Den ene stod skygg i ett hörn, det toviga grådassiga hår som stack ut under huvjackan blåste sig fast i snoret som halvvägs hängde ur näsan på honom. Någon med en cigg mellan läpparna svor för sig själv i irritation så röken pyrde ut i stora moln tillsammans med svordomarna. I ena handen höll han en ihopknöcklad burk med lite öl kvar i som han med jämna mellanrum höjde över huvudet för att klia eller rätta till sin smutsiga och nästan helt trasiga mössa. Den andre blyg och nervös, gammal och undernärd som hon nog var fick hon nog samla kraft så att hennes skakande hand skulle orka vinka lite lätt varje gång jag gick förbi och med en liten glimt i ögat log hon alltid lika vänligt innan blicken föll till marken igen.

På bänken utanför satt vi uppradade ett gäng, alla drack för fullt ur sina snart tömda flaskor och burkar innehållande diverse alkoholhaltiga drycker. En vanligtvis väldigt aggressiv person satt stilla bredvid mig och för omväxlingens skull tog han jointen mellan fingrarna på mig och sög i sig ett par rejäla bloss, han shabblade på om allt och inget, djupa saker som var intressant att lyssna på men likt tiden som försvann så försvann även orken och lusten att försöka förstå vilka ord som egentligen sas i hans haschmumlande shabbel mixat med  alldeles för tjackat tempo för oss andra opiattorskar att hinna med, men alla låtsades som ingenting, ibland att vi hängde med men som mest låtsades vi att vi förstod och han låtsades som att han inte visste om det och fortsatte inlevelsefullt att berätta ändå. Han han ville bara att vi skulle hålla käften och sitta kvar. Kemikalierna han just skjutit in i sin ven inne på toaletten började ta form i hans rastlösa kropp och snart stod han som en svajande smal och avlång figur med armar och ben som svänger härs och tvärs, hit och dit, upp och ned. Charmigt men väldigt energikrävande i längden.

Någon annan stod vid gaveln av byggnaden med diverse fynd hon gjort under morgonkvisten och la ned i sina korgar som hon snickrat upp på en gammal rostig damcykel. Bland annat en blöt och en för oss andra helt oanvändbar filt. Den förstod jag var till hennes hund som hon alltid hade med sig inlindad i varma filtar som hon rengjort och torkat. Hon var så mån om sin hund, en sån där liten liknande en chihuahua och kärleken strålade verkligen kring dem. Det var så fint att se. Så här får även ni se.

En för mig någorlunda "ny" besökare gjorde fel när han på noter lade fram lögner som vem som helst kunnat genomskåda framför den mest bittra, högljudda och den mest narcissistiska snubbe jag mött. "Galna alkisen". Han var faktiskt en närmre vän än de andra var till mig den där alkisen och nog fan var han galen. Efter att ha stått ut med mytomanin tillräckligt länge sa det smack och fjanten blir rejält sönderslagen på gården framför alla att se. Och jag tror utan att ljuga att alla njöt. Aldrig har jag aldrig sett någon springa så fort och långt och samtidigt hört honom tigga och be om förlåt hela vägen bakom husbyggnaden en bra bit bort. Han sprang sin kos och sen såg jag honom aldrig igen och vi bara skrattade i kör.

En person gick bort också och vi sörjde allihop, vi sa inte att vi sörjde, vi sa inte speciellt mycket om det alls. Vi visste ändå. Det räckte med att möta varandras blickar för att känna en störande klump i halsen, en sån som gör ont långt bak i gommen och halsen i försök att hålla inne tårar. Jag kände sorg mest för de andras skull. Det var en tyst och tung dag.

Vi levde så, det gjorde vi. Ja, nog är dom starkare än mig som knappt levde som hemlös i ett år. Misär, tänker man mest om hemlöshet. Men där och då var vi ett gäng med våra egna rutiner, tillsammans var vi en salig blandning av människor i olika åldrar med bakgrunder inte helt olika varandras som sågs varje morgon där på Grottan för frukost, traskade runt i drogträsket med spöt och försökte få napp en stund innan man samlades på Mikaelsgården där alla droger oftast fanns tillgängliga. Om någon ej dök upp en dag märkte vi alla att någon saknades och blickar kastades ut genom fönstren medan vi grubblade över om hen antingen tagit en överdos, åkt fast eller snurrat bort sig någonstans. Man ville ju ha koll på vilka pundare som lämnar och kommer också så man inte blir utan sin medicin. Stenkoll när subutexkillen var på plats och när haschtomten hämtat påfyllning. Vi var ett gäng hemlösa pundare och ja, ibland saknar jag att känna den kärleken jag kände där. En känsla olik någon jag känt förut.

Er glömmer jag aldrig - fina ni.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

This is it.

Likes

Comments