

Och nu är det Opals tur att ge mig en röst så att jag har möjligheten att få uppfylla min dröm. Att få bli författare!

Men för att skriva bör man ha gott självförtroende... tro på det man gör och skriva bra nog. Men vägen från att börja skriva på en egen hopdiktad historia till en utgiven bok är lång. Det är jag fullt medveten om. Men nu är jag i alla fall igång. Och för första gången i mitt liv tror jag på det jag gör.

Tack för visat intresse!

Likes

Comments

Postad i: Svart Opal, Fallna löv

Som sagt nu börjar man få tillbaka lite av min energi som jag har saknat så länge... men ska tillägga att jag är långt ifrån pigg. Ändå så börjar mina små grå arbeta igen och nu sprutar det idéer ur mina öron. Känns som om det inte finns nån ände just nu.

Jag jobbar inte så mycket med att skriva själva historien utan mer med världen och dess karaktärer. Just nu jobbar jag i synnerhet med en speciell karaktär. En karaktär som behöver mycket jobb...

Jag har sen tidigare skrivit en bok som har arbetsnamnet "Svart Opal" som skulle behöva renskrivas. Jag har försökt men varje försök har resulterat i rasade hårddiskar eller raderade som försvunna dokument. Men nu snart så ska jag ta tag i den för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men skam den som ger sig!

Jag påbörjade dessutom en bok med arbetsnamnet "Fallna löv" när jag gick på "mot ett professionellt författarskap" som skulle behöva både renskrivas som skrivas färdig. Det kommer så fort jag renskrivit Svart Opal. Förhoppningsvis kan det komma ytterligare en historia från samma stad. För idéer är det ingen brist på.

Det jag jobbar mest med nu är att få in dessa två fristående historier i en och samma värld... försöka hitta samband mellan karaktärer och vart de rör sig. Därför har jag skapat en karta. Där har jag fört samman bitar av Sandviken med Karlskoga och Storvik. Miljöer som jag mer eller mindre känner igen mig i. Det enda jag behöver göra nu är stt sätta namn på vissa gator....

Nu är inte dessa kartor till för läsarna att se utan för att jag ska kunna beskriva en trovärdigare värld. Bilden nedan är mitt resultat... och vem vet nån av er kanske ser vart jag har varit och plockat platser.



Min fokus just nu ligger på att utveckla och forma en rätt otrevlig karaktär... en psykopatämne med könstillhörighetsproblem. Som växer upp i en minst sagt turbulent familj. Där han direkt hatar vissa medlemmar men älskar andra.

Men hur obehaglig denna karaktär är så är det också otroligt intressant att utveckla... bara fantasin sätter gränserna. För det heter ju att "sanningen överträffar dikten" så hur otäck detta monster blir så kommer han ändå inte bli lika otäck som de som finns i verkligheten.

Självklart läser man på vad det finns för riktiga monster därute och en som i mångt och mycket skulle passa in på min karaktär är en seriemördare som kallades för "green river killer" det vill säga Gary Ridgeway. En obehaglig snubbe som dödade prostituerade varav de första offren hittades just vid floden Green river.

Här kan ni läsa mer om Gary Ridgeway på Wikipedia.

Hur som helst där är jag nu... och jag har mycket arbete kvar innan jag ens kan börja renskriva, färdigställa mina böcker. Först bör jag skaffa ett ordbehandlingsprogram som inte raserar mina hårddiskar.

Tack för visat intresse!!

Likes

Comments

Postad i: Livet

Igår så hamnade jag och gubben i gräl... egentligen om inget speciellt, bara sånt som händer när två trötta båtar krockar i mörkret. Det blir kaos utan nån anledning alls. Men det fick mig ändå att börja fundera. Tänka på min livssituation. Hur hamnade jag här? Vem sa åt mig att gå höger när jag ville gå vänster? Vem påstod att motorvägen var säkrare än stigen in till höger?.När slutade jag lyssna på mig själv?

