I över ett halvt år nu har jag haft illamående av och an nu. Mina studier och relationer har tagit skada. Vissa dagar har det varit så dåligt att jag inte kunnat lämna sängen och ibland har jag bara varit rädd att göra det.
Jag såg så fram emot att börja jobba men även jobbet blev lidande. Då började panikattackerna komma, då jag lämnade hemmet. Varje dag jag for på jobb undrade jag om dom skulle komma eller inte. Jag älskar mitt jobb och det är så tråkigt att vara ifrån det. Nu kan jag knappt åka till butiken utan att få lite panik. Jag har isolerat mig helt och jag kan tänka mig att min sambo också har lejdon av mig. Jag ser inte heller min familj lika ofta. Jag är helt enkelt ensam, men jag vet att det är jag själv som väljer det. Om det finns en risk att jag börjar må dåligt om jag far någonstans väljer jag att inte ta den risken.

Jag har märkt att jag är rädd för att leva ett fullt liv. Jag har bytt sena nätter med mina vänner mot tidiga kvällar med serier. Varje gång jag sätter min fot ut på gatan går mina tankar till att tänk om något händer? Jag kan bli påkörd eller få ett anfall och det skrämmer mig. Jag vill åka utomlands och resa till alla möjliga ställen men jag är rädd för att åka flyg och jag är rädd för att bli matförgiftad.

Jag är HSP och därför är jag känslig och reagerar lite annorlunda än vad en "normal" person gör. Jag gråter till klipp på facebook av en golden retriever som dansar samba. Jag gråter om jag får minsta lilla kritik. Jag vill kunna leva ett normalt liv. 

Jag kan leva med att må psykiskt dåligt men jag orkar inte mera må fysiskt dåligt. 



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag har så mycket jag vill berätta, men så lite tid. Under dom senaste 5 åren har mitt liv förändrats så otroligt. Alltihop har varit som en berg och dalbana. Om någon skulle frågat mig för 6 år sen var jag tror att jag skulle varit idag skulle det inte sett ut såhär i alla fall. Att ständigt må fysiskt dåligt och känna någon sorts panik varenda gång man lämnar lägenheten är inget jag önskar åt mig sjäv eller någon annan.

Jag lider som sagt av depression och ångest och har haft den diagnosen i 5 1/2 år. Det här är ett försök för mig att må bättre genom att skriva av mig. För några år sen var jag med i ett program som heter Unga nu där jag filmade och berättade om min vardag och hur det var att leva som deprimerad. Jag känner att i dagens länge kan jag berätta mera och mörkare sidor om min depression än vad jag kunde då programmet filmades. Jag har alltid brytt mig om vad andra tycker och tänker om mig så jag var rädd att folk skulle tro att jag letar efter sympati. Vilket inte stämmer. Jag hoppas att genom att berätta min historia kan folk som lider av samma sak känna att dom inte är ensamma.

Allting började som sagt för ca 5 1/2 år sedan på ett sommarlov mellan första och andra året i Silvera ( dåvarande Vasa Yrkesinstitut). Jag började må så dåligt att jag slutade äta. Jag vet inte hur många läkare och sköterskor jag träffat innan jag fick min diagnos. Det tog ca 3 månader innan jag fick medicin. Sakta men säkert kunde jag börja äta men hade fortfarande problem. Ibland var det panik känslor som tog över och ibland var det faktiskt att det kändes som att jag skulle spy. Då skolan började igen hade jag gått ner några kilon och jag hörde rykten om min viktnedgång.

Min vikt är ett känsligt ämne och väljer att inte tala om det. De senaste åren har det bara gått överstyr och jag gömmer mig i lösa kläder och tror att folk inte ska märka, fast jag vet att det syns. Folk säger jämt var dig själv och bry dig inte om vad andra tycker. Men sanningen är den att int ens jag själv tycker om mig själv så varför ska alla andra göra det då?

Jag älskar min familj och mina vänner och skulle inte ha kommit såhär långt i livet om jag inte haft stöd av dem ❤

Nu har jag suttit med detta inlägg i flera veckor och inte vetat om jag ska publicera det eller inte. Är igen rädd va folk ska tycka men det är dags för mig att sluta bry mig.

Likes

Comments