View tracker

Just nu visas Strefen på TV som reklam. De används för kortvarig symptomlindring vid halsont, ömmande, smärtande och svullen hals samt svårigheter att svälja. De är smärtstillande och febernedsättande. Enligt Fass.
Och enligt reklamen är det den moderna halstabletten. Bra så.
Nu kommer vi till biverkningarna.
Vanliga (1 av 10 användare):
• huvudvärk, yrsel
• halsirritation
• munsår eller smärta i munnen
• halsont
• obehag eller onormal känsla i munnen
• illamående, diarré
• stickande och kliande känsla i huden

Låt oss fundera lite på detta. Halsont? Av en halstablett? Okej.

Mindre vanliga (1 av 100 användare)
• dåsighet
• blåsor i mun eller hals, domningar i halsen
• uppsvälld buk, buksmärta, gaser, förstoppning, matsmältningsbesvär, kräkning
• muntorrhet
• brännande känsla i munnen, smakförändringar
• hudutslag, kliande hud
• feber, smärta
• sömnighet eller sömnsvårigheter
• försämrad astma, väsande andning, andnöd
• nedsatt känsel i halsen

Då funderar vi på det. Feber? Av febernedsättande tabletter?

Så om jag har ont i halsen och feber kan jag alltså ta denna moderna tablett, men med en massa biverkningar som kommer ge betydligt värre symptom, inkluderat de jag redan hade från början...
Hur kan en sån medicin blivit godkänd?
Jag tror jag fortsätter med Alvedon och Vicks halstabletter.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag behöver gå ner i vikt. Rätt mycket också, ungefär 24 kg ska bort.
Jag är medveten om att jag under ganska lång tid har dragit på mig dessa kg och har länge tänkt att det måste bli ändring. Till och från har jag också gått ner nåt kilo och ätit bättre, men sen har jag obönhörligt kommit tillbaka till dåliga vanor. Jag skyller gärna på fibromyalgin, att jag inte kan träna som andra mm, men jag är helt enkelt lat. Nu är det slut med undanflykter och skitsnack, jag SKA gå ner. Mitt mål är att nå 60 kg till min 50-årsdag, det är 20 månader kvar och det betyder 1,2 kg/månad. Det tycker jag låter rimligt.
Det svåra är att sluta med de dåliga vanorna, det handlar ju om viljestyrka och just nu är den otroligt låg. För varje gång jag går ut och går blir jag otroligt andfådd, och så trött så när jag kommer hem igen är jag helt slut. Och godissugen...
Men nu har jag bestämt mig, min dotter och jag har börjat med promenader igen, korta än så länge, men de ska bli allt längre när flåset blir bättre. Sen, när jag kommit igång lite mer, kommer jag börja simma och gymma.
Maten ska också ändras. Jag äter inte jättedåligt men det kan bli bättre.
Det som absolut måste ändras är snacks och godis.
Jag kommer ta en bild nu när jag börjar och sen var 5:e kg till jag nått mitt mål.
Håll tummarna!

