View tracker

Jag gråter. Inte för att jag är särskilt ledsen egentligen, men åt världen i allmänhet. Det är en förjävlig plats. Jag blir bara påmind om det när jag läser otroliga böcker Livet efter dig, och förr eller senare exploderar jag. 

Böcker har alltid påverkat mig. Mycket mer än verkligheten. Jag tänker inte skriva en bokrecension, jag gråter för mycket, och är för trött, men jag tänker ge mina varmaste rekommendationer för att ni ska bli intresserade. 

Livet efter dig, är hemsk. Det är en kärlekshistoria, men inte en kärlekshistoria. Det är sorg, men det är mer värme och glädje. Det är död, tårar och kaffe. Rullstolar och drinkar. En bok som påverkar en långt in i märgen. 

Det får en att inse hur skört livet är. Att man bara lever en gång, och att äkta kärlek oftast suger. Jag garanterar att dina kinder kommer svida av saltet i slutet av denna bok. Den är så förutsägande, men man slutar aldrig att hoppas. 

"Louisa Clark och William Traynor är så olika de kan bli." Det stämmer på ett sätt, men på ett annat är det väldigt lika. "Jag kysste honom och försökte locka honom tillbaka. Jag lät läpparna vila mot hans, vi andades samma luft, tårarna på min kind blev till salt på hans." 

Jag har bara en lösning. Läs Livet efter dig (Me before you) av Jojo Moyes. En feel-good roman om äkta kärlek, ryggmärgsförlamning och om att vilja dö. En berättelse som påverkade två personer till det sämsta.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag mår jag verkligen sämst. Kommer ju in i mina deppdagar ibland, och idag var en av de värsta. Dessutom åkte jag på världens förkylning, så mår dessutom sämst överallt annars också. Fan. Orkar inte med detta. Vill kunna gå i skolan och inte ha sna tankar och må bra och vara snygg och smal. Fan. Fan. Fan. Orkar inte med mitt liv. 

Ska kanske besöka läkaren imorgon, om inte annat för att hämta ut ny allergi- och ADHD-medicin. Tror seriöst att när mitt immunförsvar blir sämre så blir jag sämre på att hålla koll på tankarna. 

Aja, ska ta igen lite förlorad sömn, var uppe till 3 eller nått pga av förkylning, och vaknade vid halv 5... inte världens piggaste alltså.

Likes

Comments

View tracker

på allt. 

Tänker sova nu och orkar inte skriva något långt inlägg.

vill bara säga att jag lever.

Hej.

Likes

Comments

Jag har alltid tänkt att jag ska bli en såndär mamma som 2 veckor efter födseln är nere i samma strl i skinny jeans igen. Jag har tänkt att jag ska träna, ät nyttigt, inte äta godis och chips, "för det är så dåligt för barnet". Jag ser kraven över att vara en bra mamma i neonljus, även fast jag knappt är mer än ett barn själv. Och visst, det dröjer tio år, men sen är det min tur att pressa ur mig en unge. Och jag är helt skräckslagen. 

Man läser överallt om skräckförlossningar, baby blues och skilsmässor när barnet är nyfött. Man ser bilder på lyckliga modeller i size 0 som dagen efter födseln har på sig samma kläder som nio månader tidigare. Jag vill inte vara sådan.

Jag vill kunna vara lite småfet efter födseln som för att bevisa, "Fan, jag har klämt ur mig en unge på några kilon, prova det själv alla mansgrisar.", men det går inte. Vet ni varför? För överallt är det bilder på idealvikt, idealutseende, ja, till och med på hur en jäkla barn ska se ut. 

Jag menar, det är ju inte direkt så att vi går till en affär och väljer delar, build-a-baby, utan det är riktiga människor vi föder, några som ska ha skönhetsfel, och gå runt och undra, "varför i hela helvetet fick jag dessa ögon?" eller "Varför väger jag så lite medans de andra är helt normalviktiga?". Det ska vara så. Man kan inte vara helt perfekt, men man kan bli perfekt i andras ögon. 

Inte genom bröstförstoringar, botox eller extrem träning, utan genom kärlek från våra närmaste. De som verkligen älskar en kan fixa de där luckorna, och ge en komplimanger som gör en lycklig och för en att känna sig vacker.

Men så åter igen, så lever vi i en värld med ideal. Och jag kan ju inte ha på mig mjukisbyxor efter att jag fött barn, då är jag ju konstig.

Likes

Comments

Mina föräldrar har en fest. Två av gästerna har cancer. En är döende. Det hon tyckte var svårast var att klippa av sitt höftlånga, orangea och lockiga hår. Jag frågade henne om det gjorde ont och hon svarade att det var den värsta smärtan någonsin. Nu står hon ute och dansar till Happy av Pharrell Williams. Och hon ser så extremt jävla lycklig ut att jag gråter hur mycket som helst. Att bara veta att den här kvinnan kommer att dö inom ett år, gör så jävla fucking ont. Cancer är en hemsk sjukdom. Den tar alla man älskar ifrån en.

Likes

Comments

Imorgon åker man till frankrike då. Ska faktiskt bli väldigt roligt även fast det innebär att jag måste sitta i en stekhet bil i 30(!) timmar.

Lista på saker man ska göra för att INTE bli illamående:

Inte kolla på sin bror.

Inte ha stark parfym.

Inte äta äcklig mat (hamburgare m.m)

Hinna ta en promenad på varje stopp.

Inte titta på film i bilen fast man dör av uttråkning.

Inte köra billekar.

Lista på saker man SKA göra för att inte bli illamående:

Sova.


Likes

Comments

Just nu är jag väldigt nere.
Det känns inte som att någon vill ha mig här, mina vänner skämtar om mig och gör mig ännu mer ledsen, och på det stora hela orkar jag inte längre med. Vi har en stor inlämning på fredag, men istället för att plugga ska jag sätta på Cliche Love Slng och hoppa runt, träna och sjunga till den. Det ska bli skönt att bara dansa av sin ilska. Ikväll ska jag i alla fall färga håret igen, så det är klart att man är liiite pepp!

~A


Likes

Comments

Sluta vara så fördomsfull.

Likes

Comments