Så har vi äntligen fått hem vår valp Elsa! Som vi har längtat!
Det är jobbigt, tidsödande, kiss och bajs inne, bitande på precis allt, gnälligt och skälligt och alldeles, alldeles underbart.
Hon är en Russkiy Toy som är en väldigt liten ras. Långhårig, otroligt len, pigg och glad liten tjej. Hennes favoritplats är att ligga under min haka och sova och det får hon så gärna. Får väl kanske börja flytta ner henne lite allteftersom hon växer, för när hon blir vuxen kommer det bli lite trångt...
Att skaffa en valp är att ta på sig ett stort ansvar. Lite större ansvar ligger på oss då vi är fodervärd åt Elsa vilket betyder att uppfödaren kommer vilja ha minst en kull valpar från Elsa. Hon kommer även vara med på minst en utställning. Det ser inte vi som något större problem, även om det kommer vara lite jobbigt när hon ska valpa eftersom hon kommer bo hos uppfödaren då. Men vi bor nära, så vi kan hälsa på ofta under den tiden.
Hon är så bedårande söt och gårdens favorit, alla vill hälsa. En stor omställning från vår tidigare hund Sigge som var så rädd för allt. Det gick inte att hälsa på nån, eller ha med honom nånstans. Det är något vi kommer ha med i uppfostringen, social träning. Elsa har redan träffat en av de många hundar som bor på vår gård, och det gick hur bra som helst. Vi ska snart testa att åka bil i en transportbur, jag måste kunna åka själv med henne. Så nu får hon undersöka den hemma och ligga i den när den är öppen innan vi gör det "på riktigt".
Jag tror vi har en stor fördel av att ha haft en hund med stora problem. Vi vet hur vi ska lägga upp träningen, vi vet vad vi ska undvika, vi vet var vi måste ta det lugnare. Det är som när man får sitt andra barn, första barnet är man lite trevande, man lär sig konsekvenserna av när man är lite slapp eller för hård. När man får andra barnet vet man hur man absolut inte ska göra...😊
Idag ska vi gå vår första långpromenad, även om det kommer bli att jag får bära henne lite då och då. Hon är lite för liten att gå så långt än. Men det är bra träning att få se lite mer än vår fram- och baksida.
Igår fick hon träffa mitt 1,5-åriga barnbarn och det var lite otäckt, men efter att ha fått lite godis från henne blev de kompisar. Mitt barnbarn var jätteduktig och klappade så försiktigt. De kommer nog bli bästisar snart.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hösten är här.
Det är visserligen fortfarande ganska varmt, men det känns i luften och träden börjar ändra färg.
Jag är alltid vemodig den här tiden. Kroppen gillar inte hösten alls, det blir kallare, blåsigare, regnigare... Men visst är det mysigt när det blir mörkare, man kan tända ljus och kura ihop sig i soffan under en filt. Om jag nu var frusen av mig och det är jag ju inte. Jag vill ha sommar året runt förutom julafton, då kan det komma en massa snö som sen gärna kan smälta bort dagen efter...
Men om en vecka ungefär kommer Elsa flytta hem till oss, vår lilla Russkiy Toy valp.  Klart att vi ser fram mot det. Det blir en ljusglimt i mörkret.
Annars har jag en massa träning framför mig. Borde redan varit på god väg men det har kommit saker emellan.  Imorgon ska jag gå och simma om kroppen tillåter.
Så ska trädgården stängas ner och jag längtar redan till nästa vår...

