När det uppdagats att min familj verkar blivit delad på mitten har jag funderat väldigt mycket på familjeband, släkt och det visas ju i min blogg.
Men har jag verkligen förlorat något? Det är ju så att vissa står man närmare och andra inte lika mycket. De jag verkligen skulle sakna är fortfarande i min halva. Jag överlever utan de andra. Så krasst ser jag på det, för så är det.
Men när jag tänker på min familj kan jag helt enkelt inte förstå hur otroligt underbara mina döttrar är! De har vuxit upp och blivit väldigt omtänksamma, omhuldande och kärleksfulla kvinnor. De ser till att jag aldrig känner mig ensam även när de inte är här hos mig.
I år firar de stora högtidsdagar. Min äldsta dotter fyller 30 år och min yngsta fyller 18. De står väldigt nära varandra vilket jag är väldigt tacksam för, särskilt som min syster placerade sig själv i den andra halvan.
Min relation till min mamma är väldigt nära idag, men det har inte alltid varit så. När vi var yngre var det min syster som var närmre. Men familjeförhållanden förändras. Jag värderar min relation till min mamma väldigt högt, vi pratar ofta om hur hennes relation med min mormor var. Min mamma fick inte särskilt mycket kärlek från sin mamma när hon växte upp. Hon var inte ett önskat barn och det har hon känt tydligt. Det var förbryllande för mig eftersom jag alltid känt kärlek från min mormor. Men det har präglat mamma. Hon har inga problem att återgälda kärlek men jag har förstått att hon har svårare att ta initiativ. Jag har alltid haft lätt att pussas och kramas så jag insåg inte detta förrän nu på senare år. Hon ville inte bli som sin mamma men hur mycket man än vill kan man ändå inte alltid slå sig lös från sin uppfostran. Med det jag vet om hennes uppväxt har hon gjort ett jättebra jobb med oss.
Jag vill visa mina döttrar att jag älskar dom förbehållslöst, att jag alltid finns här när de behöver mig, att jag är så otroligt stolt över dom båda.
Jag har varit ensamstående med mina döttrar större delen av deras liv. Min äldsta har aldrig haft någon relation med sin pappa, medan min yngre har en bra relation med sin nuförtiden. Det har stundtals varit svårt, det är inte lätt att uppfostra barn och på egen hand blir det ännu svårare. Det gör att jag är stolt över mig själv. Jag kan ärligt säga så här med facit i hand nu när de båda (snart) är vuxna att jag gjort är förbaskat bra jobb!
De är självständiga, starka och alldeles, alldeles underbara!
❤❤

Likes

Comments

Systrarna Kardashian står för glamour, lyx och ytlighet. Jag har funderat på vad de ger för bild till framförallt unga tjejer idag. Att man kan köpa vad man vill, som lyxhus när man knappt hunnit fylla 18 år. Inga problem, bara party och snygga kläder och kända pojkvänner. De visas upp av sin mamma managern som djur i bur känns det som ibland. Ju större drama desto bättre.
De är som skyltdockor där man hänger glamourösa kläder på och som visas upp på olika event...
Då slår det mig. De är dagens Barbiedockor!
För varje bild har någon bytt kläder till en annan outfit, i deras Barbie-hus lever de medan tjejer tittar på. De har självklart alla en egen Barbie-bil, och behöver inte arbeta.
Självklart vet jag att de arbetar, de har klädföretag, dataspel, modedesigner m.m. men det de tjänar mest på är att visa upp sig. Som Barbie-dockor ställs de på events, följs av en kamera hela tiden.
Hur känns det att allt du gör synas i sömmarna, att allt du tar på dig ska granskas av en hel värld? Att aldrig få vara privat? Och att alla följer din kropp som om den vore hela världens, är hon gravid, väger hon för mycket, för lite, kantig, mullig, tanig. Det bästa tidningarna vet är att noga kolla bild för bild för om en enda liten sak ändras så har de opererats. Det har de nog gjort lite till mans och på nåt sätt förstår jag dom. Det måste vara tufft att alltid försöka se perfekt ut. De skulle inte behöva vara det, men om de går ut osminkade så kan man ge sig den på att det kalas ut över världen.
Jag är glad att jag inte lever så, jag vill gärna fortsätta vara privat.