Likes

Comments

View tracker

Jag brukade ha miljoner bollar i luften förr, när jag jobbade. Kan inte säga att jag gillade det, har nog alltid velat göra färdigt en sak innan jag började med nästa. Men oftast är det inte möjligt.
Jag hade i alla fall inga större problem att handskas med det. Men sen jag blev sjuk, i Fibromyalgi, har många saker som fungerade innan plötsligt blivit ett stort problem. De här bollarna, t.ex. är ett stort problem.
Nu är det väldigt stressande att ha saker inplanerade. Att ha det hängande över huvudet liksom. Men det syns inte på mig, för när det blir stressigt verkar min hjärna lägga av. Som om varje sak blir ett brus och många saker blir en stor orkester i huvudet. Då är det jättesvårt att ta tag i saker. Det som absolut måste bli gjort, blir gjort, men de här "inte-så-jätteviktiga-sakerna" blir hängande i luften. Länge.
Jag är, och har alltid varit, bra på att organisera, göra listor och få saker gjorda. Att förlora det, även om det är tillfälligt, är oerhört påfrestande. Det är som att förlora sig själv.
Det är så mycket man måste vänja sig vid med den här sjukdomen förutom själva värken och tröttheten. Att tappa ord, helt vanliga ord som man självklart kan men som tillfälligt bara försvinner ur huvudet. Att tappa saker, för att fingrarna helt plötsligt blir gelé. Att inte kunna hålla en dialog för hjärnan inte vill samarbeta så tankarna blir en enda röra. Men att förlora det enda man är riktigt bra på, och jag är normalt riktigt, riktigt bra på att få saker gjorda, är hemskt.
Nu kan en pall som skulle blivit målad för länge sen skapa ångest för att det inte blir gjort. Jag vet att det inte tar lång tid. Sen är det en sladd som skulle fixas som inte blir gjord. Det tar inte heller lång tid. Och så samlas sakerna som skulle blivit gjorda och stressen ökar och utåt blir jag mer och mer apatisk.
Varje dag skriver jag lista på saker jag ska göra. Jag vet att utan dom skulle jag inte klara mig. Samtidigt blir dom stressande när jag inte kan pricka av. För varje dag blir det allt svårare att pricka av ens de enklaste sakerna.
Och plötsligt finns det lite kraft, liten glimt av organisation och jag tar mig tillbaka från denna apatiska stress och kroppen börjar samarbeta lite.
Idag är slut och det ligger en färsk lista för morgondagen på bordet. Vi får se om glimten kan uppenbara sig imorgon.

Likes

Comments

När man är liten är clowner oftast något roligt. De underhåller på kalas eller cirkus. När man kommer in i tonåren blir det lite annorlunda, det är nämligen rätt vanligt med clowner i skräckfilmer. Stitches, Det, Amusement, The Task, Killjoy för att nämna några. Jag har inte sett nån av dom för det är läskigt med clowner. Kanske är obehaget just det här att den roar barn och skrämmer vuxna.
Nu skrämmer clowner alla. Att folk sätter på sig clown-kostymer, ger sig ut på stan beväpnade med knivar, basebollträn eller liknande, för att skrämma och/eller misshandla är helt galet. Och otroligt fegt!
Alldeles säkert sitter folk och läser att clowner skrämt folk i usa, vad häftigt, då kan vi också göra det. Men det har inte stannat där, det har varit knivskärningar, misshandel, folk har kört mot rött vilket ju är livsfarligt och kört av vägen, lika livsfarligt. Barn, och vuxna, har blivit livrädda att överhuvudtaget gå ut.
Nu skriver man om att det bildas medborgargarden lite här och var som ger sig på clownerna. Polisen varnar folk för att gå ut med clown maskering. Och samtidigt skriver dom att det är svårt att stoppa clown attackerna och det är det ju såklart när de är maskerade. Jag brukar alltid säga att svara med samma mynt aldrig är en bra idé,  men samtidigt måste ju folk få försvara sig. Kan inte polisen göra nåt så får man ju lov att göra det själv.
Jag har en tonårig dotter som tycker detta är väldigt otäckt. Jag måste hålla med, det är inte roligt när hon är ute och åker, man vet ju inte var och när en ny attack kommer.
Världen har blivit en osäker plats oavsett var man bor. Clown attacker, terrorattacker, krig, svält, naturkatastrofer. Nånstans måste vi stanna upp och inse att vi håller på att förstöra vår jord. Vi måste gå ihop och se till att göra det vi kan för att göra den säker igen.

