Header

Idag diskuterar vi ett allvarligt ämne som några av er velat läsa om, nämligen psykisk ohälsa.

Varnar redan här för långt inlägg och svärord!

I dagens samhälle ställs krav, på oss ungdomar, på vuxna, på dagisbarn. På alla. Hur hanterar vi dessa krav utan att ställa några FÖR höga på oss själva? För höga krav kan ställas i skolan, privatlivet med kärleken, vänskaper, familj osv. FÖR höga krav kan ställas vart som helst, när som helst av vem som helst.

Vi förväntar oss saker av varandra som inte är rimliga, helst ska man vara på alla platser samtidigt med alla. Det är inte rimligt och skapar en stress och en oro, det skapar Psykisk ohälsa. Jag skriver det här just i den här stunden för att jag vill att alla ska veta, jag vill att alla ska försöka förstå. Jag har själv haft ett par symptom på det, och jag kan säga att personligen handlade det verkligen om krav. Jag kände att jag inte var bra nog och jag gjorde allt för att vara "Nog". Jag önskade att någon såg, utan att jag visade. Att någon hörde, utan att jag berättade. Det är sjukt, för det är omöjligt.

Det finns många som känner så, som faktiskt lider av det här men inte vågar berätta om det. Jag tycker det är sorgligt när man läser om folk som står där helt ensamma och vilse. Jag skriver främst till ungdomar nu, då jag själv är ungdom och endast kan prata från mitt perspektiv.

Jag kan berätta hur det var för mig. Jag stängde in mig själv, satt timme efter timme efter timme inne på mitt rum. Musiken blev mitt sällskap och jag gick ut endast för att träna sen hamnade jag där i rummet igen. Jag hade en skum känsla i kroppen när det kändes som värst, jag kände mig inte levande typ. Det var som att jag gick på moln, jag bara gick och reagerade inte på något, brydde mig inte om något osv. Jag minns en period då jag var sjuk i 2 veckor eller vad det var och jag fick ångest så jag sjukanmälde mig några dagar extra, somsagt stängde in mig själv. Den som reagerade var min mamma, hon började ge mig artiklar om psykisk ohälsa och hon pratade mycket om det med mig. Då insåg jag att jag var påväg dit, jag ville inte dit så jag gjorde en förändring. Visst, jag begravde mig i plugg men det var en räddning för mig. Jag slutade sjukanmäla mig i skolan, började gå ut med kompisar, jag träffade en kille, jag insåg att min familj alltid stog vid min sida, jag började jobba. Jag var inte ensam. Och det är PRECIS det jag vill få fram i det här inlägget. Låt mig vara din familj, den som visar att du inte är så ensam och vilsen som du känner dig.

Det är svårt, man kan inte tänka på morgondagen när man sitter där och är nere. Men det är just det du måste göra, tänk på framtiden. Vart kan du komma? Vad är dina drömmar, dina mål? Det kan vara allt från att arbeta med något speciellt till att ha ett husdjur, en man eller kvinna, bo någonstans osv. Listan kan vara lång, och det är precis det du ska göra. En lista. Jag ger dig en uppgift, skriv en lista med 10 saker som du är nöjd och tacksam över i ditt liv. Och gör det verkligen, jag har gjort det. Jag tittar tillbaka på den och tänker på mina 10 punkter när det känns lite tungt i livet. Mina punkter kommer jag inte skriva ut här men de handlar om att mina föräldrar är friska, min syster är lycklig, mina systerdöttrar, mina kompisar, att jag har mat i magen osv.

Du ska faktiskt göra TVÅ listor. Första vet du redan, andra var en utmaning. En tuff utmaning för mig, då det ofta är något man glömmer bort. Skriv en lista med 10 bra saker med dig själv. Och nej, det finns inga regler. Skriv ner allt bra du kommer på hos dig själv, det kan vara allt ifrån något bra du gjort, en egenskap, något du är bra på till något du överlevt, något du ska göra, något du är stolt över osv, det är bara köra på med ALLT du kommer på. Ha dessa två listor i bakhuvudet och på papper, så när du inte kan hitta något positivt, ta fram listorna. Det är värt det jag lovar. Det krävdes några tårar innan min lista blev klar, men det är värt det. Du behöver det.

Alla hamnar på botten ibland, men du FÅR INTE ge upp. Jag ska berätta en grej nu, som bara ca 3 personer vet om mig. Jag hade en vän, han visste allt om mig och mitt liv (även mitt förflutna), jag visste allt om hans. För att sammanfatta, så hade vi en gemensam vän och det var hon som fick meddela mig att denna kille hade gett upp. Han tog sitt liv och det var pågrund av att han inte klarade sin depression. Därför är jag så mån om er, om er alla. Alla ska klara sig, lova mig det. Ni ger fan inte upp, aldrig någonsin.

Psykisk ohälsa är ingen lek och ingen ska någonsin få tro att det är det. Nu leker inte jag offer och säger att mitt liv har varit skit, för jag har gått igenom tuffa saker men jag sitter här idag, ellerhur? Jag har inte haft det svårare än någon annan och vill därför inte ha några snyftkommentarer nu, jag vill bara upplysa er om att det kan hända alla.