Likes

Comments

Att bli mamma är en fantastisk upplevelse. Det är lika fantastiskt att bli mormor.
Det är en tacksam position, man kan skämma bort, ta ett litet kliv bort från regler och uppfostran. Man slipper ju det mesta av konsekvenserna...😊
Mitt barnbarn, Maja, är helt underbar! Hon är snart två år och pratar för fullt. När hon sa mormor första gången var det som om hjärtat skulle sprängas av stolthet!
Jag är så otroligt tacksam för all tid jag får vara med henne, tid att bygga upp en bra relation som jag hade med min mormor. Det kan vara lite tröttsamt ibland, hon har energi som heter duga, men jag vet ju att jag kan vila sen. Jag är också väldigt tacksam att jag bor nära min dotter och hennes familj så vi kan träffas ofta, och dagiset ligger ännu närmre mig.
Jag är sist av mina tre syskon att få barnbarn och jag såg den stora förändringen i mina syskon. De mjuknade liksom. Jag vill gärna tro att jag också blivit mjukare.
Jag känner mig inte äldre för att jag blivit mormor, mer än när energin i Maja nästan tar kål på mig 😉 Jag känner mig stolt. Stolt över det fina jobb min dotter och svärson gör. Stolt över att min dotter frågar mig om råd när det gäller uppfostran. Stolt över hur min familj växer.
En dag hoppas jag att mina barnbarn (jag vill ju gärna ha fler) kommer fråga mig om gamla tider, även om det känns väldigt udda att tänka på att min tid på jorden kommer vara gamla tider så småningom.
Min dotter var orolig för att min kärlek till Maja inte skulle räcka till om det kom ett syskon till henne. Jag sa att hjärtat växer exakt så mycket det behövs för att älska alla. Jag avgudar Maja, men jag kommer avguda alla mina barnbarn!
Barnbarn är verkligen livets efterrätt!

Likes

Comments

Jag har inte kvar mormor, morfar, farmor eller farfar i livet. Ibland har jag funderingar över hur relationer kan vara så olika i olika familjer. Läste precis inlägg där frågan om vilka man hade bäst kontakt med, farmor/farfar eller mormor/morfar. Så jag började fundera över hur mina relationer var. Min mormor och farmor kunde inte vara mer olika. Ingen av dem hade jobb, eller jo, farmor bodde ju på en gård så det var nog tillräckligt jobb. Men de var båda tillgängliga.
Farmor var den som bakade, sådde allt mellan himmel och jord.

Jag kommer ihåg särskilt en dag en sommar. Mina föräldrar hade tagit med husvagnen och de sov i den. Min syster och jag sov i ett gästrum i huset. Vi hade fått order om att inte väcka någon och naturligtvis vaknade jag jättetidigt. Jag gick upp, smög förbi min farbrors rum, smög förbi farmors rum och där knakade golvet till. Jag frös till is, och sekunden därpå flög dörren upp! Ordern att vara tyst klingade rätt bra i huvudet och jag var skräckslagen över vad som skulle hända när jag nu väckt farmor. Hon såg inte glad ut men så fort hon såg att det var jag log hon; Jaså var det du.
Hon tog med mig ner till köket där vi åt frukost och sen följde jag med henne ner till ån där hon tog sig en simtur varenda dag. När vi kom tillbaka hade min farbror vaknat och jag åt frukost med honom och hans fru och sen följde jag med dom när de tog upp potatis. Jag skulle få 25 öre för varje potatis jag hittade efteråt. Jag kommer inte ihåg att jag blev särskilt rik...
När det var klart hade även mina föräldrar vaknat så jag åt frukost även med dom.
Min farmor och farfar bodde på landet några mil från där vi bodde så vi träffade dom inte jätteofta. Men jag såg alltid fram emot att åka dit. Farmor pratade inte så mycket, hon hade haft cancer i tungan så en del var opererad. Men det var aldrig något jag reflekterade över. På höstarna var det extra kul, när vi åkte hem igen hade vi alltid med oss potatis, morötter, äpplen, astrar, ja, hur mycket som helst och det luktade alltid så gott i bilen.
Det jag gjorde mest där när jag var liten var att sitta i deras grusgång och leta fina, vita stenar. Jag samlade dom och radade upp dom i min bokhylla hemma till mammas förtret. När huset skulle säljas hittade jag en jättestor vit sten som numer pryder min rabatt. Men den sak jag förknippar mest med farmor och farfar var en stor dalahäst. De hade hästar från den stora till den allra minsta och den största red jag på som liten. Den och två av de mindre har jag också fått.

