View tracker

Blodröd Väg är den första boken av tre i Moira Young's serie Dustlands. Jag minns att jag läst boken en gång för några år sedan, jag minns att den var rätt bra, men jag mindes inte vad den handlade om, därför valde jag att läsa den igen. Boken utspelar sig i framtiden, i en tid då dagens samhälle sedan länge är bortglömt och där skyskrapor och bilar iscensätts som tomma ruiner. Boken handlar om 18-åriga Saba. Hon har en tvillingbror, Lugh, och en lillasyster, Emmi. En dag kommer tontorerna - kungens soldater - och tar Lugh ifrån Saba och hon måste tillsammans med Emmi ge sig ut på ett äventyr för att ta tillbaks brodern. Det de inte vet är att de ger sig ut på ett äventyr som ska komma att förändra dem alla tre.

Det som slår mig allra mest är författarens skriftspråk. Boken är inte skriven på vanlig svenska, utan på ett sätt som snarare påminner om dagens talspråk. Här är ett exempel som nog inte ska avslöja alltför mycket av bokens handling: "Men det gör dej inget om det e en mänska, säger Jack. Dom får skylla sej själva, säger jag." Den svenska grammatiken har författaren valt att lägga åt sidan, exempelvis använder författaren ord såsom dom, sej, han (istället för honom), hon (istället för henne), å (istället för och) och e (istället för är). Till en början blir man smått förvirrad men man kommer rätt snabbt in i ett flyt när det gäller att förstå skriften.

Boken var rätt bra, jag skulle absolut kunna tänka mig att läsa den igen, trots att jag vet om böcker vars historier lockar mig än mer. Den får betyget 3/5, den var inte dålig på något sätt, men den var heller inte jättebra. Nu ska jag ta mig an den andra boken i serien, Rebellhjärta.

Moria Young, författare & skådespelare, Vancoucer (vill du läsa mer om Young? klicka då här ).

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu, efter en rätt så lång väntan, har jag så äntligen tagit tag i mitt så kallade vett och sett Jurassic World, filmen som enligt folket skulle vara mycket än de två andra uppföljarna till storsuccén Jurassic Park. Detta var alltså den fjärde filmen, den här gången klassad som en sci-fiction och inte bara äventyr så som de äldre var. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag tyckte om filmen, mina känslor för den svindlar än så länge i ett till synes ändlöst kaos... Kanske har jag bestämt mig i slutet av inlägget?

Som förväntat har animationen tagit ytterligare ett stort steg framåt i utvecklingen, alla dinosaurier fick "nytt liv"! Ändå tycker jag att man lyckats behålla den typiska grundstammen man finner i alla Jurassic Park-filmer: Allt är från en början glädje och inspiration, men förvandlas snart till ett kaosat krigsfält fyllt av dinosaurier och vapen... Sammanfattat kommer karaktären Ian Malcolm's citat till liv (klicka på länken för att se scenen):

"Life finds a way"

Jag tycker ändå regissören Colin Trevorrow har gjort ett mycket bra jobb med filmen. Jag kände direkt att filmen klickade, då man på många sätt (vilka jag inte kommer avslöja här) har knutit ihop Jurassic World med sina föregångare. Om jag ändå skulle avslöja en sak (spoiler allert!)? Filmen får i den avgörande scenen besök av en gammal god vän... En trevlig överraskning måste jag säga att det var i det ögonblicket, lite hypad får jag nog säg att jag blev!

Som ett slags avslut säger jag att filmen absolut var snäppet över mina förväntningar! Av mig får den 4/5 i betyg för sina grymma animationer, karaktärerna, de nytänkande idéerna och handlingen över huvudtaget!

Likes

Comments

View tracker

Bläckhjärta, den första boken av tre i Bläck-triologin, är en bok jag länge velat läsa men som jag aldrig riktigt känt mig för att ta tag i. Nu var den så nära inom räckhåll, så jag tänkte som så att 'Varför inte?' Boken passar in i fantasy-/äventyrs-genren och kretsar just kring en bok...

En stormig natt dyker en objuden gäst upp hos Meggie och hennes Pappa Mo. Han varnar Meggies pappa för en viss Capricorn. Nästa morgon reser Mo och Meggie i all hast till flickans faster Elinor. Elinor äger det största, mest dyrbara bibliotek Meggie någonsin sett. Där gömmer Mo boken om vilket allt handlar. En bok som Mo för många år sedan läste för sista gången och som nu står i centrum för ett osannolikt magiskt äventyr - ett äventyr vars hemlighet Meggie inte bara löser utan också med stor fara själv deltar i...

Cornelia Funke skriver med ett ganska enkelt och lättläst språk och med det blev det rena barnleken att plöja igenom boken. Ändå kan jag inte undgå från att märka vissa saker jag både uppskattade men också ratade. Som exempel fanns det en viss skillnad vad gäller kvalitet på person- och miljöbeskrivningarna enligt mig. Jag har alltid älskat färgstarka miljöbeskrivningar, men fick den här gången inte känslan jag brukar få. Emellertid har hon lyckats med sina karaktärer något osannolikt! Varje karaktär får på sätt och vis liv genom hennes ord då hon har byggt upp varje personlighet med en bättre och en sämre sida. Just det är en egenskap jag tycker fler författare ska ta till sig! Det ger mig som läsare så mycket mer, känslomässigt.

Det jag också gillade med bläckhjärta var hur det aldrig blev långtråkigt, såsom vissa böcker har en tendens att bli. Nej, Funke underhöll mig hela vägen till sista sidan vilket bidrog till att mina ögon slukade boken så kvickt.

Boken får betyg 4/5 av mig. Nu ser jag fram emot att läsa dess efterföljare, de två avslutande böckerna i Bläck-triologin och jag hoppas att de blir minst lika bra som Bläckhjärta var!

Likes

Comments