Likes

Comments

I drygt tre veckor har vi haft vår valp och livet är underbart. Trots kiss och bajs inne, tuggande på allt, och jag menar verkligen allt även om mina tofflor verkar vara en favorit.
Det första trevande dagarna är bytta mot bus och lek. Hon är en bestämd och envis fröken och alltid hungrig. Maten glufsar hon i sig i rekordfart. Nu har hon träffat flera av hundarna på gården och ett par katter och det går jättebra. Katterna är otroligt nyfikna på henne, en katt mer än de andra. Vet inte riktigt vad de ser; en mycket liten valp eller en möjlig middag...? 😊
Det är lite annorlunda att ha en så liten hund. Vår förra hund var inte särskilt stor heller, en Jack Russell, men Elsa är verkligen mini. Det är mest fördelar, som att det inte direkt är någon ansträngning om hon skulle dra, lätt att plocka upp, tar inte nån plats. Men nackdelarna är att det är lätt att snubbla på henne, och det är lätt att plocka upp henne (kanske för lätt).
För det allra mesta är det precis så underbart som jag trodde det skulle bli. Det är en otrolig lättnad att veta att man kan ta med henne till vänner, att låta folk hälsa på henne och att mitt älskade barnbarn kan komma när som helst utan att behöva planera.

Innan man skaffar en valp ska man tänka på detta:
1. Har man tid? Det tar enormt mycket tid att ta hand om en valp som att få den rumsren, trygg,  promenader och träning.
2. Har man engagemang? Ja, det krävs många, många besök ute i början om man inte vill torka kiss och bajs i all evighet inne (det får man tillräckligt ändå). En valp behöver träning, uppfostran och massor av kärlek.
3. Har man råd? En hund kostar pengar. Inköpspriset för en hund är ett antal tusenlappar och sen kommer försäkring, mat, leksaker, godis, säng m.m.
4. Och det allra viktigaste, en hund är ingen leksak eller accessoar. En hund är en familjemedlem och om man inte ser det så ska man inte ha hund.

Jag ser fram mot ett långt liv med vår nya familjemedlem. Att se vilken personlighet hon kommer få. Hon har redan visat prov på en stark personlighet, så det kommer gå åt en del träning...🐶

Likes

Comments

Så har vi äntligen fått hem vår valp Elsa! Som vi har längtat!
Det är jobbigt, tidsödande, kiss och bajs inne, bitande på precis allt, gnälligt och skälligt och alldeles, alldeles underbart.
Hon är en Russkiy Toy som är en väldigt liten ras. Långhårig, otroligt len, pigg och glad liten tjej. Hennes favoritplats är att ligga under min haka och sova och det får hon så gärna. Får väl kanske börja flytta ner henne lite allteftersom hon växer, för när hon blir vuxen kommer det bli lite trångt...
Att skaffa en valp är att ta på sig ett stort ansvar. Lite större ansvar ligger på oss då vi är fodervärd åt Elsa vilket betyder att uppfödaren kommer vilja ha minst en kull valpar från Elsa. Hon kommer även vara med på minst en utställning. Det ser inte vi som något större problem, även om det kommer vara lite jobbigt när hon ska valpa eftersom hon kommer bo hos uppfödaren då. Men vi bor nära, så vi kan hälsa på ofta under den tiden.
Hon är så bedårande söt och gårdens favorit, alla vill hälsa. En stor omställning från vår tidigare hund Sigge som var så rädd för allt. Det gick inte att hälsa på nån, eller ha med honom nånstans. Det är något vi kommer ha med i uppfostringen, social träning. Elsa har redan träffat en av de många hundar som bor på vår gård, och det gick hur bra som helst. Vi ska snart testa att åka bil i en transportbur, jag måste kunna åka själv med henne. Så nu får hon undersöka den hemma och ligga i den när den är öppen innan vi gör det "på riktigt".
Jag tror vi har en stor fördel av att ha haft en hund med stora problem. Vi vet hur vi ska lägga upp träningen, vi vet vad vi ska undvika, vi vet var vi måste ta det lugnare. Det är som när man får sitt andra barn, första barnet är man lite trevande, man lär sig konsekvenserna av när man är lite slapp eller för hård. När man får andra barnet vet man hur man absolut inte ska göra...😊
Idag ska vi gå vår första långpromenad, även om det kommer bli att jag får bära henne lite då och då. Hon är lite för liten att gå så långt än. Men det är bra träning att få se lite mer än vår fram- och baksida.
Igår fick hon träffa mitt 1,5-åriga barnbarn och det var lite otäckt, men efter att ha fått lite godis från henne blev de kompisar. Mitt barnbarn var jätteduktig och klappade så försiktigt. De kommer nog bli bästisar snart.