Min mormor var inte direkt någon bullbakare. Hon bakade då och då, skorpor och sockerkaka mest. Men det jag förknippar med mormor är en kedjerökande korthaj, typ. Vi fick lära oss att spela Mulle bland annat. Särskilt en av mina bröder och jag gillade det. Hon var ofta väldigt undrande hur bra vi var, helt ovetande om att vi såg hennes kort i hennes stora glasögon...
Hon var förtidspensionerad p.g.a. en stelopererad höft och hon bodde väldigt nära oss. Jag sov över där då och då, som kudde hade jag en lila kudde med en stor tofs som jag älskade.
Hon bodde inte med min morfar, men hon hade ett stort umgänge. Jag träffade många av dom, några kom för att spela kort, en svåger hade en stor frimärkssamling och han gav mig alltid frimärken när han var där.
Mormor fanns alltid där och var alltid närvarande vid födelsedagar, högtider och ibland även resor. Hon brukade alltid säga att det var så kul att vara med för man vet aldrig hur länge man lever. När jag var liten blev jag så rädd och trodde hon skulle dö när som helst, men man lärde sig att det bara var nåt hon sa.
Någon sak jag förknippar med mormor var en bonbonjär (en godisskål med lock) i kristall där hon alltid hade godis, oftast hårda karameller med apelsin och citronsmak. Man fick alltid ta en och sen ville man gärna snika åt sig en till i smyg. Problemet var det där locket, för hur försiktig man än var så klingade det alltid till när man skulle sätta tillbaka det, varvid mormor alltid sa; Varsågod ta en till du. Den skålen har jag nu.

Morfar träffade jag inte så ofta. Han var sjuklig under de sista åren han levde och det hände att jag följde med mamma när hon skötte om honom. Det jag minns är hans pipor, jag kan än idag känna doften ibland.
Men farfar träffade jag. Mitt bästa minne av honom är hans verkstad. Han gjorde fågelholkar bland mycket annat. Han gjorde en till mig, en exakt kopia av deras hus, men den har tyvärr försvunnit på vägen nånstans.

Min farmor dog först. Hon hade varit dålig en tid, låg på sjukhus. Två dagar före jul, på min pappas födelsedag blev hon sämre och farfar, pappa och hans syskon skyndade dit. Sen ringde pappa och sa att krisen var över och han skulle komma hem. På vägen hem ringde min faster och sa att hon gått bort. Jag stod och kokade knäck, minns jag, och det har jag aldrig gjort sen dess. Hennes begravning var den första jag gått på och det var hemskt att se farfar helt nedbruten av sorg. De hade varit ett par sen ungdomen och han ville bara förenas med henne. Ett par år senare fick han följa henne. Det var en helt annan känsla den gången, vi visste att det var vad han ville.  Men jag glömmer aldrig bilresan hem. Vi syskon satt och småpratade lite när pappa plötsligt suckade till och sa; Jaha, nu är man föräldralös...

Min morfar dog sen, det var litet kluvet. Jag kan inte säga att jag kände honom direkt, men det var tufft att se mamma så ledsen.
Så dog min morbror, och straxt efter hans fru, min moster.
Jag sa ofta då att det värsta kommer vara när mormor dör, för hon var alltid där. Och det var det.
Mamma och jag skulle åka och handla när hon slutat arbetet men så ringde hon och sa att vi får ta det en annan dag. Helt normal ton. Jaha, varför det, frågade jag. Mormor har dött.
Jag slängde mig iväg och när jag kom dit var personal från hemtjänsten där. De hade gjort så fint, tända ljus och tog hand om mamma som var i chock. Jag gick in till mormor och jag kan ärligt säga att det syns att själen har lämnat kroppen. Hon såg helt fridfull ut, lite transparent på något sätt. Hon hade somnat in snabbt, ett bra sätt att dö.
Ett halvår tidigare hade det brunnit på boendet hon bodde på, och värst drabbad blev hennes lägenhet. Vi hade haft fullt upp med kontakter med andra boenden, sanering m.m. Mormor trivdes inte alls på dessa boenden och längtade tillbaka till sitt hem. Hon hade precis kommit tillbaka hem när hon dog, som om hon bara väntade på det.

