Nu är vi inne i augusti och sommaren börjar nå sitt slut. På tisdag börjar min dotter skolan igen, sista året på gymnasiet innan hon är en fullfjädrad frisör.
Sommaren har varit torr, om än molnig och blåsig till och från. Men det har bytts till regn, regn och åter regn. Man slipper ju vattna ute, och det har väl varit bra då jag varit tvungen att hålla mig från sol och bad.
Jag håller på att läkas från operation två, det har dock varit riktigt jobbigt. Första två dagarna efter bråcket i magen opererats mådde jag riktigt, riktigt dåligt. Kunde inte ta mig upp själv, varken från liggande eller sittande. Men sen började det ordna till sig. Insåg hur mycket man faktiskt använder magmusklerna...Det värsta var när jag råkade nysa...! 😊
Nu är det en dryg vecka kvar av lyftförbud och när såren läkt, snart hoppas jag, ska jag ta ett lååångt, varmt bad!
Annars har sommaren varit bra, har kunnat gå många långpromenader, är igång nu igen. Får väl inse att efter dessa avbrott i träningen kommer jag kanske inte hinna nå mitt mål till min 50-årsdag, men det få väl vara så. jag ska göra det jag kan i alla fall.
Det har blivit en del målande i sommar. Skaffade en hallmöbel som blev vit med cerise dyna och kristall-knoppar. Nu har jag ett vardagsrumsbord som ska gå från svart till vitt, och en del andra möbler som ska fräschas upp. Det finns alltid nåt att sysselsätta sig med...😃

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Sommaren är här och redan en bra bit in i. Inte särskilt underbart väder, men det är väl som det brukar i Sverige. En del solglimtar har det blivit och ett par rundor i solstolen.
Min sommar brukar innehålla en hel del planer. Det är tiden jag mår bäst och då brukar jag komma på både den ena och andra idén. När sen inte vädret samarbetar tycks allt bara läggas på hög. Så nu är min lilla trädgård i kaos, för jag råkade se en bild där man lagt plattor och gjort stenrabatt mitt i. Det ville jag ha. Men planen krånglade så jag har fått tänka om, köpt lite material, och nu väntar jag på att vädret ska bli bra och kroppen ska återhämta sig från förra arbetsinsatsen.
Men det bästa med sommaren är att det inte gör något om man tar en paus. Vill dock vara färdig till min födelsedag. Den är om åtta dagar. Hm...jo, det ska nog gå att bli färdig tills dess, om jag lyckas få hjälp.
Annars står vikten still. Jag opererade min tå så då blev det lite vila, sen har det blåsiga vädret stoppat längre promenader, min kropp skriker när vädret är allt annat än jättevarmt, stilla och torrt. Inte så jättevanligt med perfekt väder för mig alltså.
Nu väntar jag på nästa operation som kommer bli 25:e juli, om tre veckor. Skulle gärna gå ner lite till så det är väl bara att bita ihop och gå ändå. Tills dess måste alla mina projekt vara färdiga så jag med gott samvete kan ta det lugnt och bara vara. Är det tänkt alltså.
Jag är inte särskilt flexibel, vill gärna planera och ogillar att ändra planer. Det rimmar väldigt illa med fibromyalgi för är det något man får göra så är det att ändra planer. Om och om igen.
Jag tycker inte alls om det, det gör mig ostrukturerad och rörig. Så jag skriver listor på vad som ska göras, ändrar och skriver om. (Det går åt mycket skrivblock här...😃) Men det är det enda sättet för mig att få nånting gjort, någon liten ordning i röran i huvudet. Jag vill ha fint och ordnat omkring mig för att må bra har jag alltid sagt. Men samtidigt blir jag fruktansvärt rastlös när det inte finns något att göra. Hopplöst! 😄
Nu är det dags att gå ut med min lilla vovve, sen skriva en ny lista för morgondagen. Listan idag skrotades för en mycket välbehövligt vila både för kropp och själ. Men jag var inte sysslolös, jag byggde hus i Sims...

