View tracker

Träffade en ny specialist i Lund idag, var väldigt mycket bättre på att lämna information än han jag träffat i Helsingborg. Dock hade hon inget positivt besked alls till mig.. Njurar och urinblåsa syntes inte alls nu heller, fostervattnet är så gott som helt borta. Lungorna lär inte ha kunnat utvecklas ordentligt vilket ger det i princip 90 % chans att den kommer kunna få luft när den föds. Den ligger väldigt trångt och ihoptryckt så den mår nog inte så bra.. Jag ska dit nästa vecka igen och träffa specialisten samt två stycken neonatal specialister som tar hand om barnet när de föds för att se vad dem säger och hur dem vill lägga upp en plan. Dom kommer låta mig gå tills det går igång av sig själv, för vill inte skada mig i onödan med snitt eller igångsättning. Så tyvärr är risken väldigt liten att den klarar sig..
Men jag har kämpat mig hit, och kämpar mig till slutet. Oavsett hur det blir så vet jag att jag gav allt jag kunde, men att det inte var menat att hända just nu.. Kommer kalla mig själv för mamma oavsett, då jag fortfarande burit mitt barn i 9 månader och gått igenom förlossningen. ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hejsan där ute.

Har ni någon gång känt er så fruktansvärt ensamma, fast att ni egentligen vet att ni har så många runt om er som finns där?

När det känns som om det är du mot världen, och ingen annan vid din sida att stötta dig eller finnas där?

Ikväll är en sån kväll, eller ja rättare sagt en av många såna kvällar.

Allting som har med bebis att göra tynger ner mig som ett hårt betongblock, en sambo som jag inte alls kommer överens med och vänner som sårar en längs vägen.

Kan börja med bebis.
Att inte veta om ens barn kommer överleva eller inte, att hela tiden gå runder och tänka att man kanske ska bli mamma om några veckor eller inte.
Psyket bryts ner och du mår även fysiskt dåligt.
Jag orkar ingenting, knappt ta hand om mitt eget hem. Skolan består av massa uppgifter som inte blir inlämnade för att tankarna gå åt ett annat håll på lektionstid.

Sen är det situationen med sambon.
Vi har levt tillsammans i snart 1,5 år. Bott tillsammans i cirka 1 år.
Vi har den senaste tiden bråkat mer och mer, vilket gör att man mår så mycket sämre.
Han är på sitt håll, och jag är på mitt.
Han försvinner på kvällarna och dyker upp mitt i nätterna igen, sover på dagarna och så vidare.
Vi pratar knappt, har nog inte pussat varandra på 2 dagar.
Känns som om all kärlek försvunnit, som om där inte finns någon glöd längre.
Vad hände? Vad ska vi göra för att få tillbaks den glöden som en gång fanns där?
Mycket annat ligger bakom vissa av våra tjafs och bråk, men det är ingenting jag drar upp här.
Men vi ska ju bilda familj? Hur kan man inte känna glöd då?

Jag känner mig så vilse, så försvunnen bakom tankar.
All ork, allt hopp, all längtan bara försvinner mer och mer.

Vill bara att det ska bli bra mellan mig och sambon, och att vårt älskade barn ska klara sig igenom några veckor till och sen komma ut och fortsätta kämpa.

Livet är inte alltid lätt, håll det ni har kärt hårt och släpp det inte. Kämpa för att hålla glöden vid liv, för slutar man, så om det bara är för en dag.. Så kan den försvinna helt.

Ha en trevlig kväll.

Likes

Comments

View tracker

Hej på er därute.

Ännu ett besök avklarat hos specialisten.
Dock står jag lika svarslös än, då dem fortfarande inte kan se allting dem vill se.
Bebis har fixerat sig och ligger med huvudet nere redan då det är för trångt för den att ligga på något annat sätt.
Den växer som den ska, och hjärtat slår. Men dem oroar sig fortfarande över hur utvecklingen ska gå med så lite fostervatten.
Så nu är det bara att gå och vänta på att veckorna ska gå tills den väljer att komma ut.
Nästa besök till specialisten är inte förrän den 26 februari, så ett tag tills dess.
Ska träffa barnmorskan på måndag och lägga upp en plan med henne om regelbundna kontroller på bebis hjärtslag. För att hela tiden hålla koll så att den lever och har ett bra värde där inne.

Nu ska jag snart gå och hämta småsyskonen på skolan, barnvakt i 1 timme. Sen blir det att gå hem och ta tag i städningen.

Hoppas ni andra haft en bra förmiddag.

Likes

Comments

Godkväll därute.

Som jag skrev i förra inlägget är jag gravid i vecka 22, går in i vecka 23 imorgon.

När vi fick reda på att jag var gravid blev vi överlyckliga, vi vill inget annat än att bilda familj tillsammans.

Jag ringde MVC och fick tid till inskrivning och tid till vårt första möte.
Allting flöt på bra, och när jag fick tid till första ultraljudet som skulle bli i vecka 18, kunde vi inte mer än att längta efter att få se vårt lilla knyte på bildskärmen.

Tillslut kom dagen och jag var så nervös men samtidigt förväntansfull.
Men när BM väl börjar kolla på skärmen så säger hon ingenting, utan fortsätter att glida runder med den där saken på magen precis som om någonting var fel.
Jag frågade henne tillslut varför hon inte sa något, och om det var något som inte stämde?
Hon tittade på mig och sa att det ser ut att inte finnas något fostervatten runt min lilla bebis. Hon sa att hon inte ville säga mer, utan ville ringa till specialister i Helsingborg och boka in en akuttid till mig där.

Jag blev livrädd, nervös, chockad..
Vad betydde detta? Levde min bebis eller vad kunde hända?
Jag hade så mycket frågor som jag ville ha svar på, men hon ville ingenting säga.