Sedan dess har alla pappas syskon gått bort. Nu är det bara mamma och pappa kvar, sen är min generation den äldsta. Det känns väldigt konstigt.

Jag älskade mina mor- och farföräldrar, men det är ju klart att mormor var den som stod närmast. Hon fanns alltid nära. Alla kallade henne mormor Mary, även de som inte var släkt. Jag kallade henne Burrburr när jag var liten. Sista tiden pratade vi mycket om gamla tider, hon var fullständigt kristallklar. Hennes syster släktforskar och det är väldigt intressant att höra. Hon är ett par år äldre än mamma bara och vi hälsar på en gång varje sommar, hon bor flera mil bort tyvärr. Men jag försöker suga i mig så mycket jag kan varje gång.

Idag är jag mormor till en alldeles underbar flicka som jag kallar Smulan. I julklapp fick jag en fylla-i-bok där vi ska skriva i minnen m.m. Det ska bli jättekul att göra det, och hoppas att hon kommer bli intresserad så småningom av vad som hänt förr. Det är bäst att skriva ner det nu så länge jag minns...

Likes

Comments

Jag har en stor familj. Föräldrar, tre syskon, två barn, ett barnbarn, åtta syskonbarn och åtta syskonbarnbarn. En stor härlig familj.
Jag trodde att i en familj älskar och respekterar man varandra. Ställer upp för varandra. Men faktum är att även i en familj finns det slitningar, avundsjuka, misstro och andra negativa känslor. Det visste jag ju såklart, men inte i min familj?
Jag är yngst i syskonskaran, och det är några år emellan oss så vi hängde aldrig ihop som barn. Men jag kan ärligt säga att som vuxna har jag haft väldigt kul med alla mina syskon. Så varför har det blivit som det blivit?
Jag vet verkligen inte, och jag saknar att ha en bra relation med dom. Att kunna träffas över en fika. Att ha grillkvällar. Ta en öl ihop. Skämta och ha kul.
Men jag fick konstaterat av två av mina syskon att jag är skämtet. Någon man skojar om. Och varför? Jag är sjuk. Det är tydligen det roliga.
Kanske tror dom inte på det. Jag vet inte, men det gör fruktansvärt ont. Att man misstror min sjukdom är jag van vid, och jag kan försvara mig. Men att man skämtar om det kan jag inte ta in riktigt.
De får så gärna byta med mig, jag tror inte de har en susning om hur det är att leva med mina sjukdomar. Jag tror inte de inser hur mycket jag fått ge upp p.g.a. dessa. Hur tufft det är fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.
Det är en vacker dag idag, solen skiner och det är fullt av snö och riktigt kallt. Jag kommer över det här. Jag kommer fortsätta försöka hitta det positiva i livet, vara glad och tacksam över de dagar värken är lite dovare. Jag kommer fortsätta trotsa sjukdomen och göra saker jag inte borde bara för att det är roligt. Jag tänker inte låta nån trampa på mig.

Likes

Comments

Det är en vecka kvar till jul. Inte klokt vad tiden går fort!
I stort sett alla julklapparna är klara, resten och julmat ska inhandlas på måndag. Det är tur att jag är förutseende för jag håller på att bli förkyld. Men den kan gärna få vänta till efter jul, eller helst hålla sig borta helt och hållet.
Jul är helig för mig. Det ska vara en lugn skön dag med god mat, julklappsöppnande, Kalle förstås och så Tomten är far till alla barnen. Två dagar innan fyller min pappa 80 år, men han vill inte ha nåt stort party. Det ska även städas den dagen. För dagen innan är vikt till att laga julmaten. Inga stor saker, vi har lite knytis så det är bra uppdelat. Men efter maten är lagad är det Bingolottos uppesittarkväll har min dotter bestämt. Och visst, det kanske är kul att sitta och lyssna på vad alla andra vinner och Carl-Jan och Lottas julklappsrimmande. I alla fall tänker vi smaka av skinkan och västkustsalladen. Det är aldrig fel...
På julaftons morgon har vi en tradition jag påbörjade när min äldsta dotter var liten. Vi tänder ljus, tar fram julkrubban och läser julevangeliet. Jag ville att mina barn skulle veta varför vi firar jul och inte bara tänka på julklappar. Det är en fin tradition även om det numer känns lite uttjatat då min äldsta dotter är 29 och min yngsta är 17. De har hört det där rätt många gånger nu. Vi får se vad min yngsta säger, kanske blir det ett år till. Jag hoppas dock att den traditionen följer med över till barnbarnen, kanske läser min dotter evangeliet i år för min dotterdotter?
Vi är ganska tidiga med att julpynta, och sen åker allt ner på nyårsdagen. I år kan det tänkas att granen åker ner redan på juldagen då lilla vovven är aningen närgången.
Inga julkänslor än. Det blir mindre och mindre av det med åldern känner jag. Men i år kommer min äldsta dotter med familj fira här, det ser jag fram emot, särskilt att få ge min dotterdotter julklappar. Det roligaste på julafton är just att få ge julklappar. Jag skulle vilja ge mina barn hela världen, men de begär inget. Då är det roligt att få ge tycker jag.