Det finns så mycket att säga om detta, men inget är tillräckligt. Jag finns här för er alla, jag vet inte hur många som var med mig för några år sen när jag bloggade. Jag fick kontakt med en tjej som jag inte tänker nämna namnet på (somsagt nämner inte många namn här numera) och hon mådde verkligen dåligt och det var förståeligt. När jag sen fick ett samtal från henne där hon grät och sa att hon tänkte ge upp och var i min närhet så sprang jag och några vänner dit, gav henne en kram och sa att allt skulle ordna sig. Det var allt som behövdes, idag lever hon och hon mår bra. Man kan inte göra allt, men alla kan göra något. Tro aldrig att du är otillräcklig, för det är du aldrig. Det finns inte något som heter så.

Jag vill dessutom påpeka att jag inte vill måla upp mig själv som ett "offer" eller någon ängel, utan jag vill upplysa er. Och ni som känner igen er, ge inte upp. Efter regn kommer solsken och en dag blir det bättre. Det låter klyshigt men det är sant, försök tänka på morgondagen och ställ inga krav på dig själv när du mår dåligt. Du får vara ledsen, du får gråta, du får vara arg. Det är mänskligt, försök inte dölja eller tvinga bort det. Alla behöver bearbeta känslor, vissa lite mer, vissa lite mindre. Du är inte annorlunda på något fel sätt för det.

Skänker tusen kramar till er alla och alla mina tankar och all min kärlek går ut till er. Ni är bäst, precis som ni är.

XoXo

Bjuder även på några citat idag som är värda att ha i baktankarna, ursäkta svärorden.


.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej på er! Jag har faktiskt varken haft orken eller tiden att skriva ett "vanligt" inlägg här ännu men jag blir så glad av att se att ni är här inne och även att ni gett så många tips på ämnen att disskutera här gör mig lite extra glad!

Idag var det dop för min minsta systerdotter, Var väldigt mysigt och vi hade både tur med vädret och humöret på alla barn inblandade! Sist jag bloggade hade jag inga systerdöttrar, nu har jag två helt underbara.

Tanken var att jag skulle bli brunett (Igen) nu innan dopet för att vara nyfärgad och fin men det blev ändrade planer så jag blir brunett efter det istället och på tal om det tänkte jag även fråga om det är någon här som gjort slingor på sig själv hemma och blivit nöjd? Eller om ni har tips på hur en askbrun färg kan se lite roligare och mer levande ut? Skriv till mig isåfall!

Och för att göra en update till er gamla läsare som mejlat och frågat: Sniff mår bra, han lever och vi hoppas på många fler år tillsammans. Min fina gamling. Elliton däremot lämnade oss för nästan exakt ett år sen, han är begravd i skogen precis över vägen där jag bor. Mitt busfrö lever vidare i mitt hjärta och själ. ♡

Hör gärna av er om ni har fler frågor, idéer eller om jag behöver göra en update på något mer!

XoXo

Likes

Comments

Hej! Jag heter Emelie Wengenroth och som en del av er kanske vet, så hade jag en blogg med nästintill samma bloggnamn (Ewengenroth) för några år sedan och jag hoppas att några av läsarna därifrån följer med mig även nu! (Kan även meddela att alla inlägg på den bloggen är borttagna)

Ni får även gärna höra av er till mig om det är något speciellt ni vill läsa om, så fixar jag det! Jag kommer alltså att blogga lite om mitt liv, mina tankar och funderingar (oftast kring lite "större" ämnen) och ja, vad jag nu får för mig att skriva om. Jag kommer dock inte vara lika öppen med info om folk i min omgivning den här gången då det blev en del problem sist pågrund av att vissa inte kan behärska sån information osv.

Lite om mig då.. Vem är jag? Jo jag är en tjej på 17 vintrar som är bosatt i Stockholm med mina föräldrar och min hund Sniff. Sniff kom till oss år 2007 och är en väldigt stor del av mitt liv, ni lär därför höra en del om honom och om våran träning tillsammans. Hundar är en väldigt stor del av mitt liv, men kommer att försöka begränsa mitt hund-prat. Även hästar och andra djur har varit en stor del av mitt liv i hela min uppväxt och lusten finns att återuppta hästlivet så vem vet? Kanske blir någonting av det!

Finns väll inte så mycket att berätta om mig mer än så, ni lär ju lära känna mig mer på vägen!

Jag kommer INTE att acceptera kränkningar eller liknande mot varken mig eller de omnämnda/bekanta till mig. Jag granskar kommentarerna så de flesta kommentarer kommer antagligen inte att komma ut här på bloggen. Jag tar bort de som kan uppfattas som kränkningar eller påhopp för mina bekantas skull, de ska inte behöva genomlida näthat då det är något av det värsta som finns.

Hoppas ni blir kvar här, så hörs vi!

XoXo

Likes

Comments