Likes

Comments

Jag, liksom många med mig, gillar att titta på dokusåpor. Med några undantag. Jag ogillar de program som bara är ute efter så många skandaler som möjligt. De där man kastar in ett antal män och kvinnor, gärna med starka personligheter, och innan man låser proppar man det begränsade utrymmet med kameror, slänger in obegränsat med alkohol och sen hoppas man på det bästa. Och visst händer det saker, folk gapar och skriker, festar och har sex. Framför kameran.
Men var går gränsen för vad man utsätter folk för i sin jakt på tittarsiffror? Såg en snutt av dejtingprogrammet Dejting naked där man alltså inte bara ska träffa vilt främmande människor på en resort som tagen ur en dröm för att hitta den man vill spendera sitt liv med utan alltså göra allt detta naken. Hur kan man tro att det upplägget banar väg för livslång lycka. Men å andra sidan kanske inte alla är ute efter en livskamrat utan nöjer sig med lite kändisskap som alltid följer efter en dokusåpa. Något jag inte heller förstår mig på. Jag syntes en kvart i tv och sen är jag för alltid medlem i kändis-klubben...
Den dagen prinsessan Diana dog i en bil i en tunnel i Paris, efter att blivit jagad av paparazzis insåg jag att all respekt för andra människor flög ut genom fönstret. Det är plötsligt okej att göra precis vad som helst för en story, en bild eller tittarsiffror. Och sedan följer respektlösheten från media till sociala nätverk, man kan kalla vem som helst var som helst.
Idag verkar det vanligare att man träffar sin tillkommande antingen via dejtingappar eller dejtingsåpor. Oavsett om man är bonde, ensam mamma eller kastar kläderna så finns förhoppningen att hitta kärlek, men hur intresserad producenterna är vet jag inte. Huvudsaken är väl bra tv, och då måste det till lite skandaler. Eller?

Likes

Comments

För några veckor sen fick jag reda på att min dotter är gay. Alltså, hon berättade det för mig. Det var dock ingen stor överraskning för mig, jag hade misstänkt det ett tag, liksom hennes pappa och flera av hennes kompisar. Det överraskade henne mycket, särskilt som hon själv inte var säker förrän nu. Hon var orolig att berätta, jag försökte göra det lättare för henne genom att fråga om killar, eller tjejer och att det inte spelade någon som helst roll för mig och så kom det till slut fram.
Det märks på henne att hon är lättad att det är "ute", att alla vet. Och jag har frågat om det är okej att skriva om det.
Eftersom jag känt detta på mig har jag haft tid att fundera över hur jag känner och tänker om detta, och det jag har kommit fram till är att det inte är någon som helst skillnad på hur jag alltid har känt och tänkt. Jag bryr mig inte ett dugg om vem mina barn älskar, är de lyckliga är jag lycklig. Hon är samma smågalna, underbara tjej, bara mer tillfreds. Jag har en gullig svärson och jag ser fram emot att en dag få en gullig svärdotter också.

Likes

Comments

När jag växte upp campade vi mycket. Så fort Gustavsvik camping öppnade flyttade vi dit med husvagnen och flyttade inte hem igen förrän campingen stängde. När mamma och pappa hade semester drog vi till Öland. Detta har absolut inte gjort mig anti camping, tvärtom älskade jag det. Kanske inte kalla morgnar när man skulle tvätta sig i det kalla vattnet i tvättrummet som var utomhus med tak. Och det var ganska ensamt i veckorna innan och efter sommarlovet då sommarkompisarna bara var där på helgerna. Och jag hade verkligen sommar- och vinterkompisar. Det kanske var anledningen till att jag inte hade någon bästis.
Jag hade några kompisar på campingen som jag umgicks med hela tiden, vi hade väldigt mycket roligt och en av killarna var min stora kärlek. Det blev aldrig nåt då, även om jag frågade chans på honom hela tiden. Dock blev det vi senare, men det höll inte länge.
Ibland när jag går ut på kvällarna som nu ikväll, och känner luften i försommarnatten,  finns det en alldeles speciell doft som gör att jag minns alla kvällar när vi samlades vid pingisborden och pratade innan vi gick till våra husvagnar. Det är lätt att känna att man skulle vilja tillbaka till den tiden men den känslan försvinner snabbt. För oavsett hur många kära minnen jag kan frammana var det inte lätt att vara tonåring, och jag har aldrig velat börja om igen. Möjligen vill min stora kärlek det för han kontaktade mig igen, efter alla år, och sa att han kände att tiden med mig var hans bästa. Egentligen tror jag bara att han ville tillbaka till den tiden. Man kan inte vrida tiden tillbaka och det är nog bäst så, för jag vill inte vara utan erfarenheten som tagit mig hit, och jag vill verkligen inte göra om resan!
Det absolut bästa med husvagn är att somna till regnets smattrande mot taket och samma känsla får jag numera också då sovrummet ligger intill altanens plasttak. Det är underbart att somna då. Nu regnar det inte och jag ligger i sängen och tänker på det underbara väder vi haft sen maj startade. Jag älskar värmen, älskar sommaren och hoppas på många timmar i solstolen i sommar!

Likes

Comments

Vi är inne i april och vädret är precis som det brukar vara i april - omväxlande. Vi hade ett par fantastiska veckor med försommarvärme och ut ploppade grannarna för att greja i rabatter och på uteplatser. Sen kom snön som gjorde att allt tvärstannade. Nu är snön borta även om det kommer nån flinga då och då. Idag haglade det lite, men solen har hållit sig framme mestadels så det är skönt.