Likes

Comments

Det går inte en dag utan att man läser om hat. Hat om rasism, hat om bögar, hat om poliser, hat om politiker m.m. När gick allt så fruktansvärt fel? Hat har ju funnits förut men nu verkar det vara dagens känsla. Varje dag. Är det internets fel? Hatare har hittat en plattform att låta på?
Vi läser om poliser som får stenar kastade på sig och bilarna, varje dag. När de är ute för att skydda oss. Flera har blivit skadade och ändå går de upp dagen efter och gör om det. För vår skull. Vem skyddar dom? Många poliser har tröttnat och slutat och jag förstår dom.
Vi läser om homosexuella som blir misshandlade och dagligen får sig en skopa näthat på köpet. Bara för att de råkade älska någon av samma kön. Herregud, vi lever i 2000-talet!
Kvinnor som ammar och lägger upp en bild på Facebook blir obönhörligen borttagen, därför att det strider mot deras regler. Vilka regler?
Jo, man får inte hota eller på något sätt uppmana till våld. En liten grej bara, det tillåts varje dag! Det stör otroligt mycket när en kvinna matar sitt barn, men när Mark Levengood blir dödshotad i en video får den vara kvar flera veckor till ett flertal personer samt flera tidningar uppmärksammar det. Det står också att när det gäller offentliga personer får de tydligen tåla mycket mer, men när det gäller hot ska det gälla alla. Jo, säkert. Enligt reglerna tas bilder med naket innehåll bort då det finns känsliga personer som kan ta illa upp. Jo, men absolut. Men jag är rätt säker på att de som blir dödshotade också tar illa upp.
Jag hör inte till de grupper som får leva med hat varje dag. Jag är en vit, heterosexuell kvinna som inte är ute på kvällar och nätter. Jag är inte orolig att behöva hålla vakt mot mobbare. Men tänk er att leva i skräck för att någon en dag ska göra allvar av hoten. Att behöva kolla över axeln när man går ut, att hålla andan när man öppnar datorn för de hot och trakasserier som garanterat kommer finnas där. Att aldrig känna sig säker...
Vi måste hjälpas åt att se till att alla ska kunna sig säkra. I skolan, på jobbet och hemma. Och vi måste verkligen se till att de som vill hjälpa oss mot våld, poliserna, ska kunna utföra sitt jobb utan att bli attackerade.

Likes

Comments

På sistone har kläder varit på tapeten mer än vanligt. Främst har det handlat om Frankrikes förbud mot att bära burkini. Det har tagits bort, tack och lov. Jag läste idag om en flicka i 13-årsåldern som tvingades byta kläder då hon bar tights. Anledningen till att hon fick byta kläder var för att pojkarna i skolan skulle bli för upphetsade! 13 år... Jag läste även om en 5-åring som inte fick ha axelbandslöst då det var "omoraliskt". De hade även problem med att hon visade anklarna. 5 år...
Har inte detta gått lite väl långt?
När ska folk börja förstå att det inte är flickorna/kvinnorna som ska anpassa sig till männen utan tvärtom? Det är dags att ändra spelreglerna. Dags att lära pojkar att behärska sig, för det är ju tydligt att det är det som är problemet. Hur kan man ens prata om att kvinnor ska klä sig så att männen ska kunna behärska sig? Och om man då tittar på diskussionen om burkini. För där är det plötsligt fel åt andra hållet, då klär kvinnor sig för mycket!? Men nej, problemet där handlar om att man i all välmening vill hjälpa kvinnor att få klä sig som de vill. Och de kan ju inte vilja klä sig i burkini, eller hur? Det är väldigt enkelt, FRÅGA kvinnorna!
Att sätta klädregler för 5-åriga barn är att skapa problemen. Jag är rätt säker på att barn i femårsåldern själva inte funderar på om man såg lite väl mycket av en flickas ankel eller axel. Det är vi vuxna som ser det sexuella i hur mycket hud man visar och det behöver vi inte lägga på våra barn. Tids nog kommer de på det men tills dess kan de få fortsätta vara barn.
Och vad gäller män, det händer inte särskilt ofta, vad jag vet, att det blir stora orgier på stränder där både män och kvinnor går tämligen lättklädda. Så varför skulle de helt plötsligt bli så till sig av att en flicka bär tights..?
Så kvinnor, klä er som ni vill, och män, behärska er!