Frågorna är många men svaren lyser med sin frånvaro...

Jag är arbetslös, sjuk, sviken av vården, dålig ekonomi, ett självförtroende i nedgående spiral, ingen ork och så vidare. Jag skulle kunna sitta och peka fingrar och skylla på alla andra för min situation. Ifrågasätta vem som grävde gropen jag sitter i. Istället borde ta en god till i spegeln och inse att den som är mest skyldig är nog hon som stirrar missnöjd tillbaka. Den som frågar vad det är jag håller på med. Varför jag ständigt motarbetar mig själv med ursäkter.

Men... vad är du bra på?

Inget är det första svart jag alltid ger mig själv när den frågan ställs. Men jag vet innerst inne att jag inte är betydelselös och oanvändbar... Jag är precis som alla andra, någon. Gäller bara för mig att hitta min plats på den här planeten. Se till att jag känner mig en del av världen och inte utanför. Våga ta klivet in i gruppen och göra det jag var satt här att göra från första början. Sluta slösa bort mitt liv på en massa ursäkter som inte håller i längden.

Jag har sen jag var liten, så fort jag lärde mig att läsa och skriva, drömt om att få bli författare. Jag har så många tankar i mitt huvud. Så många berättelser som måste resolut få komma ut. Frågan är bara hur jag ska få ner dessa bokstäver på papper. Bokstäver som bildar ord, som bildar meningar och som tillslut skapar en historia. En roman!

Jag älskar att skriva...

Jag har skrivit en bok som jag kallar för Svart Opal. Den ska bara renskrivas eftersom jag nu har både utvecklats och skaffat mig ett eget språk. För jag har haft förmånen att gå en författarutbildning där Helen Rådberg och Hans Carstensen format mig till den jag är i skrivande stund. Utan dessa underbara människor som pushade mig framåt hade jag nog lagt skrivdrömmarna på hyllan för länge sedan.

Men skam den som ger sig...

På utbildningen började jag också med en bok som jag längtar efter att få klar. En framtida deckare med en del suspekta karaktärer och en rejäl tvist. Och min dröm är att få den utgiven... kanske till och med att den blir film. Ja ska man drömma kan man lika gärna drömma stort. Fast inget av dessa drömmar kan komma att ske om jag inte tar mig i kragen och börjar få in skrivandet i min vardagsrutiner.

Men nu sitter jag här i min grop... och jag måste våga fråga om nån har en pannlampa att låna ut. Kanske till och våga fråga efter en stabil stege. Att våga fråga om hjälp kan nog det svåraste som finns för mig. Jag är annars den som hjälper, inte den som blir hjälpt.

Men nånting måste hända... dags att kasta av sig masken och försöka se vad verkligheten har att erbjuda mig. Göra nått åt min situation! Just nu vet jag inte vad det skulle vara men jag hoppas komma fram till hur jag ska ta mig upp i ljuset igen. För jag behöver sol!

Likes

Comments

Postad i: Psykologi

I morse blev jag väckt tidigare än vanligt och kunde inte somna om och då började jag att fundera på ämnet personlighetsklyvning eller som det egentligen heter Dissociative Identity Disorder, DID eller som man kan kalla det på svenska, multipel personlighetsstörning.

I korta drag är DID är en psykologisk försvarsmekanism där en person använder sig av en eller flera olika personligheter för att orka hantera en eller flera traumatiska händelser. DID utvecklas oftast i barndomen då man fortfarande har viss svårighet att skilja på verklighet och fantasi.

Ett barn som utsätts för till exempel långvariga övergrepp skapar en parallell identitet eller identiteter som ett försvar mot det outhärdliga den utsatts för, en så kallad posttraumatisk dissociativ identitetsstörning.

Nu finns det en del psykologer som hävdar att DID inte existerar... Dr Phil är en av dem. Men jag vill hävda motsatsen och sticka ut hakan och påstå att vi alla lider har DID, mer eller mindre.