Uppdatering av dieten: -4,2 kg! Jag går långpromenader varje dag, skulle behöva bli bättre på att äta nyttigare, men bra ändå.

När våren kommer vaknar lusten att ändra och göra om på uteplatsen. I år kommer det bli en hel del pysslande, ett staket ska bort, rabatter ska sås igen och växter ska flyttas. Sen ska plattor läggas om och en ny liten stenrabatt ska fixas. Ingen kan missa att jag älskar stenar..!
Sen ska jag ha fler blommor (sidenblommor för jag är värdelös på att vattna...) och ett ljusnät ska sättas upp i taket på uteplatsen. Det kommer bli jättebra tror jag. Och min hammock som jag övertog från mina föräldrar ska tillbaka till dom så jag får plats för två solstolar.
Men innan allt detta ska en tv-bänk slipas och målas. När den är färdig ska vardagsrummet möbleras om och lite mer målande. Planeringen har fått skjutas fram hela tiden då vädret inte varit så angenämt. Men men, nån gång ska det väl bli av.

Jag väntar på ett par operationer så jag hoppas det blir färdigt innan dess. Har ingen aning om hur länge jag måste vänta efteråt innan jag är fullt återställd att greja. Först ska ett bråck opereras så då kan jag nog inte lyfta tungt på ett tag. Sen hoppas jag att min tå ska stelopereras  snart och då kan jag nog inte greja alls på ett par veckor i alla fall. Problemet med mig är att om jag blir stressad blir ingenting gjort alls. Så jag måste stressa av, ta en sak i taget och hoppas att jag hinner få det mesta gjort. Grejen är att när sommaren kommer på riktigt ska sånt här vara klart för då ska jag bosätta mig i solstolen!

Likes

Comments

Nu har jag precis påbörjat min första diet-vecka. En vecka med en bar till frukost och soppa till lunch och middag. Första dagen och det känns sådär. Inget konstigt med det, det är tufft att låta bli att småäta, svårt att man inte får tugga så mycket (svårare än man). Jag vägde in på 83,2 kg och mitt mål denna vecka är att komma under 80. Sen blir det en vecka med sallader, och sen en vecka till som denna.
Jag gick en långpromenad som gick alldeles utmärkt. Imorgon ska jag simma och sola efteråt.
Det ska bli skönt att komma iväg, och skönt att få lite färg.
Just nu, klockan är 21.40, klättrar jag snart på väggarna för jag är så godissugen! Jag ska poppa lite popcorn så lägger det sig förhoppningsvis. Annars äter jag bara frukt mellan måltiderna.
Jag försöker hålla mig sysselsatt på dagarna, så långt kroppen orkar, och det är ju positivt, det blir lite gjort...😊
Man märker hur mycket man småätit, så fort jag sätter mig ner känner jag behov av att äta nåt. Det måste jag sluta med. Därav viljan att klättra på väggarna...
Imorgon är en ny dag, jag ska hålla i detta. Jag SKA komma till mitt mål, 60-65 kg.

Likes

Comments

Med fibromyalgi finns det så många olika symptom som inte har med värk att göra. Man blir tröttare än normalt p.g.a. att man inte kommer ner till djupsömn som man normalt gör. Det gör att kroppen aldrig får full återhämtning och därmed är man alltid trött.
Man har ofta lite feber, och vid minsta lilla förkylning känns det som att man har världens influensa.
Men det jag haft svårast att vänja mig vid är glömskan.
Min läkare förklarade det så bra, att när man har så mycket värk väljer hjärnan helt enkelt bort vissa saker för den får jobba på högtryck med värken. Så småsaker, som minne, gallras bort.
Jag tappar ord, ibland kan det vara svårt att föra ett normalt samtal då ord bara faller bort i huvudet. Det var väldigt jobbigt i början, nu har jag vant mig och min familj har lärt sig. Men det känns fortfarande jobbigt när man pratar med folk man inte känner.
Jag har svårt att hålla ordning på datum, händelser, eller t.o.m. vad jag åt till lunch ibland. Jag känner mig otroligt dum när jag tappar enkla, vardagliga ord. Men jag har lärt mig att inte försöka hitta det för det går inte. Det kommer så småningom.
När jag var frisk hade jag inga problem att bolla flera olika saker, nu blir jag otroligt stressad när jag har flera saker inbokade.
Det som stör mig mest numer är att det är svårt att hålla koncentrationen och den röda tråden under samtal. Jag kan glömma vad vi pratar om mitt i en mening. Det tycker mina barn är väldigt jobbigt. Jag med...
Det är tufft att inse att man förändras så otroligt mycket p.g.a. sjukdom som man inte kan styra över. Jag är inte samma människa som innan jag blir sjuk. Inte allt är av ondo, men visst kan jag sakna en piggare kropp, ett klarare huvud och möjligheten att styra mitt liv mer.