Likes

Comments

Just nu visas Strefen på TV som reklam. De används för kortvarig symptomlindring vid halsont, ömmande, smärtande och svullen hals samt svårigheter att svälja. De är smärtstillande och febernedsättande. Enligt Fass.
Och enligt reklamen är det den moderna halstabletten. Bra så.
Nu kommer vi till biverkningarna.
Vanliga (1 av 10 användare):
• huvudvärk, yrsel
• halsirritation
• munsår eller smärta i munnen
• halsont
• obehag eller onormal känsla i munnen
• illamående, diarré
• stickande och kliande känsla i huden

Låt oss fundera lite på detta. Halsont? Av en halstablett? Okej.

Mindre vanliga (1 av 100 användare)
• dåsighet
• blåsor i mun eller hals, domningar i halsen
• uppsvälld buk, buksmärta, gaser, förstoppning, matsmältningsbesvär, kräkning
• muntorrhet
• brännande känsla i munnen, smakförändringar
• hudutslag, kliande hud
• feber, smärta
• sömnighet eller sömnsvårigheter
• försämrad astma, väsande andning, andnöd
• nedsatt känsel i halsen

Då funderar vi på det. Feber? Av febernedsättande tabletter?

Så om jag har ont i halsen och feber kan jag alltså ta denna moderna tablett, men med en massa biverkningar som kommer ge betydligt värre symptom, inkluderat de jag redan hade från början...
Hur kan en sån medicin blivit godkänd?
Jag tror jag fortsätter med Alvedon och Vicks halstabletter.

Likes

Comments

Jag behöver gå ner i vikt. Rätt mycket också, ungefär 24 kg ska bort.
Jag är medveten om att jag under ganska lång tid har dragit på mig dessa kg och har länge tänkt att det måste bli ändring. Till och från har jag också gått ner nåt kilo och ätit bättre, men sen har jag obönhörligt kommit tillbaka till dåliga vanor. Jag skyller gärna på fibromyalgin, att jag inte kan träna som andra mm, men jag är helt enkelt lat. Nu är det slut med undanflykter och skitsnack, jag SKA gå ner. Mitt mål är att nå 60 kg till min 50-årsdag, det är 20 månader kvar och det betyder 1,2 kg/månad. Det tycker jag låter rimligt.
Det svåra är att sluta med de dåliga vanorna, det handlar ju om viljestyrka och just nu är den otroligt låg. För varje gång jag går ut och går blir jag otroligt andfådd, och så trött så när jag kommer hem igen är jag helt slut. Och godissugen...
Men nu har jag bestämt mig, min dotter och jag har börjat med promenader igen, korta än så länge, men de ska bli allt längre när flåset blir bättre. Sen, när jag kommit igång lite mer, kommer jag börja simma och gymma.
Maten ska också ändras. Jag äter inte jättedåligt men det kan bli bättre.
Det som absolut måste ändras är snacks och godis.
Jag kommer ta en bild nu när jag börjar och sen var 5:e kg till jag nått mitt mål.
Håll tummarna!

