View tracker

Fransmannen mellan min lilla öl och hans stora öl.

Nördig som jag är, spanar jag alltid in inredningen. Älskar lamporna!

Njutning på hög nivå.

När man är i Prag måste man dricka en öl eller två, för bryggerier finns i varje hörn. Jag är egentligen ingen öl-person, men ansträngde mig lite eftersom jag var trött på att promenera och ville ha en break från kylan. I närheten av slottet, hittade vi en trevlig liten pub med mysig inredning. Där satt vi i någon timme och spanade på folk och chillade med öl i magen. Resultatet var två nöjda peps som till sist pallade ta sig upp för hela slottsbacken!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Först lite motivation i form av te banankopp, yeah!

Idag ska jag se till att få saker och ting gjorda för listan börjar bli fööööör lång. Dagens viktigaste punkt är att jag ska få tummen ur och gå till gymmet. Jag har blivit aningen lat och växer på bredden, men jag känner också hur mycket tröttare jag blir av att prioritera bort träningen. Så nu jävlar, nu ska jag till Actic och provträna! Jag måste också mejla Svarta Örnshuset och boka avstämningsmöte inför bröllopet och se över processerna för mitt framtida namnbyte. År 2017 kommer jag ju få franskt efternamn och byta ut Mikaela Johansson till Mikaela Clavel! #pepp

Likes

Comments

View tracker

Omelett och avokadomacka med ägg och bacon. Mmmmmmmm!

Idag önskar jag att jag hade kunnat vakna upp med denna frukosten som vi åt på Home Kitchen i Prag! Stället var hipster-hippt och maten var så satans smaskig. Men icke var det fallet denna måndagsmorgon, utan jag fick istället slänga i mig en knäckemacka med ost och ett glas c-vitamin. Heja mig, haha!

Likes

Comments

Eftersom jag inte kan hantera mitt humör när jag är hungrig, målade jag en liten tavla till min kära kille. Tänkte att jag kunde snegla lite tokigt mot tavlan varje gång hungern kommer. Då slipper jag vara otrevlig och Pirre får också direkta instruktioner om vad han ska göra, haha! En win-win för alla!

Likes

Comments

Jag har velat fram och tillbaka gällande massa olika saker ett tag, men nu känns det äntligen som förvirringen har lagt sig. Jag har känt efter, både när det kommer till egna värderingar och vad min kropp och hjärna vill göra. Ibland tror jag att man åker på en dänga, bara för att ödet och universum vill få dig att förstå att du springer i helt fel riktning. Det gäller att tolka signalerna och komma till insikt, så att du istället kan springa åt det andra hållet, det vill säja åt det hållet som gör dig glad och som är menat för dig och inte alla andra. Jag är sååååå pepp och exalterad över allt som komma skall! Avslutar gör jag också med att säga något extremt osvenskt - JAG ÄR SÅ SJUKT BÄST!

Likes

Comments

Jag kan inte sluta skratta! Bläddrade igenom Vi i Vasastan och såg helt plötsligt att Sonny var med på ett hörn. De hade intervjuat Jimmy som har Hundgrottan där mopsen går på dagis. Det är helt sjukt hur mycket uppmärksamhet min mops får, haha.

Likes

Comments

Jag måste städa.... Och jag hatar att städa! Häromdagen valde jag istället för att tvätta, dra upp mopsen i sängen - detta för att han skulle smutsa ner lite extra och tvinga mig att slänga sängkläderna i tvätten. Överlag funkade strategin fint. Men den tog effekt först två dagar senare, haha! Hur motiverar man sig egentligen till att tvätta, städa eller diska?! Ge mig svar!

Likes

Comments

Yoga meditation är mitt nya HIGH! Varje torsdag avslutar jag dagen med ett sinnessjukt lugnt pass med meditation och slow-mo yoga. Efter det är jag så satans relaxed att jag knappt hittar hem från studion. Så hej och hå, nu måste jag zzzzznarka! Godnatt!!!

Likes

Comments

För ett tag sedan upplevde jag tok för mycket negativ stress, vilket gjorde att jag till sist nådde min bristningsgräns. Jag var då tvungen att ta på mig min ego-keps och rannsaka händelser, för att få bukt över varför jag kommit in på villospår i min mentala hälsa. Efter inte allt för lång tid av konversationer, analyser och lösningar, var jag tillbaka i full karriär med vetskapen om vilken riktning jag skulle ta. Många har sedan händelsen frågat mig vad som hände, varför jag mådde dåligt och samtidigt varit förvirrade över att jag hade tagit så lätt på det hela och accepterat det "skämmiga missödet". Frågorna i sig förargade inte mig, för jag pratar gärna psykologi. Men det sistnämnda fick mig att rynka lite extra på näsan, då det för mig är helt självklart att alla förr eller senare i livet mår mer eller mindre bra. Jag menar, hur många är egentligen konstant lyckliga i 90 år? Förmodligen ingen. Till och med Musse Pigg och hans homies var i något avsnitt arga, trötta eller bittra, och de är ju för fan Disney!

Vetskapen bidrog till att jag inte skämdes över att jag var väldigt långt ifrån min normala lyckotopp. Varför skulle jag liksom slösa ännu mer tid och energi på att skämmas? Istället kände jag mig tacksam för denna lilla lärorika episod i mitt liv. Nu vet jag vad jag ska undvika och vad jag borde göra mer av. Jag vet också att jag kan välja hur, på vad och vilka som jag riktar min energi. Jag känner inte heller att jag måste pusha mig själv till att prestera utifrån samhällets normer eller andras krav. Utan nu dansar mitt liv helt och hållet fram efter min egen pipa.

I efterhand insåg jag också att jag under tiden då jag inte mådde som en prinsessa, hade prioriterat bort mina mest självklara lyckopiller i livet. Detta var lite av en surprise för mig, vars handlingar jag inte kommer att göra om (fingers crossed). Det var dock inte den största surprisen under resans gång, utan det var att så många vänner, kollegor och bekanta öppnade upp sig för mig när de fick reda på min "situation". De konstaterade att även dem hade mått dåligt och hade haft samma typ av känslor och symptom som mig. Dock så hade många av dessa personer undvikit att berätta sina "problem" för sina vänner. Otippat nog (i mina ögon) var många av personerna individer som jag upplevde starka, stabila och ambitiösa. Vissa hade jag träffat flera gånger, och även om ämnen som "stress" eller "ohälsa" hade dykt upp till diskussion hade ingen velat diskutera ämnet utifrån sig själva. Det var alltid "någons kompis som mådde dåligt på grund av stress" eller "någons kollega som grät i sina flingor vid skrivbordet". Dock ändrades historierna hastigt när de visste att jag satt i samma båt som dem. Då blev helt plötsligt den där historien om deras kompis eller kollega deras egen.

Så vad är egentligen anledningen till varför man inte kan erkänna att man inte alltid mår så himla bra? Är det för att man vill undvika att låta negativ och bolla över sina problem på andra? Eller är det för att man utåt sett alltid vill ses som den där superduktiga och glada personen som inte har ett problem i världen? Eller tror man att ingen annan skulle förstå vad man går igenom, eftersom man hela tiden matas med omvärldens happy clappy-vardag på sociala medier? Visst, det finns säkert hur många anledningar som helst. Men tänk, bara TÄNK om alla var lite ärligare mot sina vänner och sig själva. Då kanske man inte hade behövt känna sig så ensam i de där låga stunderna. Istället hade man kunnat peppa varandra och tillsammans klara sig igenom det som tynger en. Det måste väl ändå vara bättre än att träffa en läkare i smyg?

Likes

Comments