Jag har skrivit om den här meningen cirka 8 gånger nu, och jag vet verkligen inte hur eller var jag ska börja någonstans. Det mesta har redan sagts, skrivits och vrålats från kvinnor runtom i Sverige och världen de senaste dagarna, men jag behöver få skriva jag med.

#metoo

Ja ni vet vad jag pratar om. Kampanjen, rörelsen, ilskan som uppstod i helgen efter att Harvey Weinstein blivit avslöjad efter flera år av sexuella trakasserier och övergrepp. Explosionen som följde efter avslöjandet var enorm. Ni vet vad jag pratar om. Mina sociala medier svämmade över av berättelser från kvinnor. Berättelser om övergrepp, förtryck och trakasserier, som barn, som vuxna. Berättelser som berättats förut, och berättelser som aldrig sett dagsljus tidigare. Vissa berättelser berättades med arga vrål och skrik, och andra med tysta, skrämda viskningar. Oavsett storlek på berättelse och hur den berättas, så är det viktiga just att den berättas. Jag har spenderat timmar med att läsa och prata om det här.

Och jag har aldrig bevittnat något mer skrämmande.

Det är skrämmande att se den enorma mängden kvinnor som träder fram med en berättelse eller ett enkelt "jag med". Jag tror inte jag känner någon som inte någon gång i livet har blivit utsatt för något som den aldrig borde ha blivit utsatt för. Trakasserier, glåpord, utnyttjande m.m. Det är skrämmande att se och läsa hur barn, ungdomar och vuxna blivit och blir behandlade i det som idag räknas som ett "modernt samhälle". Inte på något sätt är den vardag vi lever i idag modern.

Vad mer som är skrämmande är det stora antalet människor som inte visste något. De som nu i chock skriver statusar och debattartiklar om att de minsann inte hade någon aning om att detta pågick i vårt underbara samhälle. De som påstår att de minsann aldrig behandlat en kvinna illa. Och samtidigt som de säger/skriver detta kan jag lova att det sitter kvinnor och tänker annorlunda om honom. Kvinnor som han någon gång trakasserat, utnyttjat eller förminskat. Eller åtminstone inte hjälpt när hon behövt det då någon annan man har trakasserat, utnyttjat eller förminskat henne. Ingen är oskyldig, det kan jag lova er.

Och ni påstår att ni inte visste någonting.

Jag tror er inte.

Jag tror er inte när ni säger att ni inte visste vad som pågår. Ni är en del av det. Ni har varit delaktiga. Antingen direkt delaktiga genom att ni varit förövare, eller indirekt delaktiga genom att inte säga ifrån.

Vad jag vet, är inget av det här är nytt för mig, eller för mina medkvinnor. Vi vet det här. Vi har råkat ut för det. Vi har tröstat vänner, systrar och mammor som råkat ut för det.

Men i den här svarta, klibbiga sörjan som vi just nu trampar omkring i, finns det något vackert. Det låter hemskt, jag vet, men det finns något fint att hämta här. Solidariteten, systerskapet, gemenskapen. För varje berättelse eller den enkla #metoo, följer kärlek, uppmuntran, hejarop och trygghet. För varje person som delar med sig och blottar sig, följer en våg av människor som visar sitt stöd, som öppnar sina armar och sina hjärtan för varandra. Ingen är ensam. Ingen är ensam i den här kampen. I det här kriget. För det är ett krig. Det är ett vi mot dem. Vi, offren, mot dem, förövarna.

Och de kommer aldrig att få vinna över oss. Aldrig igen. Någonsin. Det är vår tid nu, och på gator och torg kommer kvinnor att vråla, skrika, sparka och slåss för sina rättigheter. För mina rättigheter. Våra rättigheter. Och jag kommer kämpa mig blodig för dem. Och för er, alla mina medkvinnor. För er som lever i rädsla och tystnad, och för er som varje dag slåss för det som borde vara en självklarhet. Jag backar er, och kommer alltid att göra.



Likes

Comments