Likes

Comments

Jag brukade ha miljoner bollar i luften förr, när jag jobbade. Kan inte säga att jag gillade det, har nog alltid velat göra färdigt en sak innan jag började med nästa. Men oftast är det inte möjligt.
Jag hade i alla fall inga större problem att handskas med det. Men sen jag blev sjuk, i Fibromyalgi, har många saker som fungerade innan plötsligt blivit ett stort problem. De här bollarna, t.ex. är ett stort problem.
Nu är det väldigt stressande att ha saker inplanerade. Att ha det hängande över huvudet liksom. Men det syns inte på mig, för när det blir stressigt verkar min hjärna lägga av. Som om varje sak blir ett brus och många saker blir en stor orkester i huvudet. Då är det jättesvårt att ta tag i saker. Det som absolut måste bli gjort, blir gjort, men de här "inte-så-jätteviktiga-sakerna" blir hängande i luften. Länge.
Jag är, och har alltid varit, bra på att organisera, göra listor och få saker gjorda. Att förlora det, även om det är tillfälligt, är oerhört påfrestande. Det är som att förlora sig själv.
Det är så mycket man måste vänja sig vid med den här sjukdomen förutom själva värken och tröttheten. Att tappa ord, helt vanliga ord som man självklart kan men som tillfälligt bara försvinner ur huvudet. Att tappa saker, för att fingrarna helt plötsligt blir gelé. Att inte kunna hålla en dialog för hjärnan inte vill samarbeta så tankarna blir en enda röra. Men att förlora det enda man är riktigt bra på, och jag är normalt riktigt, riktigt bra på att få saker gjorda, är hemskt.
Nu kan en pall som skulle blivit målad för länge sen skapa ångest för att det inte blir gjort. Jag vet att det inte tar lång tid. Sen är det en sladd som skulle fixas som inte blir gjord. Det tar inte heller lång tid. Och så samlas sakerna som skulle blivit gjorda och stressen ökar och utåt blir jag mer och mer apatisk.
Varje dag skriver jag lista på saker jag ska göra. Jag vet att utan dom skulle jag inte klara mig. Samtidigt blir dom stressande när jag inte kan pricka av. För varje dag blir det allt svårare att pricka av ens de enklaste sakerna.
Och plötsligt finns det lite kraft, liten glimt av organisation och jag tar mig tillbaka från denna apatiska stress och kroppen börjar samarbeta lite.
Idag är slut och det ligger en färsk lista för morgondagen på bordet. Vi får se om glimten kan uppenbara sig imorgon.

Likes

Comments

När man är liten är clowner oftast något roligt. De underhåller på kalas eller cirkus. När man kommer in i tonåren blir det lite annorlunda, det är nämligen rätt vanligt med clowner i skräckfilmer. Stitches, Det, Amusement, The Task, Killjoy för att nämna några. Jag har inte sett nån av dom för det är läskigt med clowner. Kanske är obehaget just det här att den roar barn och skrämmer vuxna.
Nu skrämmer clowner alla. Att folk sätter på sig clown-kostymer, ger sig ut på stan beväpnade med knivar, basebollträn eller liknande, för att skrämma och/eller misshandla är helt galet. Och otroligt fegt!
Alldeles säkert sitter folk och läser att clowner skrämt folk i usa, vad häftigt, då kan vi också göra det. Men det har inte stannat där, det har varit knivskärningar, misshandel, folk har kört mot rött vilket ju är livsfarligt och kört av vägen, lika livsfarligt. Barn, och vuxna, har blivit livrädda att överhuvudtaget gå ut.
Nu skriver man om att det bildas medborgargarden lite här och var som ger sig på clownerna. Polisen varnar folk för att gå ut med clown maskering. Och samtidigt skriver dom att det är svårt att stoppa clown attackerna och det är det ju såklart när de är maskerade. Jag brukar alltid säga att svara med samma mynt aldrig är en bra idé,  men samtidigt måste ju folk få försvara sig. Kan inte polisen göra nåt så får man ju lov att göra det själv.
Jag har en tonårig dotter som tycker detta är väldigt otäckt. Jag måste hålla med, det är inte roligt när hon är ute och åker, man vet ju inte var och när en ny attack kommer.
Världen har blivit en osäker plats oavsett var man bor. Clown attacker, terrorattacker, krig, svält, naturkatastrofer. Nånstans måste vi stanna upp och inse att vi håller på att förstöra vår jord. Vi måste gå ihop och se till att göra det vi kan för att göra den säker igen.

Likes

Comments