Likes

Comments

Mitt liv handlar inte särskilt ofta om stress. Nuförtiden. Innan jag blev sjukskriven var jag som de flesta andra, stressad mellan jobb, familj och sysslor. Jag var dessutom ensamstående och hade ofta problem med magkatarr och t.o.m. början på magsår. Sen blev jag sjuk i fibromyalgi. I många år stressade jag över att få reda på vad det var som gjorde mig sjuk. När jag fått reda på det stressade jag över att få någon att ta ansvar för att få ner det i en diagnos så jag kunde få hjälp. Sen stressade jag över att jag var sjuk och ville tillbaka till jobb. Samma sak när min läkare ville föreslå förtidspension. Och när Försäkringskassan stämplade ut mig, när Arbetsförmedlingen skrev ut mig, när jag fick överklaga till Förvaltningsrätten, när jag lyckades dra på mig en skatteskuld p.g.a. Försäkringskassan och Skattemyndigheten, när jag skulle få betala tillbaka ett års bostadsbidrag, när jag insåg att jag skulle bli skyldig Kronofogden. Jo, en hel del stress.

Konstigt nog är all den stressen borta. Visserligen med hjälp av antidepressiv medicin under en period, och min älskade hund som hjälpte till att komma över dom.
Nu har jag inte längre panikångestattacker eller magkatarr. För det känns som om allt jävligt som kommit i min väg har verkligen gjort mig starkare. Jag har ju insett att allt det som hänt har inte golvet mig helt. Tillfälligt ja, men jag har rest mig, gång på gång. Mitt favoritordspråk är kinesiskt, Det högsta är ej att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall. Stämmer rätt bra.

Jag såg en reklam nyss för McDonalds. Där kan man beställa via en app eller i en automat om man är för upptagen att göra det direkt. McDonalds som alltså är en snabbmatkedja. Tydligen är det inte snabbt nog. Då tycker jag att det gått alldeles för långt. Vi behöver inte snabba på livet mer, vi behöver sakta ner. Tack vare att jag är sjuk (ja, jag skriver tack vare) har jag blivit illa tvungen att sakta ner. Och det är inte särskilt dumt alls...

Likes

Comments

Jag är lyckligt lottad att ha två underbara döttrar. Både väldigt lika och väldigt olika.
Min första dotter var inte planerad alls. Jag blev gravid som 18-åring trots att jag åt p-piller. Men trots det älskade jag henne från allra första stund. När jag berättade för min pojkvän var det första han sa: Ta bort det!
Jag frågade om han skulle göra slut om jag behöll barnet och han sa nej, vilket jag naivt tolkade som att allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte.
Jag födde min dotter och hon var perfekt, som en docka och jag kunde inte fatta att hon var min!
Mitt förhållande var dock inte bra, han var otrogen, jag blev psykiskt misshandlad, fick alltid höra att jag var klumpig, dum, ful, att jag inte skulle klara mig utan honom och mycket mer. Det värsta var att jag trodde honom. Men när min dotter var ett år hade vi ett gräl, och min dotter blev så rädd att hon gömde sig under ett bord och då fick det vara nog! Jag ringde mina föräldrar som släppte allt dom hade för händerna och med hjälp av min bror kom dom och hämtade oss.
Jag grät mig till sömns en lång tid efter det. Jag var 20 år, med en ettåring och ensamstående mamma.
Det tog lång tid att helas, och flera kraschade förhållanden, men så träffade jag en nygammal kärlek. Vi hade varit tillsammans i tonåren, ett kort förhållande, men vi var fortfarande vänner. Det utvecklades till kärlek igen och vi var redan en storfamilj från start. Jag hade min dotter och han hade tre pojkar. Men vi bestämde oss för att vi ville ha en gemensam baby. Det tog ett halvår innan det tog sig, och när hon kom var min lycka fullständig!
Tyvärr kraschade även detta förhållande, mer p.g.a. yttre omständigheter än att kärleken tog slut. Men i ärlighetens namn passar vi bättre på varsitt håll...
Det har varit två helt skilda världar att uppfostra mina flickor. Med min äldsta var jag alltid orolig att folk skulle tycka att jag inte var en bra mamma när jag var så ung. Därför hade jag alltid städat och fint hemma, hon hade aldrig för små, trasiga eller skitiga kläder. Men det var otroligt tufft att uppfostra henne själv. Hennes pappa sa upp bekantskapen med henne ett halvår efter uppbrottet. Jag kände mig ofta så ensam.
Med min yngsta dotter var det helt annorlunda. Jag var 31 och kände mig så lugn och säker. Dessutom har hon en närvarande pappa och jag känner att vi kan diskutera saker på ett bra sätt.
Jag är fortfarande en ensamstående mamma, och det är tufft att uppfostra barn oavsett. Man oroar sig konstant och det spelar ingen roll vilken ålder de har.
Men min äldsta blir 29 i år och min yngsta blir 17 så jag måste erkänna att jag gjort ett bra jobb! Mina flickor är så fina och jag är så stolt över dom!