Jag ska utveckla det..

Vi har alla olika personligheter som vi plockar fram beroende på vem vi möter. Vi har en personlighet när vi pratar med chefen. Vi har olika sätta att vara på när vi pratar med våra föräldrar, partner och barn. Utöver det har vi också olika personligheter beroende på vilket humör vi är på. Vi har en stel, arg, modig, blyg, glad, snäll, elak, framåt, frustrerad, rädd och avslappnad personlighet.

Dessutom har vi alla ett litet barn som bor i oss som vi kan plocka fram när vi vill bete oss lite barnsligt åt... göra något oväntat som att ställa sig och dansa på tunnelbanan i rusningstrafik. Bara för att!

Om vi nu ska jämföra människor med pussel... så är den första pusselbiten som varje barn får är relationen till sina föräldrar. Nästa pusselbit brukar sen vara syskon följt av resten av familjen. Sen kommer den ena efter den andra pusselbiten, vänner, deras föräldrar, lärare, kassörer, brevbärare och så vidare.

Med varje pusselbit som vi får så behöver de filas på så att de tillslut kan bilda det stabila pusslet som blir till den du är... som skapar den personlighet som folk ser när de möter dig. En del pussel är skinande rena medan andra är matta och kantstötta.

Men om du nu utsätts för trauma i unga år... där pusselbitarna du får redan är skadade. Så oavsett hur du filar på bitarna så kommer de aldrig att passa ihop. Du blir som en låda med en massa lösa bitar som efter hand börjar agera på egen hand. Du bildar alter ego för att skydda det lilla skadade barnet som du har långt inom dig.

Tänk då om hjärnan förstår att något är fel och stänger av för att skydda personen från ytterligare skada. Så istället för att fila pusselbitarna på plats så försöker hjärnan göra allt den kan med det material den har, med alla särade personligheter. Det vill säga Dissociative Identity Disorder.

Eftersom DID är en av de mest missförstådda psykiska sjukdom så har det också lett till en massa felbehandlingar, men också feldiagnoser. Dessutom är det särskilt svårbehandlad då medicinering inte alltid är ett alternativ då det finns risk för överdosering. Terapi är oftast det enda som hjälper i längden. Det enda som kan fila de skadade pusselbitarna på plats. Fast oavsett hur många pusselbitar som man får på plats så kommer pusslet alltid vara skadat. Vissa saker går inte att reparera, bara att lära sig att leva med.

Karaktärer som har DID är ofta framställda på film och då med tydligt olika personligheter. Verkligheten är mera subtil. Du skulle kunna stöta på en person med DID utan att ens märka det... Men hur man än vänder och vrider på ämnet DID är det fruktansvärt intressant. Just därför kommer jag inte vara sämre än att jag också kommer använda mig av DID på en karaktär. Opal heter hon. En tjej som följt med mig på min stig i många år.

Svart Opal (som bok heter) har jag försökt redigera, men utan framgång. Senast så rasade min dator och allt som jag skrivit om försvann. Man kan säga att det här historien för otur med sig. Hur som helst så ska jag nu försöka hitta motivationen att börja om igen. Jag vet inte vilken gång i ordningen. Men nu är det dags att få den boken, som jag började skriva på 20 år sedan, klar. Och kanske till och med utgiven.

Så here we go..

Likes

Comments

Postad i: Livet

Idag önskade jag att jag kunde varit starkare och tagit kontroll över min egen situation långt tidigare... hade jag gjort det så hade jag kanske inte suttit här idag. Ingen "riktig" utbildning, inget jobb och inga pengar. Men jag kanske får skylla mig själv då jag gjort många dåliga val på livets väg...

Fast förtjänar jag verkligen att då hamna i ett ingenmansland...

Det är som om jag bara fick en chans att lyckats i livet och den båten har gått för länge sedan. Är man inte med när just den båten väl lämnat hamn så kommer den inte tillbaka, hur mycket man än bönar och ber. Men att sitta i ett ingenmansland är inte heller ett alternativ... nu gäller det att se framåt, för att vända tillbaka är inget alternativ.