Likes

Comments

Hösten är här.
Det är visserligen fortfarande ganska varmt, men det känns i luften och träden börjar ändra färg.
Jag är alltid vemodig den här tiden. Kroppen gillar inte hösten alls, det blir kallare, blåsigare, regnigare... Men visst är det mysigt när det blir mörkare, man kan tända ljus och kura ihop sig i soffan under en filt. Om jag nu var frusen av mig och det är jag ju inte. Jag vill ha sommar året runt förutom julafton, då kan det komma en massa snö som sen gärna kan smälta bort dagen efter...
Men om en vecka ungefär kommer Elsa flytta hem till oss, vår lilla Russkiy Toy valp.  Klart att vi ser fram mot det. Det blir en ljusglimt i mörkret.
Annars har jag en massa träning framför mig. Borde redan varit på god väg men det har kommit saker emellan.  Imorgon ska jag gå och simma om kroppen tillåter.
Så ska trädgården stängas ner och jag längtar redan till nästa vår...

Likes

Comments

Det går inte en dag utan att man läser om hat. Hat om rasism, hat om bögar, hat om poliser, hat om politiker m.m. När gick allt så fruktansvärt fel? Hat har ju funnits förut men nu verkar det vara dagens känsla. Varje dag. Är det internets fel? Hatare har hittat en plattform att låta på?
Vi läser om poliser som får stenar kastade på sig och bilarna, varje dag. När de är ute för att skydda oss. Flera har blivit skadade och ändå går de upp dagen efter och gör om det. För vår skull. Vem skyddar dom? Många poliser har tröttnat och slutat och jag förstår dom.
Vi läser om homosexuella som blir misshandlade och dagligen får sig en skopa näthat på köpet. Bara för att de råkade älska någon av samma kön. Herregud, vi lever i 2000-talet!
Kvinnor som ammar och lägger upp en bild på Facebook blir obönhörligen borttagen, därför att det strider mot deras regler. Vilka regler?
Jo, man får inte hota eller på något sätt uppmana till våld. En liten grej bara, det tillåts varje dag! Det stör otroligt mycket när en kvinna matar sitt barn, men när Mark Levengood blir dödshotad i en video får den vara kvar flera veckor till ett flertal personer samt flera tidningar uppmärksammar det. Det står också att när det gäller offentliga personer får de tydligen tåla mycket mer, men när det gäller hot ska det gälla alla. Jo, säkert. Enligt reglerna tas bilder med naket innehåll bort då det finns känsliga personer som kan ta illa upp. Jo, men absolut. Men jag är rätt säker på att de som blir dödshotade också tar illa upp.
Jag hör inte till de grupper som får leva med hat varje dag. Jag är en vit, heterosexuell kvinna som inte är ute på kvällar och nätter. Jag är inte orolig att behöva hålla vakt mot mobbare. Men tänk er att leva i skräck för att någon en dag ska göra allvar av hoten. Att behöva kolla över axeln när man går ut, att hålla andan när man öppnar datorn för de hot och trakasserier som garanterat kommer finnas där. Att aldrig känna sig säker...
Vi måste hjälpas åt att se till att alla ska kunna sig säkra. I skolan, på jobbet och hemma. Och vi måste verkligen se till att de som vill hjälpa oss mot våld, poliserna, ska kunna utföra sitt jobb utan att bli attackerade.