Jag fick en akuttid till specialist redan två timmar senare i Helsingborg.
Han gjorde likadant, satt alldeles tyst och bara tittade på skärmen. Jag kände hur mitt hjärta flög upp i halsen av rädsla. Skulle jag förlora mitt barn?

Tillslut förklarade han att jag hade väldigt liten mängd fostervatten runt bebis, vilket inte alls är bra då den behöver vattnet för att kunna utvecklas. Han berättade också att dem ville ha extra koll på mig, och bokade därför in en tid till redan veckan därpå.

När jag kom hem satt jag som ett frågetecken i soffan, vad skulle hända? Vad menades med allt detta? Kommer mitt barn överleva? Kommer det inte klara sig? Varför hände detta just mig, som har längtat något så fruktansvärt efter detta ögonblicket.

Veckan därpå var det dags för ett nytt besök hos specialisten och vi åkte dit med hjärtat i halsgropen.

Han kollade igenom precis som sist, men såg ännu mer fundersam ut denna gången.
Han vände sig om och tittade på mig, jag förstod att nåt mer inte stod riktigt rätt till. Han förklarade att bebis även har en del vatten runt hjärtat, samt har väldigt mycket hjärtsvikt. Han frågade om jag hade tänkt på mågot beslut, om jag ville fortsätta eller avsluta graviditeten. Jag förstod ingenting, vad menade han med det? Jag kunde inte hålla tårarna inne längre, det kändes som hela mitt liv rasade samman just den sekunden.

Han sa att det inte såg ut att vara stor chans för mitt barn att överleva, med tanke på alla komplikationer jag stött på redan.

Jag behövde inte ta beslutet just där och då, utan kunde åka hem och tänka över saken tills nästa vecka då dem ville göra ett nytt ultraljud igen.

När jag kom hem fortsatte tårarna att rinna, vad betydde allt detta? Hur kan man be någon ta ett sånt här beslut? Det är mitt barn vi pratar om. Det är väl klart jag inte vill döda mitt barn? Fy...

Nästa vecka åkte vi dit där en gång till, han kollade som vanligt men verkade skum på något sätt.
Han sa att vattnet runt hjärtat har minskat och hjärtat slår finare än förra veckan.
Dock var fostervatten mängden fortfarande väldigt låg.
Men helst plötsligt säger han istället att han har svårt för att se njurarna och urinblåsan, och att det kan vara väldigt farligt. Det kan antingen bero på att det är så trångt och suddigt eller att bebis inte har kunnat utveckla dem organen med de lilla vattnet runt om sig.
Jag kände hur allting vred sig i mig ännu en gång, vad fan betydde nu detta då..

Han sa till mig ännu en gång att jag måste göra ett beslut, antingen fortsätta graviditeten med vetskapen om att den kan dö, eller avsluta graviditeten.
Jag sa att jag inte förstod hur man skulle kunna ta ett sånt här beslut när man gått gravid i över 20 veckor.
Känt den röra sig, skapat ett band till den, planerat en hel del och införskaffat en massa grejer.

Jag beslutade mig för att tänka på det, och redan hemma igen visste jag att jag aldrig skulle kunna ta ett beslut att avsluta.
Jag tänker inte ge upp hoppet om mitt älskade barn som faktiskt kanske kan födas frisk och få ett bra liv.
Det är inget svårt val egentligen, men samtidigt blir det en tuff tid framför sig då man aldrig vet vad som kan hända.

Nu sitter jag här i vecka 22 snart 23 och känner hur den sparkar för fullt.
Jag tror lite på det där med att kroppen skjuter bort det den inte vill ha, och det har min kropp inte gjort med mitt lilla knyte.
Därav har jag fortfarande mitt hopp uppe.

Jag ska till specialist nu på torsdag igen, kommer bli regelbundna kontroller en gång i veckan under hela graviditeten då riskerna är för stora för att bara träffas då och då.

Fostervattnets mängd är väldigt låg fortfarande och därför måste dem hela tiden hålla koll så att bebis hjärta slår som det ska.

Läkaren tror att jag komma föda inom vecka 27-34 då bebis inte kommer klara av att utvecklas helt i magen med den mängden vatten. Utan kommer behöva vård utifrån.

Så alla dagar som går där bebis ger tecken på liv är underbara dagar.

Jag slutar inte kämpa och de gör heller inte mitt lilla hjärta därinne.

Hoppet är det sista som lämnar kroppen!

Godnatt på er.

Likes

Comments

​Hejsan alla bloggare och bloggläsare.

I detta inlägget tänkte jag börja med att presentera mig lite mer.

Jag heter Camilla, är 19 år blir 20 till sommaren. Jag bor tillsammans med min sambo och vi väntar nu vårt första barn tillsammans. Min sambo har två pojkar sen tidigare som vi träffar då och då.
Jag pluggar just nu på folkhögskola för att läsa upp mina gymnasiebetyg, då jag hoppade av gymnasiet redan i första ring.
Jag är en väldigt avslappnad, men målmedveten person.
Mina största intressen är familjen och vänner, samt naturen och shopping.

Jag är gravid i vecka 22 och går in i vecka 23 på torsdag. Har haft en del komplikationer i graviditeten då dem upptäckte på första ultraljudet i vecka 18 att jag nästan inte hade något fostervatten.

Jag tänkte skriva ett inlägg om komplikationerna och alla jobbiga besked vi har fått under dessa veckor lite senare.

Jag hoppas ni ska tycka det är intressant att följa min vardag i graviditeten.

Nu ska jag spendera lite egentid med sambon min, sen blir det sängen tidigt idag då det är skola imorgon.

Godkväll på er därute.


Likes

Comments