Där är jag nu!

Efter att ha trampat på livets väg har jag nu anlänt till utanförskap. Visst jag har delvis satt mig här själv... jag vet att det finns en utväg härifrån men den är så otydlig att det känns som om man hamnat i en återvändsgränd. En plats som ger tid till återspegling av livet.

Men när man öppnar upp ryggsäcken inser man att man inte kommit någonstans... jag har fortfarande tragiskt dåligt självförtroende. Hade jag varit frisk så hade det kanske varit annorlunda... haft ork att jobba, med jobb kommer pengar och då hade jag kunnat underhålla denna sargade kropp så att jag såg ut som jag själv önskade. Göra sånt som jag bara kan drömma om idag. Varit en person som folk kanske skulle ta på större allvar.

Men visst det är lätt att skylla på en sjukdom! När självförtroendet inte finns hittar man alltid nått att skylla på så man inte kan ta sig vidare. När jag tittade mig i spegeln förr såg jag en underviktig, rädd tjej, idag ser jag en överviktig, ledsen tjej. För hur jag än vänder och vrider på det är det fortfarande samma sorg i ögonen då som nu. Att jag inte duger som jag är.

Fast här kan jag inte stå och stampa...


Frågan är vart tar jag vägen nu? när jag inte ens vet vart jag ska börja leta.
Kommer jag hitta utgången? fast allt känns igenvuxet och stängt.
Finns det en chans för mig i den här världen? få känna tillhörighet, inte utanförskap.
Kommer det någon båt för att hämta mig? eller är det så att jag måste bygga min egen.
Har jag några val? trots att jag missat en massa på vägen.
Finns svaren därute?


Eller är allt bara förgäves?


Nu vill jag inte tro att det är kört... inte ens för mig. För om jag jobbar hårt så vill jag tro att jag från liten, osäker och mobbad kan ta mig hela vägen till att vara bli hyllad för den jag är.

Hitta vägen till min karriär! veta vart jag ska.


Hitta min utväg! med hårt arbete rensa upp och se dörren ut.
Veta att jag har en chans! att jag tillhör den här världen.
Att få åka på sitt livs båttur! och känns tryggheten att den inte kommer att sjunka.
Att jag har val! och det spelar ingen roll vad jag gjorde förut utan vad jag gör nu.
Hitta svaren!


Att inget av det jag gör är förgäves!

Ända sen jag lärde mig att skriva när jag var runt 6 år så ville jag bli författare... det var min dröm. För är det något som jag aldrig haft brist på så är det fantasi.Det bästa jag visste var att skapa historier och dela med mig av dem till andra. Men det enda jag fick höra av mina föräldrar var att författare kan man inte bli. Det var inget riktigt yrke. Det kunde man inte leva på. Nu med facit i hand vet jag att de hade fel... Författare är ett riktigt yrke! och även om det är en extremt hård bransch att ta sig in i så kan man leva på det.

Önskade de kunde ha uppmuntra mitt intresse istället... men det är inget att vara bitter över idag.

Hur som helst...

2010 tog jag modet till mig som vuxen och gick en utbildning som hette "mot ett professionellt författarskap" på Västerbergs folkhögskola. Där fick jag lära mig att skriva allt ifrån enkla dikter till noveller, romaner och filmmanus. Den bästa och den roligaste utbildning jag någonsin gått! Med de bästa lärarna jag någonsin haft! Och jag har så mycket att tacka Hans Carstensen och Helen Rådberg för... utan denna utbildning, utan er som lärare så hade jag aldrig vågat satsa på min dröm.

Därför ska jag nu försöka ta tag i den delen av mitt liv... göra allt jag orkar för att kunna börja skriva igen. För det är det jag älskar att göra. För det är det jag är bäst på.

Likes

Comments