Likes

Comments

På sistone har kläder varit på tapeten mer än vanligt. Främst har det handlat om Frankrikes förbud mot att bära burkini. Det har tagits bort, tack och lov. Jag läste idag om en flicka i 13-årsåldern som tvingades byta kläder då hon bar tights. Anledningen till att hon fick byta kläder var för att pojkarna i skolan skulle bli för upphetsade! 13 år... Jag läste även om en 5-åring som inte fick ha axelbandslöst då det var "omoraliskt". De hade även problem med att hon visade anklarna. 5 år...
Har inte detta gått lite väl långt?
När ska folk börja förstå att det inte är flickorna/kvinnorna som ska anpassa sig till männen utan tvärtom? Det är dags att ändra spelreglerna. Dags att lära pojkar att behärska sig, för det är ju tydligt att det är det som är problemet. Hur kan man ens prata om att kvinnor ska klä sig så att männen ska kunna behärska sig? Och om man då tittar på diskussionen om burkini. För där är det plötsligt fel åt andra hållet, då klär kvinnor sig för mycket!? Men nej, problemet där handlar om att man i all välmening vill hjälpa kvinnor att få klä sig som de vill. Och de kan ju inte vilja klä sig i burkini, eller hur? Det är väldigt enkelt, FRÅGA kvinnorna!
Att sätta klädregler för 5-åriga barn är att skapa problemen. Jag är rätt säker på att barn i femårsåldern själva inte funderar på om man såg lite väl mycket av en flickas ankel eller axel. Det är vi vuxna som ser det sexuella i hur mycket hud man visar och det behöver vi inte lägga på våra barn. Tids nog kommer de på det men tills dess kan de få fortsätta vara barn.
Och vad gäller män, det händer inte särskilt ofta, vad jag vet, att det blir stora orgier på stränder där både män och kvinnor går tämligen lättklädda. Så varför skulle de helt plötsligt bli så till sig av att en flicka bär tights..?
Så kvinnor, klä er som ni vill, och män, behärska er!

Likes

Comments

Mitt liv handlar inte särskilt ofta om stress. Nuförtiden. Innan jag blev sjukskriven var jag som de flesta andra, stressad mellan jobb, familj och sysslor. Jag var dessutom ensamstående och hade ofta problem med magkatarr och t.o.m. början på magsår. Sen blev jag sjuk i fibromyalgi. I många år stressade jag över att få reda på vad det var som gjorde mig sjuk. När jag fått reda på det stressade jag över att få någon att ta ansvar för att få ner det i en diagnos så jag kunde få hjälp. Sen stressade jag över att jag var sjuk och ville tillbaka till jobb. Samma sak när min läkare ville föreslå förtidspension. Och när Försäkringskassan stämplade ut mig, när Arbetsförmedlingen skrev ut mig, när jag fick överklaga till Förvaltningsrätten, när jag lyckades dra på mig en skatteskuld p.g.a. Försäkringskassan och Skattemyndigheten, när jag skulle få betala tillbaka ett års bostadsbidrag, när jag insåg att jag skulle bli skyldig Kronofogden. Jo, en hel del stress.

Konstigt nog är all den stressen borta. Visserligen med hjälp av antidepressiv medicin under en period, och min älskade hund som hjälpte till att komma över dom.
Nu har jag inte längre panikångestattacker eller magkatarr. För det känns som om allt jävligt som kommit i min väg har verkligen gjort mig starkare. Jag har ju insett att allt det som hänt har inte golvet mig helt. Tillfälligt ja, men jag har rest mig, gång på gång. Mitt favoritordspråk är kinesiskt, Det högsta är ej att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall. Stämmer rätt bra.

Jag såg en reklam nyss för McDonalds. Där kan man beställa via en app eller i en automat om man är för upptagen att göra det direkt. McDonalds som alltså är en snabbmatkedja. Tydligen är det inte snabbt nog. Då tycker jag att det gått alldeles för långt. Vi behöver inte snabba på livet mer, vi behöver sakta ner. Tack vare att jag är sjuk (ja, jag skriver tack vare) har jag blivit illa tvungen att sakta ner. Och det är inte särskilt dumt alls...

Likes

Comments