Likes

Comments

Att ha Fibromyalgi är inte kul alls. Det är att lära sig leva med smärta. Alltid. Inte då och då, alltid.  Att alltid vara trött, aldrig nånsin utsövd, oavsett hur mycket man sover. Att tappa ord. Att tappa saker. Att tappa vänner.
Man lär sig leva med det.
Men så kommer stunderna när det är jävligare än normalt. Där är jag nu. Det går inte att somna.  Jag har haft några dagar med djävulsk huvudvärk. Fjärde dagen i rad. Jag har spänningshuvudvärk, ytterligare en "present" som kommer i paketet Fibro. Jag får ont i kroppen, det letar sig upp i nacken och fortsätter upp i huvudet. Man spänner sig av värken och allt blir värre som en ringlande snurra.
Jag äter medicin för värken och jag äter medicin för att sova. Det är inga sömntabletter, utan en låg dos av antidepressiva som gör att kroppen slappnar av så det går att somna. Normalt. Nu när det är som jävligast fungerar inte det. Kroppen är för värkig, för spänd för att slappna av. Jag vänder och vrider på mig för att hitta någon ställning som gör mindre ont åtminstone så länge så jag hinner somna. På rygg går inte, då värker hela ryggen. På mage, omöjligt, då känns det som nacken ska gå av. På sidan är favoriten, men då värker axeln och höften. Samma på båda sidor.
Jag blir så less på den här skiten ibland!

Likes

Comments

På tisdag fyller jag 48 år. Det är inget jag lider av, tycker inte det är så jobbigt med åldrande. Än.
Jag håller inte ens reda på hur gammal jag är, när någon frågar får jag alltid tänka efter. Jag ser det så här; Det finns alltid någon som uppmärksammar när man fyller jämnt, så efter 40 har jag sett mig som 40+. Det kommer säkert finnas någon som talar om för mig när jag fyller 50 och efter det får det väl bli 50+.
Men inför varje födelsedag får jag tankar. Hur var det senaste året, uppnådde jag något? Blev det ett bra år, och hur kan jag göra det bättre?
Mitt år har varit upp och ned, som för de flesta. Mitt barnbarn har förgyllt livet alldeles särskilt. Stor saknad efter vår älskade hund Sigge. Bråk med Skattemyndigheten som resulterat i restskatt på 30 000:-. Bråk med Försäkringskassan om återbetalning av bostadsbidrag (Vilket hörde ihop med anledningen till restskatten. Lång historia.) som till slut avskrevs. Upp och ned.
Oavsett mina ekonomiska bekymmer och fysiska problem har jag det bra. Två underbara döttrar. Något jag inte kan förstå är att min lillsnutta blir myndig nästa år!
Jag tror det kommer bli ett bra år. Mitt 49:e...

