Ni vet när en börjar träffa en ny person? Alltså, träffa som i att dejta, eller vad en nu vill kalla det. Och så blir en totalt förälskad i den här andra personen. Hela ligga-vaken-på-nätterna-kan-inte-äta-kan-inte-fokusera-på-annat-grejen. Eller, ni behöver nog inte ha upplevt det ens för att förstå vad det är jag ska förklara. Att vara någons solstol när du är riktigt kär.

Att vara någons solstol är lite som att ha kakan men också äta den, fast sett ur den andra personens perspektiv. Ur kakans perspektiv alltså, inte kakhavarens. Det är en stor skillnad. Det är inte synd om någon som både vill ha sin kaka samt äta den. Det är inte synd om kakhavaren. Det är däremot synd om solstolen. Och jag ska förklara varför.

När jag säger att vara någons solstol så menar jag en paxad solstol. Ni vet när en viss typ av människor är på semester och går upp samtidigt med solen för att lägga ut sin handduk på den solstol hen sen vill ligga och svettas på resten av dagen. De bästa solstolarna runt poolen eller på stranden är paxade långt innan du själv släntrar dit med din handduk och solhatt. ​Fine, tänker du, och lägger ut din handduk på en sämre belägen solstol. ​Hen ansträngde sig för att få den bästa stolen och har därför förtjänat den. Men blir man inte förbannad, när flera timmar av dagen går, och människan aldrig dyker upp?! Själv ligger du där, långt som fan från vattnet, med en överfull soptunna alldeles för nära, och den bästa solstolen är paxad av någon som inte dyker upp! Och lite senare, får du höra att ägaren till den paxade solstolen varit och cyklat i bergen hela dagen, men ville ha sin handduk där "utifall att". Förstår ni var jag är på väg med det här resonemanget?

När du är någons solstol, så innebär det att personen i fråga har paxat dig, men prioriterar att göra andra saker istället för att utnyttja det du har att erbjuda. Eller, inte utnyttja, men ni förstår vad jag menar. Du är den bästa solstolen som erbjuds, men det ligger en handduk ligger där "utifall att". Ingen annan kan få lägga sin handduk där, men du står ändå tom, hela dagen. Att vara någons paxade solstol, är att känna känslan av att du inte vill vara med någon annan än den personen, du är "upptagen", men du har heller inte möjlighet att vara med den personen. Och beslutet ligger inte hos dig. Det är den andra personen som är ute och cyklar i bergen, eller vad fan som helst, istället för att träffa dig.

Ibland kanske personen kommer förbi, tar sig ett dopp i det friska vattnet, och ibland kanske faktiskt lägger sig och solar en stund, för att sen torka sig torr och kila vidare igen. Men handduken ligger kvar.

Du vill inte vara någons paxade solstol, jag vill inte vara någons paxade solstol.

Låt aldrig någon behandla dig som en paxad solstol, och ge fan i att paxa en solstol om du inte tänker använda den.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

olycksfågel

  1. en person som ofta har otur

Jag tror att jag är en olycksfågel. I alla fall ibland. Jag menar att jag tror att jag är en olycksfågel ibland. Nästan som att jag vore förföljd av otur, i perioder åtminstone.

Ibland har jag turen på min sida, och det ena vardagliga besväret/problemet/hindret löser sig till min fördel. Ofta är det flera situationer som löser sig på rad, som om jag hade något slags livs-flow.

Sedan, efter en viss tid av enbart högsta vinst på allt, kommer en krasch. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Den senaste tiden verkar det som att oturen drabbar mig fysiskt. Den fysiska oturen är dessutom något som förföljt mig så länge jag kan minnas. Jag känner ingen annan som är så duktig på att råka ut för skador och olyckor, som mig själv. Den senaste skadan (min stukade fot som fick besöka akuten tidigare idag) lyckades jag åsamka mig under en fotbollsmatch igår kväll. Det är fjärde, eller kanske femte, gången som jag skadar mig sen jag började spela fotboll igen. Och då har jag bara spelat sju matcher hittills. Vad jag vet är det ingen annan i laget som skadat sig på hela säsongen, hittills.

En brännskada på en kräftskiva, en whiplashskada på en fotbollsmatch. Jag får absolut inte glömma när jag ramlade från en hög höjd ner på betong och fick ett blåmärke lika stor som min egen fot i regnbågens alla färger. Listan kan göras lång, och det här är saker som hänt de senaste veckorna.

Är det inte märkligt? Hur det i alla fall kan kännas som att jag är den enda som gör illa mig, medan alla andra klarar sig undan. Jag kan inte påstå att det är de som är försiktiga, eller jag som är oförsiktig. Det är nästan allmänt känt bland mina vänner, att det alltid "

Men blanda inte ihop mig med en olyckskorp!

olyckskorp

  1. någon som bringar olycka; någon som får andra att drabbas av olycka

Jag samlar kanske på all otur själv, så ni andra slipper.