Likes

Comments

Jag ska till vårdcentralen imorgon. Det börjar kännas väldigt jobbigt att tänka på vad som kan komma fram. För en vecka sedan upptäckte jag en knöl ovanför magen. Dagen efter skulle min dotter till vårdcentralen så jag passade på att fråga läkaren vad det kunde vara. Han svarade att jag genast skulle boka en läkartid, han hade inte möjlighet att ta det då. Så jag ringde och fick en akuttid samma dag, dock inte till en läkare. Jag träffade två sköterskor som båda var förundrade över hur stor knölen var och att det troligen inte rör sig om ett fettknöl (alltid trevligt att kunna utesluta nåt). De pratade om eventuellt diafragmabråck men när jag påtalade oron över cancer och att jag har flera i släkten som drabbats trollade dom fram en läkartid. Imorgon alltså.
Så nu sitter jag och funderar över tre varianter. 1. Diafragmabråck. Är detta något jag får leva med? Kommer knölen tryckas tillbaka, eller behöver den opereras? Måste jag äta mediciner. Den varianten skulle förklara halsbrännan, hesheten och knölen i halsen jag haft till och från i flera månader. Jag sökte för det, men man hittade inget fel.
2. Cancer. Bara tanken får mig att vägra tänka vidare. Det går inte.
3. Man hittar inget fel. Ska detta bara få vara då? Att gå med en knöl på magen.
Jag är medveten om att man inte ska måla fan på väggen, att inte ta ut nåt i förskott. Men det är lättare sagt än gjort. Knölar får fantasin att skena, och jag minns förra gången jag hittade det. Den gången var det i brösten, och jag tänkte mest att en läkare på vc skulle säga att jag hade fel. När de också kände en knöl blev jag livrädd! I tre månader väntade och våndades jag innan jag fick komma och göra en mammografi. Mensen försvann och jag fick utslag över hela kroppen av stressen. Jag hade tur, knölarna kom av de många mjölkstockningar jag hade när jag ammade min dotter. Men hur länge kan man ha tur?
Jag ska försöka få en lugn och skön natts sömn och hålla tummarna att vad det nu är kan åtgärdas.

Likes

Comments

När det uppdagats att min familj verkar blivit delad på mitten har jag funderat väldigt mycket på familjeband, släkt och det visas ju i min blogg.
Men har jag verkligen förlorat något? Det är ju så att vissa står man närmare och andra inte lika mycket. De jag verkligen skulle sakna är fortfarande i min halva. Jag överlever utan de andra. Så krasst ser jag på det, för så är det.
Men när jag tänker på min familj kan jag helt enkelt inte förstå hur otroligt underbara mina döttrar är! De har vuxit upp och blivit väldigt omtänksamma, omhuldande och kärleksfulla kvinnor. De ser till att jag aldrig känner mig ensam även när de inte är här hos mig.
I år firar de stora högtidsdagar. Min äldsta dotter fyller 30 år och min yngsta fyller 18. De står väldigt nära varandra vilket jag är väldigt tacksam för, särskilt som min syster placerade sig själv i den andra halvan.
Min relation till min mamma är väldigt nära idag, men det har inte alltid varit så. När vi var yngre var det min syster som var närmre. Men familjeförhållanden förändras. Jag värderar min relation till min mamma väldigt högt, vi pratar ofta om hur hennes relation med min mormor var. Min mamma fick inte särskilt mycket kärlek från sin mamma när hon växte upp. Hon var inte ett önskat barn och det har hon känt tydligt. Det var förbryllande för mig eftersom jag alltid känt kärlek från min mormor. Men det har präglat mamma. Hon har inga problem att återgälda kärlek men jag har förstått att hon har svårare att ta initiativ. Jag har alltid haft lätt att pussas och kramas så jag insåg inte detta förrän nu på senare år. Hon ville inte bli som sin mamma men hur mycket man än vill kan man ändå inte alltid slå sig lös från sin uppfostran. Med det jag vet om hennes uppväxt har hon gjort ett jättebra jobb med oss.
Jag vill visa mina döttrar att jag älskar dom förbehållslöst, att jag alltid finns här när de behöver mig, att jag är så otroligt stolt över dom båda.
Jag har varit ensamstående med mina döttrar större delen av deras liv. Min äldsta har aldrig haft någon relation med sin pappa, medan min yngre har en bra relation med sin nuförtiden. Det har stundtals varit svårt, det är inte lätt att uppfostra barn och på egen hand blir det ännu svårare. Det gör att jag är stolt över mig själv. Jag kan ärligt säga så här med facit i hand nu när de båda (snart) är vuxna att jag gjort är förbaskat bra jobb!
De är självständiga, starka och alldeles, alldeles underbara!
❤❤

Likes

Comments