Likes

Comments

Sommarnätter i Sverige är fantastiska! Aldrig riktigt mörka, i alla fall vid klart väder. Det luktar speciellt under sommarnätter, och det tar mig tillbaka till ungdomen. Vi campade från maj till september och vi var ute halva nätterna ibland. Jag tänker sällan på det nuförtiden, men om jag går ut och sniffar lite just under fina sommarnätter kommer allt till mig igen.
Dagen idag har varit hektisk. Nytt tak är inköpt sen tidigare, mitt gamla läckte ju. Men när vi tog ner det upptäckte vi att reglarna var spruckna och alldeles ruttna. Så nya, kraftigare reglar blev inköpta idag. Min svärson satte upp allt idag, trots ösregn ett tag. Det är underbart att det är färdigt så jag kan få ordning på baksidan igen. Jag vantrivs otroligt när det är rörigt omkring mig, är pedantiskt lagd...😊
Men det blir nog inte så mycket gjort åt den saken imorgon för min dotter ska börja sitt sommarjobb imorgon. Meningen var att hon skulle cykla. Nån stal ventilerna till hennes cykel i höstas så cykeln har stått tömd på luft hela vintern. Nya ventiler köptes in och cykeln pumpades, men ett däck höll inte lyft. Så en lagsats köptes in i veckan och idag var enda dagen jag hade tid att fixa det, om det nu inte var så att taket kom emellan. Ja, så blir det ibland. Så nu får jag köra henne imorgon och se till att cykeln funkar till tisdag.
Det har varit mycket ett tag, och så när solen skiner åker all planering i soporna för då ligger jag i badenbaden. Så saker får ta tid helt enkelt. Solen är prio nr 1!
Det är lite skrämmande när man passerat midsommar. Mitten på sommaren, men den har ju bara börjat. Ju!
Jag fyller på sommaren, om nio dagar. Jag blir 48 år. Jag får alltid fundera lite, har ingen koll på min ålder och har absolut ingen åldersnoja. Jag trivs med min ålder, det känns på nåt sätt som om jag vuxit i mig själv. Att allt stämmer med ålder och själ. Typ.
När jag varit inne på dejtingsidor har jag förvånats av de unga killar som kontaktat mig. Killar i 20-årsåldern, yngre än min äldsta dotter! Jag förstår inte vad de söker, en modersgestalt? Milf? Jag känner bara att det är svårt nog att hitta mogna killar i min ålder...😂 De är så ointressanta som de kan bli.
Nej, är fortfarande nöjd själv.
Klockan är snart ett, klockan ringer om sju och en halv timme, bör nog komma i säng. Ibland är det svårt att resa på sig...

Likes

Comments

När man ser på mitt liv utifrån kan jag tänka mig att det ser rätt torftigt ut. Ensam, handikappad, fattig... Och jag känner mig ensam till och från, är handikappad och är fattig. Och jag önskar att det kunde vara annorlunda. Men samtidigt har dessa motgångar gjort mig till den jag är dag.
Förr, innan värken lamslog min kropp, medan jag fortfarande kunde arbeta och jag hade förhållanden, mådde jag inte bra. Jag hade problem med magkatarr, hade början till magsår. Jag kände mig frustrerad och ofta arg och ledsen. Jag grubblade mycket.
De första åren med fibromyalgi-diagnosen levde jag i en bubbla. Lättnad att jag hade ett namn på alla konstiga symptom. Sorg över att få ytterligare en kronisk sjukdom. Ilska över det orättvisa. Rädsla över att jag aldrig mer kommer kunna arbeta och för att kunna betala mina räkningar.
De senaste åren har dock varit annorlunda. Någon sorts acceptans har smugit sig in. Det finns ingen anledning att kämpa i motvind, det kommer inte ändra nånting. Jag har försökt arbeta mig tillbaka till den jag var bara för att upptäcka att hon inte längre finns kvar. Och det gör ingenting.
Jag är faktiskt ganska nöjd över den jag är idag. Jag har lärt mig massor om mig själv. Jag har lärt mig tycka om mig själv. Jag bryr mig inte längre om vad andra tycker om mig, jag tänker fortsätta leva mitt liv som jag vill.
Jag tror inte jag hade kommit dit om jag inte blivit sjukskriven och numer pensionerad. Jag hade ingen tid förr att lära känna mig själv, ingen kraft att ta tag i det. För att fungera idag måste jag veta vart min gräns går. Jag kliver över den gränsen ofta nu också, men skillnaden är att jag väljer att göra det nu. Och jag kan välja att säga nej.
Så även i stunder av ensamhet känner jag mig trygg. Mitt i värken vet jag att det kommer bättre dagar. Fattigdomen kan jag inte göra något åt, men även det kommer bli bättre. Så småningom.
Till sist; Meningen med livet? Jag anser att meningen med livet för mig är att ge mina barn allt de behöver för att bli bra vuxna människor. Jag är redan där.

Likes

Comments