Likes

Comments


Jag gillar
när du rättar dig själv
så jag slipper
.


Likes

Comments

Apati (från grekiskans ἀπάθεια, apatheia, ungefär "ingen sinnesrörelse") innebär frånvaron av sinnesrörelse (affekt); en likgiltighet och känslolöshet. Inom psykologin är apati en benämning för när en individ ställer sig likgiltig inför aspekter av det emotionella, fysiska eller sociala livet.

Känner ni igen den känslan? Känslan av total förlamning, trots flera timmars sömn natten innan? En orkar knappt ens laga eller äta mat då det tar för mycket på krafterna. En orkar knappt ens svara när någon pratar, eller knappt ens tänka då det tar för mycket på krafterna. En orkar knappt ens spela spel på mobilen då det tar för mycket på krafterna. Ni vet som när en har riktigt hög feber, och allting är lika jobbigt som att springa ett Marathon. Jag har i för sig inte sprungit ett Marathon, men jag kan förställa mig hur det är - skitjobbigt.

Apati. Apati är kanske inte den korrekta benämningen på känslan som ibland drabbar mig, men det är den närmaste "förklaringen" jag kan hitta. Vad jag dock inte kan hitta är en förklaring på varför känslan av total förlamning drabbar mig ibland. Den kommer och går, oftast med långa mellanrum, men ibland med korta. Ibland drabbar den mig över en dag, och ibland över flera dagar. Det märkliga är dock att den inte alltid innebär någon som helst känsla av ångest (som också kan flyga på mig som en smällkäft ibland). En skulle kunna tro just att känslan av emotionell, fysisk eller social förlamning är en konsekvens av depression eller ångest, men så behöver det inte alltid vara, tydligen.

Okej, så en kan tänka sig att apatin kan uttrycka sig inom tre olika områden; det emotionella, det fysiska samt det sociala. Det mesta logiska vore ju att apatin drabbade alla tre områden samtidigt, men så är det inte alltid för mig. Ibland är förlamningen endast fysisk, och jag orkar knappt hålla kroppen upprätt, medan känslor och tankar fortfarande forsar fram. Ibland är förlamningen social, jag blir trött av tanken på att behöva prata med en annan människa, men kroppen vill springa femton varv runt kvarteret. Den känsla av apati jag tycker är mest obehaglig för egen del, är när den drabbar det emotionella. Jag styrs av mina känslor och mitt överflöd av empati (något jag ska skriva mer om vid ett annat tillfälle). Jag gör ingenting utan att först analysera utifrån känslor, både mina egna och andras. Så, när apatin drabbar mina känslor blir jag det som människor gillar att kalla för känslokall. Jag ogillar det uttrycket, men jag kan i stunden inte komma på något bättre ord att använda.

Människor tenderar att reagera väldigt starkt när detta händer mig. Alla i min omgivning är vana vid att ständigt kunna läsa mig och mina känslor tydligt. Så när jag blir känslomässigt apatisk kan en säga att det skrämmer skiten ur folk, för helt plötsligt vet de inte längre vad jag tänker eller känner. När detta händer blir många oroliga, och tror att något hänt mig, att jag är ledsen eller nere, men så är det alltså inte (iaf inte varje gång). Att försöka förklara för någon att "Nä idag är jag bara lite förlamad" är inte direkt enkelt, så det brukar sluta med att jag säger att jag är trött. Vilket till viss del inte är helt fel. Jag är trött, men helt utan sömnbrist eller förklaring.

Jag önskar att jag kunde förklara för er och för mig själv varför det blir såhär, men det kan jag inte. Det enda jag kan säga om förlamningen är att lika plötsligt som den drabbar mig, försvinner den igen. Som om den aldrig existerat från första början.

Kan avslöja att det tog mig flera timmar att skriva detta då jag behövde ta flera pauser. Att tänka och skriva samtidigt var fruktansvärt ansträngande idag.

Likes

Comments

Det här är jag, det här är min blogg. En blogg jag antagligen kommer glömma bort om några veckor, men vi ger det ett en chans ändå. Det kan bli kul. Eller jobbigt. Eller både och. Jag kommer skriva om mig och mina känslor, om människor i min omgivning och deras känslor. Jag kommer skriva om politik och sexism, och antagligen en och annan luddig "klockan-tre-på-natten"-tanke. En och annan suddig bild tagen med min iPhone, säkert en hel del bilder tagna med min systemkamera. Ta det för vad det är, en kanal för mig att uttrycka mig på. Välkomna, tack och förlåt.

Likes

Comments